Hur får ni som är helt ensamstående ihop det?

Försöker att förbereda mig för framtiden!

Ni som har ett barn helt på egen hand, kan inte ni berätta för mig hur ni får ihop allt? Jag och Lilos pappa har gemensam vårdnad, men mitt andra (förhoppningsvis!) kommer jag ju att ansvara för helt själv. Och jag har räknat med att jag inte kommer att kunna göra speciellt mycket på egen hand när hen kommer.

Visst har jag ett par vänner och familjemedlemmar runt omkring mig som kan passa barnen ibland, men jag räknar liksom inte med det.

Ni som är helt ensamstående – hur löser ni allt på egen hand? Är människor runt omkring mer hjälpsamma när ni är själva? Om ni har råd – har ni anlitat en återkommande barnvakt?

il_fullxfull.927541847_augv_grande

Ja, alltså, jag har ju inte det här barnet än, men förhoppningsvis inom en snar framtid… Men jag vill liksom vara förberedd mentalt.

För övrigt hoppar mitt hjärta till när jag tänker på hemmamys med Lilo och en till liten parvel! Så kul vi kommer att ha det! Hoppas nu så innerligt på att detta går vägen.

  1. Helle skriver:

    Barnen är väl i princip mitt liv. Jag har alltid föreställt mig med två barn men aldrig med en medförälder. Stora är relationsbarn. Mina erfarenheter från det var så skrala att jag bestämde mig för att inte ens försöka leta efter någon att skaffa barn med ihop utan jag åkte och gjorde insemination. Nu har storas pappa äntligen börjat komma in i hennes liv, jag har verkligen längtat efter det. Inte för egentid utan för att jag verkligen vill att han ska finnas i hennes liv. Har dock känt att han själv får komma och visa intresse och det tog nästan 5,5 år innan det hände.
    Mina föräldrar bor vi rätt långt ifrån. Samma sak med min lillasyster. Jag har mycket stöttning på håll samt att mamma har vabbat en hel del åt mig när stora varit sjuk. Och hon vill även vabba Lillis. Så även om vi bor långt ifrån varandra så kommer hon med första bästa tåg om det behövs. Behöver jag säga att jag verkligen älskar min mamma?
    Stora hade en barnvakt i en vän till mig fram tills stora blev två. Då hände något så att vännen försvann ur vårat liv tyvärr. Jag frågade då hennes fd extradagmamma om jag kunde be dem om hjälp ifall det knep och det var inga problem alls så dem har varit ett enormt stöd. För Lillis har jag ingen ännu och vet inte riktigt hur jag ska få till det heller. Men det ger sig väl.

    Nu är min stora snart sju. Lillis 1,5 år. Så jag har rätt stor ålderskillnad på mina. Det är skönt att stora är såpass självgående.

    Även här har mina barn fått hänga med på allt möjligt. Stora var tom med på inseminationen. De har fått följa med och handla, till vårdcentralen, även akuten den där gången jag hade en cysta under foten. Storas barnvakt fick dock hämta mig efter att jag halvt skrämde livet ur henne när jag skrek av smärta när de försökte lägga lokalbedövning under foten – för dem som inte provat att få en spruta under foten kan jag meddela SMÄRTA!!!!

    Jag har väl tappt bort mig själv på vägen får jag erkänna men barnen är det viktigaste jag har. Jobbar så lite som möjligt och ändå få runt ekonomin.

    Jag har ett enormt mycket bättre liv som singel och självstående än jag haft i någon av mina relationer. Jag har utvecklat en relationsfobi pga hur de relationer jag haft sett ut, jag har precis börjat jobba lite med den men även om jag inte hade fobin hade jag trivts bra själv. Jag är inte sådan som måste ha någon att vara ihop med. Dyker det upp någon så gör det det. Annars funkar mitt liv väldigt bra ändå 😊

    1. Hej Helle!

      Oj vad jag känner igen mig i det du skriver!!!
      Var i landet finns du?

      Jag har också ett barn från tidigare relation och ett via insemination. Vore kul att få kontakt!

  2. Maria skriver:

    Nu är iof min son hos sin pappa varannan helg, så jag är inte helt ensam, men den barnfria helgen passar jag på att jobba till max så att jag kan hämta tidigare på fritids i veckorna.

    Men för mig funkar det faktiskt fint. Visst, jag missar en del, som konserter och tjejkvällar, men det är det värt. Man lär sig att planera smart !
    Ibland kan jag uppleva att det är enklare nu när det bara är vi två, än att förlita sig på, och anpassa sig efter en till vuxen i familjen ( och spec som i mitt fall, där allt ansvar ändå låg på mig innan separationen ).

