”Familjen AB”

Mamma, pappa, barn. Vi lever tydligen kärnfamiljsdrömmen. Eller, mardrömmen i vissas ögon. Men vi lever mitt i det, mitt i det så kallade livspusslet trots våra olika privilegier. Små problem blir lätt till stora, och reella problem som borde tas tag i sopas lätt under den omtalade osynliga mattan. Vardag. Scheman. Synkade kalendrar. Logistik.

Och mitt i alltihop ska man lyckas älska varann inte bara i teorin. 

Jag fattar inte hur typ tvillingföräldrar gör. När FAN hinner dom ligga med varann?

Vi hinner ligga helt okej ofta, men vi hinner sällan prata om sånt som ändå är bra att prata om hyfsat regelbundet när man lever tillsammans. Dels är vi fortfarande inne i bubblan. Den man kapslas in i kanske främst under första barnets första år. I bubblan råder ständigt undantagstillstånd varvat med kaospilot-läge. Man sätter sig själv åt sidan nio gånger av tio och börjar väcka varann och fråga om bajskonsistens och kokade nappar. Inte i kombination, OBS. Och dels är vi så förbannat trötta och nykära i en liten människa, i en ständig virvelvind av känslor och zombieläge om vartannat.

Blir mer och mer övertygad om att man, dom allra flesta småbarnspäron aktivt behöver planera vuxentid då man tvingas snacka om annat än sin underbara, krävande och livsomvälvande avkomma.

Även om det känns lite krystat och konstlat. Prata om politik, ”jag läste i tidningen”… Om maträtter man längtar efter att orka laga, om reseminnen, semesterplaner, renoveringsdrömmar… Eller bara sitta tysta med varsitt glas whatever och lyssna på varandras kroppsljud eller ljuden utanför.

Rent fysiskt, totalt överdrivet konkret påminna sig om att man är ett team OCH separata individer på fler plan än föräldraskapet, utanför själva ”Familjen AB”.

Vi försöker redan. Sitter framför tv:n när lillen somnat första omgången där vid runt nio och frågar varann om dagen. Berättar tankar och känslor, även om det kan låta som två pårökta rastasnubbar i ett ”Filip & Fredrik”-program. Ofta slökollar vi på något hjärndött ”Real Housewives of…”-avsnitt samtidigt. Det har hänt att en av oss somnat mitt i en mening.

Typ som nu. Nu slocknar jag en stund. Därför blir det ingen ybersmart slutkläm på det här inlägget. Passa på-sova-skarpt läge! 

Zzzzz.

  1. Fantastiskt välfunnet skrivet. Precis så känner jag. Vi har en son på ca 3 månader. Jag brukar t o m säga familjen AB och försöka prata mer med min man om annat än lillplutten. Lite svårt ibland. Det är ju så att relationen liksom får stå tillbaka lite o ibland kan jag känna att : shit vad vi tappar varandra som par ibland och mest är mamma och pappa. Svårt som sagt. Min man tycker inte riktigt som jag. Jag ser nog farorna med att tappa parrelationen lite tydligare tror jag. Har påtalat att det kan vara viktigt att kanske gå ut och äta utan barn längre fram men det fattade han inte riktigt varför. Bubblan är nödvändig o vi fokuserar givetvis mest på vår son och på att han ska må bra och utvecklas på bästa sätt men jag tycker som du. Stor kram

  2. Åh, alla familjer och barn är såklart olika, men med just det här tycker i alla fall jag att det blir så mycket enklare med tiden. Våra barn, 1 och 3, somnar klockan åtta varje kväll. Den där inplanerade vuxentiden är ju given då, oavsett vad vi väljer att göra av den.
    Och så fort barnet kan sitta med vid bordet vid middagen och kanske kan plocka lite med egen mat, så finns ju förhoppningsvis det där ”hur var din dag idag, älskling” samtalsutrymnet. Nu för tiden hojtar alltid vår treåring ”fråga mig om min dag, mamma/daddy!!!” Men som vanligt med barn inblandade finns ju inga garantier att samtalet eller ens meningen hinner avslutas. Men lite upphackat brukar det ändå sluta någotsånär fullständigt tillslut…

    Nästan allt med barn är ju litesådär ” det blir bättre med tiden”. Så även det här, upplever jag.

