Taco hej!

Det var ett jävligt utdraget avsked. Men får skylla på livet.

TACK alla som har läst, kommenterat, hållit med, inte hållit med, öppnat upp, gett rimlig kritik, gett ovärdeliga tips osv osv, här genom åren! Det har betytt massor, framförallt när jag var helt nykläckt morsa och knappt visste vad som var fram och bak på min bäbis.

Jag ska inte blogga mer, bloggande är inte min grej. Men läs mina krönikor varje vecka i Metro! Och mina krönikör i varje nytt nummer av mama (även på webben men med lite fördröjning)! Och framförallt – följ och dela mitt och några andra fed up feministers nya hjärteprojekt – Min Upprättelse

Min Upprättelse är en nystartad partipolitiskt och religiöst obunden sajt och fond, för alla som blivit utsatta för övergrepp och för alla som vill engagera sig i frågan.

Återigen: TACK! Vi ses och hörs på andra ställen framöver ❤️

  1. Himla trist men lycka till med krönikor och Min upprättelse!

    Ska se om jag kan få in krönikor i mitt flöde i Feedly.

  2. Men va trist. Har verkligen gillat din blogg. Men kan du inte överväga att börja blogga igeb om/när du blir gravid igen.

    Har sällan tyckt helt lika som dig men ändå läst troget och gillar din blogg. För det är bra att få lite nya vinklar på saker och se ur andras perspektiv. Jag inbillar mig att det ökar förståelsen för varandra och andra
    Lycka till med allt och Tack för denna tid.

  3. A naj hoppades in i det sista på en come back!! Har ej insta pga kronisk olycka av att kolla på andras lyckade bilder men Aja lycka till verkligen men allt du gör! och tack för en fantastisk blogg under många år! / L- tacksam trogen följare.

  4. Åh, men bloggande ÄR ju verkligen din grej! TACK för dessa år! Har hunnit vara föräldraledig två gånger och lever ganska tvärtom mot ditt liv. Bor på landet, har valt att vänta med fsk länge osv men har haft STOR behållning av din blogg. Har också varit väldigt intressant att diskutera med din andra bloggläsare. Jag kommer verkligen att sakna ditt bloggande. Lycka till med allt och sköt om dig och om det är syskon på gång snart eller när det än blir hoppas jag att allt går bra. Kram från en trogen läsare! ❤️

  5. Nej vad trist. Gillar ju hur du stökar till det i hur en morsa ska tänka. Eller vänta, du kanske säger det andra tycker men inte vågar säga.
    Jag har även gillat era fix hemma och blivit insirerad av det!
    Lycka till fantastiska mamma till H!

  6. Vad tråkigt. Jag har läst i princip varje inlägg sedan du blev gravid eftersom jag hade nästan samma BF. Sen så tycker jag att du är en stor hjältinna eftersom jag tänker att din gärning när du gick ut offentligt med vem som utsatt dig för våldäkt var en avgörande faktor för att metoo drog igång i Sverige. Du är en av upphovskvinnorna till den viktigaste feministiska rörelsen i modern tid. 👊🏻❤️👊🏻🎯🏅💥

  7. Så synd!! Tycker också att du skall börja blogga igen om/när du blir gravid igen 🙂 Eller tidigare, när du fått lite distans till bloggandet och blir sugen igen!

  8. Hej! Jag tycker allt du tycker och har ett förslag eller ide eller vad vi skall kalla det. Jag skulle så gärna vilja att du gjorde en tvserie /dokumentärom flickors vardag i dagens skola! Jag har en dotter på nu 20 år och som blev utsatt för mycket i skolan. Killarna tvingar dem till oralsex på toaletterna mm för att de utpressar dem för att inte kalla dem hora mm Snälla snälla kontakta svt att få göra en dokumentär om hur flickor har det i skolan idag! Snälla svara mig om du läst detta! Jag kan berätta sååå mycket om vad som händer med flickor i skolan! Sorg!

  9. Tack för att du delat med dig av ditt liv och dina tankar! Jag jobbar inom vården och har tack vare dig fått större insikt i hur det är att leva med ADHD. Guld värt! 💕💕

  10. Hej
    Du kan inte vara eller må bra när du anmäler en man bara för att du är svartsjuk och avund. För mig är du en skandal för oss kvinnor . Det är för mig med många stolt att vara kvinna och jag har många möjligheter och välja vad jag vill, men om du är så korkad att du blir full och inte hade möjlighet att göra det du ville så skäm inte ut oss andra kvinnor utan stå för det du och som det blev en berusnings kväll med luckor.
    Med vänliga hälsningar
    Sara Skatt

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bloggpaus

På grund av att jag inte KAN blogga ordentligt via WordPress-appen efter att Bonnier/mama gjort om sajten så tar jag en paus här ett tag.

Det funkar till exempel inte att lägga upp bilder. Vilket enligt mig är en stor och viktig byggsten i bloggeriet. Så känns ganska oinspirerande utan det.

Men följ mig gärna på Insta så länge! Sök bara på cissiwallin så hittar du mig. Massa bilder och sköj, just nu från New York, där. Framförallt mina Insta Stories. 

  1. Men Knivlisas blogg fungerar ju? Den har rullat på som vanligt. Det verkar ha hänt något speciellt med just din blogg.

  2. Alltså! Måste bara få ur mig detta, igår på insta läste jag om han som skrivit till dig som ville ha gamla trosor (Anders Pålsson), nu hittar jag inte inlägget, kanske borttaget. Iaf, jag jobbar på typ en kundtjänst och får ett samtal från en man vid samma namn från Borlänge. Jag ser på hans c/o adress att bolagets namn står där och inser att det är tros-mannen haha. Alltså vad är oddsen??

    Skulle frågat om han ville ha ett par hemskickade 😊

  3. Hej Cissi! En fråga: min man ska till New York på jobb i november, och jag ska hänga på med våra två kids (som Helmer och en bebis på 4 månader, hehe). För att logistiken ska gå ihop om dagarna så skulle vi behöva barnvaktshjälp ett par timmar då och då när vi är där. Jag har för mig att ni fått hjälp av någon – hur kom ni i kontakt med hen? Och har du någon att rekommendera? Alla tips uppskattas enormt. Vi är så peppade men är såklart också rädd att 2-åringen ska försvinna i New York-trängseln pga mamma som inte kan hålla koll på två barn samtidigt eller att vi alla ska dö av jet-lag och utmattning. Håll tummarna för oss!

  4. HJÄLTINNA!!
    Låg vaken halva natten o hoppades att din våldtäktsman skulle hängas ut med namn i tidningarna. Tänkte på Lulu och hur hon kämpat och fått upprättelse.
    Så såg jag att Expressen i morse att de publicerar namnet Fredrik Virtanen. Så jävla gott!
    Hoppas äckelgubben o kvinnohatare Bard försvinner fr rutan också.

    Du är en ninja, salander o hjältinna Cissi!
    Tack för att du krigar för dina systrar.
    All respekt till dig.

  5. Hej Cissi! Du är så modig! Jag tycker det hemskt att en tjej som kallar sig feminist som Bodil Sidén försvarar sin pojkvän Ehsan som begått hemska saker mot tjejer. Vissa tjejer kallar sig bara feminister för att det är trendigt. De struntar blankt ifall tjejer utsättes för övergrepp av män ”med de rätta åsikterna” , men icke du. Du krusar ingen!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bloggkaos

Som ni nog har märkt så har mama/Bonnier gjort om sajten och på köpet så försvann en handfull inlägg plus kommentarer…

Och kan väl säga att jag är måttligt Namaste över detta. Men hade en lååång resdag igår, med knackigt wi-fi så kunde inte lösa nånting. Ska hugga tag i detta nu under dan (klockan är 8 på morgonen här i NYC) men måste utfodra jetlaggat barn (och mig själv först) plus invänta barnvakten.

  1. Ja, märkligt att man kan designa om en blogg sådär – och så ser det helt crazy ut. Testar mama inte grejer innan de lanserar det?!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jobbar på att bryta dåliga spiralen

Har insett att jag fastnat alltför hårt i att tycka det är jobbigt att hänga med min unge. Alltså att jag blivit så ”skadad” av hjärtat i halsgropen (konstant) under senaste året att jag faktiskt har svårt att NJUTA av hans såklart på många sätt underbara sällskap.

När vardagens logistiska tillvaro blivit så betingad av att bara avvärja kaos (så det känns i alla fall) att man på nåt vis trasslar in sig i de negativa och jobbiga känslorna. Trots att barnet såklart utvecklas, blir mindre kaosig, fattar mer, går att kommunicera med bättre… Jag måste bryta spiralen! Måste bli mer manana manana och ja… Fan. Bara kapitulera inför x antal faktum med att ha en tvååring. Saker TAR tid, det ÄR prövande. Det BLIR geggigt, stökigt och kaosigt. Och det är väl då man ska omfamna sin inre Ann Söderlund. Men så är man inte alls så som människa, utan ganska neurotisk, med drag av kontrollbehov som inte gillar kladd och baciller. Lägg till dåligt tålamod och årets mamma-pokal känns larvigt långt borta😅

Imorse var det min tur att köra hela morgonen, plus lämning på föris. Och då har man ju två val – Att antingen fastna i sura morgonhumörets martyrskap eller faktiskt ta sig samman, räkna till eeeh tio och försöka åka med. Låtsas att man är lite pårökt.

Barnet vägrar bli påklätt, man får jaga honom i hela lägenheten och tillslut i stort sett brotta på honom ny blöja och kläder. Sen är det ett smärre krig att få på honom överdragsbrallor, stövlar och övriga ytterplagg. Och få på sig själv detsamma utan att svettas ihjäl på kuppen. Men jag var fan bra imorse! Höll mig (ganska) lugn, metodisk och kunde till och med ha små stunder av bubblande värme i hjärtat över att han är så jävla gullig, och rolig. Han märker ju såklart också när man är stressad och lättpåverkad av tålamodsprövningar. Det är ju såklart mitt ansvar som förälder att bryta spiralen och i all fall FÖRSÖKA göra nån sorts ”rolig lek” av vardagsbestyr. Vill ju att han ska se på mig som en mamma som skrattar och gosar mer än suckar och skäller.

Och jodå, jag vet vilka mina brister är, vet mina svårigheter i och med adhd och ocd. Vet vart jag lätt får det svårt. Och det är sällan så lätt att man bara kan TÄNKA sig välfungerande. Men tankens kraft har ju tack och lov en jävla kraft, åtminstone då och då. När stjärnorna står rätt, eller nåt. Och magin som faktiskt kan uppenbara sig när man överträffar sig själv och bryter spiralen!!

<<
vägen till föris ville han prompt hoppa ur vagnen och närstudera löv. Och jag lät honom. Sket i att jag skulle bli lite sen till en grej, smsade och sa som det var. Fick förståelse tillbaka. Tänkte att stressen inte skulle få ta mig där, inte idag. Hans nyfikenhet fick väga tyngre, den är mer värd än mitt jävla vuxeninrutade måndagsschema. Och vi båda är värda mer manana manana.

Detta kanske låter skitkonstigt för vissa av er, som en självklarhet. Men för mig var det en liten men ack så viktig vinst. Att faktiskt lyckas bryta det där jobbiga mönstret som hållit mig i ett orimligt grepp ganska länge nu. Bryta spiralen och bli belönad.

  1. Du behöver avlastning! Utan dåligt samvete. Göra något utan barnet och njuta av det. Åka hem till en kompis, laga mat, titta på en cheesy film och sova över. Eller nåt i samma stil.. typ va ensam hemma..
    Jag har varit där du är. Dock ensamstående med ett LUGNT barn. Men att hela tiden ändå känna pressen och stressen över omvårdnad och allt vad det innebär. Tig mig nästan två år att släppa det dåliga samvetet, men kööör för sjutton! Investera i dig själv så du kan vara en bra mamma utan att vara gråtfärdig <3

  2. Sa himla bra skrivet. Har ingen adhd, mojligvis en slang av ocd men daremot 3 barn och hjalp vad jag sitter fast i den onda spiralen du pratar om (och vad som ar an varre, for att det inte ar upp till mg att forandra, sitter aven min partner fast dar, vilket betyder att aven om jag ibland lyckas se det positiva sa maste jag lyssna pa nagon annan som inte gor det). Tack for att du satt ord pa den.

  3. Tycker att du kämpar på bra men efter otaliga kurser för mig som förälder måste jag ge dig ett tips fast jag lovat mig själv att aldrig pracka på någon annan förälder mina åsikter…. Välj dina strider! Om sonen promt vägrar klä på sig så packa bara ner det du tror att han behöver i väskan/ryggsäcken och gå ut genom dörren med sonen i bara nattblöjan. Jag vet inte hur långt ni kommer att gå innan han fryser och kommer att be dig om att bli påklädd. Har massor av vänner som kommit med barnen till förskolan iklädda pyamas där barnen snabbt som attans vill byta om för att ingen annan kompis har pyamas på sig. Själv lät jag dottern gå barfota i snön när hon vägrade ta på sig skor. Kan ju tala om att det gick ganska fort innan hon ångrade sig men är man en envis 3-åring så måste man ju få försöka. Hon har aldrig vägrat skor efter det och verkar nu vara en hyggligt normal 15-åring så hon tog förhoppningsvis inte alltför mycket skada. Maken höll på att skämmas ihjäl när jag ringde och berättade att vår 2-åring stod naken på trappan för att känna hur kallt det var ute innan han bestämde sig för att klä på sig. Jag valde bort klädfighten och det har sparat mitt psyke!

  4. Har också jagat runt och fångat barn för att klä på dem på morgonen innan man ska till dagis, klätt på treåringar samtidigt som de slitit av sig kläderna man precis fått på dem. Knappast ett lätt uppdrag. Har inget jobb med flextid utan jag bara SKA vara på plats kl 7.30. Har då sagt till kidsen att de kan åka till dagis i pyjamas eller som de är (kalsonger etc, men jag tar såklart med kläder som de kan byta om till.) De har liksom inte trott på mig och jag har sonika stoppat in dem i bilen med filt runtom och åkt iväg till dagis. Tro mig, det har ALLTID slutat med att de vill klä på sig innan lämning. En gång åkte lillpojken naken (fel bara nästan naken till dagis – eftersom han hade vantar på sig.) Även den gången ville han klä på sig innan lämning. För sååå kul var det inte, och jag tror han tyckte det var lite pinsamt ändå…. Andra konflikter får man ju såklart ta, det funkar ju inte att alltid undvika konflikter – men eftersom jag vill komma i tid till jobb även de morgnar jag lämnar på dagis och det inte hjälper att gå upp ÄNNU tidigare så har detta funkat för mig/oss.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Packningspanik – man lär sig ju fan aldrig

På tisdag drar alltså den här lilla familjen till New York igen! Tredje hösten som Hempan finns och hänger på (han är ju för övrigt tillverkad i samma stad så borde ju därför känna sig oerhört hemmastadd😅)… Och självklart tar jag med bloggeriet dit (stannar bara två veckor denna gång) och självklart ska jag strössla med BRA NYC-tips oavsett om man åker dit med barn eller ej. Men låt oss först och främst fokusera på debaklet PACKA…

För det slår fan aldrig fel i att aldrig riktigt lära sig packa smart, lätt och rätt. I alla fall inte för oss.

Såhär ska vädret vara därborta nästa vecka:

Vi inleder alltså vistelsen med tre dar i rad med 27 plus. Inte helkul i en storstad. Men ska ibte klaga, det kan ju vara Mordor-väder också, som förra hösten när det regnade en vecka i streck och jag fick panikköpa ull-underställ på<<<<
t;<<<<
gt;<<<
><<
p>

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Om adhdn som superkraft

Skrev två inlägg på insta nyligen, på ämnet hur man ser på sin adhd/hur man ”promotar” den. Fick mycket reaktioner så lägger upp här också…

Okej nu är jag less på att adhd på löpande band-promotas som nån superkraft i samma liga som random seriefigurs. Det skaver i mig att den hjärnstorm och ångestproblematik jag och miljontals andra lever med så lättvindigt används som nån tom jävla livscoach-floskel där man därmed knökar in alla bokstavspersoner i samma trånga, ensidiga mall. Men fattar varför en del med diagnos känner att de måste flåsa fram nåt hurtigt om superkrafter, för den som gör sig till just seriefigur kommer lättare undan. Ifrågasatts mindre. Hen som blir en härlig liten Duracell-maskot är bekväm och foglig. I alla fall i den trångsynta och kunskapsfattiga normalfixeringsvärlden.

Men är inte min adhd NÅN sorts superkraft då? Den är absolut inte bara av ondo. Den är mod, intuition, kreativitet, öppenhet, nyfikenhet och stundvis brinnande engagemang. Men den är förrädisk. Den måste hållas i någorlunda tyglar med medicin. Den är som den där fulla kusinen på ett bröllop som håller ett opassande och alldeles för långt tal och sen somnar i tårtan. Den är ett barn som inte vill bli vuxet. Spretiga känselspröt åt alla håll som ändå försöker intala sig själv och omvärlden att man fan skiter i allt och går sin egen väg. Som sen grinar på toa över att nån man gillar avföljt helt plötsligt, eller av lätt panik över att man kanske tog lite för stor plats på den där tjejmiddan. Adhdn. Den är vageln i ögat och vingarna på skuldrorna. På samma gång. Den är vad den är, den gör mig till den jag är. Och mitt i kastvindarna står man och klurar i stort sett konstant på hur mycket man själv ska anpassa sig kontra hur mycket det fyrkantiga och tillknäppta samhället ska anpassa sig. Nu ska jag trycka en påse Polly till kvällsmat och sen ha ångest över att ligga sömnlös halva natten (och googla frenetiskt om silkesapor och annat som hjärnan spinner iväg på) tills jag inser att jag har ett barn att typ ta hand om. Hejsålänge.

  1. Tack för att du delar med dig! Bra skrivet!
    Har tre barn med diagnos. Ett med asperger, ett med ADHD och ett med ADD.

    Som hos alla andra har mina barn både resurser och svårigheter. Och visst är det svårigheten som oftast dominerar. I alla fall nu när de är barn. Jag hoppas att de hittar strategier för att få livet som vuxna att fungera.

    Jag gör allt jag kan för att sopa banan åt dem där det behövs just nu.

