Alla era kommentarer…

Så himla fantastiskt att ni berättar!

Vad galet där att vi pratar så lite om missfall… När jag läser alla era kommentarer så inser jag hur vanligt och hur ofta den kan ske. Varför vet vi då så lite om missfall? Varför pratas det så lite om det?

Vi behöver prata om det! Det gör oss mindre ensamma i allt. Och jag är så glad att Nisse delar med sig av det också (love you, Li och Nisse!).

Idag försökte jag förklara för en bekant hur jag kände, och det är verkligen som att gå från sitt gladaste jag till att bli den mest sorgsna personen över en natt. Visst man återhämtar sig, men rädslan ökar och hoppet sjunker.

Samtidigt tittar jag på Lilo och känner hur mitt hjärta hoppar, tänk att det gick så bra med henne under graviditeten. Tänk att hon är så frisk som hon är. Tänk att jag ändå har det här fantastiska barnet! SÅ tacksam över min lilla Lilo.

FullSizeRender 2

 

 

  1. Hej fina du!

    Det låter hemskt, men jag är lite lättad över att jag inte är ensam i den här sitsen.

    Jag fick mitt första missfall på julafton 2016. Då var jag i vecka 14 och den 27 december skulle jag på inskrivning och första ultraljudet. Jag började blöda julaftonskväll, tänkte precis som du ”det behöver inte betyda något, det kan fortfarande finnas ett liv i magen”. Men sen kom kramperna, jag sov ingenting på hela natten.
    När jag åkte in för inskrivningssamtal så berättade jag för barnmorskan om blödningarna och vi gjorde ett ultraljud direkt. Där fanns ingenting, jag hade fått missfall i vecka 8, men kroppen hade kämpat så hårt med att vilja vara gravid och återskapa det som inte fanns, så jag blödde inte ut det lilla livet förren vecka 13. Det var hemskt, jag gick i så många veckor och trodde på något som inte ens fanns.

    Blödningen pågick i 8 veckor, det var fruktansvärt att bli påmind i två månader om vad som hade hänt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, inte sambon min heller. Vi hade blivit gravida på första försöket, men längtan efter barn har funnits sen jag var 16, nu är jag 27. När mensen och ägglossningen sen var på banan igen, så tog det sig igen, även denna gång på första försöket. Hua! Oron som kom, glädjen som kom. Är det verkligen sant? Jag plussade nu i torsdags (13 april). Men idag, på jobbet, så kom blodet och kramperna – återigen. Så här sitter jag nu, förtvivlad. Ska jag behöva gå igenom det här – IGEN? Orkar jag? Orkar vi? När kan vi försöka igen? Kommer det gå åt skogen då också? Det är många frågor som susar i min hjärna. Jag vet ingenting just nu. Jag vågar knappt ringa gynakuten, för jag vill liksom på något sätt inte veta.
    Vi bokade tid för inskrivning i tisdags och bokade även ett tidigt ultraljud IGÅR. Jag hann inte ens landa i att det hade tagit sig innan jag började blöda.

    Jag vill bara säga att jag förstår din oro, jag förstår dina känslor. Finns ingen person på jorden som kan ta ifrån oss det vi känner och det är okej! Vi får vara ledsna, vi får må dåligt. Men vi måste försöka glädjas åt att vi faktiskt KAN bli gravida, bara det är ju faktiskt något fantastiskt. Nu måste vi försöka se framåt, det är så vanligt med missfall, men ska det få hindra oss att nå vår dröm?

    Våra fina regnbågsbarn kommer alltid vara en del av oss och den glädjen de skänkte oss när de kom till får vi aldrig glömma.

    Jag tänker på dig, fina du! Ha en bra kväll <3

  2. Frida skriver:

    Missfall är som en stor jävla svart grop. Har världens finaste dotter som blir 3 år i sommar. I över ett år har vi försökt få ett syskon. Första missfallet kom i december. I vecka 10. Jag väntade en mens och blev direkt gravid i mitten på januari. Jag har varit otroligt nervös och knappt kunnat glädja mig, då jag varje gång jag gått på toaletten förväntat mig blod på papperet. Och igår kom det. Blodet och beskedet att den lilla som skulle vara i 13+2 hade dött i vecka 9. Vi som precis vågat berätta över vår lycka. Och nu är jag nere på botten av det jävla svarta hålet igen och vet inte hur man tar sig upp. Det hjälper liksom inte att läkaren säger att det är vanligt och att vi har haft dubbel otur. Jag saknar mina älskade ofödda efterlängtade barn lika mycket ändå.

