Hur länge är ”rimligt” att vara föräldraledig på heltid… ?

Detta är ju såklart en högst individuell grej. Så är INTE ute efter en typ diskussion när vi håller på och skammar varann för olika tankesätt och val. Vill väl mest bara veta vad andra, du som också har barn och läser här tänker kring tiden. Jamen, tiden man lägger på att vara med småbarn. Hur länge ”bör” man orka? Tycka är nån slags plikt? Och hur hanterat man inneboende skuldkänslor och utomståendes pikar?

Jag har dragit det största lasset med Helmer (dagtid alltså) i drygt fem månader nu. Linus är ju ingen slackerfarsa, men hans företag lanserar två stora spel i år så det har varit i stort sett omöjligt för honom att bara skära av det monumentala ansvaret. Han ska vara pappaledig nu, några dar i veckan från och med mitten av september. Men i och med att jag är frilans, kan jobba från lite varstans för det mesta, så har det fallit sig mest naturligt att Helmer hängt mestadels med mig under kontorstid.

Det har varit mysigt, jobbigt som fan, självutvecklande, grundlöst kärleksfullt, uttröttande och smått kaotiskt emellanåt. Är väldigt lycklig över att vi haft så många många timmar av mor och son-kvalitetstid, so far. Men nu vill jag börja jobba på riktigt igen. Har sagt från början (så väl känner jag mig själv vid det här laget) att jag inte är mamman som är hemma på mer eller mindre heltid med barn i ett år. Ett halvår räcker. 
 

 
(Bild: http://www.lookfordiagnosis.com)

Det tycker en del är sjukt. En del tycker att framförallt kvinnor, mammor ska pausa allt annat i sitt liv i minst ett år för att ta hand om barn. Och absolut inte gnälla över slitet. Det utmålas ofta som en rosafluffig långfika med aaall tid i världen till att bara vara-feelgoodfilm att vara föräldraledig. Vet inte vad de som säger så ger sina ungar, men valium i vällingen är väl en kvalificerad gissning.

Hur tänker/tänkte du? Kunde du vara hemma såpass kort/långt som du ville? Har du och barnets andra förälder en schyst dialog om uppdelningen? Och känner du som jag ganska starka känslor av skuld emellanåt, på grund det rastlösa kliet i kroppen… ?
PS: intressanta tankar i ämnet, från två pappor (ur ”Vi Föräldrar 2013):

 

 

  1. Så länge man kan svarar jag. Barn under två (helst tre) bör inte vara på förskola alls. men för många finns det inget val. Barnens bästa är främst mat på bordet och tak över huvudet och det trumfar allt och för många är detta ett måste när barnet är ett.

    Men för vissa av oss som har lite mer kapital och möjligheter så finns det ett val och där måste jag säga att jag tycker det är helt orimligt att sätta barnen på förskolan innan två. (när man alltså har ett val) Jag tänker inte fara land o rike runt o peka fördömande fingrar men när man blir förälder så är detta ett åtagande som mycket tiden inte är så jävla rolig alls och faktiskt kräver uppoffringar.

    Du och Linus är ju väldigt privilegierade, inte bara ekonomiskt men också jobbmässigt med flexibla möjligheter (ok inte preciiiiis just nu med två leveranser, har själv en make som jobbar till kl. 4 på morgnarna) och kan arbeta fram ett sätt som funkar så att båda får jobba samtidigt som Helmer får vara hemma så länge som möjligt. Dela upp vardagarna 50/50 istället för att låta en i taget ta en stor chunk ledighet?

    1. Håller helt med dig i det du säger här LD?? har också en gräns på 2 år när det gäller min dotter. DOCK har vi idag börjat med inskolning när hon nu är 23 månader… Hon kommer endast gå 3 dagar/v ca 9-13 och kommer så göra tills hon blir ca 3 år. Detta bestämde både jag o min man redan innan vi blev med barn. Vi tycker bestämt att små barn hör hemma med föräldrarna så länge man har/gör möjlighet! Småbarn är ,självklart krävande, öven de ”lugna” barnen. Min man är ingen höginkomsttagare men vi klarar oss absolut på en lön! Det blir ingen bostadsrätt nu osv men det kommer sen! Vi valde att prioritera vårt barns bästa före mer pengar och egentid osv. Hon är en supertrygg o glad o nyfiken tjej! Väldigt intelligent, tidig i språk motorik. Precis som du LD så ammade jag länge (tills hon var 20 m) och vi samsover. Sen hon var nån månad gammal var vi flera ggr i veckan på öppen förskola. Har aldrig ätit burkmat osv. Det jag vill säga/poängtera är att småbarnstiden är intensiv, sjukt mysig o rolig, man får lite sömn, men framförallt är den KORT! Så lägg dig själv (syftar inte enbart på dig Cissi, utan överlag) i andra hand, ALLTID! Din tid kommer!

      1. Din kommentar provocerar. ”Gör möjlighet”. Helammat. Samsovit. Ingen burkmat. Öppen förskola. Prioritera vårt barn framgör pengar och egentid. Ja so far; alla gör ju det som känns rätt. Däremot den slutsats du drar; dvs att ditt barn pga de här valen är sällsynt lyckat – den är fan inte soft.

        1. Maria luma skriver ju rakt uppochner vad som alla nog vet är bäst för barnet. Och ja -det kanske provocerar.
          Jag kunde inte amma längre än 2 månader. Jag gav BARA burkmat till mina tvillingar ( orkade inte laga ) och jag har aldrig klarat att samsova. Men jag blir inte så provocerad. Jag gjorde det jag kunde även om allt inte var toppenbra.
          Dock ska ALLA föräldrar ha en stor eloge som väljer att leva mer sparsamt och ge sina barn mer av sin tid. Det är min bestämda ståndpunkt . Föräldrarna är oumbärliga särskilt de första åren.

        1. ”helt orimligt att sätta barnen på förskolan innan två. (när man alltså har ett val)” är väl definitionen av att skamma en annan persons val?

      1. Instämmer. Tycker ni uttrycker er lite dömande trots allt. Jag skulle personligen vilja vara hemma längre. Har ej ekonomisk möjlighet. Jag vill dock inte skriva under på formuleringar att ”barn under 2 år bör…” . Det har jag ingen aning om.