    Och inför min 8-åring med ADHD kan jag kalla det för superkraft ibland. Men vi pratar också om att superkraften ibland är jobbig och ställer till det en hel del.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Packnings-meltdown

Tänk om man vore en organiserad, strukturerad och allmänt planeringsbenägen människa… Tänk vad sköj det skulle vara att packa inför och komma iväg på resor då.

Gamla bilder alltså🖕 Inte ens börjat packa nu.

På tisdag åker vi alltså till New York igen (bara två veckor denna gång) och man borde ju vara skillad på dessa förberedelser, inte första gången direkt. Men samma lilla visa varje år. Packar typ 14 ombyten först, kollar väderleksrapporten sen. Smart. Framförallt när man inser att det som packats är lämpat för svensk höst och så…

Och i smärre panik ger man sig upp på vinden för att rota fram avlagda sommarkläder. Shorts, har jag verkligen INGA shorts nånstans?? Hittar ett par, i jeans. Hoppsan var visst från när jag var preggo. Men lite häng i röven är väl bara eehh fashion?

Och så ska man komma ihåg att packa svensk välling (pulver) eftersom varianterna de har därborta i USA är som en klibbig sockersmet. Jättepraktiskt att söva barn på. Hej sockerchock och övertaggad lagom till läggdags. Och så leksaks-debaklet. Hur mycket kräver han nuförtiden? Inte direkt så mam slänger ner en dockvagn och tågbana i resväskan. Får väl köpa lite krafs på plats. Tänker så om det mesta för övrigt. Sen står man där, jetlaggad som ett as inne på nån drugsore och försöker hitta något shampoo som inte luktar hubba bubba. Allt medan ännu mer jetlaggad man och unge står bredvid och gnäller. Eller har irrat bort sig bland alla 4175191 tandkrämssorter.
Sen måste vi bestämma hur vi ska göra med vagn och barnsäng. Förrförra och förra hösten hyrde vi av ett ställe som specialiserat sig på just uthyrning av barnprylar till tillfälliga besökare. Smart men dyrt. Och alla grejer STINKER blommig parfym. Deras sätt att visa att de minsann rengör allt noggrant… 

Mycket konstig Stokke-vagn i signalrött för typ en miljard i månadshyra var grejen hösten 2015. Förra året släpade vi faktiskt med vår egna Emmaljunga. Men bökigt. Vetefan hur vi ska göra i år.

Annars då? Taggad! Ska ha barnvakt 4 timmar om dan så jag kan jobba, Linus jobbar ju heltid på deras kontor i Soho. Vi har en svensk barnvakt som bor i närheten och som mest ska hänga med Helmer i närliggande lekparker. Ska ju bo precis vid Battery Park i år, längst ner på Manhattan. Nära där twin towers låg. Här:

(bild från Wikipedia)

Mycket barnfamiljer i området närmst parken eftersom det är stora och ganska gröna ytor. Betydligt bredare trottoarer än längre upp vid West Village, Soho, East Village också för den delen. Har aldrig bott så långt ner, ska bli spännande. Hyr en liten tvåa på 40 kvadrat, typ det man har råd med om man inte är stenrik. 
Nu ska jag börja packa på riktigt. Och bjussar på några tillbakablickar från förra och förrförra året i stora staden med lilla barnet:

Osorterat direkt ur mobilen. Men man fattar nog vilka bilder som är från vilket år😅

  1. Även om socker inte bra på andra sätt så är det en myt att barn blir ”hyperaktiva” av det. Det är en seglivad myt och bygger på ett gammalt rykte samt föräldrars förväntningar på det.

    1. Är nog väldigt olika det där. Känner flera barn som blir stissiga av för mycket socker, och själv blir jag det också.

    1. Har också den och med en inovidyna i funkar den utmärkt även på längre resor tycker jag för barnet att sova i 🙂 iofs är min 6 månader och Hempan 2 år- kanske lite liten då eftersom den inte går att få helliggande för barnet…
      redan rest en hel del med vår bebis eftersom vi inte bor i Sverige, oxh tycker faktiskt inte det är så himla krångligt att släpa med sin egna vagn. Oftast rätt värt det!

    1. Jo vi har en (mcLaren) men så jävla oskön att köra längre sträckor med. Och gillar ju att promenera långt, gärna ut till kompisar i Brooklyn osv. Så föredrar en stabilare vanlig vagn.

  2. Vi reste jättemycket när vår dotter var i vagnåldern. Bästa köpet var absolut billigaste paraplyvagnen vi kunde hitta. Alltså en sådan där märkeslös för typ 500 kr. Vi behövde inte vara rädda om den och eftersom den i princip bara bestod av en tygsits och fyra små hjul på ett metallskelett tog den ingen plats. Slutade med att vi använde den hemma också.

  3. Jag reser mellan Sverige och Kanada några gånger per år, och min bästa investering har varit en Babyjogger GT Mini. Går att fälla ihop med en hand (dvs man kan hålla vild toddler med andra handen) relativt stort utrymme under, smidig och lätt men bekväm nog att sova i och perfekt för promenader. Älskar!!
    Lycka till på resan! 🙂

  4. What, känns som att det var nyss ni var där? Tiden går snabbt men nu när jag tänker på saken var jag nyförlöst och ja, nu har han ju precis fyllt ett år. 🙂

    Ha en fin resa, härliga bilder!

  5. Köp en Chicco Lite Way – en jättesmidig sulky med fullt liggläge, varukorg och sufflett och som är väldigt lätt att både fälla ihop och bära – och billig 1200-1700 lite beroende på var du köper den. Smidig att ta med på resan tänker jag. Har kört den till vardags med mina barn sedan de började sitta.

  6. Säger bara en sak: packlista! Innan man drar ut en endaste pryl ur garderoben ska man sätta sig ner med papper och penna och lista ner det man ska ha med sig. En lista per resande person. Annars blir det för rörigt. Skriv också hur många trosor/strumpor/linnen/skjortor etc som skall med så man inte står där vid garderoben och för säkerhets skull-kastar ner en massa onödiga plagg. Skriv en separat lista på det som skall packas ner avresedagen (typ barnets gose, mobilladdare etc etc) och ha på typ kylskåpet. Bara att bocka av på avresedagen. 👍
    Vad gäller vagn – ta med er egen. Jobbigt att rackla runt med paraplyvagnar etc om man gillar att promenera. Barnvagnen kostar inget extra på de flesta flighter och köper man typ en Stocke PramPack (funkar för de flesta vagnar, inte bara Stokkes) så kan man packa ner en del grejer gratis i vagnen… Typ blöjpaket eller gummistövlar (inga småprylar dock för de kan ramla ut).

  7. men shit vad är det för inkompetent kodare som har gjort nya designen på mamas bloggar??? Hälsa hen att mobilkompatibelt är skitbra men att datorkompatibelt också vore bra dvs det ska inte vara mobildesign när man sitter vid datorn.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Nybliven morsa-hagelstormen

Hängt hemma hos Helmers gudmor Bella idag, och fått träffa nybakade Livia för allra första gången! Lilla räkan! Man blir ju fan sugen. Fast ändå inte. Fast ändå. Fast… Ja, mycket dubbla känslor alltså. Men en till ska jag ha! När det än blir.

Jag och Bella drack mängder av kaffe, mölade kladdkaka med grädde, hallon och CENTER (den smakkombon!) och snackade såklart om allt från förlossningsanekdoter till de största utmaningarna med att bli morsa för allra första gången.

Det jag minns som en av de mest omskakande grejerna var den HAGELSTORM av goda råd, ”goda råd” och ja… Aldrig sinande strömmen av alla som ville berätta för en precis exakt hur man skulle göra och inte göra. Och klart det är lätt att falla dit själv, som en klassisk momsplainer. Men mam måste ju tänka sig för! Regeln jag försöker leva efter är att enbart komma med råd och rön om någon nybliven morsa (eller farsa) frågar. Annars: ödmjuk tystnad. Lyssna mer än berätta. Folk har ju alltsom oftast fullt sjå ändå med att hantera alla känslor som trängs i kroppen, i den där sköra och stapplande fasen. Då kan ännu ett jävla oombett råd riva upp som ett stort sår. 

Det värsta jag var med om där var de som påpekade att min amning visst hade funkat ”bara jag kämpat lite mer”. Exakt hur skulle den kommentaren hjälpa? Vad vill man uppnå med att säga något sånt? Sadism light? Minns att en jävla kärring jag knappt känner, bekants mamma kläckte ur sig just detta när vi sprangs på och småpratade ett gäng där när Helmer bara var några veckor gammal. Blev så sjukt ledsen. Men pallade inte ta fighten. Vissa verkar inte gå att få tyst på. Deras mammaskaps-mässande är ett så starkt symptom på deras dåliga självbild, en slags kompensation för deras knackiga självkänsla. Att få ”glänsa” en stund. På någon annans bekostnad, men…

Eller tror man på allvar att ens mässande om RÄTT amning, RÄTT nattning, RÄTT anknytningsmetod och så vidare faktiskt är oumbärligt? Det är något av en liten gåta faktiskt. 

Upplevde du också likadant som nyförlöst första gången? Som att du befann dig mitt i en hagelstorm av tyck och tänk? 

  1. Eller så kan det ligga i mottagarens dåliga självkänsla att inte klara av tankar/åsikter/kommentarer från folk. Som kanske faktiskt inte menar illa. Det finns en sändare, det finns en mottagare. Jag har två barn och jag har ALDRIG tyckt att någon har sagt något otrevligt till mig om någonting kring graviditet/amning/förlossning osv.

  2. OT:

    Kära mama-gänget!

    Jag har tappat räkningen på hur många gånger min bebis vaknat panikslagen av att jag scrollat genom någon av era bloggar i iphonen när han äntligen somnat vid bröstet. Kan ni SNÄLLA RARA be annonsavdelningen att inte lägga in extremt högljudda videoklipp som startar automatiskt? Jag kan inte vara den enda samsovande småbarnsföräldern vars enda möjlighet att kolla bloggar är när barnen somnat bredvid. Det har aldrig hänt när jag varit inne på någon annan sajt, så det kan inte vara så svårt att lösa?

    Tusen tack på förhand!

    1. Det händer mig på Facebook numera också. Kan du inte sätta medialjudet på din telefon på ljudlöst, om inte Mama fixar det?

      1. Känns lite överkurs att hålla på och stänga av och sätta på ljud flera ggr per kväll för en viss sajts skull – men om det börjar hända på fb får jag kanske fundera på det… (mobilen är redan på ljudlös + stör ej) dessutom kör jag ofta white noise och då måste jag ha ljudet på. Verkar bara så onödigt att inte låta besökarna själva välja om de vill ha ljud på en reklamvideo eller inte, som bäddat för irritation.

  3. Jag håller med Johanna. Jag är helt övertygad om att ingen människa vill göra en nybliven mamma ledsen. Däremot vill man henne och den nya lilla människan allt gott i världen och jag har så otroligt svårt att förstå att det går att misstolka vänlighet och omtanke så fullständigt som Cissi gör. Möt människor i tron att de vill dig väl, så kommer du så småningom om att se världen så. Värt ett försök?

  4. Ibland när jag läser din blogg undrar jag vad du omger dig med för folk som inte kan bete sig. Jag känner inte alls att jag fått några mästrande/dömande/dryga kommentarer när jag blev mamma. Av vem skulle det varit? Vänner? Föräldrar? BVC? Ingen av dessa har varit annat än stöttande för mig. Eller är det främlingar på stan och bloggläsare som ger oombedda råd? Fattar inte riktigt. Och lider med dig, låter skitjobbigt man är ju så himla skör som nybliven förälder.

  5. Nej, jag känner inte alls igen mig. Dels tycker jag nog inte att jag fått så mycket ”oombedda” råd och får jag det så tar jag det inte på det sättet. De allra flesta gör det absolut inte av illvilja och kanske var det oumbärligt för dem skälva och de vill dela med sig. Och även om alla är olika så är det väl inte negativt att höra hur andra gjorde/upplevde det, framförallt om det är första barnet. Sen är jag själv kapabel att antingen ta till mig rådet eller avfärda det för att det inte är för mig. Jag visste ju fan ingenting om barn innan typ så det är mest uppskattat att folk delar med sig.

  6. Jag tänker att när man behöver värdera och bemöta råd efter råd (i vissa situationer kan man faktiskt bli pepprad, typ på BB eller när man träffar sin välmenande men just med bebisen rätt hysteriska mamma) blir man rätt trött i huvudet och till slut irriterad och då är man inte mottaglig för ens välmenta och rätt bra råd.
    Jag upplever absolut att jag får mer råd och tyckande om hur jag tar hand om mitt barn än om andra saker, t.ex. motionerande/arbete/matlagning etc.

  7. Jag känner igen mig. Och ibland är det verkligen inte inlindade som ”goda råd” utan folk uttrycker att folk som gör si och så och dåliga föräldrar. Man bah, åh men tack, dålig förälder, check. Till exempel att jag hade stora barnet på förskolan när jag var hemma med minstingen. Eller när jag var arbetslös. Då tyckte man på riktigt att jag kunde ju ta med barnen på möte med arbetsfördelningen osv. Jo men visst, funkar det för dig så fine. Men om det inte funkar för mig betyder inte det att jag är en dålig mamma. Jag tar inte åt mig jättemycket. Men jag kan ibland bli lite ledsen när jag tänker att vissa ”vänner och bekanta” går runt och på riktigt tycker att jag är en dålig mamma bara för att jag inte gör saker EXAKT som dom tycker att man ska göra. (Jag är för övrigt en kick ass mamma.) Själv försöker jag verkligen inte att ge goda råd i onödan. Sånt där som är så individuellt. För både barn och föräldrar är olika. Mitt enda goda råd till bekanta som är gravida eller nyblivna föräldrar bukar vara att inte lyssna på mycket på folk.

  8. Jag tror att man innerst inne bara vill väl med sina råd dvs saker som fungerat för just mig och mitt barn. Inget är menat att just JAG har rätt. Sedan när man samtalar med andra nyblivna mödrar så delar man ju ens erfarenheter allt är inte ”rosa moln”. Men är jag i akut behov av råd så frågar jag ju hellre. Samtidigt som jag hellre har tusen råd att prova än enbart ETT som inte fungerar. Jag har själv tre barn där amningen inte fungerar alls särskilt bra med de två första men jag gav mig attans på att jag skulle försöka med trean ändå och våga be om hjälp…det är det bästa jag gjort!

  9. Fick många ”goda råd” om att jag borde sluta amma snart, borde sluta sjala snart, borde sluta samsova , måste börja ge vanlig mat snart o.s.v. Jag upplevde att folk ville vara duktiga o veta bäst.

  10. Jag födde vår första för två veckor sedan och jag tycker hela graviditeten och de två första veckorna varit fulla med råd jag inte bett om. Särskilt råd om att ”ta det lugnt” – jag är en människa som trivs bäst med tillvaron när jag tränar mycket och har under en tuff graviditet varit nedstämd och längtat efter rörelse men fått höra att det är fel att göra det, jag skulle istället njuta (oklart av vad). Likadant nu, nu ska jag njuta och ta vara på tiden (klart som fan jag gör det utan att någon råder mig till det, hon är ju underbar vår dotter, men det kliar i benen av längtan att jobba lite) och inte vilja längta efter att vilja komma tillbaka till cykelsadeln. Helst ska jag nog inte ens ut och promenera utan bara sitta klistrad i soffan och ta det lugnt. SUCK.

  11. Känner absolut igen mig. Hände hela tiden med mitt första barn att folk skulle kommentera amning, icke-amning, klädesval, sovrutiner – you name it. Sååå tröttsamt.

  12. Det är nog bara en sak som är säker i sammanhanget, att det går inte att göra alla nöjda. Vårt första barn ammade jag i knappt två år innan jag inte orkade mer och då var det många som tyckte att jag ammade för länge. Hennes småsyskon blev flaskbarn redan på BB, det var det också många som hade åsikter om.

    Jag valde också efter en hemsk första förlossning att föda med planerat snitt gång nummer två och tre, detta föll inte heller alla i smaken.

    Eller att vi har varit väldigt sparsamma med barnvagn.

    Eller att barnen har sovit mycket i vår säng.

    För att inte tala om att våra barn (äldsta blev fem i juli) inte har gått en dag på förskola. Oj oj oj vad dumt många tycker att det är.

    Själv är jag toknöjd med dessa val och barnen verkar också vara nöjda och det är väl det viktigaste… 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Men om ni ändå undrar

Mina tankar kring barn nummer två är alltså ibte HEMLIGA. Men visst är det härligt när man får berätta och öppna upp sig på eget initiativ!

Skulle kunna skriva 22 inlägg på raken om frågor och press kring familjebildning. Om normer och snäva mallar vi alla förväntas följa. La upp mitt förra inlägg här, på insta för en stund sen (följ mig där förbövelen – cissiwallin, om du inte redan haft den goda smaken😋) och det fullkomligt exploderade i kommentarsfältet. Axplock:

Och visst vill man tänka att det är samma lilla socialt inkompetenta klick som härjar runt och utsätter tusentals framförallt mammor för detta tjat. Men tyvärr är ju normen så stark att många inte ens verkar reflektera 10 sekunder innan de öppnar munnen. Börjar försöka övertyga en om att det är såå viktigt med syskon, dessutom med en bjussig dos skuld á la ”Helmer vill nog så gärna ha ett syskon!”. Öh? Helmer är två år, han vill ha obegränsat med chokladbollssmet och kattvideos på Youtube. DU däremot, du vill så gärna prångla på omvärlden din vision om att bygga familj på bästa vis…

Om vi ska ha fler? Fattar ju att x antal ändå vill veta, av frågorna att döma😅 Vi VILL ha en till. Men inte nu. Tänker kanske sätta i hormonspiral inom kort, även för att försöka få ordning på den massiva mensen. Och ta ut den efter jul, kanske rentav framåt sommaren. Tänker att Helmer ska få fylla tre. Så han är närmre 4 när syrran eller brorsan föds. Om det är lika lätt att bli på smällen som sist. Sånt vet man ju givetvis aldrig. Har med andra ord landat ganska okej i att inte vara en morsa som får barnen tätt (det tåget har ju redan gått) och omfamnar den för mig tryggare känslan i att ha lite ”ensamtid” till med det vilda, nyfikna och känsliga barn jag har. Vill ha en till eftersom det känns fint att vara fyra. Men fattar heeelt att många inte pallar och stannar vid en. Ingen ska få massa blamegame för det!