    Iaf. Det funkar, och är lätt värt det !

  3. Jenny skriver:

    Barnen blir din vardag, din hobby, dina drömmar, dina bästa vänner och dina stora kärlekar. De är med på allt du gör och det de inte kan vara med på kommer du kunna göra igen när de blir stora.
    Involvera barnen i alla vardagssysslor (du anar inte hur kul knatten tycker att det är att rensa avlopp, städa toaletten och handla mat om hen bara får vara delaktig).
    Ta hjälp när du kan (glöm inte att du kan byta tjänster med andra i samma situation).
    Och var snäll mot dig själv, ställ inte för höga krav. Om valet står mellan att plocka undan efter middagen eller att spela spel så kanske disken kan få stå ibland. 🙂
    Det kommer gå alldeles utmärkt!

    Jag har precis fått mitt andra önskebarn tack vare en anonym donator och läkarvetenskapens magi!
    Tänk att livet kan vara så här fantastiskt!

  4. Lina skriver:

    Ensamstående mamma till två söner på idag 9 och 11 år. Vart ensam sen min lilla var ett år. Deras pappa försvann snabbt ur bilden, dom träffar honom varannan helg bara och två veckor på sommaren. Hur gör man? Man rätar på ryggen och kör på. Lite så. Allting funkar. Ekonomin fungerar om man tänker ekonomiskt. Inga dyra saker till barnen, det får dom önska sig när dom fyller år eller i julklapp av familjen/släkten. Kläder handlar man billigt och rea. Jag är inte snål eller överdrivet ekonomisk men man lär sig snabbt. Man hittar sina små genvägar till allt. Bästa är att ha vänner, glid runt hos dom och ät middag, låt barnen leka och genast känner du dig så mycket ”rikare”. Vännerna gör allt. Familjen med. Hör av dig om du vill ha tips =) Kram

  5. Jossan skriver:

    Är själv då Texas pappa är ett one night stand som jag inte hade vare sig namn eller nummer till. Han vet alltså inte om Texas. Jag har klarat detta jävligt bra i snart 6 år. Har föräldrar som hjälpt då och då men absolut inte några jag alltid kan räkna med. Jobbar 75% sen Texas 1 års dag måndag- torsdag. Leder pass på Friskis och dit har Texas hängt med jämt. Nu är vi liksom en del av inredningen. Alltid med när det ska handlas, bjudas bort på middag osv.. jag älskar att vara hans mamma. Nu mer än nånsin! Jag är SKITBRA på att fixa detta själv! Vi har inte råd med bil eller bostadsrätt, inga utlandsresor. Men mat på bordet, biobesök, kärlek och vänner har vi gott om!

    1. Sofia skriver:

      Hej! Jag behöver råd och läste ditt inlägg. Jag träffade en kille i ca 2 månader. Sa innan att jag inte åt p piller och att jag om jag blev gravid inte visste om jag kunde göra en abort, rent mentalt. Vi har skyddat oss och så, men ändå har jag blivit gravid. Jag har varit till kurator och varje gång jag pratat om abort så hickgråter jag. (börjar gråta nu) ser redan barnet som ett liv och har haft barnlängtan sen jag gick på högstadiet. Arbetat med barn hälften av mitt liv och vet innebörden av att ha barn (sen förstår jag såklart på alla mina vänner som har barn att det är mer arbete med sitt egna). Men pappan i denna fråga vill inte ha något med barnet och göra och jag vet inte ut eller in. Jag har alltid haft en dröm om tvåsamhet, men samtidigt alltid en dröm om barn. Jag har familj och vänner som stöttar mig så sjukt mycket i detta och jag har ransakat allt från ekonomi till att barnet inte kommer ha en pappa. Hur resonerade du när du behöll barnet? Finns det fler som varit i samma sits? Jag vet att jag skulle göra allt för barnet och skulle få hjälp. Har gjort det jag vill då jag är 28 år. Jag är så rädd att ångra en abort, att jag sen ska gå in i en deprision för att jag kännt att jag dödat det här barnet osv. Abort ser så otroligt mörkt ut medan att behålla barnet ser ljust ut. Samtidigt vill jag kunna ge barnet allt och mer! Har någon stöd och hjälp i denna fråga. Jag vänder ut och in på allt och känner samtidigt skulld i att jag inte kan se barnet bara som en cell utan redan som ett liv. Att en abort känns så svår.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..