    2. Vår dotter kommer vara ca 1 år och 4 månader när hon börjar dagis och det känns inte jätteroligt. Önskar hon hade vart några månader äldre. . Men jag hoppas det går bra.
      Ja jobbar själv på förskola. För en del 1 åringar är det tufft. För en del en längre period för en del en kortare period. Men många barn trivs också jättemycket bra på dagis. Det har har ja själv erfarenhet av. Som tycker att det är kul och är trygga. Så jag tror att det är olika för olika barn. Sen är det jobbigt för en del barn när de måste vara på förskolan långa dagar..
      Jag är för 6 timmars arbetsdag. Det tror jag hade gynnat hela samhället.

    3. Håller med LD!
      Upplever mig dock se en ökad medvetenhet att många låter barnet vara hemma så länge ekonomin tillåter. Dvs iaf till 2-3 år.
      Barnet har NOLL behållning av förskola Och att vara separerad från föräldrarna långa stunder innan den åldern.
      Däremot tycker jag inte att du Cissi ska känna skuld över att din sambo nu tar vid. Det passar dig. Barnet har ju ändå sin andra förälder som ger lika mkt trygghet.
      Dock tycker jag att man självklart får sätta sig själv i andra rummet och ha barnet hemma så länge man bara kan även om det är ”tufft och tråkigt ” …?
      Kanske dela upp framtill 2-3 år och även hålla korta dagar ( max 6 timmar) och inte alla dagar i veckan. Det är så mkt fokus idag på att det ska vara så ”lätt ” som möjligt som förälder. Det blir aldrig det . Det är slitsamt i alla åldrar och givetvis underbart också.

    4. Och varför BÖR de inte vara det enligt dig? Är själv inget fan av förskola för små barn men att säga att de inte bör känns så dogmatiskt så undrar vad du har att underbygga det med?

        1. Ja du får väldigt gärna referera! Har själv läst mycket, men aldrig hittat litteratur som direkt avråder från förskola innan 2-3år. Däremot rekommendationer om korta dagar, viktigt med en pedagog som barnet blir tryggt med etc.

      1. Läs forskning om barns utveckling och anknytning. Det finns mkt att läsa.
        På BVC rekommenderade min sköterska att vänta så länge man hade möjlighet och att inte ha barnen 5 dgr i v på förskola. Hon visste ej min åsikt och var inte dömande.
        Hon var äldre och hade erfarenhet av små barns hälsa och talade enbart ur barnperspektivet .

        1. Jag har läst forskning men uppenbarligen inte samma som du, du får gärna rekommendera var jag ska läsa! Vad din BVCsköterska har för åsikt bryr jag mig inte ett dugg om. De flesta bvcsköterksor är inte ens barnspecialister utan distrikstsköterskor. Tvivlar mycket starkt på att de generellt sett skulle ha tillräcklig kompetens att känna till aktuellt forskningsläge vad gäller barns anknytning i förskolan.

  2. Jag var hemma i drygt två år med sonen och dottern. Jag tyckte det var underbart, självklart skall pappan också vara föräldraledig. Om det passar familjen, staten kan inte bestämma en sådan personlig sak.

    1. Skitsnack. Klart föräldraförsäkringen ska vara delad rakt av. Staten kan och borde se till att alla människor får rätt och möjlighet att vara hemma med sina barn lika mycket.

      1. Bra formulerat Lisa. Nu väntar vi med spänning på hur du tänker att staten ska tillse att enbart de föräldrar som bägge är roade av och lämpade för att ensamma ta hand om ett spädbarn skaffar barn..

        1. Men hur många vantrivs med att vara hemma med sina barn i ett halvår? Är det ett stort problem? Det är nog till att gilla läget om man skaffar barn då. Tänker jag. Problemet är väl att kvinnor förväntas vara hemma medan det är ett val för män. Där kan du ju snacka om att folk kan vantrivas med att få den rollen knät.

          1. Väldigt många tyvärr fast det är tabu att tala om. Speciellt i gruppen förstagångsföräldrar med svåra förlossningar bakom sig. Själv tillbringade jag första tiden som nybliven mamma med att sitta hemma och gråta och planera hur jag skulle ta livet av mig när ungen var 6 månader och enligt BVC glatt skulle gå över till fast föda från en dag till en annan. Nu som flerbarnsmor kan jag se att jag hade den ack så vanliga förlossningsdepressionen plus förlossningsskador. Sett i backspegeln borde barnets pappa tagit större delen av den föräldraledigheten och jag strödagar.

            Nästa barn ville dock ammas ganska mycket ofta dygnet runt hela första året. Hade inte funkat att kombinera med jobb, jag hade varit en usel anställd och gått i sin i förtid. Nu hade vi tack och lov inte tvångskvotering utan kunde välja en lösning där pappan tog en dag i veckan från start hela första året plus en halv dags arbetstidsförkortning. Dvs av veckans 7 dagar var han hemma 3.5. Det är sånt de som vill tvångskvotera vill sätta stopp för…

          2. Håller med dig om att ett av felen är att kvinnor förväntas vara hemma. Men hur kan lösningen vara att förväntas att kvinnan ska vilja/tvingas vara hemma 50% av tiden?

    2. Detta är så dåligt argument tycker jag. Staten borde inte lägga sig i…blaj blaj. För det är just det staten gör med dagens regler. Och med all rätt, alla statliga bidrag kommer med regler. Men att de reglerna missgynnar kvinnors karriär, löneutveckling, pension osv det är inte okej. Plus ökar risken för skilsmässa, gör så att kvinnor jobbar mer obetalt i hemmet osv. Det vill inte jag att staten fortsätter göra för min familj och mina döttrar.

      1. Jag är också så otroligt otroligt trött på det ”argumentet”. Staten ska inte lägga sig i. Nej men då kan ju staten sluta lägga näsan i blöt vad gäller klimathot, utveckling av tredje världen, forskning och utveckling också. Fattar ni inte att det inte är ERA pengar? Det är hela samhällets pengar och då måste staten för att vara en bra stat göra vad som är bäst för hela samhället. Vilket är ökad jämställdhet. Det gynnar era barn också ska ni se.

        1. På vilket sätt gynnas barnen av att den kvinna (eller man) som vantrivs med att vara föräldraledig tvingas till det?

          1. Jag menar att alla gynnas av att samhället blir mer jämställt. Denna frågan är större än varje enskild familj. Är situationen som råder idag speciellt bra? Tvingas inte personer som inte vill vara hemma att vara det idag menar du?

