Finaste Syster P

Jag har gillat Syster Ps grejer länge, men sedan jag var i deras showroom och fick se allt live så att säga, skulle jag säga att nu snarare är äkta kärlek jag känner. Så otroligt fina smycken! Smyckena tillverkas av hantverkare i Indien, och Annikki, som är en av grundarna, berättade att när de haft pressvisning var det någon journalist som undrat om produkterna var fair trade, och hon svarade förvånat att det är de ju, även om man inte investerat i en sådan certifiering, och att hon själv känner alla som tillverkar smyckena, och köper med presenter till deras barn när hon besöker smedjan. Och det känns liksom i smyckena. Att de är gjorda med omsorg, av människor som bryr sig om produkten. Jag har Syster på på armar, fingrar och i öronen så gott som dygnet runt nu för tiden! Nyligen började Glammom sälja smyckena också, och det urvalet är faktiskt mina personliga favoriter!

  1. Sara skriver:

    Oavsett om man känner arbetarna eller inte så kanske man inte ska använda sig av uttrycket fair trade om varan inte är certifierad? Fair trade-certifieringen står för många garantier och vi bör inte urholka begreppet. Bättre då att bara berätta om allt man försöker göra så bra som möjligt på fabriken.

    1. Jo, men fair trade är ju en certifiering. Som jag förstått det kan vara en rätt stor administrativ process att få igenom. Det samma gäller för KRAV-märkning. Det finns många företag som är så fair trade eller KRAV-iga det bara går, utan att det syns i en certifiering. Många små företag till exempel, har kanske inte råd eller möjlighet att gå igenom processen. Det är liksom ingenting som bara ”dimper ner” om man skött sig bra, utan det måste som sagt ansökas om.

    1. Sara skriver:

      Ja, nu är jag ju som gammal fairtrade-ambassadör mycket väl medveten om att det inte är något som bara ”dimper ner”. Och det är väl precis därför som jag reagerar på den förvåning du berättar om från pressvisningen, förvåningen ger inte intryck av att man verkligen satt sig in i det. Det är precis som du skriver en process med fairtrade, och jag menar att man ska respektera de som kunnat ta sig igenom den och inte glida med på vågen. Fairtrade innebär att man säljer ett förtroende, det står för garantier. Ni pratar om förhållandena i smedjan, men vad vet man om förhållandena i gruvan där råvaran tas fram? Har man inte möjlighet att ansöka om eller gå med i fairtrade så kan man t.ex. istället tala om den uppförandekod man tagit fram och hur den följer ILO:s kärnkonventioner. Nåja, vi verkar inte vara överens om hur man bör använda begreppet, men vi får vara överens om att det är bra att människor försöker ta ansvar för hur ens affärsverksamhet påverkar andra.

    1. Men de använder ju inte begreppet heller! Jag tror bara att de menade att de är fair trade även om de inte har certifieringen om du förstår vad jag menar. Och det är alltså inget offentligt uttalat, utan något som beskrevs i ett samtal. Och nu vill jag beskriva för er att det här är ett bra företag med ett stort samvete helt enkelt!

    1. Sandra skriver:

      Kan man inte använda nåt annat uttryck än just Fair trade då då? Håller med Sara att man inte bör urholka den benämningen eftersom den är etablerad. Det handlar ju som sagt inte bara om de människor som arbetar i smedjan.

    1. Bara för rättvisans skull, det var alltså inte de som kallade sig fair trade. Det var någon som frågade om de var det, och då förklarade de att de är ett schysst företag, men inte kostat på sig certifieringen. Om något är otydligt är det mitt fel, inte deras.

  2. Johanna skriver:

    Förstår att du inte menar något illa men det där tycker jag lät himla tveksamt. Att hon känner de indiska kvinnorna som sitter och tillverkar smyckena innebär väl absolut ingen garanti för någonting alls. Det betyder ju inte att de har vettiga arbetsvillkor, skälig lön eller trygg arbetsmiljö utan låter som ett jävligt enkelt sätt att parera de svåra frågorna om att låta fattiga människor i u-länder producera saker åt oss i västvärlden. Och hur skulle du kunna ”känna” i smyckena att de som arbetar där trivs och bryr sig om produkten? De vill väl ha mat för dagen, liksom. Att få en fair trade-märkning är dyrt, ja, därför att man måste kunna garantera en hel del saker som dock är jävligt värda att kunna garantera.

    1. Sandra skriver:

      Johanna, håller med. Blev väldigt förvånad över det här inlägget. Fick en klump i magen.

    1. Jo fast, om man som uppdragsgivare känner de som tillverkar ens produkter, och även deras familjer, får man anta att det finns en god yrkesrelation där. Bara för att en produkt inte tillverkas i Sverige betyder ju inte automatiskt att den tillverkats under oschyssta förhållanden. Annikki i är dessutom ordförande i Barnfonden, så jag tror att hennes engemang i sina medmänniskor är äkta! Hur man sedan kan tillskriva ett smycke en känsla är väl en sak, men jag uppfattar i alla fall att de är personliga och gjorda med själ om ni förstår hur jag menar.

    1. Sandra skriver:

      Då får vi hoppas att du har rätt gällande arbetsförhållandena. Det lät bara så ”enkelt” och illa och samvetsbedövande att hon ju faktiskt ” köper med presenter till deras barn när hon besöker smedjan”. Och sen att arbetarna skulle bry sig om produkten lät, vad ska man säga, naivt. Exklusiva smycken som ska bäras av de ”rika” i väst är nog inte nåt den mindre välbärgade arbetaren brinner för även om det så klart är tacksamt att arbeta och kunna få mat på bordet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..