    1. Håller HELT med! Det blir en helt annan grej när de små blir lite mer självständiga runt ettårsdagen. Precis som du säger med egentiden när de somnat runt 20. För de somnar ju nästan garanterat vid den tiden så egentiden där behöver man liksom inte oroa sig för. När de är spädbarn är det tröttande att inte VETA när man får vila lite nästa gång. Det är charmen med större barn. Att man vet att man har 1-2 timmar mitt på dagen och att ungen sover på natten. Även om dagarna ser annorlunda ut då man måste aktivitera sig typ hela tiden… Men det är ett annat ämne:)

  3. Sonen har inte sovit mer än 2 timmar i sträck på natten under sina första 5 månader. Har inte kollat tv på över 2 månader. När han lagt sig på kvällen dröjer det högst 20 min så vaknar han, sen har jag 11 timmars uppvak att ta hand om. Har inte sovit mer än 3 timmar sen han föddes i mars. Att tänka på sex är det sista jag orkar….så hur detta slutar? Sambon är inte så förstående om jag säger så. Han får sova, har inte ont för fibromyalgi eller plötsliga gråtattacker pga utmattning.

    1. Be om hjälp! Om inte annat, sök på barnkliniken om det blir för illa så att du och bebisen kan läggas in för att du ska få lite ordentlig sammanhängande vila. Barnsköterskorna tar hand om bebisen, så att du kan få sova en natt. Det behöver alla, men särskilt om man har kronisk smärta. Vet och förstår att det kan kännas långt borta att söka på akuten för en sån här sak, men det är livsviktigt att få vila någon gång. Kram från en barnläkare

    2. Inte för att vara dryg utan mer förundrad. Varför tar du all vaken tid på nätterna?
      Om sonen sover så dåligt så måste ni ju hjälpas åt!

      1. Eller hur?? Den ena sover hela nätter varje natt och den andra går under av sömnbrist. Varför tusan delar man inte på nätterna?!

        1. Det finns en rad olika omständigheter som gör att den ena ensam får ta nätterna. De första sex månaderna GALLSKREK vår bebis så fort hon hamnade i någon annan famn än min. Har en kompis vars partner drabbades av en förlossningsdepression och där var det liksom inte heller aktuellt att dela lika och avlasta varandra. Kanske kan vara värt att ibland lyfta blicken från sin egen uppfattning om hur världen se ut och förstå att alla inte har samma förutsättningar.

      2. Önskar jag hade den hjälpen. Min sambo fixar inte det. Sonen vill inte! Lever med en tonåring känns det som, kollar tv och iphone så mycket det går. Stannar hemma mot din vilja, vill fiska hela tiden, och undrar vad jag vill ha hjälp med. Jag är som en nanny för hans son. Gnäller över att jag är sliten och gråtfärdig. Undrar när vi ska ha sex….? Jag har en historia bakom med våldtäkt och har svårt att se det viktiga i just sex när jag mår så här. Han vet det, men förstår inte. En gång när jag amma antydde han hur upphetsad han blev. Jag fick panik och mådde skit. Har också utmattningssyndrom och fibromyalgi, men ändå drar jag största lasset. Påtalar jag problemen, tycker han inte han gör fel. Så många gånger jag önskar han flyttade. Men jag vill inte vara ifrån min son eller ge pappa ansvar. Han har inget! När sonen är glad går det bra, men att trösta finns inte. Sonen märker detta och vill somna och vakna med mig!