      2. Håller helt med. Jag ser delad föräldrapenning som en nödvändighet i jämställdhetsfrågan, många säger rent ut att det inte skulle funka ekonomiskt om pappan var hemma och det är liksom huvudet på spiken, män tjänar mer än kvinnor. Sedan är det en helt egoistisk handling från min sida med halva var då jag vill att det ska bli bättre för kvinnor, i arbetslivet, pensionsmässigt och lönemässigt. Att män uppenbarligen inte tar ut halva föräldrapenningen frivilligt är otroligt sorgligt och får stå för dem, jag tänker på mina systrar, döttrar och framtida generationer.

  3. För oss var det självklart att dela lika, vilket jag är otroligt glad över! Vår son har nu börjat sin inskolning på förskola. Jag började jobba efter 7 månader, saknade då jobbet och kollegorna. Kände mig, särskilt första tre,fyra månaderna väldigt ensam som föräldraledig vilket jag inte var beredd på! Nu när jag varit föräldraledig igen några månader, vår son är nu 19 månader, älskar jag att vara hemma! Dessa månader har varit de bästa i mitt liv! Helt fantastiska dagar med sonen!

  4. Det här är så svårt tycker jag. Jag vill vara hemma med barnet för alltid. Samtidigt som det är som du skriver, tufft. Minst sagt. Jag har varit sjukskriven sen jag blev gravid och nu är barnet ett år. Min sambo har varit här hemma i 14 veckor med oss också. Vilket höll på att ta död på oss. Står nu i inskolning på förskolan och oavsett hur skönt det ska bli i förlängningen att sätta igång med jobb/aktiviteter/kurs så är det fan i mig det tyngsta någonsin. Hade nog gärna varit hemma ett tag till. Men i och för sig… Då hade jag nog blivit utbränd på hemmafronten också. Inte värt det. Barnet kommer få det asbra på förskola. Men alltså. Skulden. Att man ”ska” vara hemma med barnet gnager sönder mig. Jag kommer gå hemma ett tag till och visst, då hade vi kunnat skjuta upp förskolestart. Men här i Oslo är det svårt att få plats och man borde liksom ta om man får. Rörig kommentar men det är ju precis vad det är, rörigt!

  5. Jag älskar att vara hemma med mitt barn, inte i varje minut men som helhet. Det finns dock något som är överordnat detta och det är pappans och barnets rätt till samma tid med varandra. Jag vet också att det är det allra bästa för jämställdheten i relationen. Jag är klart för en individualiserad föräldraförsäkring.
    Därför är det en stor sorg att vi inte kommer att kunna dela lika, som det var tänkt. Livet ville annorlunda och vi har hamnat i en situation där jag måste fortsätta vara hemma med vårt barn. Det är inte pengar, utan sjukdom, som gör att det inte går hur mycket vi än vill. Samtidigt, det är den lilla sorgen i sammanhanget.
    Och staten kan visst bestämma, det är statens föräldraförsäkring. Det som ska väga tyngst är hur den påverkar samhället i stort, och med nuvarande utformning är den förödande för jämställdheten, vilket alla förlorar på.

    1. Hurra för din kommentar, jag håller med dig i allt. Blir lycklig av kloka människor.

      Förstår din sorg. Det är männen det är väldigt synd om tycker jag, de missar så otroligt mycket i sina barns liv när de inte tar ut någon föräldraledighet. Visst är det jobbigt ibland, precis som du skriver men oftast är det bara underbart!!!! Vi hänger på öppna förskolan, sjunger, går på babysim, hänger med vänner, promenerar, ”snackar” och myser. Att få följa min sons utveckling är fasen det viktigaste jobb jag kommer ha! Med det sagt så älskar jag mitt jobb och jag ser fram emot att börja jobba igen. Ha fina kläder, bara fokusera på mig, ha utsläppt hår… Mer pengar… Men åh vad jag kommer sakna min lille kille! Men jag vet att han har det bra med sin pappa och det är precis som det måste vara! Jag MÅSTE dela med mig av denna underbara tid för den kommer aldrig igen! Vardagen, det är där mycket av relationen cementeras.

  6. Hej!
    Jag var helt övertygad om att jag och min man skulle dela lika på föräldraledigheten. Men allt förändrades när min son kom. När han var ett halvår kände jag mig stressad av tanken att gå tillbaka till jobbet, så vi beslöt tillsammans att jag skulle vara hemma tills Han blev 1,5 då han ska börja på förskola.
    Nu har tiden gått och jag ska börja jobba. Min man har kunnat vara hemma med oss i 4 månader under sommaren vilket har varit jätteroligt och skönt! Kan verkligen rekommendera att få en tid tillsammans hela familjen om det går. Har varit nyttigt för oss alla.
    Så svar på din fråga, för min del har 1,5 år känts lagom för. Nu är både jag och min son redo att gå och ”jobba” ?

  7. Sonen är 21 månader och vi får tillökning om 2 månader. Jag har varit hemma merparten av tiden, men har ett jobb där jag är schemalagd varannan söndag + extra vid sjukdom/semester. Maken jobbar måndag-fredag 8-17 och pendlar 2 timmar/dag. Tanken är att även lillasyster ska få vara hemma tills hon är minst 2-3 år, och under tiden är givetvis sonen hemma med oss. Vi är inte höginkomsttagare på något sätt utan har prioriterat att få så mycket tid med våra barn som möjligt istället för resor/prylar/upplevelser. För oss är det viktigaste att få njuta av småbarnsåren, dom går så fort och kommer aldrig igen. Under 2016 är planen att maken kanske tar ut en föräldradag/vecka och på så sätt kan vara hemma mer med oss. Det ser jag fram emot, mer familjetid!

  8. Jag har varit hemma snart 9 månader med min dotter. Sen gick ja på ledighet lite mer än en månad innan förlossningen så typ 10 månader. Det känns väldigt lagom att börja jobba nu. Men visst är det dubbla känslor…. en liten del av mig vill vara hemma längre för nu har hon kommit upp i en ålder då vi kan göra fler saker tillsammans. Och jag har mer ork till det. Ex besöka en öppen förskola (har inte haft ork eller lust till det innan), träffa folk oftare osv. Känns lite sorligt.. rädd jag missar något.
    . Men samtidigt så börjar jag bli rastlös nu i mellanåt . Vill jobba . Saknar jobbet och arbetslaget. Komma igång, mer tempo. (Tempo på ett annat sätt. Man är ju inte ledig bara för att man är hemma). Men jag ska jobba 75 procent för annars kommer jag inte orka med vardagen. Så funkar jag. Och jag vill inte förlora för mycker tid från min dotter.
    Jag har inte dåligt samvete över att jag börjar jobba. Hon får det bra med sin pappa nu. Men jag är orolig att hon kommer bli ängslig orolig att jag är borta flera timmar. Det känns ändå i mamma hjärtat. Men jag vet att det kommer bli bra.

