7 schizofrena saker med varannanvecka-livet

Kan vi våga prata om varannan vecka? Om en vardag som bryts av och påbörjas om och om igen utan att det blir några vardagslunk. Kan vi våga prata om att det ibland är ganska nice att vakna upp en lördag och ha ett barn istället för fyra, men att det oftast gör ont i hjärtat och dystra tankar om ”jagmissarhalvaderasliv” kommer smygande. Om varannan jul, påsk, födelsedag, midsommar och så vidare…om kommunikation som är på grottstadiet med ex, om längtan, sms och korta stunder som man inte hinner fånga upp, fråga om för att det alldeles alldeles precis då är bytestorsdag. Kan vi, orkar vi prata om det lite grann ladies?

7 schizofrena saker med varannan vecka livet

1. Det händer att man glömmer bort hur många barn man har

2. Varje gång barnen dyker upp känns det som att dom varit på tågluff eller gått på college i ett halvår och man måste fira.

3. Tystnaden när dom inte är här. Hårdrockskonsert-volymen som går på när dom kommer innanför dörren.

4. Hur prusseluskan städat det är när man bara har en unge och hur bomben slår ner på EN sekund när dom kommer tillbaka.

5. Den utomjordiska känslan när man inser att allt är förändrat på en vecka. Hår under armarna, kraxande stämmor, mycket längre och en helt annan inställning till ALLT!

6. Hur märkligt det är att dom har samma mamma och pappa trots att dom är ungefär lika till sättet som en plattfisk och en supermodell.

  

  

 7. Hur man aldrig aldrig vänjer sig när dom går.

  1. Vi kör 2+2+3, har haft det så i drygt sex år. I början tyckte vi de var så små att en vecka kändes som en evighet (både för oss och för dem!), sen har det bara rullat på. Vi bor supernära varandra så barnen kan hämta grejer som glömts eller gå till pappa och kolla på hockey om det är en ”viktig” match, fast det är mina dagar. Deras pappa och jag pratar ca varannan dag, födelsedagar firar vi ihop, den som barnet inte är hos går över på morgonen så man får vara där och sjunga med frukostbrickan. Jag fattar att det är få förunnat att ha det så här bra, får nypa mig i armen ibland (och säga till mig själv att skärpa mig när pappan glömt fleecetröjan IGEN, för vad tusan spelar det för roll när våra fina fina ungar mår bra)!

  2. Agneta!!!Bra med alternativ till det statiska varannanveckalivet! Så flexibelt och bjussigt skulle jag också vilja ha det! Kram

  3. Tack för att du delar med dig, jag har 2 barn nu 10 och 8 år. Varit skild i 7 år. Det är precis som du skriver verkligen mitt i prick. Jag har också en ny bebis på 1,5år. Vi bor i London och här finns ju inte varannan vecka konceptet. Så skönt att få dela det med någon även om det är över internet.
    Älskar för övrigt eran podd, ni komplimenterar varandra så bra. Lycka till med bröllopet stora kramar Malin

  4. Hej Sara! Lite som du säger är det faktiskt! Man vill inte bråka när man har dom mindre. Sen är det nog lite så
    att man undermedvetet/medvetet tänker att ”precis när jag kommit nån vart ska dom ändå till pappan och där gäller andra regler så va fasen låt gå!” Skäms över det men så är det lite grann! Kram

  5. Tillägger: när jag skrev ”passar inte barnet alls” syftar jag på vårt barn. För många passar varannan vecka men är absolut inget alternativ för oss. Sen träffas vi alla tre nån gång i veckan el varannan v för att äta middag eller bara hänga.

  6. Jag och mitt x har en sjuåring ihop, är separerade för två år sedan. Vi tyckte en vecka utan barn var på tok för länge både för oss och för sonen.
    Vi byter när det behövs för jobb osv, sonen vill i nuläge inte vara utan mig mer än max tre nätter så då får det bli så.
    Vi firar jul, alla kalas osv ihop. Pratar varje dag, inget trams alls. En vecka utan pojken vore hemskt för mig, för oss och passar inte barnet alls.
    Helt enkelt gör/fördelar vi som det passar pojken nu.

  7. Jag bor ihop med mina barns pappa och är väldigt glad för det, men har samtidigt vänner som har separerat från barnets andra förälder. Det verkar som att varannan vecka är den absolut vanligaste uppdelningen, finns det andra som har annan uppdelning? När jag var liten var jag hos min pappa varannan helg och på den tiden var det det som gällde. Mamman fick vårdnaden i 98 % av fallen, såvida hon inte hade grava problem så att pappan bedömdes vara mest lämplig vårdnadshavare. Hade inte min pappa lagt ner den tid, möda, tårar, svett och kamp för att vi skulle ha en bra relation, hade vi säkert inte haft den relationen vi har idag. Hans behov som förälder och mitt behov som barn räknades liksom inte…
    Det jag vill säga är att jag beundrar er som hanterar hela pusslandet med uppdelning av barnen och hur det måste kännas. Jättebra skrivet av dig Ann, men även er andra som kommenterat.

  8. Läser ofta att det ojas över att bara ha barnen varannan vecka. Min man hittade en ny kärlek och lämnade mig och två pojkar efter 17 års äktenskap, barnen var då 11 och 14 år. Han visade inget intresse att ha kontakt och de har aldrig ens övernattat hos honom. Jag hade jublat om de hade fått vara hos sin pappa varannan vecka. Nu hade jag allt ansvar och tonårsproblemen blev kanske större med en pappa som sket i sina söner. Nu är de vuxna män som är underbara pappor. Som min ena son sade: jag vet inte hur en bra pappa ska vara bara hur man inte ska vara.

  9. Min snart 17-åriga dotter har bott varannan vecka i 15 år nu och det kan fortfarande kännas jobbigt när hon inte är hos mig precis den där stunden då jag behöver henne nära. Vi står just nu inför en ev flytt till Australien, vilket skulle innebära att hon under första året bor kvar i Sverige med sin pappa och co. Kaostankar!! Kan man lämna sin 17-åring 1 år? Kommer jag att dö av hjärtesorg?!?

  10. Förstår precis. Nu har jag ingen alls här hos mig varannan vecka. Men lyckan när de äntligen kommer! OCh den stora sorg när de åker. Det är skönt ibland med att vara själv. Tystnaden behövs med, och ilska och sorg kan få ta plats utan att skrämma dem. Men det är också underbart med att barnkanalen brölar 24 timmar om dygnet. Fotboll spelas i hallen, sunes bravader hörs från barnrummet och tiotusen teckningar dimper ner på min säng. Och det gosiga när de kryper intill och säger mamma jag älskar dig till rymdens slut och tillbaka. Just då önskar man att man ALDRIG måste lämna dem. Det är lite schizofrent. Men barnen gör det värt allt. <3

  11. Blir din barnuppfostran annorlunda av att du har barn varannan vecka? Jag tyckte att det var svårt när det begav sig. Att man blir lite mer let go när man lever varannan veckas livet

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..