Och eftersom jag trots allt aldrig varit hon som drömt om barn, haft det som starkast lysande mål innan en viss ålder och så vidare så… Försöker väl ärligt talat fortfarande hantera chocken i att ha en liten människa som bor med en, som man satt till världen. Det är ännu, stundvis ganska overkligt. En berg- och dalbana. Tack och lov med väldigt massa kärlek, skulle ju liksom ta gift för honom och så vidare. Men känner man sig som ett vuxet barn själv så kanske man lättare känner sig vilsen och omtumlad i sitt mammaskap. Utmaningen blir större. Eller nåt.

Men om jag ändå skulle råka bli preggo ganska snart så kör vi på. Inte så att jag absolut inte vill ha barn inom ett år. Men man kan ju ha planer och visioner. Sen kan livet bli tvärtom och då får man ta det på volley. 

  1. Jag håller helt med att dessa frågor inte ska behöva komma så ofta det är ingens business förutom den egna familjen!

    Men att just DU får frågor kanske kan ha att göra med att du lägger ditt liv delvis offentligt i en blogg och jag tycker mig minnas att du skrev för ett tag sen att ni hade börjat försöka med en 2a och du testade grav test osv. Det kan ju göra att folk har läst din blogg och därför undrar.

    Men generellt sett så suger det ju att folk ska fråga sånt hela tiden. Jag har en ganska absurd upplevelse om detta som jag kan dela 🙂 vi har bott utomlands länge och bodde först i en storstad i Europa, där alla våra vänner jobbade järnet osv osv – många ville inte ha barn, några fick 1 barn, någon adopterade… Vi fick 2 barn tätt, har dessutom 2 bonusbarn. Så vi var ‘dom som har barn tätt, många barn osv’. Även om bonusarna inte bodde med oss men ändå. Anyway, så flyttade vi till USA, bor inte i någon storstad längre utan ett mindre område och HELT PLÖTSLIGT, typ första veckan, när jag gick med barnen till vår nya barnläkare så frågar han ‘och är detta dom enda barnen du har??’ – och låter helt som att vi är en jätteliten familj och ‘när kommer flera’?! Jag kände mig jättekonstig och kände nästan en press att få en 3a (bonusarna bor ff inte med oss). Så himla jobbigt/konstigt att bli jagad/påverkad av externa faktorer och personer på det sättet i en sån privat fråga. Vi försökte med en 3a men det blev inget, sorgligt då men i bakhuvet också OK för jag kände mig helt klar efter mina 2 som kom väldigt tätt men kände också av pressen från omgivningen… Där vi bor nu är 4 barn normen, och 5 även vanligt…. så himla olika. Nåt som borde vara så privat blir liksom inte det…?

    1. Jag skrev ju inlägget inte bara utifrån mig utan just som du säger – att såå många får dessa frågor. Alltså ett utbrett ”fenomen”.

      1. Jo så är det absolut. Och från mitt exempel så kan man ju se att detta ”fenomen” 🙂 finns inte bara i Sverige och det verkar tydligen inte sluta heller nästan hur många barn man än får…

  2. Pressen.. jag vet. Som någon skrev i ditt kommentarsfält, känslan av otillräcklighet slutar aldrig.. du förväntas ge minst ett syskon och därefter börjat tjatet om att du ska ha minst en av vardera kön och sen ett syskon av samma kön, never ending story.. men har du för många ungar bemöts man motsägelsefullt även av suckar och stora ögon som om man vore en galning. Det man kan göra är att hålla fast vid sitt och skita i alla andras kommentarer som alltid, man lever sitt eget liv med egna val och beslut och det kan ingen ta ifrån en. Man ska inte behöva försvara och förklara något privat för någon annan..

  3. Vår var över fyra år när tvåan kom, jätteskönt. Han hade kompisar att leka med, sov hela nätter, klarade sig själv på toaletten/vid påklädning/matsituationen osv. Jätteglad att vi väntade. Ingen konkurrens heller. Han brydde sig inte om att hon lekte med hans gamla bebissaker tex. Plus att han förstod att tex syrran behövde amma/sövas/tröstas och att han då kunde göra andra saker under tiden (väntsituationer). Nu är han fem och hon närmar sig ett och han är hennes största idol.
    Vissa tycker ju det är toppen att få barnen tätt men vi tycker det var toppen att vi väntade. 🙂

  4. Eller så går det inte att få en nr 2 även om man vill. Då är de där frågorna som ett hugg i hjärtat. Varje gång. De få gångerna man inte orkat stå emot och svarat för att det inte går. Då blir det total tystnad istället.

  5. Har en nyfylld treåring här. Vill så gärna ha ett syskon. Folk frågar när det kommer. Jag har fått upprepade missfall precis, och allt känns så deppigt och tråkigt. Hatar att få frågan.. får typ panik när jag tänker på att jag kanske inte KAN få en till. Man blir ju inte yngre (är 34) 🙁

  6. Otroligt att det ses som okej att ställa den privata frågan! Vi har knappt 23 månader mellan våra barn och det var flera som sa ”hur tänkte ni nu?” för de tyckte vi skaffade barn så tätt….Ja vad svarar man på det? Känns som en sån taskig kommentar till någon som precis berättat att de väntar barn

  7. Har precis fått vår 3 åring diagnostiserad inom autismspektrum av det svårare slaget med en allvarlig språkstörning. Att få ett till barn känns uteslutet. Det är på ett vis en sorg. Förstår inte hur vi skulle klara ett barn till. Men det är inte så hemskt enkelt att förklara för folk, vilket säkert beror på att det är oerhört svårt för folk att sätta sig in i vår situation. Hellre att vi är tre som håller ihop älskar varandra än fyra och en familj som kan gå sönder. Dessutom är jag och min man av åsikten att ett syskon ska komma till för att man önskar ett barn till och inte enbart för att det är ”bra” med syskon. (Obs har själv 2 syskon så vet allt om hur det är att ha syskon-både positivt och negativt).

  8. Bara ett tips om hormonspiral: det tar ofta ca 6 månader innan den kickar in ordentligt och styr upp mensen. Satte in en själv i januari för att sommarsemestern skulle bli easy-peasy, men icke, jag blödde var och varannan dag i över 6 månader. Först nu efter 9 mån är den så gott som borta, så det är inget jag skulle köra på i bara några månader och sedan ta ut igen, det är som att be om ännu mer problem! Är jättenöjd med den nu, men vägen hit var lång 😉

  9. Vi har snart fyra barn ( är i v 27 nu ) och vi har mellan 13-18 månader i mellan allihop och jag och min man får frågan dagligen hur tänkte ni nu ?! Varför vill ni ha så många ?! Ska det aldrig ta slut ?! Hahaha familjen annorlunda nästa ?! Hela tiden får man dessa kommentarer i affären på tunnelbanan av släkt och vänner ! Varför bryr sig folk ?! Ja vi vill ha alla fyra ja det är jobbigt ibland vi tycker att det är mysigt med allihop och framförallt det är vårat liv med våra fantastiska fyra barn 🙂

  10. Men tre-fyra år är inte långt mellan barnen! Rent evolutionärt borde vi ha lite längre än så tom. När vi levde som jägar-samlare på savannen så ammades barnen upp i sex-sju års åldern och det var antagligen extremt ovanlig att få barn tätare än vart sjunde år. Vi gör en massa saker som går emot vår evolutionära utveckling men hjärnan funkar ju som den gör och om den inte riktigt är funtad för att ha barn tätt med endast en partner (vi levde i familjegrupper med barnen som ett gemensamt ansvar)som stöd är det inte så konstigt om man blir stressad av att ha barn med 1,5 års mellanrum.

    1. Nu blir jag nyfiken och vill veta mer! Levde de i celibat sex-sju år för det fanns (väl??) inga preventivmedel? Amning stoppar ju mens ett tag, men inte fler år? Eller? Obs! Jag menar inte att ifrågasätta dig för jag kan inget om forntiden. Jag blev bara nyfiken 😊

      1. Jag tror att det helt enkelt kostade så mycket energi att amma och bära på de små barnen och leva ett jägarsamlar liv (ständig vandring och ojämn mattillgång) att kroppen inte var lika fertil. Det kan också vara så att de tillämpade andra inte så trevliga metoder för befolkningskontroll. Man vet såklart inte helt säkert men om man jämför med de små folkspillror som fortfarande lever som jägarsamlare så ser det ut så för dem. De föder inte barn särskilt tätt.

  11. MEN VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?! Hur kan detta vara en så vanligt förekommande grej?? Det är lika sjukt som att folk fortfarande frågar kvinnor om de är gravida så fort magen putar minsta lilla.
    Framför allt så kan jag inte förstå varför man bryr sig över huvud taget om andras skaffande eller icke-skaffande av barn/syskon. Har de så fruktansvärt ointressanta liv själva? Det är en sak att vilja lära känna någon, prata på djupet osv och i ett sådant sammanhang komma in på detta ämne – men det här verkar ju vara något folk väller ur sig till främlingar, i förbifarten?!
    Fattar inte.
    Bra att du tar upp sådana här grejer. Folk behöver lära sig lite jävla hyfs.
    /Höggravid och noll tålamod

    1. PS. Det är nästan 5 år mellan mig och min syster och vi är bästa vänner. Plus att hon verkligen kunde avlasta mamma och ta hand om mig när vi var små. Så ingen stress!

  12. 18 månader mellan mina. Frågan: var det planerat? Kommer mer än ofta. Jag brukar svara att vi knullar på lust, inte planering. Får tyst på dem. Ställer man korkade obekväma frågor får man räkna med likadana kort tillbaka.

  13. För oss kom frågan om vi skulle skaffa barn efter typ 6 månader som par. När vi efter 8 månader flyttade in i en 4a trodde folk att jag var gravid (och gjorde helt sjuka antydanden på det).
    Sanningen är att vi försökte ganska tidigt, men det gick inte. Efter ett år av försök sökte vi hjälp, och fick veta att IVF var enda möjligheten.
    Det tog 4 behandlingar innan det tog sig och när vi gick ut med att vi var gravida så berättade vi även om våran kamp, hoppas lite att några tog åt sig och förstod att man inte frågar och tjatar.
    Men tjatet tog inte slut där, nu började folk istället säga ”min bekant/vän/kusin gjorde Ivf och sen blev hon gravid på naturligt sätt med nummer två”, jättekul att höra (inte). Vi hade ju fått domen att vi inte kan själva, sluta ge oss falska förhoppningar och sluta tjata!
    På nått konstigt att lyckades vi faktiskt bli gravida, när sonen var 8,5 månad, utan att ens ha försökt, det bara blev..
    Gissa om de ovan som tjatat blev nöjda och tjatade ännu mer om det.
    För oss har det inte ens varit på kartan att få mer än ett barn, vi var så glada att få ett, vi bestämde även att vi inte skulle göra Ivf igen.

  14. Tack för dina inlägg o ärlighet! Så skönt o läsa. För mig blir det knappt 3 år mellan mina barn. BF+13 för elefantbebis 2 nu. Mååånga frågor har vi fått när det e dags osv. O nu känns det nervöst när storebror är upp o ner i humör o hyperaktiv. Det finns aldrig en bra tidpunkt emellan för det kommer trotsåldrar osv. Men jag har varit den styrande. Vi pratade om två år emellan max men sen har vi flyttat två ggr på två år, byggt hus. Bytt jobb båda två o landat i det. DÅ kände jag mig redo. Man måste få bestämma själv o ingen har väl rätt att veta. Eller fråga.
    Ungefär som nu. Hur mångs ggr har jag fått höra att de e dags o föda. Eller har den kommit än? O alla igångsättartips. Jag orkar inte ens prova för har ingen energi till o storstäda eller gå snabba promenader osv. Jag vilar o väntar. 😇

  15. Nej, det är ofint att fråga NÄR man ska ha nummer två. Men jag tycker inte det är ofint att fråga OM man skulle vilja ha fler barn. Eller tycker du det?

    1. Allt handlar som sagt om HUR man frågar. Att ödmjukt fråga om nån är sugen på fler barn och sen inte hålla på och försöka ÖVERTYGA när svaret inte blir som man tänkt… 👍

  16. Vi har tre barn som de skiljer tre och ett halvt år emellan och det är tydligt hur omgivningens intresse har minskat för varje barn. Första graviditeten var ”folk” superengagerade i och vi hann knappt komma hem från BB innan ”alla” ville komma och träffa vår bebis. När det var dags för henne att bli storasyster så låg folks intresse någonstans mittemellan och när vi väntade och fick vårt tredje barn var det mest ”Jaha, en till minsann”. Rätt trist det också med tanke på att alla graviditeter, förlossningar och barn har varit lika stora för mig 🙂

  17. Frågan om det var planerat är ingenting som jag tar illa upp över. Våra barn är superplanerade. Fyra försök, tre barn. Fast om det inte hade gått lika ruskigt lätt (när vi väl hade bestämt att vi ville ha ett tredje barn tog ett ägglossningstest som visade att ägglossningen var på gång inom ett par dagar, två veckor senare plussade jag…) så kanske det inte hade varit lika kul.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Den privata frågan som tydligen inte alls är privat

Brukar du fråga folk du träffar väldigt sällan/knappt känner/totala främlingar när de hade sex senast? La en riktigt kabel sist? 

Det gör ju ganska få. Men det däremot förvånansvärt många tar upp, med folk de knappt eller inte alls känner är NÄR man tänkt skaffa barn nummer två. Om jag fått en spänn för varje person som bombat mig med den frågan under senaste månaderna… Hade inte haft några bolån kvar. Tro mig.

Det är rent ut sagt ett jävla tjat. På ett sätt som inte kan tolkas som annat än maniskt. Och märk nu skillnaden på ett ödmjukt ”är ni sugna på fler barn?” och flåsiga ”Nuu börjar det väl bli dags för tvåan snart?!”. Och det är bara kvinnor som frågar, eller snarare tjatar. 

Det tjatas på ett sånt sätt som rymmer uppenbart mycket måsten och borden. En cementerad bild av hur the TRUE familjebildning ser ut. Som alltså ska projiceras hej vilt. Och är ju en ganska väluppfostrad människa så jag kopplar på tålamodet och försöker svara lite artigt. Men börjar snart gapa och gorma till svar om folk inte håller snattran.

Tänk om jag just fått missfall? Tänk om vi inte vill ha fler barn? Tänk om vi försökt i ett år utan att lyckas? 

Tänk om folk kunde skaffa lite bättre praktisk empatisk förmåga.

Ps: hur ofta tror ni Linus får samma fråga? Rätt svar: typ aldrig. 

  1. men folk är inte klok. Har just klämt ut tvåan(flicka nummer två) och har dessutom bara 16månader emellan och får höra hela tiden att vi måste skaffa en tredje så de blir en pojk. alltså !!!! karaterspark i ansiktet !!! är väldigt nöjd med mina BARN! för barn är vad det är och inga kön.

  2. Sådant gör mig galen. Vill svara ”skit du i det”. Något som folk också tycker att de får vädra sina åsikter om är huruvida man får skaffa fler än två barn. Vi som vill ha tre barn får massa åsikter om detta upptryckt i ansiktet.

  3. Ja, det är konstigt det där hur den frågan inte alls verkar vara för privat för vissa.
    Jag är 35 och har inga barn men hade ett stabilt förhållande, så gissa hur många gånger jag har fått frågan om jag inte ska skaffa barn snart!? 😉
    Svaret på den var ju ”Jo, jag vill ha barn någon dag men just nu så håller vi på att flytta/byta jobb/resa” Att skaffa barn passade alltså aldrig i mitt förra förhållande, såhär i efterhand så var det nog också så att jag inte riktigt ville skaffa barn med just honom.
    Så här 2.5 år efter separationen så är jag gravid med en annan man och har aldrig varit lyckligare.
    Men med det sagt så kan man aldrig veta hur det ligger till i någon annans liv.

  4. Var det tre dagar sen? Eller möjligen fyra, när du skrev att du skulle sluta vara en tyckare. Skulle sluta ha åsikter och försöka skapa debatt om allt och inget? Eller var det bara påhitt, ett inlägg skrivet i stundens infall? Du skulle ju göra saker istället för att sprida åsikter bara. Var det inte så?

    Nu kommer väl du och alla andra här tycka jag är jättedum för att jag påtalar inkonsekvens, men kom igen, liiite längre kan man väl begära att nån står vid sina föresatser, varför annars uttrycka något om allt kan vara det motsatta några dar senare?

    1. Nä du Mia, nu citerar du ur eget huvud. Har aldrig sagt att jag ska sluta ta upp x antal frågor som berör mig, även fråga läsare vad de tycker och tänker. Har bara sagt att jag inte vill eller pallar lägga lika mycket tid på att debattera och det framförallt i kommentarsfält som innan. Inte lägga all den tid jag lagt innan på att försöka övertyga och överbevisa.

  5. Haha Malin, karatespark i ansiktet!!! Jag dör så kul!

    Själv har jag ett barn. Jag känner inte igen detta som en typisk kvinnlig fråga. Både jag och pappan har lika mycket blivit tjatade på av både män och kvinnor. Den perfekta lösningen på det irriterande frågandet var att separera! Jeflar vad tyst det blev!

  6. Men skriver inte du ganska ofta just om funderingarna om/när ni ska skaffa fler barn här på din offentliga blogg? Och även om just de andra sakerna du nämner som tabun, om när du tänker ha/inte har sex med din man och dina toalettbesök, tycker jag som flitig läsare kommer upp då och då just i denna blogg. Jag är själv väldigt privat som person (åt det tråkiga hållet) och även mot andra människor, men skulle jag träffa just dig någon gång Cissi så skulle jag utgå ifrån att detta är en del av dina naturliga samtalsämnen 🙂

    Jag har förresten också ett barn och får också frågan om ett andra barn, av andra kvinnor. Har hittills inte tagit illa upp, tycker mest det är roligt när någon intresserar sig för mig och mitt liv. Men förstår att det är jobbigt om man är ofrivilligt barnlös så skulle inte själv fråga om inte den andra tagit upp ämnet. Jag har inte fått frågan av så många som själva har ”perfekta” kärnfamiljer, mer av kvinnor utan barn, en ensamstående mamma med ett barn som själv önskar fler barn osv.