  9. jag var hemma i 1,5 år med båda barnen. med våra konstiga jobbsituationer (och ekonomiska) så hade det inte funkat på annat sätt. (vi båda jobbade då för bemanningsföretag där min sambo hade en fast position och det hade inte jag, så de kunde inte garantera jobb för mig).

  10. Var hemma med mina tvillimgar i 2 år. Diskussion med pappan? Njae, not so much. Där gick karriären före barnen så det blev ju ganska självklart att jag skulle vara hemma (och ja, jag flyttade sen). Inte alls så bitter som jag kanske låter, haha! Hursom, jätteglad över att jag kunde vara hemma två år, men har full förståelse för dem som inte kan!

  11. Vårt barn är 1 år och 9 månader. Jag var hemma till han var precis ett år, då tog hans pappa över. Jag fortsatte delamma till han var 1 år och 5 månader. Just idag börjar min ”andrasväng” av föräldraledighet, jag ska vara hemma till december då min man tar sista månaden innan förskolan, då han är 2 år och 2 månader. Allt som allt har jag varit hemma något mer. Det har funkat jättebra. Jag tjänar betydligt (läs 1/3) sämre än min man men för oss var det självklart att han skulle vara hemma i ett år (det var ursprungsplanen), trots att hans arbetsplats kanske höjde på ögonbrynen. Vi har världens lugnaste, mysigaste lilla kille som just nu sitter själv på sitt rum och leker och sjunger och jag skriver detta fylld av kärlek till honom.

  12. Jag var hemma heltid själv i 5,5 månader, sedan var det sommar och maken hade semester så vi var hemma tillsammans i en månad. Därefter jobbade vi halvtid i 4 månader. Hemmatiden avslutades med att maken var föräldraledig heltid i 4,5 månader samt tog inskolningen på förskolan!

    Jobba halvtid – asskönt ur privat perspektiv, asjobbigt ur jobbperspektiv (för mig – blev mycket mer jobb än halvtid)

    Jag hade inte velat vara hemma mer utan var sååå glad när jag fick börja jobba. Nu är jag gravid med tvåan och vi funderar på hur vi ska lägga upp det. Kanske att det blir fler månader på heltid för oss båda och att vi skippar halvtidsjobbet eftersom jag mer jobbade 80-90 % för halvtidslön… Å andra sidan vet jag inte om jag mentalt fixar så många månader på heltid. Vi får se.

  13. Min man och jag delar lika på föräldraledigheten, vilket jag är väldigt glad över. Tycker det ska bli kul att börja jobba igen efter åtta månader! Tror jag behöver omväxlingen.

  14. Jag och min man var hemma tillsammans i 8 mån, sedan var jag hemma på egen hand i 4 mån och min man i 6 mån. Vi hade egentligen tänkt dela 50/50 men valde att ha sonen hemma lite längre än vi först tänkt. Och då kändes det ologiskt att jag, som börjat jobba när vi ändrade oss, skulle vara föräldraledig en månad igen. Men med nästa barn har jag lovat att vara hemma lite längre än maken! Jag tjänar förvisso mer än maken men det har aldrig spelat in utan vi tycker att det är viktigt att dela lika.

  15. Jag avskydde föräldraledigheten med min första son. Älskar honom, hatade att vara isolerad, utan vuxensällskap på dagen. Var hemma 10 mån, min man tog 8 mån och sedan var det förskola. Är nu hemma igen, troligen blir jag hemma 11 mån och min man tar 8 igen (passar bäst så med årsskiften mm). Den här gången tycker jag inte att det är lika hemskt. Jag visste mer vad jag hade att vänta och dessutom måste jag ju hämta storebror varje dag utom en då han är hemma. Han vill hellre vara på förskola än med oss. Han älskar att leka där. Jag hade faktiskt hellre haft honom hemma tror jag. Han pratar mer och är rätt rolig att hänga med. Min man avskydde föräldraledigheten mer än vad jag gjorde men insisterar på att vi ska dela ungefär lika igen för jämställdhetens skull. Håller med honom. Samtidigt tycker jag att det är sorgligt att denna tid går så fort. Det är sjukt jobbigt, intensivt, tröttsamt men nästa gång (om vi inte får en till bebis) man är ledig såhär på dagen är ju till pensionen…. Så jag försöker njuta nu… Jobbar lite kvällar och ngn förmiddag ibland kan jag också säga. Ska sikta på att vara hemma med semester eller föräldraledighet mycket nästa sommar iaf.

  16. Jag har varit hemma 9-10 månader med vart av mina två barn, mannen hemma i 7-8 månader. Barnen började förskolan runt 1.5 års ålder. Vi överlappade lite innan vi lämnade över till den andra.

    En sak som jag funderar över är det här med att ”staten ska inte få bestämma hur vi fördelar föräldraledigheten”. Det är ju staten som från början bestämt hur mycket vi får vara lediga överhuvudtaget. Det hade lika gärna kunnat vara så att vi endast haft 3 månader ledigt som i vissa andra länder. Föräldraledigheten är som jag ser det ett privilegium och inte en rättighet.

    En annan sak som jag oxå funderar över (utan att på nåt sätt döma för livet är inte svart/vitt utan det finns vääldigt mycket gråskalor) är att det ofta är svårt för mannen att ta föräldraledigt av olika anledningar medan kvinnor vi har inget val. Man vet att iom födseln så kommer kvinnan vara borta x antal månader/år och då planerar man för det. Man tar in vikarier, fördelar arbetsuppgifter på andra kollegor, egna företagare kanske t om fortsätter jobba. När mannen ska ta över så kan det låta ”han har precis bytt jobb så det går inte”, ”det är mycket på jobbet just nu”, ”han är egen företagare så han kan inte…”.

    1. Håller med dig men det absolut mest tragiska är ju att pappan till barnet OCKSÅ KAN PLANERA EXAKT LIKA eftersom man vet att mamman är gravid i 9 mån, sen hemma i X antal månader, det är enkel matematik att räkna ut när pappan ska vara föräldraledig och kan ta in vikarie, etc. Cissi man visste väl om när hon blev gravid? Jag är så trött på alla dessa bortförklaringar när det gäller mannens jobb.

