”Det är tydligen obekvämt att prata om trasiga underliv”

Ärliga berättelser om moderskapet...

Det finns en mängd böcker om att bli/vara förälder. Och jag har läst många. ”Det heliga jävla moderskapet” skiljer sig åt. För det är en så ärlig samling berättelser om graviditeter, förlossningar, amning och flaskmatning, kroppsskador, sorg och det förbannade dömandet av morsor! Och också om vilka otroliga omställningar moderskapet medför i livet – vilka man kanske inte alltid är beredd på.

detheligajavlamoderskapetframsida

En bok du vill läsa.

Bara det som händer med kroppen efter en graviditet och förlossning är ju en massa jäkla kapitel för sig.

Som att kissa på sig…

citat

Eller att spricka (text av Sabina Vinter)…

”Det finnas något slags inbyggd skam hos mammor som skadas i samband med förlossningen. De tycks tro att de ‘inte kan föda barn’ eller att de själva orsakat skadan. Men jag vägrar skämmas. Det var inte jag som orsakade min skada, så varför ska jag skämmas för den? Jag är så trött på skammandet av kvinnokroppen, vi får inte prata om trasiga underliv för det är tydligen obekvämt. På samma sätt får vi ju inte heller prata högt om mens, trots att livmoderbärare haft, har eller kommer att ha mens, under någon tid i sina liv. Ändå får vi inte prata om det? Screw that! Det är helt naturligt. Glöm inte det.

Kanske skrämmer jag några blivande föräldrar, men det här är en skada ingen förtjänar. För vet ni vad. Det har nu gått två och ett halvt år sedan min förlossning och jag är fortfarande inte helt återställd. Så jag tänker prata om det, högt och länge. Det är inte mig ni ska skamma till tystnad och förändring. Skrik inte åt mig. Skrik med mig. På förlossningsvården”

 

Jag tycker att vi behöver fler ärliga böcker om moderskapet. Och framför allt för att vi ska bli kunna bli tagna på allvar med de problem som drabbar så många kvinnor vid graviditet och förlossning!

Som när den manliga läkaren ordinerade en alvedon för min ständiga bäckenvärk.

Fuck you, säger jag bara.

 

  1. Elin skriver:

    Ja fy fan, det är verkligen på tiden att vi tar bort tabun kring det här. Jag fick klippas & sys vedervärdigt mycket (utan bedövning, för att sys i några timmar skulle jag väl tåla om jag ända hade klarat av att krysta ut ett barn!) efter förlossningen med min första dotter för 6 år sen. Fick sedan planerat snitt med min andra dotter för 4 år sen, men har fortfarande inte bearbetat min första förlossning varken mentalt eller fysiskt. Känner än idag nån konstig slags skuld över att jag inte va ”skapt” för att lätt & smidigt krysta ut min egen unge.. Det ärret i hjärtat sitter hårt som fan & gör sig påminnt varje gång jag går på toaletten eftersom jag fortfarande inte är fullt fungerande.. Jag kammade till mig & tog mod till mig & uppsökte läkare för mina problem för några år sen, men blev inte alls tagen på allvar utan läkaren (en kvinna) avfärdade mig med att det faktiskt aldrig blir som innan efter en förlossning.. Så nu försöker jag vänja mig vid tanken på att det är så här jag är nu, vilket jag egentligen inte alls har lust med då hela min kropp skriker att jag inte borde må så är…
    Hoppas det kan bli en förändring om vi tar bort tabun kring ämnet & att folk kan se vilket stort problem det här är!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..