En kortvarig babylycka

De här senaste två dygnen är något av det vidrigaste jag varit med om.

Det är märkligt hur snabbt livet vänder. I lördags satt jag i Nyhetsmorgon, stolt gravid, och blev gratulerad. Och nu sitter jag här här hemma och blöder ut min graviditet.

Allt började i onsdags morse. När jag gick upp för att kissa märkte jag att jag blödde. Jag försökte ändå tänka positivt, att det är vanligt, men sedan blev blodet färskt och kramperna kom. Jag ringde gynakuten som verkligen var så tillmötesgående (tack och lov!) och jag fick en tid för ultraljud igår morse. Och efter undersökning och blodprover fick jag konstaterat att det var ett missfall.

Vid det laget visste jag redan att det var kört – det var som att mina bröst gick från spända till mjuka på nolltid. Och jag slutade att frysa. En hemsk känsla att sluta känna sina gravidtecken, en ångestupplevelse…

Nu, efter gråt, mardrömmar och få timmar av sömn har jag samlat mig en aning. Försöker att tänka framåt och att kroppen gjorde det den gjorde av en anledning.

Jag vet inte ens hur länge det kommer att dröja till att jag kan sätta igång med försök nummer 2 till en graviditet. Och jag känner att jag inte ens ser fram mot det nu. Den här berg-och-dal-banan, att bli ledsen, glad, ledsen… Alla tester för ägglossning, graviditet, resa, mm. Jag är bara helt slut nu… Både mentalt och kroppsligt.

  1. E-postadressen tillhör en befintlig medlem på sajten
    E-postadressen tillhör en befintlig medlem på sajten

  2. ❤️ Har inte kollat din blogg tidigare här och blev så ledsen när jag läste vad som hänt. Fick tidigt MF sommaren -15 och trodde det var kört men i dec -16 föddes en liten kille 🙂 Jag är född -75 och har nu fyllt 42. Håller tummarna för dig!

  3. Hej! Ville bara säga att jag har haft två missfall. Ett månaden innan jag blev gravid med min som. Och ett månaden innan jag blev gravid med min dotter. Försök igen! Du blev ju gravid!
    Jag vet hur fruktansvärt ont det gör i hjärtat. Jag har varit helt lam efteråt. Och så rädd när jag blivit gravid igen.
    När jag blev gravid med mitt tredje barn var jag helt hundra på att det också skulle bli missfall, för jag fick ju alltid missfall innan jag fick min ”riktiga” bebis i magen.
    Men nej, han stannade! Försök igen och igen snart kommer din andra skatt! Det är värt alla tårar och all oro när du väl håller i den där skrynkliga lilla bebisen. Lycka till!

  4. Sara skriver:

    Ge inte upp Annika! Det kommer gå hela vägen. Det kommer att gå bra ska du se. Jag känner en person som varit med om exakt samma sak, haft lika tufft och känt din frustration…..men det gick bra för henne till slut. Så ge inte upp!

  5. Mia skriver:

    Så vedervärdigt och hemskt! Beklagar så mycket, har aldrig varit med om det själv men känslan av att det skulle kunna hända när som helst under ens graviditet sitter ju som en hårt dragen halsduk som när som helst kan dras åt. Om man inte känner rörelser eller får ont i magen. Så sjukt att så många man känner har varit med om det, men man hör aldrig någon berätta offentligt om det. Starkt av dig! Kram!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..