    1. Jo, men allt handlar ju om vilken relation man har och hur man ev frågar? Och bara man själv håller i taktpinnen så att säga, alltså bara för att jag är öppen med mkt ger det inte random folk mandat att tjöta på om sånt jag själv inte väljer att ta upp. Eller hur tänker du?

  7. Jag blir så ledsen av den frågan. Vi är tre i vår familj, å ser oss som en fullständig familj. Men jag fick 1 mån efter att vår som föddes den frågan. Sedan har frågan förföljt oss. Den sårar. Den underkommunicerar så mkt, att man inte räcker som familj, att man inte orkar (som mamma) att man inte kan osv… Det är som om folk ser en som en trebent hund, som dysfunktionell. För att inte tala om alla teorier som finns om ”ensambarn”. Jag har aldrig funnit ett bra svar. Jag blir bara sårad. Och ärrad.

  8. Alltså som kvinna kan man ju aldrig någonsin göra rätt och att bli ifrågasatt tillhör vardagen för oss.

    Är man kvinna, singel och börjar närma sig 30-strecket: den eviga frågan är ju om man inte ska skaffa snubbe snart och då i förlängningen barn för att klockan tickar ju och att vara ENSAM kan ju inte vara så kul.. Hur många ungkarlar tror ni får den frågan (dessutom med medlidande)
    Är man kvinna, i fast förhållande och inte har barn: den eviga frågan är om man inte ska skaffa barn snart???
    Är man kvinna och har ett barn: den eviga frågan om man inte ska skaffa en till snart???

    Kan inte någon bara ge oss en jävla break och låta oss leva så som vi vill. Män verkar ju ingen ha några förväntningar eller krav på vad gäller både familjebildande eller skaffa partner, är inte det märkligt… Är också ofta kvinnor som pressar andra kvinnor, undrar om det är nåt internaliserat kvinnohat då

    1. Jag är 34, har ett riktigt bra liv med fast jobb, bostadsrätt i Sthlm, fina vänner och aktiviteter på fritiden. Var på anställningsintervju igår, fick frågan ”hur kommer det sig att du inte träffat någon man?”. En man i min ålder hade ALDRIG fått den frågan! Kände som jag typ var tvungen att försvara mig liksom

      1. Sandra! Usch och fy. Känner igen det där, jag är ungefär i samma situation fast snart 30 år, och jag var på anställningsintervju förra året och vid frågan om jag är singel och jag svarade ja, fick jag reaktionen: ”men gud så bra, då kan ju du jobba mycket!”. Ja eller hur, för är man en så tragisk sate som inte lyckats skaffa sig en partner så är jobb det enda man bryr sig om….? Skön värdering. Kan säga att jag inte var så intresserad av den tjänsten efter det.

  9. Så märkligt att folk aldrig klarar att lära sig hålla snattran när det kommer till vissa frågor. Vi blev planerat gravida bara fem månader efter första dejten och överöstes med kommentarer om att vi ”kanske borde ta det lite lugnt” och ”ojoj ni känner ju varandra inte än”, ”borde ni inte vänta” osv men så fort bebis var urklämd började frågorna om tvåan, då var det tydligen ingen tid att vänta eller lära känna, trots att vi bara dejtat i fjorton månader utan nu skulle här PRODUCERAS. Aldrig blir folk nöjda.

  10. Och vi som valt att ha fler barn, väntar nr 5 får ständigt försvara vårt val att ha sååå många. Och folk tar sig rätten att säga åt mig: men nu räcker det väl?
    Är så jäkla less på att folk ska kommentera allt hela tiden. Och ja samma här. Ingen säger något till min man de tjatar bara på mig…

    1. Samma här! Vi är en välfungerande familj med 4 barn. Vi har jobb, barnen fungerar bra i skolan, vi äter bra mat o.s.v… barnen har det bra och mår bra helt enkelt. Folk tyckte vi var galna som skaffade 4:an och nu när jag börjat yppa att jag är sugen på en 5:a får vi helt plötsligt höra att vi är oansvariga. LÅT MIG SKAFFA SÅ MÅNGA BARN JAG VILL!!!

      1. Fick höra av en lärare på skolgården som var fröken till min syster en gång i tiden att: ”nu måste det räcka med barn. Du kan inte ha en bebis på armen hela livet”

        Jag har aldrig tidigare haft med kvinnan att göra. Min son som var med stod snällt bredvid, han har precis börjat förskoleklass och aölt fungerar bra för honom. Jag storhandlar själv med alla barn och de är aldrig något problem. Min man och jag delar på ansvaret. Vi har båda jobb osv osv osv. Vi är också en väl fungerande familj och trivs att göra saker tillsammans.

        Hur kan denna kvinna anse sig ha rätten att säga så?
        Jag blev så paff att jag inte kom mig för att svara… så tråkigt att behöva försvara detta väl och nästa ursäkta att vi har många barn.

  11. Efter år av ofrivillig barnlöshet, fejkleenden och ”nej vi vill nog inte ha några barn” följt av attackgråt i badrummet skulle jag aldrig, aldrig, aldrig fråga någon om barn som inte tar upp det själva först. Man kan aldrig veta hur mycket ens fråga kan såra.
    Nu när vi har ett barn är det nästan ingen som har frågat om en tvåa, trots att ettan snart är fyra. De som vet hur vi kämpade (vi har varit öppna med problemen i efterhand, när vi var mitt i det gjorde det för ont) vågar väl inte för att de tror att vi kanske försöker och inte kan. Men jag är så nöjd med min skrutt. Jag är så nöjd med att ha varit gravid, genomgått en förlossning, ammat, haft en bebis. Jag behöver ingen mer bebis. Been there, done that. Nu vill jag se vad som händer när man har en fyraåring, femåring, sexåring och så vidare.
    En del av mig önskar ettan ett syskon, för att syskon kan vara fantastiskt. Och jag vet att min man nog egentligen vill ha en tvåa även om han inte har tagit upp frågan på riktigt. Men jag vill verkligen inte. Det finns inget sug, ingen längtan. Inte ens när jag får nosa på små nyfödingar önskar jag att jag hade en egen. Jag tycker att vår familj är komplett som den är och skulle någon våga sig på att fråga så säger jag det.

  12. Folk är dumma i huvudet rent ut sagt. Jag är 41 år gammal och är gift. UPPENBARLIGEN vill vi inte ha barn eller kan inte. Hur fan kan man tycka som utomstående att man har rätt till den informationen? Skäms man inte av att fraga?? Jag har fått kommentarer som ”skaffar du inte barn med honom så kommer han kanske lämna dig om några år och skaffa barn med en yngre” (tänk om det är han som inte kan få barn?), ”jag tycker verkligen du ska frysa dina ägg” och ”varför vill inte du ha barn?”. Den sista frågan kom från en självgod man på en kurs i ledarskap, vi kände inte varann överhuvudtaget. Jag är så förbannat less pa att behöva förklara för utomstående varför vi inte har barn så jag kräks snart. Till skillnad från dig får jag alltså även dessa kommentarer av män, jag upplever att de till och med känner sig hotade av en barnlös kvinna.

    Par som har barn frågar också, och då brukar jag fråga tillbaka: vill inte du ha ett barn till?? De blir alltid irriterade och jag undrar varför?? Du får fråga mig men jag får inte fråga dig??

    Jag upplever att i denna frågan finns alltid en icke uttalad anklagelse att det måste vara något fel på mig om jag inte har barn (kvinnor tycker lite synd om mig och män känner sig hotade). Jag känner mig så jävla otillräcklig och det bekräftas om och om igen.

    Sedan ser folk mig med barn och kläcker ur sig förvånat: Du gillar ju barn!

    Hissen går inte ända upp…..

  13. Amen! Inte skitkul när man precis fått mens igen efter sådär 7 månader av förhoppning att den inte ska komma, så får man frågan om man inte ska ha en till bebis snart, då vill man bara spotta… Så viktigt ämne att ta upp, folk (kvinnor) måste sluta ta sig rätten att fråga! / Äntligen gravid igen efter 1 år av längtan och 1 år av tjat från idioter.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Tack brainers

Tack för all inputs kring barnbidrags-ideologi och pengafördelnig! Gillar när vi kan diskutera och analysera på såpass saklig nivå. Trots att jag sällan hinner sitta och debattera med enskilda. Men läser, hmmar, tar in och tänker ett varv till.

Sen skulle jag kunna spinna iväg i mängder av tankar och diskussioner om hela samhällsstrukturer, klyftor, dubbelmoral (hallå jag älskar ju mina priviligierade cents men avskyr samtidigt att det såklart är på bekostnad av andra, att det inte finns någon reell rättvisa)… Å ena sidan är jag (i alla fall i fina tankar) allt åt alla-god, å andra sidan liberal (egoist) som tycker att man minsann ska jobba sig till framgång blabla. Man orkar väl inte alltid ha en fullständigt empatisk och rättskaffens analys man lever efter, sådär nära till hands i rockärmen. Klart jag också tycker det är gött när barnbidraget kommer in. Extra slantar att köpa nåt ungen egentligen inte är i akut behov av, mjölka och göda lite kapitalism en fredag på stan ni vet… 

Vissa månader är jag duktig och skänker barnbidraget till någon jag vet behöver det mer. Men det kan också vara knöligt. Som någon jävla självgod Bono som kommer på sin höga häst och tycks förvänta sig evig tacksamhet.

Brukar också fastna i tankar om hur tacksam man ska vara för det liv man har kontra hur mycket skam man ska känna över att ha fötts med x antal vinstlotter. Hur mycket dåligt samvete är rimligt att ha för att tillhöra den lilla procent av världens mest priviligerade människor? Hur mycket bör man försöka kompensera? Ja, ni hör ju. En kan ju bli galen av såna här tankar, existensiell kris light. Men det är väl ändå bra att vara reflekterande, försöker jag tänka, mellan alla flygande bollar i skallen. Det minskar väl risken för att bli nån världsfrånvänd brat med noll respekt för pengar, noll insikt kring sina vinstlotter… ? 

Sa hon som gärna dricker gratiskaffe.

  1. Angående att skänka pengar och fattiga barn och föräldrar. Jag tänker att så länge man skänker anonymt och inte gör något väsen av det, så tycker åtminstone jag att man inte sitter på någon hög häst. Ifall man har utrymme för det i sin egen ekonomi, och vill hjälpa, finns det massor av t.ex. 90-konton, som man kan låta pengar gå till. Har man råd och lust kan man betala månatligen via autogiro. Då sköter det sig självt helt och hållet, och man slipper känslan av höga hästar. Jag tror också att så länge inte givarna slår sig för bröstet och basunerar ut sin givmildhet för att plocka något slags moralisk poäng, så behöver inte de som får pengarna känna samma tacksamhetsskuld.

    Sedan finns det ju många andra sätt att bidra på. Säkert känns det kymigt att komma med en bunt sedlar till en kompis som har det knapert. Kanske lättare både för givaren och mottagaren då ifall man istället ger avlagda leksaker och kläder till dennes barn, så att föräldern i sin tur kan använda de skrala pengarna till mat och hyra.

    Eller missar jag någonting nu?

    1. Håller med dig, men jag måste ändå fråga hur detta är bättre att få anonyma pengar än att bli inkomstbeprövad?

      Dessutom, måste ju ändå bli större sannolikhet att staten är mer rättvis till vem som borde behålla pengarna än att Svensson ska tycka det är ok att hen avstår sina pengar.

      Inte till dig nu utan allmän anekdot för er alla.
      Jag blev faktiskt lite vansinnig på en vännina som bestämt hävdade att de inte skulle klara sig utan barnbidrag. Då hade de precis byggt ut huset för en miljon. Visst huset var inte så stort innan men alla hade var sitt sovrum och ett kök samt vardagsrum. Hon hävdade att de hade varit tvugna att flytta om de inte byggde ut. Trams. De hade klarat sig fint med det de hade.

      Sa jag att de hade två bilar och två hundar samt en ganska dyr hobby också?

      Barnbidraget är en stor källa till orättvisa där som om något ökar till klassklyftorna. Som gör skillnad på att den lilla gruppen som inte har råd att åka på semester mm än mer avikande och står ut än mer då barnbidraget är det som gör att så många har råd med charter. Var det det pengarna var tänkta att gå till? Nät Agda på hemmet inte ens kan få en påtår på kaffet som kostar 1kr eller lilla Sara inte får assistans i skolan som hon skulle behövt för att kunna gå tillsammans med sina kompisar i skolan till samma förutsättningar som de gör? Eller mamma Ella i norland inte ska behövs föda sitt barn i bilen.

      Vi pratar om att vi inte ska ställa grupper mot varandra. Vilket trams. Så klart vi måste. Pengar och tillgångar är inte oändliga resurser. Vi måste prioritera. Svårare än så är det inte.

      Och så sitter folk och tycker att vi ska ha barnbidrag för alla och det ända de kan hänvisa till som skäl är någon luddig idgologi om att det ska vara lika för alla så att det känns bra i magen att betala skatt eller inte känna sig utpekade. Känslor får alltså gå före reella praktiska problem som folk faktiskt har.

      Sov så gott om nätterna, ni som tycker ni förtjänar ännu en resa eller 200kr till i sparrisen till plutten.

      Mvh liberal

      1. Hmm

        Jag skrev inte om barnbidraget. Jag syftade på när man vid sidan av systemet skänker pengar till organisationer, som ekonomisk och socialt hjälper utsatta familjer. Som när Cissi privat skänker sina egna pengar till någon bättre behövande.

  2. sparar ungarnas peng i fonder så dom har sina slantar när dom blir 21. blir ju en bra slant till vardera att ta körkort, köpa bil, resa eller varför inte insats till lägenhet.

  3. Varför tar det så lång tid innan kommentarerna kommer upp?
    Flera timmar sedan jag skrev min förra i den här tråden.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Barnbidrag åt alla?

Oavsett ekonomi så får alla svenska barnfamiljer barnbidrag. Lika för alla. Lättast så, men rättvist? Nä.

Nu ska vi få ännu mer varje månad, vi barnbidragstagare. Och jag har sett många hurra över detta idag. Framförallt bekanta på sociala medier som råkar vara övre medelklass och lever i tvåsamhet där bägge jobbar. ”Mer Liseberg i sommar!”, ”mer glass och latte på stan” tjoas det från folk jag VET har råd med sånt oavsett. Plötsligt förvandlas jag till nån jävla sur Göran Greider. För det är ganska… Osmakligt? Borde inte barnbidrag vara något som enbart går till familjer med störst behov? Att man drar gränsen vid viss inkomst?

Så framförallt ensamma mammor inom yrkesgrupper med klassiskt ”dåligt kvinno-betalt” får MER? Okej är verkligen ingen nationalekonom, men om alla vi som lever i tvåsamhet där bägge jobbar och familjeekonomin anses trygg och fungerande (man har råd med det viktiga, plus någon semesterresa per år och oväntade utgifter även utan barnbidraget) avstår så kan alla tusentals singelmammor få mer? Min kompis Lina till exempel, som jobbar HELTID som undersköterska men ändå knappt har råd att gå runt. Hon har två barn, blev lämnad för några år sen och pappan till barnen har smitit från så mycket ansvar han bara kan. Tänk om såna som Lina kunde få dubbelt så mycket i barnbidrag samtidigt som mer priviligierade inte får alls?

Är det verkligen SÅ krångligt och kostsamt att arbeta fram ett system som gör en sån fördelning möjlig?

”Men då kan väl bara du swisha ert barnbidrag till Lina!”, kanske du tänker. Men jag tänker att ingen ska behöva vara beroende av andra civilas välvilja. Ska vi ha ett välfärdsland så ska vi ha ett välfärdsland. Och i väntan på att de med makt höjer lönerna i underbetalda så kallade kvinnoyrken så kan man ju hjälpa på andra vis. Strukturellt alltså. 

Och jag skäms liksom inför de som knappt får ekonomin att gå ihop för sig och sina barn, som nu förväntas vara tacksamma för några få hundralappar mer i månaden… Samtidigt som de ser hur andra som redan lever i överflöd skojar på Facebook om alla kul småsaker de ska ”unna sig” för sin familjs barnbidragsslantar. 

Hur tänker du? Barnbidrag åt alla eller bara de med mest behov? De som faktiskt inte har möjlighet att ta med barnen på Liseberg/Grönan/lokala djurparken, glassbaren på stan eller liknande utan det.

    1. Bidrag är bidrag.Alltså ska bidrag delas ut till bäst behövande.Tramset om att alla betalar skatt och ska få ta del av barnbidraget är lika illa som att alla skulle lyfta socialbidrag/bostadsbidrag osv. Dumheter!

  1. Nej, jag tycker att barnbidraget ska vara lika till alla. Det är viktigt att även de med goda inkomster, som betalar mycket i skatt, känner att de får något tillbaka från systemet. Då blir man mer positivt inställd till att bidra. Samma sak med tandvårdsbidraget och studiebidraget. Vissa bidrag är ju behovsprövade, som bostadsbidraget. Jag tycker inte att alla bidrag behöver vara det.

      1. Jenny: Exakt.

        Det är bara de som själva har barn och som tycker de kan leva lite extra gott på de pengarna som resonerar så.

        Om något så ökar barnbidraget på klassklyftorna då barn till välbärgade kan få alla de besparade pengarna i en klumpsumma när de fyller 18 till ett körkort eller bostad och de barn vars föräldrar verkligen behövt pengarna till mat mm inte kan få den hjälpen.

        Nej barnbidrag är oerhört orättvist mot barnen syvende till sist.

        1. Vad som är orättvist mot barnen är väl att de växer upp i ett klassamhälle med växande klyftor och en brutal inkomstsegregering med sociala och kulturella konsekvenser, till att börja med?

          Att vi fortfarande har pedagoger i det här landets lågstadieklasser som tycker att det är en ball grej att dra en skiljelinje mellan de som har och inte har genom att att få första-, andra- och tredjeklassare att berätta om vad de gjort på sommarlovet? Den typen av exempel är många, och kommer inte att lösas med ett inkomstprövat barnbidrag.

          Vad det däremot skulle göra, är att ta bort en av de samhällsfunktioner som likställer alla barn. ALLA barn får lika mycket barnbidrag. ALLA barn har fri tandvård. ALLA barn har fri skolgång. ALLA barn äter kostnadsfria luncher i skolan. ALLA barn får fria BVC-kontroller och vaccinationsprogram. ALLA barn har tillgång till våra bibliotek free of charge.