      3. Om sambon tog natten bävar jag för morgondagen. Sonen har då gråtit och inte fått sova och är då mer gnällig på dagen, då får jag ännu mer ”jobb”. Jag testade pappan igår när sonen var ledsen efter vaccinationen. Han sa, nu har jag stannat hemma från fisket för att hjälpa vad ska jag göra? Trösta din son och ge alvedon, hjälp honom med sin täppta näsa etc. Sambon blev blek, gjorde inget av det. Jag somnade 19.30 med sonens panna mot min, i mina kläder och hörde sambon kolla vidare på tv och käka glass. Nu på morgonen hade jag tur att sonen mådde bättre och kunde vara en stund hos pappa, annars hade jag inte kunnat duscha. Sömnen på dagarna är också kämpiga. Efter 20 min vaknar han överallt utom i min famn. Så när han sover får jag inget gjort. Sitter just nu med honom i famnen. Ryggen bränner av smärta och ögonen svider av trötthet. Vill gråta. Gör jag det undrar sambon varför? Han diskade ju och tvättade igår….

        1. Shit vad grym du är, heja dig! Men snälla, prata med någon i din omgivning som du litar på och som kan stötta och hjälpa dig.

          1. Alla säger bara det blir bättre sen. Så jag försöker bita ihop, men det är tufft!

        2. Det låter som du har det fruktansvärt! Vad är det för j-vla skitstövel du lever med? Ursäkta men det här beteendet måste ju ha funnits innan ni skaffade barn? Ser så många kvinnor i min närhet som har det som du, ni är fan värda så mycket mer. Ställ lite krav, sätt dig ner och prata med honom, ni kanske behöver gå i parterapi. Blir det inte bättre så släng ut idioten! Har du någon i din familj som kan avlasta? Hoppas verkligen du tar dig ur det där på ett eller annat sätt. Kram till dig!

  4. våra barn är 5 och 8 år och nu för tiden har vi massor av tid. Barnen leker ofta med kompisar och då ser man inte röken av dem på flera timmar. Vi kan umgås på ett härligt sätt men samtidigt är de relativt ”självständiga”. Jag tycker det blev enklare redan för 2-3 år sen, plus att man kan inte ha för höga krav på tillvaron jämt. inland har man barnvakt, ibland är man isolerad hemma i 1-2 veckor på grund av magsjukor och vattkoppor (dvs man kan inte träffa någon el ha besök). Vi ligger inte så ofta men tillräckligt. och vi försöker vara gulliga mot varandra. Allt har sin tid. småbarnsåren går fort.

    1. Jaaa allt har sin tid. Varför stressa fram att ligga om man en period har naturligt fokus på annat ?
      Denna eviga hets att allt ska vara ”som förut ”.

  5. Jag tror att man är som mest uppe i allt nytt med första barnet typ upp till ett år sen mattas det av. Med andra barnet kan jag minnas saker som vi gjorde en grej av med första som vi nu skiter så stort i. Det gäller stort och smått. Och oron över allt lägger sig lite. Så det blir bättre tycker jag. Nu somnar våra typ kl 20 och sover utan avbrott till 07. Då kommer vuxenlivet åter igen.

  6. Menar du allvar?
    Har själv haft en bebis som föddes svårt sjuk och är ca 2 år senare fortfarande under utredning. Ingen någonsin har erbjudit mig hjälp… Känns som ett jäkla slag i ansiktet om det nu tydligen finns nån sorts service att lämna in sitt (friska) barn på för att få lite avlastning… ? Var och hur? Jobbar själv inom vården och har aldrig hört talas om att något sådant skulle finnas??

    1. Nej jag menar inte att man lämnar in sitt barn. Jag menar att man läggs in tillsammans med sitt barn och att barnsköterskorna håller koll under natten när det blir uppvak osv för att mamman ska få lite sammanhängande vila. T.ex när båda föräldrar är slutkörda, eller ensamstående som är slutkörda, eller andra som inte har något socialt stöd. Vi gör så ibland när det är riktigt illa. Ledsen att du/ni inte har fått den hjälpen ni behöver.