      1. Jag blev gravid hyfsat oplanerat. Och driver man ett företag med över 200 anställda funkar det inte att bara ta in en vikarie. Nej.

        1. Det fungerar ännu sämre om man är egenföretagare.
          Helt enkelt är du den som driver ett bolag så kan du omöjligt ha 6 timmars arbetsdag eller ha någon som ersätter dig. Det går bara inte (med kanske något enskata undantag)

    2. Håller med dig till 100%. Självklart ska föräldraförsäkringen vara delad. Det är en förmån inte ett rättighet. Och allt detta gnäll, ojojegenföretagare ojoj oersättlig på jobbet. Lek med tanken att alla män är hemma 50% av tiden, tror ni att näringslivet bara skulle stå och falla med det?? Inte en chans, det finns alternativ och lösningar på allt men just nu är det inget som någon behöver lägga tid på. För familjer gör jobbet självmant med den gamla ”alla gör som passar deras familj bäst ” ramsan. Grattis till inget, jämställdheten!

  17. Jag var hemma 9 månader och min man lite drygt 3 månader. Jag hade gärna börjat jobba tidigare och delat lika, men min man slet för att behålla jobb och inkomst och jag satt säkert på mitt jobb…

    Jag var jätteglad över att komma tillbaka till jobbet. Fick kissa i fred, kunde dricka ur en mugg kaffe, sminka mig, hänga med vuxna och ha vuxna samtal.

    Visst hade vi kunnat vara hemma längre, särskilt jag som hade tryggt och välbetalt jobb, men jag trivdes inte med att gå hemma. Jag bodde i en stad där jag inte kände någon, hittade ingen jag klickade med på föräldrargrupp och öppen förskola så jag var ensam och understimulerad.
    Vi kände oss också trygga med att det dagis vi valde var ett bra dagis. Ganska små grupper, fröknarna var fantastiska och vi hade ett så himla bra samarbete både med föräldrar och personal. Det kändes aldrig jobbigt att lämna honom och inskolningen gick som smort.

    Vi har bara ett barn hemma så vi är en ihopsvetsad trio som gör det mesta tillsammans. Jag stortrivs med den balans mellan vuxenliv och familjeliv (eller hur man ska uttrycka det) som vi har fått till. Vår son har ”en by” i form av våra vänner och släktingar som han har sitt egna förhållande med och som han hänger med ibland, på eget initiativ (han kan komma hem och säga att han bestämt sig för att spendera helgen med min mans ex, mamman till äldre syskonen… 🙂 )

  18. Ja hur gör djur. min sambo arbetar hemifrån hela vintern och jag ska ta alla dagar så jag kan vara hemma så länge de går. är det tänkt! men då hatar jag mitt jobb också och kan väll egentligen inte se mig gå tillbaka dit. så mammaledig så länge jag kan och med en närvarande pappa så blir det de bästa för oss. Hade jag haft ett roligt jobb med kollegor jag tyckte om hade de säkert varit annorlunda.

  19. jag och min sambo var HELT överens om att vi skulle dela lika. 50/50. 9 månader var. Men så kom bebisen och de två första månaderna var kaos och jag var inte alls lycklig. Sen kom den enorma lyckan och då infann sig känslan av att jag blivit snuvad på två månader. Så nu har vi bestämt att jag ska få några månader till som ”kompensation” för de två kassa månaderna i början. Sen var min sambo helt på det klara med att han skulle vara föräldraledig på heltid och sätta sitt företag på paus. Men nu när det är skarpt läge är det inte längre lika lätt. Och jag, råfeministen som gapar högt om vikten av delad föräldraförsäkring vill aldrig mer gå tillbaka till jobbet. Jag vill bara vara hemma med min bebis för alltid! Nästan så jag skäms över mina känslor, för de är högst förvånande även för mig. Men jo, feministen vill bli hemmafru.

  20. Har precis ett år mellan mina yngsta två och har varit hemma på heltid med dem i 3,5 år. Hade gärna varit hemma längre men skaffade ett jobb som gör att de bara behöver vara på fsk max10 tim/vecka trots att jag jobbar 70%, resten av tiden jobbar jag och pappan omlott så att någon alltid är hemma med barnen. Tycker att många föräldrar är alldeles för egoistiska och tänker mer på sig själv än på barnen. Skaffar man barn ska man ta hand om dem. 1-2 åringar har inget behov av förskola.

  21. Jag varit ensam föräldraledig med båda mina barn av två skäl: dels har min man mycket ledighet i form av sommarlov och andra lov (han är lärare) då vi haft möjlighet att vara lediga dessa perioder tillsammans. Dessutom har han en svår synnedsättning som gör att det faktiskt försvårar mina dagar oerhört mycket om det är han som är hemma med barnen (totalt kaos och saker överallt och ingen möjlighet att skjutsa barnen någonstans etc). Jag har varit hemma drygt ett år med varje barn och har således skolat in både mina barn ganska tidigt (14 respektive 13 månader), men inte långa dagar. Gick ner i tid på mitt jobb istället så att jag fick komma ut och jobba lite varje dag samtidigt som jag tycker det har fungerat jättebra med barnens förskola några timmar per dag. Men jag har periodvis varit helt sönderstressad. Jag har ju att jag inte har mindre jobb att göra på jobbet, bara mindre tid. Vilket innebär att jag hela tiden får ta hem jobb eller delegera jobb eller helt enkelt skjuta upp jobb och det är ständig kris/panik på jobbet. Så för min del kommer jag känna mer press och stress när jag kan ha barnen lite längre tid per dag på förskolan, att jag kommer hem med mängder av jobbstress tror jag inte gynnar dom även om de får mer tid med mig. Jag kan bli lite trött på folk som lägger huvudet på sned och tycker såååå synd om mina barn som börjat på förskolan tidigt, när jag jobbat halvt ihjäl mig på att de ska få korta dagar samtidigt som jag ser att de har det bra på förskolan och kan inte se att de skulle fara illa av att vara där. Det verkar som att ALLA tycker att 2 år är den perfekta tiden att vara hemma, men det har inte varit ett bra alternativ för oss som familj. Jag tycker man borde se mer till individen och vad som funkar för ens familj och inte stirra sig blind på vilken tid man ”borde” vara hemma.