  3. Beth skriver:

    Beklagar ditt missfall… Jag fick tre barn med min ex make och efter några år skiljer vi oss. Jag träffar en ny barnlös man som är lite yngre än mig, och vi ville gärna ha barn. Jag hann dock tänka att det kanske börjar bli svårt att bli gravid, fast jag innan alltid blivit det snabbt, men nu börjar jag vara närmare 40 än ens 35 så jag tänkte så, att det kanske dröjer. Dessutom hade jag blivit snittad vid den senare förlossningen… dock planerat.

    Jag blev dock gravid direkt vi började rumla runt. Men fick missfall bara 2 veckor senare. Ett nederlag kände jag, skulle det inte funka nu. Är jag för gammal. Jag hade aldrig haft missfall i hela mitt liv. Funkar inte vi tillsammans att vi inte kan få barn, är det pga snittet?! Jag var rädd att jag inte kunde ge min sambo ett barn, den känslan uppstod. Men att jag kunde ge ex maken. Detta var enbart mina egna tankar så klart.

    Medan sambon kände att han blev straffad för att han och något ex bestämde sig för att göra abort då de va yngre och ”dumma” som i inte redo alls, utan det hände av ren ungdomslusta och graviditet var ju inget man trodde kunde hända, du vet. Mitt missfall kändes som ett straff sa han i något skede, för att han varit med om abort. Nu då han så gärna ville bli pappa. I alla fall så kom min mens som vanligt tillbaka c.a 6 veckor senare och 2 veckor ytterligare på dessa kom ett plus på stickan igen. Lycka och rädsla men hej, här är vi nu i vecka 27 🙂 Vi hoppas på bebis till sommaren. Önskar även dig lycka till… ^_^ Det kommer att bli bra fast det känns kanske inte så just idag men håller tummarna för bebis plus inom närmaste månaderna…. Kram

  4. anonym skriver:

    Glömde säga.
    Alla råd och rön, typ ”efter missfall är man SUPERfertil”, försök (eh lycka till) att inte lyssna till de, för blir det inte så för dig känner man sig bara ännu sämre.
    Finns typ inga råd gällande detta, tycker jag, utan mer, kram och styrka vad du än väljer och vad som än kommer i livet framöver.

  5. anonym skriver:

    Hej,
    Jag fick missfall, MA i höstas efter år av försök att bli gravid. Lyckan var total och trots kräkfesten som till och med gjorde att jag rev upp halsen så var jag i harmoni. När det sedan togs ifrån mig så blev jag så oerhört ledsen och chockad. Det blev en långdragen historia, tog två månader att få ut alla rester och slutade i operation. Jag har efter det behövt gå i traumaterapi, fått diagnos PTSD och NU, alltså flera månader efter har jag blivit utmattad. I början av min sorg – då när jag var mycket hos gyn osv förstod jag inte varför i hela världen jag var ledsen. Ingen av alla läkare bekräftade att man kunde hamna i sorg. De sa endast ” det är normalt”, ”sånt händer”, så jag förstod inte, trodde det var fel på mig som mådde så himla dåligt. Jag menar, det händer och är normalt att bli dumpad också, men då får man vara ledsen. Efter ett tag, rättare sagt när jag börjat i terapi förstod jag att det jag kände var OK, att det liksom var legit att känna såhär. Jag valde då för nästa kvinna som får missfall att berätta öppet om detta. För vänner, på jobb etc, för det måste sluta vara tabu. Det måste sluta vara ännu en kvinnofråga som hyshas. För mig som aldrig varit gravid innan och har oerhörda svårigheter att bli det tyckte jag ju så mycket om mitt lilla barn redan i vecka 11, den hade fått näsborrar sa appen och jag kände bara FYFAN va coolt.
    För har det som sagt gått många månader och mitt kämpande att bli gravid spelar såklart in i min sorg, men det är fortfarande starkt och må så vara.
    Vi är här, alla dina missfallssystrar och det är dags att vi kräver plats och rätt att sörja.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..