          Det finns så oerhört mycket som skiljer barn åt. Barnbidraget är ett försök att gå emot detta.

          Jag hade önskat att ALLA barn kunde få det för körkortslektioner när de fyllde arton. Att alla föräldrar kunde göra valet att sätta det direkt in på ett konto.

          En sak till: när man för fram att man vill basera det på inkomst, tar man inte in några andra aspekter. Pappor som super bort tvåfamiljshushållets inkomster, där mamman står i panik den 19:e för att hon inte kan köpa blöjor. Familjen med spelmissbruk. Familjen där en katastrof har inträffat, men man fortfarande har en SGI som berättar om en annan historia.

          Jag tycker inte om när vi förutsätter oss veta. Vad jag däremot alltid kommer att stå bakom, är försök till ekonomisk solidaritet med våra barn. Att det kommer den 20:e, fem dagar innan lön, är för många en garant att det den veckan står mat på bordet. Låt oss inte spekulera i för vem den tryggheten är till.

          Om ni verkligen vill ha utjämning, höj rösten för mer progressiv inkomsttaxering! Woop! 🙂

          1. Amanda: Fast nu blandar du in andra ämnen i saken. Har inget att göra ifall barnbidraget inte ska vara till för alla.

            Sedan så kan du ju inte sitta med hypotetiskta situationens där en super bort allt. Kan lika gärna vara mamman, kvinnliga alkoholister är lika sjuka som manliga, samt hur kan du förhindra att pappan inte super bort barnbidraget också.

            Ovan så är det nog andra resurser än barnbidrag för alla som ska till, tycker du inte?

          2. Hmm: Jag tycker absolut att det hör saken till. Till syvende och sist handlar det om vad vi vill se för samhälle, och vad vi har för inställning till omfördelning, och vilken tillgång barn ska ha till samhällsresurserna.

            Angående exemplifieringen, och de hypotetiska familjesituationerna jag lyfter, tror jag att du om du läser det jag skriver, snarare än att läsa in det du vill att det ska stå, ser att det ingenstans står att jag inte ser det som en möjlighet för kvinnor/mammor att vara alkoholister. Det är klart de kan. Däremot ser jag det inte som superprovokativt att använda en man/pappa som exempel, speciellt inte i ett kommentarsfält till en feministisk blogg.

            Det är oftare mamman som tar emot barnbidraget än pappan. Är det en garant för att det går till barnet? Självklart inte. Precis som att lördagsstängt på Systemet inte var en garant för att färre barn skulle behöva lida igenom en alkoholiserad förälders helglånga fyllor, men fakta talar ändå sitt tydliga språk, och man kan se en direkt korrelation mellan införandet av lördagsöppet, och antalet alkoholrelaterade händelser/brott etc. i familjer. Vi kan aldrig stänga alla dörrar för dåligt omdöme, men vi kan minimera riskerna genom välfördelade resurser och genom att ha alla barns bästa in mind när vi definierar vad ett rikt samhälle är, snarare än våra egna drifter och behov som vuxna.

            Och nu skrev jag ju specifikt om barnbidraget, och argumenterade för att det skulle vara kvar för alla. Menar du seriöst i att jag p.g.a. detta automatiskt betyder att jag säger det inte behövs andra insatser för att hjälpa familjer i nöd? Jag tycker att jag har gjort det rätt klart att jag är en stor förespråkare av statlig och kommunal förvaltning som lägger näsan i blöt när det gäller barns välbefinnande. Klart att det ska finnas hjälp och stöd att tillgå! Så länge det inte finansieras genom att dra ner på barnbidraget 🙂

          3. Men Amanda du säger ju att barnbidraget ska utjämna men det gör ju precis tvärtom. Jag har gett dig flera exempel på där barnbidraget kommer vara dem direkta orsaken till orättvisa, du har bara sagt att den är till för att inte vara det. Må så vara men det var kanske rätt än gång men stämmer inte idag. Idag är den motsatt orsaka.

            Hur menar du då att progressiv skatt, som vi redan till viss del har skulle ändra det? Ta med en hand och ge med den andra fast tvärtom.

            Och nej så klart så vet vi inte vad som sker i familjerna och att de står utan pengar den 20, men min gräns som jag satt är så hög för när du inte får längre att det argumentet blir irrelevant och bör inte påverka dessa familjer. De som tjänar ca 40′ i månaden.

            Jag kan inte tolka dig som jag vill för allt du skriver är visioner och hypotetiskta fall som tillhör undantagen och ett önsketänkande att barnbidraget ska vara en utjämnare men nu är det inte så. Det är tvärtom. Och ingen progressiv skatt i världen kommer anhjälpa det faktumet och endast bidra till att vi skyfflar runt med pengarna och DÄR kommer adminstrationen bli alldeles för dyr.

          4. Föll bort ser jag.

            Varför jag tog upp kvinnlig alkoholist är för att hon är lika lite normen i en familj som en manlig dito och faktum är att idag så är det lika vanligt med kvinnor som missbrukar som män de väljer bara olkia substanser.

          5. Du äger mig totalt med detta resonemang och sylvassa analys! Suger i mig och backar ut ur rummet 😅

        2. Fast Hmm, du har ju en person ovan som verkligen är i behov av barnbidraget som inte heller tycker att det ska vara inkomstprövat.

      2. Jenny: Det finns ju gott om skattefinansierade förmåner som även de utan barn får ta del av, t.ex. gratis bibliotek, gratis inträde på statliga museer, det allmänma tandvårdsbidraget (varför diskuterar ingen här i tråden att det ska vara inkomstprövat också då?), subventionerad sjukvård… Barnbidraget är bara en del av detta.

    1. Precis!

      Och från andra sidan: man ska för sitt barns skull inte behöva gå med mössan i hand. Det är en lika viktig del av det. Och det säger jag som ensamstående mamma, som har barnbidrag, bostadsbidrag och schablonbeloppet som underhållsstöd, utöver en lön typ motsvarande SSK. Det är inte det lättaste att få det att gå ihop, men det betyder inte att jag vill gå till ett system där jag prövas för barnbidraget, för att eventuellt kunna få några hundra till i månaden. Jag tycker att det är viktigt att det går till alla. Att alla barn får samma belopp, och ingen behöver tigga för att få det. Det blir inte en grej på högstadiet hur mycket de barn som får ”barnbeloppet i månadspeng” får. Det blir inte ännu en skiljelinje.

      Dessutom är det värt att betrakta att C-kvinnorna då de lyfte frågan om inkomstprövning för drygt fem år sedan, föreslog en gräns typ 240 tkr om året som övre gräns. Det skulle diskvalificera bl.a. mig. Just sayin’.

      1. Håller helt med dig! Barnbidraget var från början behovsprövat, men blev 1947 allmänt, bland annat för att undvika det som du beskriver. Det finns redan tillräckligt mycket stigma kring andra bidrag och tanken att barnen ska lämnas utanför detta, oavsett var de bor och med vilka föräldrar, känns fortfarande modern och värdig ett välfärdsland tycker jag.

  2. Hela tanken med barnbidrag är väl egentligen från början att alla barn räknas som medellösa och därför ska samma summa betalas ut till alla barn (ok deras föräldrar) oavsett vad föräldrarna sen har för inkomst? Sen att föräldrarna är fria att göra vad de vill med pengarna – men grundtanken är ju rätt fin ändå kan jag tycka.

    1. Nej det var inte därför. Grundtanken var den att ingen skulle känna sig utpekad som fattig och behov av allmosor. En skam på den tiden.

      Idag ser vi annorlunda på det.

        1. För mig är det en självklarhet att den ska vara för alla.

          Det finns som flera här har nämnt flera bidrag som underlättar för enskilda personer och för familjer som är inkomstbaserade. Och där det passar. Problemet är ju det att en inkomst inte säger allt om hur din finansiella situation ser ut, du kanske har höga studieskulder, ett tak som går sönder, sjuka familjemedlemmar osv. (menar här nu inte att du har mer lyxkonsumtion än andra om du tjänar genomsnittligt-över genomsnittligt) vilket kan göra att vilken medelklassfamilj som helst kan gå på knäna, du kanske inte tjänar ett dugg men bor i ett hus som dina föräldrar har finansierat eftersom de har det gott ställt och därmed är dina boendekostnader närmara noll. Alla dessa gör att det krävs ett helt behovsprövande för att det ska bli en någorlunda vettig fördelning. Ett förfarande som är dyrt för staten och förnedrande för de som ansöker.

          Vi kan jämföra det svenska studiebidraget med det tyska. I Sverige har alla studenter rätt att få studiebidrag efter grundskolan. I Tyskland är BAföG som det kallas beroende på föräldrarnas inkomst. Att ansöka om det är en berg- och dalbana där din familj blir vänd upp och ner för att redovisa om de sista eurocenten ur fickorna. Det är mängder av pappersarbete (iofs för att Tyskland inte har förstått att det finns ettor och nollor i små aparater som man så fyndigt kallar för datorer) som måste förvaltas av någon, vilket kostar pengar.

          Och bara för att vara lite jobbig så måste jag ju säga att herregud, känner du på det här sättet finns det gott med stiftelser och fonder för barn som du kan ge barnbidraget till. Det vore väl en jättefin grej att Helmer på sin studentdag, istället för sina kompisar som får körkort för de samlade barnbidragen, får veta att hans barnbidrag har gått till min stora dag, barncancerfonden majblomman osv.

  3. Cissi, jag håller med dig, rättvisa är inte att alla får lika utan man får det man behöver. Att våra barn får ”lika” förutsättningar som tex att kunna delta i en aktivitet mm

  4. Det finns en ”likaprincip” som vårt samhälle grundas på. Där alla har rätt till samma grundläggande välfärd. Såsom föräldrapenning, barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg osv. Att det kostar lika för alla och att man får samma (som barnbidrag) har ju en demokratisk poäng. Och fungerar ju som en motivation att betala in sin del av skatten för att den går till det gemensamma som man sen får del av. Den utjämnande faktorn är ju att vi beskattas olika hårt. Om vi ska börja inkomstpröva vår välfärd så varför endast just barnbidraget tänker jag. Varför inte gränsen för högkostnadsskyddet för läkarbesök, tandvården för barn osv osv?

    1. Föräldraförsäkringen är baserad på inkomst, barnomsorgen är baserad på inkomst. Tjänar du mer så får du högre föräldrapeng, tjänar du mer så betalar du mer för barnomsorg. Rimligen borde även barnbidrag anpassas efter inkomst. Vi har många olika bidrag i vår välfärd som prövas mot individuella behov, alla har inte rätt till bostadsbidrag eller socialbidrag. Rimligen ska inte alla ha rätt till ett barnbidrag. Bidrag ska gå till dom som har behov inte delas ut till alla i någon ”lika-princip” för det är inte ett dugg rättvist, det är felfördelade resurser!

      1. Menade att i grund och botten ska fördelningen av våra gemensamma resurser ske i beskattningen. Tjänar du mycket betalar du mer i skatt. Ja, det finns inkomstbaserade bidrag och de är väldigt kostsamt för staten att administrera. Just föräldrapenning och kostnad för barnomsorg är ju dessutom mer ”tillfälliga” ersättningar/bidrag. Sannolikheten att min inkomst, som föräldrapenningen grundas på, ändras under det ca 12 mån jag är hemma är liten dvs det administreras en gång. Hur ofta ska man kolla barnbidragsmottagaren under de 18 år eller mer (om man antar att inkomstprövningen ska gälla även studiestöd).

        Det svåraste är ju, som andra skrivit, att skapa ett system för fördelning som skulle gynna de som behöver det mest. Att det kommer bli ett gäng som faktiskt får ut mindre pengar i månaden om det sätts en gräns osv.

  5. Jag har inte reflekterat så mycket övet det. Men när jag läser ditt inlägg håller jag med dig till 1000%.
    Min sambo och jag har ett ”normalbetalt” jobb båda två. Vi kan leva gott och spara var månad så vi behöver egentligen inte dem hundralapparna. Visst man hittar alltid luckor att stoppa pengarna. Men skillnad på det än ett behov. Så helt klart att dem ensamstående/låginkomsttagare med mera skulle haft mer etc… 🙂

  6. jag tycker tanken är fin, men förstår varför det inte går heller. Det beror på en mängd saker, men jag tänker att det beror mycket på vart man bor, vad kostnaderna är, behöver man en bil om man bor på landet där bussförbindelserna är noll, eller bor man i stan där hyrorna är skyhöga men du kan ta vagnen, priser i livsmedels butiker ser ju annorlunda ut beroende på vart man bor, sen är det det där med resor, ska den som bor i Göteborg få mindre eftersom den kan ta sig till liseberg och den i Borlänge får mer eftersom det tar längre tid och kostar mer att ta sig därifrån? är rädd att det blir som jobbmarknaden, ja men ska du ha mer barnbidrag får du flytta dit och dit för det har minsann fsk räknat ut att då blir det billigare, byt dagis, säg upp internet osv….för det som är lyx för den ena är inte det för den andra om du förstår? jag önskar också att de som har det knapert, både mammor och pappor skulle få mer i barnbidrag, för dom kronorna räknas. Sen tänker jag också att det blir ett problem om säg att man får mindre barnbidrag för att bägge har jobb och ekonomi osv men helt plötsligt går någon in i väggen och barnbidrags pengarn, någon blir av med ett jobb osv, då blir det en jätte process och prövning för dem som helt plötsligt behöver barnbidraget, och risken finns att många inte kommer få det beviljat då.

  7. Jag förstår också hur du tänker där. Ännu mer när man tänker på att exempelvis kungabarnen får samma barnbidrag som alla andra! Men – som Anni och Maria skrev så finns det fler dimensioner till detta om manntänker ett varv till liksom. Och var exakt ska gränsen gå? Ska man inte få något om man kommit över den gränsen och därmed i praktiken få mindre än den vars lön är precis under gränsen? Eller ska det vara mer som en ”puckel” och hur funkat det med löneutveckling då? Det är bättre att ha extra bidrag av olika slag för de som behöver. För visst är det hemskt hur många (ofta ensamstående kvinnor) som inte får ihop det eller som precis får det men som inte har råd att göra något ”extra”, nånsin.

  8. Intressant tanke, och jag förstår hur du tänker. Dock håller jag inte med. Skatten vi betalar är redan inkomstbaserad, så en undersköterska betalar redan lägre skatt (både faktiskt och procentuellt) än exempelvis en civilingenjör. Jag utgår också från att exempelvis socialbidrag är baserat på antal barn i familjen (även om jag inte är så insatt i socialbidragsregler, vilket jag naturligtvis är tacksam för), så en familj som inte kan försörja sig själv får redan högre bidrag – som det bör vara.
    Även om man bortser från att det skulle vara dyrare att inkomstpröva barnbidrag än att ge ett generellt (för att inte tala om betydligt besvärligare – ska det prövas varje månad, kvartal, en gång om året…?), så får faktiskt alla familjer som skaffar barn ökade kostnader. Enklare för vissa att hantera än andra, absolut, men ökade kostnader inte desto mindre.

    Men framförallt så undrar jag vilka andra funktioner/tjänster som finansieras via skatt som i så fall bör inkomstprövas. Trots allt är barnbidrag långt ifrån det enda bidraget eller subventionen medborgare får, alldeles oavsett inkomst. Gratis inträde till statliga muséer? Låna böcker gratis på biblioteket? Sjukvård? Införa vägavgifter för höginkomsttagare? Jag har lite svårt för att se varför barnbidrag för att hjälpa barnfamiljer klara ökade kostnader bör inkomstprövas, medan en höginkomsttagare (eller medelinkomsttagare, för all del) som brutit benet på en skidresa fortfarande skulle få i princip gratis sjukvård.

  9. Men ja. Så deppigt att medelklasspersoner använder barnbidraget som ett extraspar (sätter undan allt till en studentpresent).

    1. På vilket sätt är det deppigt om ”medelklasspersoner” väljer att spara pengarna till sina barn? Det är deppigt att alla inte har den möjligheten kan jag tycka men förstår inte alls ditt resonemang.

  10. Göran Greider skulle aldrig resonera som du. Det är en liberal tankegång som går emot grundidén om välfärdsstaten.

    1. Tack! Reagerade på det också. Göran Greider hade kanske önskat att folk som har råd att skämta bort barnbidraget skulle betala mer i skatt istället.

  11. Inkomstbaserade ersättningar är problematiska av tre anledningar
    1) Tröskeleffekter. De innebär att om du kvalificerar dig för i ditt hypotetiska fall, barnbidrag och sen ökar dina inkomster, till exempel för att du får heltidsjobb eller jobb överhuvudtaget, så kan du alltså få lägre inkomst totalt i månaden än vad du hade innan eftersom du blir av med ersättningen när du går över inkomstgränsen. Det här låser in folk i exempelvis deltidsjobb (som gör att du dessutom får lägre pension i framtiden) eftersom du helt enkelt inte har råd att tjäna mer. Bostadsbidrag är ett exempel på ett bidrag med ett sånt problem, och man vill inte ha för många liknande bidrag eftersom tröskeleffekten liksom läggs ihop.

    2) Bedömningen kostar pengar. Ersättning som är inkomstprövad betalas liksom inte ut automatiskt, utan den måste handläggas och beslutas, som ex bostadsbidrag. Alla de som jobbar ska ha lön osv. Det finns visst fog för idén om att medborgarlön vore billigare än alla våra prövade bidrag.

    3) För att välfärdssamhället ska kunna fortsätta existera så visar forskning att medelklassen måste känna att de få tillräckligt tillbaka. Stödet för välfärdssamhället och solidariteten krymper om man upplever att man bara bidrar utan att få något igen. Det blir också mer och mer stigma för de som faktiskt får bidrag och de ses som ”snyltare”. I ett samhälle där alla får vissa bidrag så krymper det sociala stigmat.

    Hoppas det ger lite bakgrund till de universella bidragens vara eller icke-vara 🙂

  12. Det finns bara en anledning till att vi har kvar barnbidraget i den form vi har idag, dvs ej beroende av inkomst, och det är att inget politiskt parti vågar lägga ett förslag att slopa barnbidraget i dess nuvarande form. Det skulle vara ett politiskt självmord. Ungefär som avskaffandet av monarkin.