    1. Okej, jag inser att jag formulerat lite meningar galet här: ”mindre press och stress när jag kan ha barnen lite längre tid per dag på förskolan” ska det stå.

  22. Vår dialog inför föräldraledig het. Båda 2 hemma de första 3 månaderna. Sen tog jag allt. Det berodde på 2 anledningar. Maken jobbar skift och är ledig var tredje vecka. De andra två veckorna har han enormt bra arbetstider som passade vårt familjeliv. Dvs han jobbade mest när vi sov och var hemma minst 8 vakna bäbis timmar om dagen. 2 jag hatade mitt jobb. Hatade.

  23. Barnen får börja på förskola när de är två år, men vi hade haft råd att låta dem vara hemma längre. Kan ha lite dåligt samvete för det. Samtidigt gillar stora föris (lilla är bara sju mån) och jag hade inte klarat att ha båda hemma den första tiden. Många skulle ha råd att vara hemma längre med barnen. Det är upp till var och en, men jag blir irriterad när man skyller på ekonomin och sedan lägger mycket pengar på annat.Vi delade helt lika med första men jag blir hemma mer med andra pga våra respektive jobbsituationer. Vi är dock båda för en helt delad föräldraförsäkring. Nu går stora på föris fyra dagar i veckan, 8.30-16.00. Kan ha lite dåligt samvete för det också, att det blir långa dagar, men han vaknar tidigt och när jag hämtade tre kändes det fånigt att vi skulle gå direkt till lekpark istället för att han skulle få leka klart med kompisarna på föris.

  24. Både har fast tjänst medan min kille har tillsvidareanställning (båda inom medicin). På grund av att jag är den som sitter ”säkert” är jag hemma dubbelt så länge som honom.

    Min upplevelse är att vissa kvinnor som är missnöjda med sitt jobb/utbildning använder barn som ursäkt för att slippa jobba/utbilda sig. Sen lägger de skuld på kvinnor som gillar sina jobb. Jag ÄLSKAR att va hemma men barn men jag gillar mitt jobb. Jag vill inte att min kompetens ska gå helt förlorad av flera års blöjbyten och barnvagnspromenader.

    Om jag nu för kommentarer ”du borde inte skaffat barn om du inte kan prioritera dig själv lägre” så kan jag säga att jag ända planerar att va hemma 1 år/barn, jag kommer gå ner tid under småbarnsåren och kommer göra allt för att barnen ska ha ett bra liv. Men jag tror att på sikt mår äldre barn bra av att se en mamma med egna drömmar och ambitioner också.

    1. Men för att svara på frågan; ”Hur länge är det rimligt….” så tänker jag att det beror på yrke. En egenföretagare kan nog inte försvinna spårlöst 1 år medan andra yrken går lättare att ta vid trots flera års frånvaro.

  25. Att barn under tre inte har någon behållning av förskola är ju en ren lögn, för det första. Från strax innan två börjar de leka, inte bara bredvid varandra, utan även med varandra. Två-åringar är nig i den bästa ålder för start på förskola, är min bedömning och erfarenhet. Men många barn kan trivas bra från ett år. Men inte alla. Så det där måste få vara individuellt och borde vara det. Önskar att vi alla inte levde så på marginalen att det där kunde vara mer flexibelt. Men 50-timmarsveckor är inte okej för något barn. Det är min starka övertygelse. Hur trött är du själv när du varit 50 timmar i en högljudd miljö med många människor omkring dig?

  26. Jag har lite dåligt samvete för att jag får mer tid hemma med min dotter än vad hennes pappa får, vi ville dela lika rakt av men det funkar dåligt med jobb/skola/ekonomi (jag är student, han tjänar hyfsat). Som det ser ut nu kommer hon va hemma till det att hon är 1 år och 8 månader, jag är hemma ungefär ett år och pappan resten (semester inräknad). Känner vi att det är för tidigt att lämna så blir det nog jag som får vara hemma mer.
    Tycker att det är fantastiskt att vi i Sverige har möjlighet att ta så mycket föräldraledighet men har också insett att det är svårare än jag kunnat ana att pussla ihop det. Att sen förskolan gärna målas upp som helvetet på jorden för små barn gör ju inte saken lättare. Jag försöker att inte ha åsikter (eller åtminstone hålla dem för mig själv) om hur andra gör med sina barn och litar på att man känner sin unge och sin livssituation bäst själv.

  27. Vi delar lika på dagarna men eftersom man efter ett år måste ta ut fem dagar per vecka för att behålla sin sgi innebär det i praktiken att mannen är hemma lite kortare. Ett systemfel som heter duga enligt mig om man ser till jämställdhet och rättvisa eftersom det i princip alltid är mamman som är hemma första tiden.

    1. Sen undrar jag; de som är hemma i två år eller mer t ex. Tar de inte ut några dagar alls första året eller struntar de i sin sgi?

    2. Det har jag också reagerat starkt på! Det är ju en kvinnofälla som heter duga – kvinnan är hemma längre första året, men tar ut färre dagar för att spara = lägre ekonomisk ersättning. Kasst!

  28. Vi är båda egenföretagare, och har från dag 1 delat på dagarna, halva dagen var. Har fungerat bra för oss. Stundtals väldigt stressigt på de fyra timmarna per dag, då vi har stora deadlines som kommer löpande, men som någon sa ovan, man får ju bara se till att det funkar – vi var ju två om att bestämma oss för att skaffa ett barn. Angående hur länge man bör vara hemma vet jag ej, låter rimligt som många ovan här säger. Sen om det går i praktiken för alla verkar väl vara en annan grej. Vi tänker att vi ska börja med förskola kring 21-22 mån, får väl se om det blir innan eller efter.

    1. Jobbar du verkligen bara 4 h om dagen eller är det bara vad du registrerar? Känner nästan ingen egenföretagare som när det jobbar heltid bara jobbar 8h/dagen. De jobbar minst 10 h eller mer.

      1. Ja jag (och min man) jobbar bara 4 timmar om dagen på våra arbetsplatser. I vanliga fall (innan vi fick barn) var det minst 8 timmar, men (uppenbarligen) inte lika effektivt. Men visst, ibland svarar jag på mail/pratar i telefon/tänker en del på mitt jobb och vad jag ska göra, utanför de fyra timmarna. Uppskattningsvis 20 min extra arbete per dag (haha fy fan vad futtigt). Så svar, ja antar jag? Vad arbetar de egenföretagare du känner med? Spännande att höra hur det kan skilja sig mellan yrken.

