Jag blev faktiskt besviken……

Om jag ska vara helt ärlig så blev jag lite besviken när vi var på ultraljudet i vecka 18 och såg att Max var en kille…..

Jag vet att det är tabu att säga att man blev besviken men jag hade verkligen hoppats på att vi skulle få en liten tjej.
Jag hade sett fram emot att få ha en av varje och få uppleva livet som mamma till en flicka med allt vad det innebär.

Jag hade även en känsla av att det låg en flicka i magen eftersom jag mådde mycket sämre under graviditeten men Max  jämfört med Theo och man säger ju att man mår sämre med flickor…

vecka 36 tror jag….

Men tji fick jag.

Men nu så här med facit i hand känner jag – vilken tur att det blev en kille och vilken tur att det blev just Max!!

När jag tittar på vänskapen och syskonkärleken mellan Theo och Max undrar jag om det hade varit samma om de var olika kön.

Jag och min bror var och är iof väldigt tighta men vi höll absolut inte på som T och M gör.

Max ser upp till minsta lilla grej som Theo gör och Theo tar hand om Max på ett sånt kärleksfullt sätt.
De leker på samma sätt och med samma saker (på gott och ont…) och de vill alltid vara tillsammans.

De är det absolut finaste jag har och jag är så lycklig och tacksam att få vara just deras mamma!!!

 

 

(Sen vill jag också tillägga att självklart spelar inte könet ngn roll, huvudsaken är såklart att barnen är friskt och mår bra men ni förstår vad jag menar hoppas jag!!!)❤️

  1. Louise skriver:

    Åh va skönt att höra att jag inte var ensam.
    Jag visste också sen ultraljudet att vårt andra barn också var en pojke. Jag var så glad att allt såg bra ut, men sååå ledsen att han inte var en hon. Det var ju så min livsplan sett ut – en pojke och en flicka. Jag skulle ju ha samma relation till min dotter som vi i generationer mellan kvinnorna haft. Jag grät och grät när han väl var född för att den världsbilden inte blivit så. Samtidigt som jag ÄLSKADE min son otroligt mycket. Och de skuldkänslor jag hade för att jag var så ledsen fast jag älskade honom, usch! Jag trodde jag skulle gå sönder av allt.

    Nu är minstingen snart tre och skulle såklart inte byta honom mot någon flicka i världen. Jag har fått tänka om min ide om hur livet skulle bli. Och framtiden ser fantastisk ut. Pojkarna bekräftar varje dag till varandra ”du är min bästa kompis” och till mig ”jag älskar dig”. ❤️

  2. Lisa skriver:

    Det jag älskar allra mest med att läsa dina inlägg är att du är så ärlig och vågar ta upp det som ingen annan pratar om. Att allt inte är rosenskimrande som alla andra vill framhäva. Du är bäst!!!

  3. Maja skriver:

    Har också två pojkar och kände exakt samma som du. Både innan och nu efter. Mina är 5 och 8 år. 🙂

  4. Emma skriver:

    Det finns fler chanser eller……

  5. Jag förstår dig precis! Jag kände likadant och har som tur är en flicka och en pojke. MEN sen förstod jag ju efter att jag blivit/varit mamma ett tag att det kvittar vilket kön det är och att alla jag vet är helnöjda och känner att deras barn och kön var helt rätt för dom. Jag har en av varje med 19 månaders mellanrum (!!) som är supertighta. Nu är dom 13 och 14,5 och dina pojkar är ju mycket yngre så du får nog uppleva både upp och ner i deras vänskap skulle jag tro. För tidigt att säga om dom är bäst buddies liksom 🙂 Dom är jättesöta och din blogg är superbra och så liksom välbalanserad, alltid nåt nytt intressant. Jag läser varje dag.

Lämna ett svar till Maja Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..