  13. Emeli: Med det resonemanget så skulle alla också vara berättigade till bostadsbidrag eller socialbidrag. Tycker du det också?

    Cissi: Idag så skulle det vara plättlätt iom att vi deklarerar via datorer och allt är datoriserat. En enkel gräns idag skulle vara att om du betalar statlig skatt (den som du betalar när du tjänar mer än 38′ i månads och då alltså inte enbart betalar kommunal skatt.) Finns redan i registren ifall du gör det och en ganska hög gräns så ingen skulle behövs inkomstprövas.

    Anna: Spot on varför.

    1. ”Med det resonemanget så skulle alla också vara berättigade till bostadsbidrag eller socialbidrag. Tycker du det också?”

      Jag är inte Emeli, men varför inte? Medborgarlön/basinkomst testas på mindre skala i Finland och för inte för länge sedan var det en folkomröstning i Schweiz om det (”bara” 26% sa ja, men trots allt, 26%!) så såå långt ifrån är vi inte.

  14. Däremot så beskattas denna undersköterska mindre än någon som tjänar mer.
    Nej jag tycker barnbidraget ska vara lika för alla barn oavsett inkomst för föräldrarna. Blir bara ännu en kostnad om man ska börja justera bidraget utifrån inkomst. Någon måste ju få betalt för att kolla upp föräldrarnas inkomst.

  15. Håller med, mycket bra skrivet!! 🙂 Mer barnbidrag till de som behöver och mindre eller inget (ja faktiskt) till de som har så de klarar sig!
    (Ps har själv inga barn så för min egna del har jag noll behov av barnbidrag men tycker absolut att de som behöver ska få barnbidrag)

  16. En annan tanke som slår en också är ju; kanske ska inte vuxna se barn som mänskliga rättigheter som man har rätt till att skaffa till alla pris och sedan skaffa tre, fyra stycken var om de inte har råd med det?

    1. Fast det är ju inte alltid som det går till så. Typ ”jag skaffar barn även om jag inte har råd med det”.
      Oftas är det ju t.ex som i Cissis kompis fall att man är i ett förhållande med två inkomster men sen blir lämnad, att man kanske förlorar sitt jobb, att en olycka händer m.m.
      Det är ingen som kan förutspå sånt…

      1. Nej, kanske inte medvetet, men folk som råkar bli gravida och inte har råd att behålla men ändå gör det. Menar inte att jag skammar de som inte klarar av att göra abort, men det känns som att desto bättre välfärd vi får, desto mer individualistiska blir människor och tänker liksom att världen är skyldig en något. Att barn är en mänsklig rättighet som alla har rätt till, till varje pris och oavsett förutsättningar att ta hand om det, utan att staten då ska gå in och hjälpa en. Jag tycker inte att det är så. Man har ändå ett ansvar som människa och det ansvaret får man ta.

  17. Jag håller med i teorin. Det känns fel att även de som inte behöver bidraget får bidraget. Men det här med inkomstprövning för med sig andra saker. Jag citerar Johan Ehrenberg:
    ”Poängen med det är att man skapar ett samhälle där människor behandlas mer lika. Välfärd blir en rättighet och inte en nådegåva till de som har det svårt. Man skapar då också mindre motsättningar mellan de som får och de som betalar. Om alla får så betyder det att man egentligen under några år av livet betalar skatt som man sedan får tillbaka när man till exempel får barn eller blir sjuk.”
    Jag skulle hellre se justeringar i beskattning på t ex ensamhusåll med barn.

  18. När ett samhälle anser att den statliga kassan är så skral att man börjar skära på samhällets mest utsatta, såsom att dra ner på LSS-insatser/assistans till barn med särskilda behov, då är någon sorts smärttröskel nådd för mig. Om vi som kollektiv inte anser oss ha råd att låta barn och vuxna med funktionsnedsättning få hjälp med sina dagliga behov (mat, toalettbesök osv, det handlar inte om någon guldkant i tillvaron), nej då har vi fan inte råd med höjda generella barnbidrag och dylikt!

    Hemma hos oss hamnar barnbidragen på sparkonton, och visst, det är väl bra den dagen barnen vuxit upp och behöver lämna boet. Men jag skulle mycket hellre vilja att de skattepengarna gick till att säkerställa en dräglig tillvaro för funktionsnedsatta (eller åtminstone till familjer med verkligt låg inkomst)!

  19. Det finns ju fler vinklar än själva barnbidraget. Som att varför ses det som okej att skaffa föer barn än man kanske har råd med? Eller som att inkomst inte alltid är det som leder till en viss ekonomisk ställning (man kan bo gratis, aktieutdelning, mm) som innebär att man på pappret tjänar mindre varje månad men kanske har en brs ekonomi. Har svårt att tro att inkomstprövat barnbidrag är lösningen eller problemet faktiskt. Men så är jag liberal och tror att vi alla skulle klara oss bättre om vi fick bestämma mer själva 😊

  20. Jag FÖRSTÅR verkligen inte varför barnbidraget inte är inkomst baserat, precis som allt annat från försäkringskassan och inom omsorgen. Våra förskoleavgifter handlar ju om vår inkomst osv. Så gammalt och ruttet förhållningssätt. Jättekul, absolut, att bidraget höjs. Men alla är verkligen inte i behov av det.

  21. Jag kan hålla med om att låginkomsttagare bör få mer samtidigt tycker jag att alla som har barn har lika rätt till barnbidraget oavsett inkomst så länge pengarna går till barnet. Jag är tacksam för att dom ska höja med 200kr/barn och tänker genast ”va bra,det räcker till 2 blöjpaket utan rabatt.” Ska också tillägga att jag arbetar 80% inom äldre vården som vårdbiträde och är själv inte någon höginkomsttagare. Har en sambo som arbetar 100% som outbildad snickare. Vi sätter barnet i första hand. Förstår hur du tänker och det är en bra tanke.

  22. Som jag har förstått det skulle det kosta för mycket med handläggningen av bidragen om man införde inkomstprövning. Det är helt enkelt onte värt det – skulle inte ge mer till dem som bäst behöver det.

      1. Det är tyvärr så att inkomstprövat barnbidrag tar mer resurser från Försäkringskassan, än vad som skulle ”tjänas in”. Med inkomstprövat barnbidrag ska det sen också ske en avstämning gentemot slutdeklarationen från Skatteverket, vilket kan resultera i tråkiga återkrav. Skulle vara samma system som bostadsbidraget har idag, vilket innebär att när personer uppger felaktig inkomst för kalenderåret och sedan tjänar mer än så, kan de bli återbetalningsskyldiga för delar av eller hela bostadsbidraget de fått under året. Men håller i sakfrågan med, att de med låga inkomster bör få mer hjälp (för alla barns lika värde och skull!)

  23. Nej jag håller inte med. Hög inkomst skall generera mer skatt men barnbidraget skall inte vara allmosor till sämre bemedlade barn. Nu ser vi om kommenterandet funkar då? 🙂 Kram

  24. Slopa barnbidraget helt och hållet. Väljer man att skaffa barn så bör man ha råd att ta hand om dem med eller utan bidrag.

    1. Såååå, att skaffa barn ska bli en klassfråga menar du? Bara de rika och priviligierade ska få föröka sig? Charmig åsikt…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jag ska berätta varför ”dagens småbarnsmammor” gnäller så mycket, Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt skrev nyligen en uppmärksammad Expressen-krönika – om dagens klago-föräldrar. Fattar att Jenny vill peka på det viktiga barnperspektivet. Men skulle vilja att vi stannar upp och rannsakar kring päron då, innan internet, kontra nu. Var det lättare att vara förälder förr? Gnälldes det mindre då? Engagerades det mer i barnen då?

Är det bara jag som har som har minnesbild från barndomen om hur närmsta vuxen alltid satt med näsan i en korsordstidning? Var det bara jag och mina kompisar som var ”nyckelbarn”? I dag skulle man ju bli soc-anmäld om man skickade hem en åttaåring själv. Våra päron rökte. Herregud, vad de rökte. Till och med fröknarna på dagis rökte. Stod i en cirkel några meter bort från sandlådan, sög på sina Blend och tjötade. Mina föräldrar lekte aldrig med oss. Vi fick hänga på deras liv, inte tvärtom. Vi fick kolla film på tjockteve i gillestuga en hel kväll medan de åt fondue med Nettan och Göran. Vi blev utkommenderade på lek i närmaste skogsparti. Hade man tur hittade man en fuktskadad porrtidning. Det var som att vi barn levde i ett parallellt universum. Och ingen verkade tycka det var särskilt konstigt. Vi var ju älskade ändå, fick det vi behövde. Eller?

Jämfört med dagens superengagerade och stundvis ängsliga föräldraskap där det i stort sett verkar omöjligt att göra rätt så framstår det ju lite som Gulag light. Och om kraven på hur en engagerad och kärleksfull mamma är har skruvats upp markant sedan jag växte upp är det väl kanske inte såå konstigt att behovet av att klaga ökat det med? Har ju fått orimliga mängder skit för att jag inte var hemma med bäbis mer än några månader. Och den beryktade mammamaffian med duktighetskomplex var inte heller sena med att påpeka hur anknytningsstörd min unge skulle bli av att sättas på förskola innan två. Och så undrar folk, med Jenny Strömstedt i spetsen (som dels har så stora barn att hon förträngt kaoset, dels troligtvis haft såna där kids som gått att ha i möblerade rum) varför ”dagens småbarnsmammor” gnäller så?

För att samtidens förväntningar på framförallt mammor (i kombo med härjig 2-åring) är ett jävla undantagstillstånd! Ge mig valium intravenöst så kanske jag blir tyst, nöjd och tacksam.

Detta är min senaste krönika i Metro, dagsfärsk till och med! Medhåll eller mothugg? Var du också ett nyckelbarn med korsords-vuxna runt dig?😅

  1. Nej, känner inte igen mig i den beskrivningen av barndomen som du skriver om trots att vi är jämngamla. Båda mina föräldrar var väldigt engagerade i mig, hörde aldrig ett ord om att vi var jobbiga eller i vägen. Sen att man rökte ( inte mina päron ) runt omkring osv kanske mer hade med okunskap om påverkan av passiv rökning ( forskningen hade kanske inte kommit så långt) än att man inte brydde sig om barnen. Dessutom, även fast det såklart fanns saker som kunde bli bättre förr så tycker inte jag att det krockar med att det klagas för mkt nu.

  2. Ja jäklar så rätt du har!! Jag är född början på 70 och hade egen nyckel när jag var sju,gick hem från förskolan och skolan själv. Tog fram sötlimpemackor från kylen och oboy. Sen gick man ut och gjorde något på gården. På morgonen började föräldrarna tidigt så man blev väckt av att pappa ringde och sa att man skulle gå upp och göra sig klar. I ur och skur gick man till skolan ca 30 min tog det att gå,men som sagt så tänkte man inte på det,det var bara så. Vid fest fick jag och syrran varsin sötdricka och popcorn och hänvisade till tv satt ju aldrig med och lyssnade vid bordet. Som du nämnde så rökades det överallt,har faktiskt en bild när mamma ammade mig och blossade för fullt,ja herregud känner att det är lite kul faktiskt. Pappa lät oss ligga bak på hatthyllan i amazonen och titta ut på himlen när vi åkte runt. Men det blev folk av oss med. Att folk lägger sig i allt och alla i dag hur man gör med sina barn och jobb under småbarnsåren är mycket att vi har internet och förmedlar oss med det hela tiden. Folk retar sig på så mycket att man blir mörkrädd av det som skrivs på alla sociala medier. Därför har jag varken fb eller insta och klarar mig alldeles utmärkt. Ha en härlig kväll på er alla

  3. Alltså amen!

    Jag är också ett ”nyckelbarn” med ett band runt halsen, någon som skickats ut på tomten för att leka i timmar. Som fick se på disneyfilmer när det var vuxenmiddagar och som haft en otroligt lycklig barndom! Mina föräldrar har aldrig lekt med mig, det gjorde jag och mina syskon själva. Mina föräldrar hade nämligen nog med att få familjen AB att gå runt med jobb, matlagning, snöskottning, bilhaverier, räkningar (som det ganska ofta var svårt att få pengar till för att de ville att vi skulle få ha ett stort fint hus med var sitt rum och stor tomt att leka på), livspussel och ALLT annat som alla föräldrar brottas med. Men jag har alltid känt mig väldigt älskad, uppmuntrad och….i vägen!

    Jag är själv en förälder som tycker att det är lika utmanade som jobbigt. Lika kärleksfull som jag är lika arg kan jag bli på mitt barn. Jag är trött, less, glad och lycklig. Jag gnäller också över hur tufft det är. Lyckad inte alltid hålla humöret uppe och är inte alltid sp stolt över mig själv som förälder. Om kravet är att ständigt vara upp över öronen glad, tacksam, aldrig sinanade energi och stubin då lever jag inte upp till det.

    Nät min dotter är tillräckligt stor lovar jag att hon kommer få leka själv, jag kommer sticka till henne iPaden för att överleva fram till middagen serveras eller när jag vill äta min ute-lunch klar, jag kommer skicka i säng henne tidigt ibland för att få andas lite själv, kommer låta Netflix gå varm när vi har vuxenmiddagar och älska henne mer än allt på jorden, och hon kommer känna det!

  4. Håller med! Det var ju ingen förälder som LEKTE med sina barn när jag var liten (född -86). Kände mig aldrig direkt i vägen men vi hade verkligen en massa space som barn idag inte har för att de vuxna engagerar sig på ett otroligt sätt. Och då har man också all rätt att gnälla lite vuxna emellan då och då.

    1. Precis! Är född -82 och det var ju i princip aldrig så att man bad mamma eller pappa komma och leka med en. Men idag verkar det vara standard att alla föräldrar ska leka med sina barn, ve och fasa om de skulle ha tråkigt! 😉
      Jag väntar mitt första barn och känner att jag nog inte kommer vara lektant med mitt/mina barn, jag har eget företag och kommer behöva jobba ganska mycket när barnet börjar på förskolan. Jag vill inte känna att mina barn är jobbiga eller att jag måste spendera hela kvällen och helgerna med att underhålla dom. Jag tror att det finns andra sätt att ge dom trygghet och närhet.

    2. Precis! Är född -82 och det var ju i princip aldrig så att man bad mamma eller pappa komma och leka med en. Men idag verkar det vara standard att alla föräldrar ska leka med sina barn, ve och fasa om de skulle ha tråkigt! 😉
      Jag väntar mitt första barn och känner att jag nog inte kommer vara lektant med mitt/mina barn, jag har eget företag och kommer behöva jobba ganska mycket när barnet börjar på förskolan. Jag vill inte känna att mina barn är jobbiga eller att jag måste spendera hela kvällen och helgerna med att underhålla dom. Jag tror att det finns andra sätt att ge dom trygghet och närhet.

  5. Fast hennes krönika handlade väl om hur det blir för barn vars föräldrar ägnar sig väldigt mycket åt att berätta vitt och brett om hur otroligt jobbiga de är? Inte om huruvida det är lättare eller svårare att vara förälder idag. Det gnälldes säkert då också, men det går ju inte ens att hitta nån motsvarighet till hur det är idag när det når så väldigt många. Jag tycker också att man får och bör vara öppen med att det är tufft att vara förälder ibland, men på 80-talet, eller vilket tal som helst före internet, fick det ju ingen spridning. Att säga till ett fåtal personer att man är less på föräldraskapets vedermödor är något helt annat än att skriva det på en blogg som är tillgänglig för så många fler. Och tycker man att det är bra så finns det ändå en väldig massa olika sätt att uttrycka sin trötthet, frustration och vanmakt, utan att framställa barnen som boven i dramat. För det tycker jag inte att de är. De är barn, och i det ingår att de låter, rör sig och gör asjobbiga saker.

  6. Känner inte alls igen mig. Mina barn är födda på andra halvan av 70-talet och jag och deras pappa var mkt engagerade men våra föräldrar bodde 12 mil härifrån så ngn hjälp i vardagen fick man inte. Jag slutade röka när barn nr ett var på väg och ingen fick röka i närheten av mina barn, absolut inte. Det du beskriver tycker jag mer låter som 60-talet. När barn nr 2 började förskolan gick jag ner i arbetstid till 30 timmar i veckan och det var ju bra men barnen älskade sitt daghem så hämtades dom lite sent ngn dag var dom lika glade för det. Deras daghem var jättebra, alla var utbildade antingen barnskötare eller förskollärare, inte som idag då lite vem som får jobb på förskolan. Försvann mina barn ngn gång från gården eller jag inte kunde se dom gick larmet direkt. Det där med nyckelbarn alltså det var väl inte när du var två år. Ja jag tycker det är mkt gnäll idag, det är liksom bara det. Och Iphonen fortsätter ju hela tiden, en tidning läser man ju ut. Inte stod man heller i rusningstrafik med sina barn och läste tidning, se vad Lars Lindström skriver i Expressen om föräldrar som står och glor i sin tfn med en liten bredvid sedan medan trafiken brusar.

  7. Jag tyckte Jennys krönika var bra och välskriven. Självförverkligande är ett intressant samhällsfenomen som varje år når nya dimensioner. Medelklassen har blivit de nya lyckslirarna och i den vanliga vardagen ska allt från skönhetsbehandlingar till cafébesök hinnas med. När jag var liten gick vi på café 1g/året, jag överdriver inte! Och hur många fixade naglarna på salong för bara 10 år sen? Såklart inte den ekvationen går ihop med barn.

  8. Fast nej. Jag är född -76. Min pappa var den första mannen som tog ut all föräldrapenning med ett barn i Sverige. Sedan jobbade han halvtid tills min syster var 13. Gick aldrig på dagis, bara lekis ett par timmar när jag var fem, hade en pappa som alltid var hemma, tillsamnans med andra pappor. Som lekte med oss (och lagade pankakor och läste böcker även för nyckelbarnen som alla förfasade sig över). Mamma jobbade och gick på parti möten och gick i demonstrations tåg. Skulle vilja påstå att där fans många väldigt engagerade föräldrar.
    När jag fick mitt äldsta barn -95 var den största skillnaden att äldre barn var hemma mer, en hade inte rätt till förskola som föräldraledig så var många med tre barn under 7 år som hängde på lekplatser och öppna förskolor. Internet var väldigt nytt så diskussionerna skedde öga mot öga men visst var vi minst lika engagerade som dagens föräldrar.
    Nu har jag en treåring. Och jo. Det gnälls och klagas rätt friskt. Över saker som ingen ens reflekterade över för 20 år sedan.

