Tappat hoppet om kärleken

Ett deppigt inlägg om kärlek.

Det är lustigt, jag har ett bra självförtroende när det kommer till det mesta, men när det handlar om kärlek så är det som allra sämst.

Nucka är inget uttryck jag gillar eller brukar använda, men så plötsligt slog det mig – är det det jag har blivit? En nucka? Jag har liksom haft noll intimitet på så länge och känner mig nästa rädd för att vara intim med någon.

Jag slog på mitt tinder, tänkte att jag skulle gå på dejt. Jag fick några intressanta ”match” men av ren feghet vågar jag inte ta steget till en dejt. Det är som att jag har räknat bort mig själv, att jag inte är en person som är kan ha en relation med någon – att jag blev över.

Det känns så otroligt deppigt att jag hamnat där. Det är nästan som en låsning. Jag skulle inte ens förstå om en person var intresserad av mig eftersom tar för givet att de inte är det.

Till och med när en tinderdejt frågar om jag vill ses så tänker jag att han kommer att bli besviken när vi ses eftersom jag inte är en person man blir kär i. Och därför fegar jag ur.

giphy-1

Jag inser att jag har tappat allt hopp om att få känna kärlek, hitta en partner – och det är kanske också därför jag just varit inne på att skaffa ett barn till på egen hand.

Det här inlägget blev verkligen deppigt, men det är skönt att få vara ärlig.

Någon som känner igen sig – och hur har ni i så fall kommit ur ”svackan”?

  1. hanna skriver:

    Hej Charlotte, här är en till, fast jag är lika gammal som Annika. Känner igen det du skriver, att det är som att gå igenom en stillsam sorgesprocess. Livet blev inte som jag tänkt eller hoppats. Jag har kämpat med att tänka att det kan gå bli ändå, på andra sätt, fast just nu går det sådär. Träffade någon som jag tänkte det kunde fungera med, inte på konventionellt familjelivssätt, men ändå. Slutade med att jag (efter alldeles för lång tid) insåg att han aldrig kommer vilja sluta ligga med tjugotreåringar. Och jag kan inte överse med vad som helst.
    Har så ofta på sista tiden känt mig så gammal och uppgiven. Jag vet att jag är jättebra på en massa sätt, men jag kommer aldrig att bli en tjugofemåring igen. Och på den ytliga marknaden i alla fall känns det som att det är det enda män är intresserade av. Att den självständighet och de livserfarenheter man får efter att ha levt ett tag mest skrämmer iväg män. Och inte heller kan man kompensera med en 30-årings kropp eller ansikte. Nu låter jag bitter, men ja, en del dagar känns det så.

  2. Samma här! 40, singel, inga barn. genomgår just nu en sorgeprocess tror jag, där det sakta men säkert börjar sjunka in att det inte kommer att bli något familjeliv för mig, har alltid tänkt att det nog finns någon för mig också, att han nog dyker upp snart, men trots många nätdejter, kurser, aktivt föreningsliv, resor mm så dök han aldrig upp. Har även gjort som så många förnumstiga hobbyterapeuter tipsar om ”sluta leta och låt kärleken komma när den är redo”, jag kräks på det uttrycket. Att ”ta hand om mig själv, unna mig saker och sedan plötsligt en dag bara står han där då jag lyssnade på mitt inre, vad jag ville och behövde” – levde så i flera år och det funkade inte heller. Livet ordnar sig inte alltid och livet är grymt orättvist. Deppigt, javisst, men så ser tillvaron ut för mig. Det är smärtsamt att gå ensam genom livet, jag skulle inte önska någon annan den tillvaron. Jag förösker göra det bästa av tillvaron ändå, att vara tacksam för det som är – att våren kommer, jag har ett jobb, två fina katter, men det är inte lätt.

  3. Tanja skriver:

    Det där kunde vara jag som skrev. Känner precis, precis sådär. Jag har inte varit intim med någon på 5 år i sommar…. De senaste 10 åren har jag inte haft ett enda riktigt förhållande men fram till dess hade jag hur många förhållanden som helst – som jag lämnade, blev lämnad, blev bryggan mellan två förhållanden, hade massor av sexuella relationer etc.
    Trots att jag uppenbarligen ”har varit poppis från tidig ålder” så har självkänslan när det gäller män aldrig varit bra. Om du skulle fråga dem så skulle de nog flesta svara ”hon är en skön, rolig, charmig och självständig kvinna” och de skulle nog inte förstå hur dålig självkänsla jag ha, att jag slängde bort nyckeln till mitt hjärta för över 10 år sen av rädsla, orkar inte bli sårad igen.
    Nu lever jag för min dotter och mina helt fantastiska kärleksfulla vänner. Jag tror på riktigt att jag aldrig mer kommer att våga träffa någon – jag vågar inte.

  4. Linda skriver:

    Kunde varit jag som skrivit detta! Känner exakt samma! 🙁 Tack för att du delar med dig! Kram

  5. Jenny skriver:

    Nej Annika du är inte ensam… Jag har helt klart gett upp. Snart skiljd, extremt sårad & lurad av en väldigt manipulativ, elak ”man”.
    Tre barn har jag som jag lätt gör allt för, dom är de viktiga! Dom & mina fina vänner!
    Högst troligtvfinns det någon för både dig & mig…men jag vet ärligt inte om jag är modig nog att försöka igen.
    KRAM

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..