      1. Ok… Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Mitt barn har knappt fått den vård hen behöver och jag har NOLL förtroende kvar för vården. Så mitt sjuka barn ska alltså vänta på en säng för att det ligger ett friskt barn där med trötta föräldrar? Herrejesus.

        1. Det ska ju finnas plats för er båda. Sömnlöshet ska man inte raljera bort bara för att det inte är livshotande.

        2. Naturligtvis läggs man inte in om alla platser behövs av andra akut sjuka patienter. Självklart görs bedömningen från fall till fall och man försöker alltid hjälpa (där jag jobbar) i mån av plats osv. Supertråkigt att höra att ni inte fått adekvat hjälp och stöd. Som personen ovan säger mandka heller inte avfärda det som ”trötta föräldrar”. Sömnbrist kan vara väldigt farligt både för barn och föräldrar.

        3. Det handlar om föräldrar (ofta ensamstående) som är så slutkörda att de typ riskerar skada sitt barn om de inte får vila. I den situationen ska man få hjälp även om barnet i sig är friskt.

  7. Svar från tvillingmamma: man hinner inte. Det är först nu efter 5 mån vi har fått till det några gånger. när man snittar 2-3 timmars sömn per natt (oftast i 20-30 min intervaller) finns det mkt annat man måste göra den halvtimmen på kvällen när båda sover samtidigt (gå på toa, diska nappflaskor, äta upp frukost, lunch middag för att nämna några saker).

  8. Nu är jag inte tvillingmamma men vi har barn som det är 14 månader nästan på dagen mellan och vi hinner med både egentid, tid för varandra och absolut sex . Vi har mer sex nu än innan barnen. Vi pratar mycket och har ett socialt liv 🙂 och ja det är härligt ?. Men vi är i mellanåt trötta oxå med lite tid för sömn om älsta är på det humöret och vi somnar i soffan ibland.

  9. Också tvillingmamma här :
    Mitt bästa tips är att vila i situationen och inte få panik över den förändrade livssituation.
    Det är väl inte hela världen om sexet står i stå under en period? Har man en stabil relation så klarar den att man kommer ifrån varandra under en period. Det är en jäkla hets att det ska liggas som en bekräftelse på att allt var som förr. Våra tvillingar var väldigt lätta som bebisar men jag var inte särskilt sugen på sex när de var riktigt små. Och det var helt lugnt. Det där kan vara en naturlig process. När barnen blev lite större föll det sig naturligt med att ligga lite oftare igen.
    Varför ser vi sex som måttstocken för en bra relation jämt? Sex används ofta som en kick och ångestlindring. Tycker det är äkta kärlek att våga tappa bort varandra under en period och vara trygg med det! Och tycka att det är ok att vara familjen AB under en tid. Som tvillingförälder kunde det dock vara svårt att lyssna på alla som beklagade sig över bördan med EN bebis. Delar man på barnen och bara har ett är det busenkelt för en tvillingförälder ?

  10. Jag vill bara upplysa om att det även finns ensamstående tvillingföräldrar i vårt samhälle :-)Och ensamtående flerbarnsföräldrar! I mitt fall separerade barnens pappa och jag när barnen var ett år. Nu är vi goda vänner pappan och jag. Men det var inte fallet när vi just fått våra underbara barn! Vad jag vill komma till är att allt går! Bara man kan vara så närvarande i sin situation som det behövs… För sömnbrist och inte mycket egentid ingår liksom i början av föräldrarollen. Jag/pappan sov självklart inte mer än 3-5 tim per natt då man har två ungar som behöver mat, blöjbyte, tröst etc…Nu turades vi om tack och lov med att sova. Han några timmar på dagen och jag några timmar på natten. Vi hade dessutom ingen släkt eller nåra vänner som kunde hjälpas oss rent praktiskt då alla bor i andra städer…Men det gick bra ändå på något sätt! Idag är vi både han och jag otroligt stolta över att klarat den perioden med mycket fina minnen! Nu är våra barn sex år och börjat förskola! Så kämpa på alla och går det att få hjälp av vänner eller släkt, Be om det!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..