        1. Många konsultar till inom diverse ingenjörslösingar, programmerare, men jag känner även snickare,målare, hudterapefter men även arkitekter eller andra som jobbar med kreativa jobb.

          De enda som jag vet håller sina arbetstider är dem som tex är inarbetade frisörer med fast kundkrets etc. Vad man gör efter ett år ledighet med sin fasta kundkrets kan nog de flesta räkan ut dock. Den har då gått vidare till någon annan.

  29. Det fokuseras ju väldigt mycket på just de första två åren, hur resten av småbarnstiden blir är det ju ganska tyst om. Jag är ensamstående och hade två val: 1. att vara hemma ca 2 år och sedan börja jobba heltid av ekonomiska skäl ELLER 2. Förskola från 14 mån ( med halvtid första 2 månaderna) och sedan jobba 80% några år med möjlighet att förlänga lov etc med föräldradagar. Jag valde alternativ 2 och ångrar mig inte. Glad mamma med ork kvar efter hämtning?

  30. Jag har varit hemma 4,5 år och har precis skolat in båda barnen. Det var i perioder tufft men äldsta barnet har verkligen behövt tiden hemma. Har jobbat helger och kvällar när sambon varit ledig när dagarna tagit slut.

  31. Har inte hunnit läsa alla kommentarer ännu.
    Vår äldsta började förskolan vid 2, jag var hemma 1 år och maken 1 år (han tog hela inskolningen också). Det var slitigt som tusan med en bebis som vägrade vagn, bil, bada, napp, sjal/sele i vaket tillstånd, han sov bara i konstant rörelse, kräktes som f*n, sov som en kratta på nätterna, matvägrade i princip i 1.5 år och visade sig sedermera ha 2 födoämnesallergier. Jag har aldrig varit psykiskt och fysiskt så utmattad som efter hans första 7-8 månader. Maken fick det lite lättare under sin ledighet förutom att maten och vikten fortfarande var ett stort problem, energinivåerna låg på nivå Duracellkanin och sova sågs fortfarande som en personlig förolämpning. Men! Vi är båda så helt överens att det är och var värt det! Vi har yrkesmässig och ekonomisk möjlighet att vara hemma i 2 år och för oss fanns det noll och ingen anledning god nog att tulla på det. Föräldraledigheten finns ju inte för att vi föräldrar ska må bra, utan för att barnen ska ha det bra. Yngsta som nu är 6 månader ska också vara hemma 2 år (vi tar 1 år var den gången också). Jag håller med Lady Dahmer i hennes kommentar. Att sätta ett barn på 1 år i förskola om man inte måste – varför? Jag kan på rak arm räkna upp 10 vänner och bekanta som skolat in sina 12-16 månaders trots att bägge föräldrarna tjänar väldigt, väldigt bra (och jag vet att de gör det eftersom jag arbetar i samma bransch som de). Jag har såklart aldrig kommenterat det inför dem, det ju deras val och inte mitt, men undrar varför, det gör jag.

    1. Fast egentligen, vad har det med saken att göra? Varför?

      För att det passar dem, varför ska det vara något du undrar över?

      1. Ja, jag undrar varför man väljer att skola in en 12-månaders som varken kan gå eller prata när man inte måste. Och jag undrar varför papporna inte tar ut en enda dag föräldraledighet trots att de ur ekonomisk synvinkel kan. Ja, det passar dem, annars skulle de väl inte göra så, men det passar knappast barnet om det fick välja.

  32. Jag var tillbaka pa jobbet efter sex manader (det ar sa mycket ledighet man far som foralder i landet jag bor). Nu tar mannen ”sina” sex manader. Fungerar jattebra for oss. Jag saknar lillstumpan forfarligt pa dagarna men det gor susen for familjen att bada far ”forstahandsansvar”.

    Kul att folja vad som ar ”sanning” i olika lander, dar vi bor borjar majoriteten av barn pa forskola vid tre manaders alder sa vara bekanta tycker det ar otroligt exotiskt att vi vantar tills lilltjejen ar ett ar. Och i Sverige tycker man forstas att ett ar ar absolut tidigast man kan borja pa forskola…

  33. Jag har också varit med om när arbetskompisars män har varit föräldralediga med 10-12 mån barn under sommaren. Det har varit jättehärligt på stranden hela dagen så när både mamma, från arbetet, man och barn från stranden, så ligger sandiga badkläder i hallen och halva frukosten kvar under köksbordet. Jag hade aldrig, aldrig stått ut, hur mysigt de än hade haft det.

  34. Första barnet; började jobba 50% när bebben var 5,5 månad. Pappan hemma 50%. Funkade jättebra!! Jag jobbade även 50% efter förskolestart vid 1 års ålder. Pappan började då jobba 100%. När ongen blivit 1,5 år gick jag upp på 80%. Funkade också bra. Korta förisdagar, skönt för alla inblandade 🙂

    Andra barnet; hemma dryga året. Är mitt uppe i detta nu. Andra ongen kommer börja på föris vid 1.3 års ålder och då kommer jag jobba 50%. Såååå mycket roligare att vara hemma denna gången.

    Alla barn är olika men jag tycker väl att vi kan sluta se förskolan som nån himla styggelse. whatever works works!!

  35. En tanke ang huruvida man ska ”sätta sig själv åt sidan för barnets skull” som vissa förespråkat.

    Tycker att det är lite tråkigt att omsorgen om det lilla barnet som tydligen inte far väl av att gå på förskola för tidigt (gärna källa, ni som påstått) stannar vid någon sorts individkritik. Jag kan känna att det är väldigt trist att vårt samhälle är så extremt organiserat kring arbete och liv i kärnfamiljer. En konsekvens av det är att vi lämnar våra barn till människor som har betalt och som absolut bryr sig om våra barn, men inte har en ”egen” relation till dem. Och att barnen kanske ofta får vistas i stora barngrupper.

    Jag tycker att vi måste inse att vi alla lever utanför vårt naturliga habitat. Människan är fantastiskt anpassningsbar, men det liv de flesta av oss lever, med mycket jobb och i små kärnfamiljsenheter är absolut inget naturtillstånd. Under nitton tjugodelar av människans historia på ca 200 000 år, har vi levt tillsammans i mindre grupper på 30-40 personer och inte behövt jobba mer än 3-4 timmar om dagen för att klara oss. Barn i de samhällen som antropologer/arkeologer säger liknar människans ”ursprungssamhälle” mest, tas omhand av äldre medlemmar och de större barnen, medan de arbetsföra vuxna är ute och jagar och samlar käk. Det kan vara en ganska stor barngrupp, för den som undrar.