  9. Håller med Cs, Jenny Strömstedts krönika är mkt välskriven. Tror inte JS menar att man som småbarnsmamma aldrig får beklaga sig men när gnäll och beklaganden är det enda man hör och läser så börjar man undra lite. Håller också med om att mammor/föräldrar idag behöver väldigt mkt för att må bra typ löshår, lösnaglar, lösfransar, massor av egentid, events osv. Jag höll verkligen med Agnes Wold när hon i en intervju i Expressen sa om sin tid som småbarnsmamma, jag var hemma eller jag var på jobbet, så var det. Så var det för oss som var arbetande mammor i slutet av 70-talet eller början av 80-talet, man var hemma eller man var på jobbet. Inte på gym, skönhetssalongen eller vad det nu är.

  10. Jag känner mer att dagens klagande är en blandning av det du skriver samt att den nya generationen föräldrar (alltså både mammor och pappor) är väldigt bortskämda och inte vana vid att kämpa för någonting. Man är van vid att ens föräldrar har ordnat allting till en utan några särskilda krav i livet innan man blev förälder.
    Därför tror jag att vår generation är mer ”gnällig” också.

    Absolut att ens föräldrar inte ens var hälften så engagerade i livet och inte anpassade livet efter sina barn konstant, men är det verkligen negativt? Lär inte det en som barn att allt inte kretsar kring dig hela tiden? Att man inte behöver stå i centrum hela tiden?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Är detta normalt?

Fick mensen i söndags och sen dess har jag blödit (blött? Blodat?) såpass att jag knappt kunnat röra mig ute. Har ofta mycket första dagarna men detta är något utöver det. Fyfan alltså. Tampong OCH binda hallå hallå. RINNET när man ändå är ute och rör på sig. Igår fick jag smita in på nån sunkig kafé-toa och panikbyta en timma efter att jag bytt sist eftersom det börjat läcka. Med barnvagn, ska tilläggas. Mmm baxa in vagn på kissluktande offentlig toa och sen få ungen att inte klättra ur medan man fipplar med grejer mellan benen på sig själv. Namaste.

Har du också fått rikligare mens, mer mensvärk, värre pms och även ONT vid ägglossning, sen du födde barn? Detta känns ju fan som nåt skit patriarkatet hittat på. Säger som Arga Snickarn: ”vad äree fråågan om?? Skare vaa såhär??”.

Vill inte börja käka hormoner igen eftersom det får mig att må dåligt på så många andra sätt. Sätta i spiral eller p-stav eller liknande har jag hört bara gör mensen och det kring den VÄRRE… ? Ska man bara tugga i sig detta? Är det, vad man inom den så kallade kvinnovården kallar ”normalt”?

  1. Jo tack, mensen har blivit värre efter varje barn (har tack och lov bara två) så utan hormonella p-medel blödde jag igenom en tampong på 0 tid. Mitt tips blir dock vad som funkar bäst för mig och det är menskopp (rymmer mycket mer än en tampong) och sen receptfria tabletter med tranexamsyra för att minska mängden som kommer.

  2. Jag har ingen lösning, men kan i alla fall meddela att du inte är ensam. Efter barn (eller efter 33 års ålder?) så har jag haft värre PMS och dagar med enormt stora blödningar. Värst hittills var för nån månad sedan då jag skulle till Stockholm på ett viktigt jobbmöte. 3 gånger under samma dag lyckades jag blöda igenom!! Sista gången så pass att det blev en fläck på tågsitsen….. Just detta får en ju att längta till klimakteriet. :-S

  3. Gå till gynekolog och kolla att du inte har fått en muskelknuta. Sitter den dumt till så fick i alla fall jag, niagarafallsblödningar. Tydligen vanligt!
    Jag opererade bort min i förra veckan och hoppas på att det ska hjälpa.

  4. Dessutom fick jag höra att det var onödigt att blöda mer än två gånger om året, men det är väl endast möjligt att åtgärda genom att konstant äta hormoner eller hoppas på tur med hormonspiral.

  5. Åldern. Har inget direkt samband med barnafödande att göra utan efter 30 -35 får fler kvinnor rikliga /onormala blödningar.
    Jag har alltid dubbla skydd och byter kanske 3 gånger på en timme första 2 dagarna. Ska åtgärda med operation. Det är ett helvete vissa månader.

  6. Det kan bero på myom har jag förstått. Men det kan ju va en massa orsaker förstås. Hursomhelst så är cyklo-f (receptfria tabletter) en räddare för mig dessa dagar.

  7. När jag var yngre och fortfarande bodde i Sverige så fanns det något som hette Cyklo-f. Det reducerade mensen lite, man kan ta någon eller några (kommer inte ihåg) tabletter de dagarna som mensen är riktigt riklig.
    Hittade den här länken: http://www.fass.se/LIF/product?nplId=19970131000010
    Det fungerade på mig och jag fick inga biverkningar. Men vet som sagt inte om den säljs längre, det här var en 15-20 år sen 😉

  8. Jag fick precis likadant efter graviditet. Fick utskrivet Cyklokapron som jag tar de tre första dagarna på mensen. Det fungerar jätte bra. Det minskar på blödningen så nu kan jag bara ha trosskydd under mensen. Hör med din läkare om det kan vara något för dig //Anna

  9. Japp ! Rikligare mens som varar längre (typ dubbla skydd i 4 dagar och sedan 2-3 dagar när största tampongen räcker) och värre mensvärk jämfört med innan graviditet. Dessutom mensliknande värk i 1-2 dagar kring ägglossning (hände aldrig innan). Jag tänkte be om P-stav, tydligen upphör mensen hos många som sätter in en sådan.

  10. Likadant för mig, förutom mensvärken som blivit mycket bättre. Men blöder som en stucken gris och är beredd att skilja mig innan mensen varje månad. Undrar också varje månad varför jag mår så dåligt 🤦🏽‍♀️ Det tar ett par dagar innan jag kommer på vad det är 😬 Har två barn och det hela har eskalerat för varje barn också.

  11. Men har jag fastnat i något spamfilter eller är jag blockad?

    Så häääääär lång tid brukad det inte ta innan kommentaren kommer upp.

    /Hmm

  12. Jag hade hormonspiral efter mina tre barn. Mensen upphörde helt efter en tid. Skönt och praktiskt. Värt att kolla om det kan passa dig kanske.

  13. Samma här! Märkte aldrig av pms innan jag fick barn, och hade rätt sparsam mens. Efter graviditet blev det mkt pms och MKT blod.

  14. PS. När jag satte in hormonspiral ngt år efter första barnet blev jag av med mensen. Inte så mkt hormoner i den typen av spiral och verkar främst lokalt vad jag har förstått. Så jag tycker att det är guld. Har bara inte kommit mig för att sätta in den igen efter barn nr 2…

  15. Jag blödde mer och mer från 33-34 års ålder. Blödde igenom trots menskopp och nattbinda (på dagtid), var alltid rädd att det skulle ske så fort jag var nån annanstans än hemmavid. Till slut gjordes en så kallad värmebehandling, där en del av livmoderslemhinnan ”bränns” bort, vilket minskade blödningarna drastiskt. Men – det funkar ju inte att göra om man vill ha fler barn…

  16. Gå till en gynekolog och få utredning. Det är definitivt extremt riklig mens du har och det vore nog bra med behandling. Hormonspiralen är väldigt bra för att stoppa blödningar. Den påverkar mest lokalt så det brukar funka även om man är hormonkänslig. Kolla så det inte beror på stora myom bara. Då kan det vara aktuellt med annan behandling.

  17. Kolla upp så att det inte är något onormalt, men jag kan också rekommendera menskopp. Samlar upp betydligt mer blod än vad en tampong gör.

  18. Alltså jag tål verkligen inte p-piller, p-ring osv pga bölar som att det inte finns någon morgondag med alla hormoner. Dock fungerar hormonspiral prima för mig, eftersom det innehåller jättelite hormoner och typ ingen mens på det. Nu finns det dessutom en ny variant av hormonspiral som håller i 3 år (till skillnad från den äldre varianten som håller i 5 år), med ännu färre hormoner. Är ju ett bra alternativ om man som jag, ändå planerar att försöka skaffa fler barn inom 3 års tid. 🙂

  19. Det anses nog knappast normalt av kvinnovården.. men vill du inte ha ngt hormonellt läkemedel finns det inte mkt vården kan hjälpa till med.
    Hade jag haft dina besvär hade jag ändå gett det en chans med hormonspiral!

  20. Efter andra barnet och 30 år fyllda fick jag två blödningar i månaden + horribla humörsvängningar och detta på samma kombinerade p-piller (Neovletta) som jag ätit i 10 år.. Tog upp det med barnmorska som tyckte jag skulle prova Yasmin istället men fick ändå inte göra det då jag hade fått högt blodtryck plötsligt också som jag aldrig haft förr. Bytte motvilligt till Cerazette, genomled 3 månader av ännu värre humörsvängningar (i klass med den fruktansvärda pms jag hade när jag inte åt p-piller alls) men var dock blödningsfri från dag 1, och även humöret stabiliserade sig tack och lov efter de första månaderna. Nu är blodtrycket normalt igen men jag kommer inte byta tillbaka eller testa annat just nu.

  21. Efter andra barnet satte jag in kopparspiral, just för att jag ALDRIG MER tänker fucka upp min kropp eller psyke, typ mer va mig själv. Mensen är dock rikligare, men den är bara bananas andra dagen, och jag har löst det så fiffigt med menskopp istället för tamponger. Menskopp alltså, universums gåva till människan. Lycka till!

    1. Var försiktig när du tar ut menskoppen bara. Jag har kört samma kombo i många år, med ett avbrott för en hoppsan-bebis. Antagligen har vakuumet inte släppt riktigt och spiralen lossnat när jag tagit ur menskoppen. Dock ramlade den inte ut så det upptäcktes när jag blev gravid.

  22. Så olika det kan vara! För mig är det helt tvärtom – knappt någon pms, mycket mindre blödning och ingen som helst mensvärk. Är väldigt tacksam 🙂 hoppas du hittar något som hjälper!

  23. Har fyra barn och mensen blev värre efter varje barn, ingen mensvärk men blödde bara mer och mer.. Jag kör med p-spruta nu och har ingen mens alls, men innan jag började med den kunde jag inte gå utanför huset mensens 3 första dagar. Blödde igenom största tampongen på mindre än en timme, fick sova med handduk mellan benen för det bara forsade när jag vände mig om eller reste mig upp.. Fick tranexsamsyra utskrivet och den önskade lösningarna rejält.. be din gynekolog om recept bara

  24. Jag hade så från 21 (när jag satte in en kopparspiral) tills jag var 33 och beskrev mina besvär för en gynekolog och fick en skrapning. Inte en blödning nu på 7 år och ingen mensvärk alls.

  25. Hormonspiralen Mirena är bland de bästa besluten jag har tagit i mitt liv. Var i princip sjukskriven varje mens innan pga. så grov mensvärk. Hade riklig mens första två dagarna av mensen och de andra var den rätt ”light”. Både mensvärken och mensen försvann helt efter att jag satte in spiralen, och nu har jag haft den i ett och ett halvt år utan i princip några biverkningar. Gjorde inte ont att sätta in heller – och då har jag inte fött barn. Men sådana här saker är så himla individuella. Men snacka med barnmorska eller gynekolog och kolla om de har tips!

  26. Normalt tyvärr. Men jag har lösningen! Googla progesteronkräm. Visst man får huvudvärk under de första två veckorna men sedan har kroppen ställt in sig. Bonusen blir, ingen pms, ingen extrem ägglossningssmärta, mindre blod.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Stör ej

Minipersonen minigull älskar att kolla naturprogram. Nåde hen som byter kanal eller stänger av. Har aldrig sett honom så… Stilla och fokuserad nånsin innan tror jag. Som när det är LEJON på teven…

För övrigt sjukt nöjd med dessa fåtöljer (en till utanför bild) som fyndades på secondhand i Uddevalla för typ 400 spänn styck för några år sen. Jobbar på att få det här rummet mysigare. Har inrednings-uppdaterat kasst på sistone, men vi har liksom fastnat lite. Håller fortfarande på och dividerar om hur fan hallen ska vara. Kan lägga upp bild på kaoset imorn…

Men i alla fall. Den här ungen älskar djur. Pratar till och med om hästar, apor och kaniner i sömnen. 

Annars då? Ska dyka in i tvättberget, Linus nattar. Evighets-nattningen. Ren meditation att stänga in i sig i tvättstugan såhär dags. Lite podd på det och spaupplevelsen är komplett 😅

  1. Vad skönt att han kan sitta still en stund. Min som har precis upptäckt tv, och det är så himla skönt att han är lugn en liten stund när han sitter och tittar på Barnkanalen. Annars röjer han runt som en tornado.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Sång-klipp

Borde ju kanske sälja in mig själv och sjungeriet liite bättre. Här är två högst hemmagjorda klipp. Sånt vi ägnar oss åt om kvällarna då och då här i hushållet. När Helmer ändå inte vill somna och man ger upp nattandet och låter honom ”kompa”  istället😅

La ju upp dessa på insta (därav så kapade) först, ett i våras och ett nu igår och blev ju sån himla pepp och snälla ord så ska spela in mer och med bättre kvalitet framöver. Skriver ingrn egen musik just nu eftersom varken orken eller tiden finns, men tolkar gärna andras låtar som berört mig extra mycket. För mig handlar ju bara musik om det – att beröra. Berätta något utan att slakta i någon krystad röstgympa.

Just ja, ska ju skriva ett helt eget inlägg om min musikaliska ”resa” så att säga, om att tappa modet och suget men sen få tillbaka det på grund av x antal händelser i livet. Skriver det imorn (idag), ska bara samla ihop tankarna en smula först. För detta och standupen är två grejer jag ju haft ganska, förlåt menar jävligt svårt att våga göra sådär fullt ut. Det är så blottande eftersom det betyder så mycket, extra mycket när det är viktigt och på riktigt. Drömmar. Tänkt att det ska vara så knöl-svårt och plätt-lätt på samma gång.

LOADING..

Så ska man sjunga i Globen

En grådeppig måndag i februari i vintras åt jag och min agent/syrra Elcim ”Superturken” vår vanliga veckolunch här på Söder. Vi hade snackat lite innan om att jag borde plocka upp musiken igen. 

Kan skriva ett helt eget inlägg om hur jag tappade gnistan helt för den talangen/drömmen för några år sen. Men mycket tack vare Elcim, och Linus som är musikalisk och peppande så har jag börjat våga spela och sjunga igen. Eller sjunger ju helst, bättre än jag spelar. Så jag kläckte en idé under den där lunchen. En av mina favvo-artister alla kategorier är ju Bowie. För att han stod för rätten och modet till att vara den man är. Och för att han var en musikalisk pionjär. Började lyssna på pappas gamla Bowie-vinyler innan jag knappt kunde prata rent. Så idén, som kläcktes under den där lunchen för några månader sen handlade om en svensk Bowie-hyllning på något vis. En tolkning av honom, med starka historier och viktiga värderingar. Om just rätten att få vara den man vill.

Och eftersom Elcim är en orädd och sjukt driftig människa så tog hon mig på orden. Och bokade Globen…

Så. Den 20e februari tolkar alltså jag och ett helt gäng andra artister Bowie i Globen!

Känns SMÅTT (läs: stort) overkligt. Men shit vad kul vi ska ha! Kommer du? Det tycker jag. Det händer massa bra grejer just den dan, även innan själva konserten. 

Kolla all info och boka HÄR.

Nu ska jag bara välja låt(ar). Och tygla nerverna…

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Jobbiga ungar och gnälliga päron

Hade tänkt skriva om Jenny Strömstedts senaste krönika nu i helgen. Men passande nog så var jag för TRÖTT på grund av det krävande i att ha en 2,5-åring. Hehe. Men nu är han ju på föris, kaffet är i blodomloppet och tankarna betydligt mer samlade.

Jennys text handlar ju om dagens till synes klagande småbarnsföräldrar och mångas öppenhet kring att dessa års kämpande. HÄR kan man läsa hela.

Och man kan ju säga väldigt mycket om den här texten. Men det första jag tänker är att jag fattar varför Jenny skrivit den. För att det är en ständig snackis. Framförallt om man är någons mamma. Kan vi nånsin göra rätt? Ja den debatten du vet. 

Jag fattar såklart också barnperspektivet. Att tänka på att även små människor har rätt till integritet. Men! Det jag inte kan släppa är en ganska dålig eftersmak av mamma-skammande. Även om Jenny kanske inte menar att elda på det. Blir inte hela frågan alltför lätt alltför svartvit? 

Som att någon (som jag) som på många vis knockats av föräldraskapets första stapplande år skulle vara en sämre morsa än någon som mest tycker allt är underbart? Som att den som har ett behov av att skildra lika mycket fula som fina känslor skulle skapa sämre uppväxtmiljö för barn? Nja. Nä. Frågar man mig så är en mänsklig morsa att föredra, än någon som pressar ihop käkarna så mycket att bettskenan måste på varje natt. Så länge man inte säger TILL ungen att hen är ett jobbigt fanskap. Att kunna läsa på nätet, om 10 år att ens mamma tyckte blöjåren stundvis var som ett litet krig är nog inget som skadar. Kanske snarare visar på att det är okej att vara en kännande och reflekterande människa? Som tillåtit sig krackelera, misslyckas och kämpa i motvind. Barn ÄR ju jobbiga av och till. Det ingår i paketet. Mår verkligen större barn dåligt av att veta att mamma/pappa tyckte man var en prövning som liten? 

En 12-åring fattar nog att 4 timmars sömn varje natt, på grund av skrikiga barn inte är en dröm. Att man kan bli ganska knäckt av det. Trots massa kärlek i hjärtat.

