Varannan-vecka-ångesten

I fredags började en ny fas i mitt och Lilos liv. Från att ha kört ett 2-3 dagarsschema med Lilos pappa så började vi i fredags med den klassiska lösningen varannnan-vecka.

Vanligtvis har vi alltså inte varit ifrån Lilo mer än tre dagar i rad om man nu inte varit bortrest eller bytt någon dag hit och dit.

IMG_6960

Orsaken till att vi bytte till varannan-vecka är att det ska bli enklare för alla familjemedlemmar – och för att Lilo också ska få bättre koll på vem hon ska vara hos.

Helt enkelt: en bra lösning för alla.

Men ändå ligger jag där på natten dag 3 från Lilo och känner mig som att jag har svikit henne och ligger och gråter. Den eviga skulden att inte vara en tillräckligt bra mamma, som är där för mitt barn, kickar in.

Varför är det alltid så? Varför känner man så lätt skuld? Jag vet att hon klarar sig alldeles fantastiskt utan mig, men jag kan ändå inte sluta att känna skuld över att jag lämnar henne i en hel vecka utan mig, rädd för att hon ska tro att jag inte vill vara med henne.

Jag tror egentligen att den här fasen är mer jobbig för mig än vad den är för Lilo. Jag hoppas bli van efter ett tag, men just nu är känns det mest konstigt.

Ni som kört varannan-vecka ett tag – när började ni att vänja er?

  1. Jag och sonens pappa separerade när sonen var drygt 2,5 (han är nu nybliven 7-åring). Vi bestämde från början att köra med varannan vecka direkt men hade en väldigt god relation till varandra och träffades lite då och då, det var inte så ”strikta” regler när det var min eller hans vecka. Det funkade men jag hade så fruktansvärt ont i hjärtat över att missa ”halva” hans liv och att han skulle tro att jag inte ville vara med honom. Även att det skulle hända honom något otäckt när jag inte hade honom. Trodde aldrig att jag skulle vänja mig men till slut gör man det, även om det i perioder fortfarande 4,5 år senare är jättetufft att vara utan honom. Men jag vet att han mår bra och att han är en trygg pojke, oavsett var han bor och det är det som är viktigast! Plus att vi ringer FaceTime några gånger i veckan, himla smart uppfinning när längtan är stor! <3

  2. Anna skriver:

    Man härdar ju ut, men det tog nog ett par år iaf. Sonen var 6 när vi separerade. Vi gör så att vi byter på fredagar, då får man en bra start på barnverksamhet och kan vara lediga tillsammans när man längtat en vecka. 😊

  3. Anna skriver:

    Jag tyckte det gick ganska fort. Till en början körde vi måndag eftermiddag- måndag morgon men det funkade mindre bra. Efter en (förhoppningsvis 😉) mysig helg tillsammans var det ett tydligare och tuffare avslut. Nu har vi torsdag- torsdag istället. Lättare att byta när det är vardagsrutiner på gång.

  4. Frida skriver:

    Vet inte när det går över, men vet att några jag känner hämtar en dag på den andras vecka. För att hjälpa varandra och för att det inte ska bli för lång tid emellan. Kanske ett tips? Då bor barnet på samma plats en vecka, men får träffa den andre föräldern en dag iaf. Den andre hämtar och har barnet hos sig/hittar långt, gör middag mm och lämnar sedan hos den föräldern där barnet bor. Det blir också förutsägbart, tex ”onsdagar är alltid pappadagar”.

  5. Tack för att du delar med dig! Det låter hemskt och jag känner spontant att jag aldrig skulle klara det, men det måste man ju om man måste så att säga. Många säger att man ”aldrig” vänjer sig, och det gör man nog inte vid saknaden men man vänjer sig nog vid själva upplägget efter ett tag. Och du har säkert helt rätt att det blir bättre struktur för henne att ha en hel vecka hos er i taget, inte så hattigt.

Lämna ett svar till cecilia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..