Det viktiga, ur mitt perspektiv är att ösa på med kärleken och närheten. Vi kramas och pussas varje dag, både med Helmer och med varann (jag och Linus). Vi samsover, trots jävla jobbigt emellanåt eftersom plutten verkar känna sig allra mest trygg av det. Vi låter hans känslor få finnas. Men då ska även mamma eller pappa få bli irriterad eller ledsen. OBS såklart på en nivå som inte är orimlig för barn att uppleva. Min unge har ju en morsa med diagnos(er) och det är inget jag komner hymla med. Att det legat mycket hos mig att jag tyckt han varit en stor utmaning när han var i trotsåldern och så vidare. Så länge man är öppen med att det inte varit barnet som gjort FEL, utan att morsan haft svårare med vissa grejer än många andra och förklara varför.

Är du med på hur jag tänker?

Sen kan man ju väga in, när man läser Jennys text att dagens tvåsamhetsnorm med ”isolerad” familjebildning gör sitt. Att många mammor som av strukturella skäl är de som drar tyngst lass med barn känner sig ensamma och utmattande är väl… Inte så konstigt just med tanke på vår kulturs sätt att bilda familj på? Många bor långt från övrig familj som kan hjälpa till, vi bor i storstäder för det är där jobben finns, och därför måste vi jobba mycket för att ha råd att leva. Och så alla yttre krav på det, att vara lyckad, smal, social, härlig blablala. 

Han, det bästa och mest utmanade som hänt mig. 

  1. Tack Cissi!! Jag har väntat på ett inlägg om detta från dig 🙂 Var precis inne hos LD och läste och tänkte nä nu måste jag kolla om Cissi har skrivit något 🙂

    Jag upplevde Jennys inlägg som mkt mamma-skammande! Fattar inte vf andra ska lägga sig i andras föräldrarskap?? Har man tid till det måste man ju ha små änglar där hemma. Givetvis anser jag att barn inte ska fara illa, det tycker nog de flesta.

    Men vad är lösningen? Att aldrig få klaga? Att hålla allt inom sig?
    Jag är såå glad över att du vågar dela med dig om sånt som du tycker är jobbigt. Men det innebär väl inte att ditt barn skulle vara i fara för det?
    Jag läste en kommentar där en mamma hade hört en annan mamma klaga på att skolan var stängd så länge över sommaren och att det var tufft att ha barnen hemma 24/7, men denna mamma tyckte minsann att det borde vara längre lov för vem vill inte vara med sina barn etc. Varför skulle en sådan kommentar (att det är tufft) summera hela ens föräldrarskap?

  2. Jag håller helt med Jenny, kan bara gå till mig själv för att konstatera att jag gnäller alldeles för mycket över barnen. Det har inte haft någon som helst positiv påverkan eller hjälpt mig, även om det verkar hjälpa andra, så försöker sluta med det nu och se det positiva istället. Det behöver inte vara så svart eller vitt att man ljuger för sig själv och sin omgivning och går och biter ihop käkarna. Finns det bara två sorters mammor, de som gnäller och är ”ärliga” och de som tycker att allt är fantastiskt (och troligen ljuger om det)? Tycker den kategoriseringen är så tråkig, de flesta av oss är både och,har bra och dåliga perioder. Och jag tror absolut föräldrars negativa känslor går ut över barnen även om vi inte ger uttryck för dem, har precis som du ett känsligt barn, som absolut snappar upp med sina stora känselspröt.

  3. Snark! Bara för att hon har haft lätta barn så ska hon ha rätten att trycka ner andra med wild kids som har det så jobbigt med sitt föräldraskap… att ha barn kan upplevas helt olika beroende på barnet och förstås föräldern. Ska man gå runt och ljuga menar hon?

  4. Jenny skriver strukturellt. Det är inte meningen att mammor ska ta åt sig. Men det är klart-mammor har väl konstant dåligt samvete för allt och alla så det är väl därför mammor tar illa vid sig. Har själv inte så höga krav på mitt föräldraskap. Jag och min man är maskros-barn båda två. Mina föräldrar är alkolister och jag har en riktig jobbig barndom i bagaget. Min man blev misshandlad av sin pappa och helt avvisad av sin mamma. Så jag är glad att våra barn får det (mycket) bättre än vi. Tycker såklart att barnen är påfrestande ibland men aldrig något jag säger till dom. Jag överööveröser dem med kärlek pussar och närhet. Jag är inte perfekt men vet att jag gör mitt bästa och är den bästa mamman till mina barn.

  5. Jag håller med dig.
    Gillade inte småbarnsåren, 0-3 för min del. Gillade inte att amma, att leka,
    att gå upp femtielva ggr/natt. Jag ville dra på mig mina second-hand-klänningar och dricka cava på lokal. Min dåvarande man delade inte alls min längtan utan tyckte familjen var bäst. Jag skilde mig. Stod inte ut med att låtsas, ha min fasad. Familjelivet med ungar, en villa som skulle renoveras och släkten som kom på helgerna fick mig att bli galen. Jag ville bara vara Linda!

    Hade önskat att jag också gnällt. Att jag hade haft en trygg ventil att spy ut mig inför.

    Nu är mina barn 9 och 11 och att vara mamma har aldrig varit så roligt. Vi hänger ihop och pratar feminism och världen. Åker på spa och små weekendresor. Har en vardag varannan vecka och strösslar med kärlek.

    Låt oss mammor gnälla som har ett behov. Vi gör det inte hela tiden utan när vi måste för att klara vår existens.

  6. Jag håller med Jenny, tycker att det är en bra text med många bottnar. Tycker inte att det är skammande mot mammor. Läser det som kritik mot en samhällsnorm som inte ger varken barn eller föräldrar någon bra vardag. Sen kan jag hålla med om att det gnälls lite för mycket från många håll i sociala medier. Att kapitulera inför sina jobbiga barn är grejen. Och nåde den som luftar sina ”jag vill umgås med mina barn” känslor. Den är bara kuvad och mossig för det ska bara vara en plåga att tvingas vara med sina barn.

  7. Tycker att Jennys text var väldigt bra. Barnens behov måste få komma först och man får som förälder sätta sina behov åt sidan speciellt de första åren. Kanske inte rätt tid för självförverkligande just då men man har ju hela livet på sig förhoppningsvis. Varför klaga över något man själv valt? Barnen har ju inte själva valt att bli födda. Tror att det är väldigt viktigt att fundera över hur och vad man skriver på sociala medier om sina barn då de i stor sannolikhet kommer att kunna ta del av det även om de kanske just nu är små. Det måste ju vara den värsta känslan i världen att känna sig i vägen eller att ens föräldrar tycker att man är en jobbig person. Barn gör ju sina egna tolkningar och skuldbelägger lätt sig själva eller tror att de inte är önskade.

  8. Kanske vissa är bättre lämpade att vara mammor – eller har bättre förutsättningar – är det hela världen då? Har man kronisk sjukdom, smärta eller sorg t.ex så är det väl naturligt att det kanske blir tyngre än om man är frisk och välmående. Därmed inte sagt att man älskar sina barn mindre för det. Men tror absolut att vissa kanske uppskattar vardagen med sysslor, kladd och stök mer än andra, eller har lättare för att prioritera barnen framför sig själv i större utsträckning under småbarnsåren etc.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Vart tog debattören Wallin vägen?

För inte särskilt längesen satt jag mer ofta än sällan med näsan i mobilen och tog debatten(r). Skapade debatter, både jobbmässigt och privat och gödde dessa. La massa jävla tid. Skyfflade ord ut i rymden och hoppades på att ”nå fram”. Eller bara få reaktioner. 

Såklart det är viktigt och bra att debattera. Att ta in andras åsikter och syn på världen (okej inte typ nynazisters men ni fattar) och på olika vis växa genom det. Men jag som tamefan varit nån form av professionell nätdebattör i snart ett decennium kom för några månader sen fram till att… Det tar mer än det ger. Det skrivna ordet, snabb uppkoppling och alltför mångas (min inräknad) bristfälliga impulskontroll ÄR dessvärre inte en vettig jord att, så att säga, så i.

I vår på många vis narcissistiska samtid gapar ju gemene människa mer än hen lyssnar. Man vill NÅ UT OCH BLI VIRAL. Okej man kanske vill påverka på riktigt också, det finns det ju tack och lov många som vill. Men vad kostar det? Orkar man? Orkar man försöka övertyga x antal tvärsäkra typer om att ens egen åsikt och infallsvinkel är den bästa? Jag orkar sällan längre. Det dränerade mig för mycket. Gav en bild av mig, någon jag inte trivdes med att framstå som. 

Vill inte vara en person som framförallt är känd som någon som tycker massa. Vill vara en person som framförallt är känd för att ha x antal begåvningar. En som GÖR massa. En sån som vågar testa drömmar OCH tänka högt. Jag vill hellre berätta än debattera. Sen får väl fölk lyssna om dom vill. Men har kommit till en punkt där jag är i stort sett totalt ointresserad av att vända och vrida på för och emot och sen vada runt i något gyttjebad av gapiga argument och evighetsdiskussionen som uppenbart handlar om att få sista ordet.

Vill mest bara plocka upp en flöjt och spela ”du får göööra som du viiiill…”.

Sen är det klart jag fortfarande är (ibland lite alldeles för) nyfiken på andras tankar och infallsvinklar i olika frågor. Men en del i att mogna till sig eller vad jag nu trollat fram ur min egen röv under senaste månaderna är väl att… Lyckas med att genuint skita i hur folk överlag uppfattar mig och det jag står för. Det är en sak att hålla på och gapa om att man minsann kör sin grej och är starkt i det, en annan att känna och leva efter att inte ha ett brinnande behov av att bli hörd, älskad och förstådd. 

Jaja nu blev det svamligt här. Men hänger du med? Kan du känna liknande?

Debattören Wallin är lite död. Åsiktsmaskinen som poppar upp i kommentarsfält och ska förklara och försvara. Istället omfamnar jag mina kreativa talanger – humorn, musiken, skrivandet, skapandet i stort. Där jag kan baka in att berätta, tycka och tänka högt. Men med betydligt mycket mer no more fucks to give.

Sen har jag ju fan varken tid eller ork att hålla på och nätdebattera. Fattar inte hur många orkar. Min mentala hälsa och allmänna livsglädje överlag förbättrades med typ 200 procent sen jag stängde de dörrarna. Idag har jag, förutom att kyrkoval-rösta, lagat massa mat, lyssnat på Sia och Dolly Parton, skrivit några kapitel på framtida boken, pusslat med Helmer och fikat med en kompis. Inte en minut av att ”ta debatten” och hallelujafrikkinyeah vad skönt det är.

  1. Aha det är därför din blogg blivit så mesig och tråkig på sista tiden ;). Nä men allvarligt, skönt för dig. Förstår att det måste vara extremt uttröttande att alltid förväntas komma med en åsikt om allt (helst väl genomtänkt och ej motsägelsefull dessutom). Lycka till med talangerna.

  2. Känner igen mig I. VARJE. ORD.

    Det var så skönt att inse att ”näe, jag har gjort det här i flera år nu, nu är jag klar”, stänga ner Twitterkontot och gå och lägga en pärlplatta istället – med ett feministiskt motiv om man vill! För det kan nog många gånger övertyga fler personer än de kolumner om kvinnohat jag skrev vecka efter vecka.

    Så bra insikter Cissi! Jag hejar på dig <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hoppsan, hjärtat på ett fat

Förra hösten var vi ju i New York, som det brukar bli, några veckor såhär års. Linus måste jobba (de har kontor där också) och jag och Hempan hänger på. Jag frilansar ju på som vanligt (lyxen i att kunna ta med största delen av jobbet varsomhelst!) och Hempan är med barnvakt några timmar om dan. 

Och just förra hösten satt jag ju inte bara och smattrade på en dator, utan vågade dessutom förverkliga en liten dröm – att gå en av alla standup-kurser därborta. Och vips så hade jag ett kamerateam i hasorna. Gjorde ju inte direkt nerverna mer Namaste men… Kände att det var kul och också viktigt att visa vikten av att våga. Framförallt gentemot andra kvinns som drömmer om att hålla på med humor.

Och häromdan gick dokumentären ”Skratta då” på SVT! Och hela programmet, där jag lägger upp nervösa, osäkra och också ganska modiga hjärtat på ett fat finns nu på SVT Play. HÄR!

Klart man hade (NY)-kepa. Var helt sänkt i 39-gradig feber när vi filmade den här sekvensen, därav uppsynen. Men blev ändå fint. Ärligt. Hoppas man känner det när man kollar också. 

LOADING..

Anamma, alla matställen!

En ny fransk bistro har öppnat typ 30 sekunder från vår port och vi var ju såklart tvungna att testa…

La Colline heter haket och förutom att maten var SKITGOD så hade de kläckt den briljanta idén att slänga fram kritor till kids, så de kan gå loss på pappersduken!

Först var han skeptisk, sen transformerades han till Monet på fyllan. Herregud vad det målades. Och vi kunde plocka bort iPad/mobil utan kris.

Och äta upp i TYP lugn och ro! Givetvis glömde jag fota maten, glömde fota nånting mer eftersom livet och vuxensnacket utan att bli avbrutna tog över.

Men jävla bra lördag ändå. Förutom att jag fick mens inklusive värk från helvete. Man kan väl aldrig få allt, I guess. Och varför i hela friden är jag vaken nu? Jo, ocd-fastnade med att rensa badrumsskåp…  

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Lyckoruset

Om nerverna var utanpå, över hela kroppen inför premiären av PK-klubben på Södra Teaterns STORA scen igår? Ööh jag trodde ett tag mina tarmar skulle explodera. Sen nervösbajsade jag stopp i toan i logen…

(Bilden togs efter att jag löst bajs-kaoset, och tvättat min stjärt noggrant)
Men så händer något i en, om man är lagd såhär (sån som älskar att stå på scen, klassens clown, narci-personlighet😅) när det väl händer. Man bara omfamnar det. Nerverna ebbar ut. Fokuset, passionen, ruset tar över. Och vi levererade! Lite småmissar i manus här och var men jobbar man med ett proffs som Clara (och vårt team på Södra Teatern och Superturken) så blir det bra ändå. Och folk garvade som fan! Det kokade i lokalen. Det var så magiskt. 
Alla på scen var i sitt esse, så det blir när man har en kärleksfull publik som köpt biljetter för att de VILL se en, inte sätta dit en… Sånt som nog hänt framförallt typ alla oss kvinnliga komiker. Till och med superstars som Nour får rövhattar längst fram på gig som bara går in för att förminska en. Men inte hos oss på PK-klubben! Och stämningen backstage var precis så systerlig och kärleksfull som den ska. Herregud börjar grina nu när jag skriver om det.

All over the place post-premiär-känslor vare här.

11e oktober kör vi igen! Då med bland andra systrarna Kronlöf från Full Patte. Komner bli magiskt det med, såklart. Biljetter? HÄR!

Nu ska jag skriva krönika till mama! Önska gärna ämne! 

  1. Fantastiskt! Jag var där igår och tyckte det var kul! Fattar inte hur du hinner med allt! Du är ståuppkomiker, har poddcast, och allt annat. Har för mig att du har ett företag i new york också som du startade för några år sen. Du är ju helt otroligt produktiv för att samtidigt ha småbarn och ha adhd. Jag blir så sjukt inspirerad av dig, fattar bara inte hur du hinner.

    1. Kul att du kom! Jag gör ju inte allt på en gång, ingen podd just nu och det vi gjorde i NYC var bara under ett halvår som tillfälligt projekt (blev det av div praktiska anledningar).

  2. Hallå ganska störig reklam från eurcin eller vad de heter. Fick klicka 4 gånger för att stänga ner… Byt format för telefoner tycker jag!!

  3. Prövar att kommentera från Chrome istället för Firefox.
    Så himla härligt det lät med allt det kvinnostödet. Glad för dej… för er.
    Kram Asta

  4. Önskar gärna ett ämne till nästa krönika.
    Hur ska vi som är mammor till söner hantera att vissa mammor sätter prägeln för vad som är rätt och fel i samhället idag?
    Om jag bara tittar på vår förskola och övergången till F-klass, vilket betydde flytt till skola på andra sidan fotbollsplanen. Men det är inte bara så lite, man byter ut en hel vardag för ett barn, samma sak som att man själv bytte jobb.

    Det blev en parentes. Ämnet jag tänkte på var hur söner möter varandra sedan i livet. ”Alla” ska kanske/troligen (gäller att säkra upp så att man inte trampar på tår här) gå bredvid varandra i ett antal år. Hur kommer de att interagera med varandra? Barn som uppfostras på ett brett/rakt sätt, likt LD, där alla vägar är okej med klädsel till exempel ska möta våra ”vanligt” bonduppfostrade söner som har fått kläderna köpta till sig och fått välja vad de vill, men ändå valde jeans och svart t-shirt. Ska de barnen behöva skämmas då, för att de inte är färgglada eller ”opend-minded”?

    På min sons skola är det blandade färger högt och lågt men ingen kille kommer i klänning eller rosa det kan jag säga.

    Mamma 1. Tvinga på barnet färgglada kläder
    Mamma 2. Tvinga på barnet rosa tyll
    Mamma 3. Tvinga på barnet warriors-tröja
    Mamma 4 = jag, vem orkar med det här?

    När börjar dumma kommentarer? När blir man det udda barnet? Hur mycket ska man då som mamma reagera? Ska jag göra det mot alla andra? Säga att alla andra gör fel för att mitt barn gör rätt. Ska jag tvinga min unge att stå upp för saken fast hen kan bli mobbad?

    Personligen kommer jag inte att ställa upp min son som en pjäs i mitt eget tänkande. Han ska vara den han vill men hans största fokus bör vara koncentration och empati. Sen skiter jag fullständigt i vad han väljer att ha på sig för kläder.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

IMORN SMÄLLEREEE!

Ursäkta viss frånvaro men har man sålt ut Södra Teaterns stora scen med sin första egna humorshow så har man litegranna röva full. Någon av er som komner imorn? Säg ja! Så sjukt nervös och taggad om vartannat.

Och imorse hängde jag och Clara i SVTs Morgonstudion och snackade humor, PK, könsnormer och annat viktigt.
HÄR ser man detta. Börja kolla vid 2.22. 

Sitter och köttar manus, dricker orimliga mängder kaffe och ska snart hämta den lille körven. Tänker att han ändå tycker morsan är lite kul. Längtar till den dan då han faktiskt har vett att tycka man är cool. Tills han börjar se på en som pinsammast i världen…

Det finns för övrigt typ 10 biljetter kvar här och var i salongen imorn. Så vill du gå men inte bokat så är det inte kört. Boka HÄR.

LOADING..