    Anledningen till att jag skriver detta, är att jag tycker att vi måste ha en förståelse för att vi alla anpassar oss för att leva i en miljö som vi rent genetiskt/biologiskt/känslomässigt/aphjärnemässigt inte är skapta för. Evolutionen är långsam och sånt som inte dödar oss, sorterar den inte bort. För vissa kan det vara så att man vill vara ensam hemma med ett litet barn i tre år, för andra kan det vara livräddningen att ens barn får börja förskola vid ett och ett halvt. Det kan vara skillnaden mellan att orka och att gå sönder som förälder. Oavsett vilket försöker vi alla att göra så gott vi kan och klara oss. Så när man kritiserar andra för att inte se till sina barns bästa, så önskar jag att den kritiken istället skulle vändas till en fråga om hur vi skapar ett samhälle där människor inte går sönder på olika sätt. Av isolation, ensamhet, brist på avlastning från riktiga nätverk av såna vi bryr oss om och har en relation till. Förskolan är FANTASTISK, men ett bättre fungerande civilsamhälle med riktiga nätverk skulle inte skada.

    Obs, menar inte med detta att vi ska återgå till någon sorts stenåldersliv. Försöker bara belysa den aspekten att vi lever väldigt isolerat idag och att vi skapar väldigt mycket extraarbete när alla ska klara sin vardag för sig.

  36. Rimligt så länge man trivs, familjen mår bra och man har råd! Olika för alla tror jag.
    Jag var hemma på heltid 12 månader, jobbade deltid 60% med två dagar i veckan ledigt i 6 månader. Pappan inte hemma på heltid men hemma 60% i ett halvår.

    Jag trivdes väldigt bra hemma men kände efter ett år att det var kul att jobba tre dagar/vecka. För oss fungerade det super! Sonen 19 månader började nyss på förskola och jag jobbar 75% med en ledig dag och en halvdag. Lagom att börja jobba för oss nu. Har inte råd eller lust att vara hemma på heltid längre.

  37. Det är bättre att ha en ordnad barnomsorg och ett liv som fungerar än att till varje pris gå omlott pussla med tider och stressa för att ”det är det bästa för barnet”. Man upphör inte att vara förälder vare sig när barnet börjar barnomsorg, skola eller för den delen någonsin! Det är viktigt att ha tid med barnen även när de är lite äldre. Du är ju även en förebild för Helmer som yrkeskvinna och en tänkande och reflekterande person och det ska inte underskattas! Ordna det så som det känns bra för er och skänk en medlidsam tanke till de som sitter hemma och putsar på mammaglorian och uttalar sig tvärsäkert om vad som är rätt!

  38. Jag började jobba 80% när vår kille var fem månader. Nu är jag hemma en (arbets)dag i veckan och pappan resten. När han är runt 10 månader planerar vi att jag ska vara hemma två dagar i veckan. Föris blir när han närmar sig två år och fram till dess ska vi fortsätta turas om.

  39. Jag hade en krävande sort. Han ammade varje timme. Gallskrek otröstligt för det mesta och sov som en kratta med ca 7 rejäla uppvak/natt tills han var ett år! Han levde som ett plåster i min famn. Gick vid 7 mån och ramlade jämt. Matvägrade och gallskrek vid matning. Tillslut satt jag som ett vrak och darrade ocv när barnet skrek fick jag panik .eftersom han alltid var missnöjd och gnällde lyckades vi aldrig få någon vidare relation och det var en befrielse att få avlastning av min man och börja jobba. Jag och sonen jobbar fortfarande på relationen 2år senare men han är hyperaktiv! Och jag är hypoaktiv så våra energier matchar verkligen inte. Jag älskar min son men vill med mitt inlägg betona att alla barn och alla föräldrar är olika, det måste alla ha förståelse för. Jag vet inte vad jag gjort tillslut om jag stannade hemma längre med min son men jag hade då inte mått i närheten av bra.

  40. Vi delar 50/50. Tar tio månader var. Jag älskar att vara hemma men det är min absoluta övertygelse att såväl barnet som förhållandet mår bäst av att dela på ansvaret. Min man ska få njuta av vardagen men också ta allt ansvar som den medför: förbereda frukost, mellis, lunch, mellis, middag… Klä på, gå till öppna förskolan, packa väska, har vi med oss allt? Osv osv. Det är roligt men jobbigt att vara hemma. Och varför ska bara jag få njuta av det roliga och kämpa med det jobbiga?

  41. Självklart ska staten bestämma hur föräldraledigheten ska delas, har aldrig förstått snacket ”alla måste få göra som de vill” Nä det måste de inte! Inte med statliga medel iallafall. Alla ungar har rätt till en närvarande farsa och tydligen så behöver de lite hjälp på traven för att bli det.

  42. Min sambo var hemma de tre första månaderna och vi delade på allting (jag ammade inte). Sen började han jobba igen och då jobbade han tre dagar i veckan.

    Nu i fredags fick jag veta att jag kommit in på en högskoleutbildning där jag behöver närvara två-tre gånger i veckan och då styr sambon om de redan bestämda dagarna han ska vara hemma, till de då jag behöver vara borta.

    Det kändes asläskigt först, att vara ifrån min lille (fem månader gammal imorgon), men jag gillar att ha mycket att göra och har ganska svårt att ”bara” vara mammaledig. Jag behöver göra mer.

    Och jag funderade lite på om jag borde ha mer dåligt samvete än vad jag har och kanske skulle jag haft det om jag inte kände att mitt skäl var mer än värdigt, om han inte haft en så bra pappa som han har och om jag inte var säker på att jag skulle må bättre av det här.

    Jag tror dock inte jag skulle känt likadant om alternativet var att sätta honom på förskola (nu menar jag längre fram). Det skulle kännas mycket svårare, helst vill vi undvika förskola så länge det går.
    I allafall de långa dagarna.

    Och jag tycker man bör orka så länge man faktiskt orkar. Man är inte mer än människa och att vara hemma med ett barn är intensivt, speciellt om man har ett aktivt barn som gärna vill vara med.

    Dialogen med min sambo är för övrigt toppen, för honom är det en självklarhet att vara delaktig eftersom han tycker att det är så himla roligt och ang. högskolan så peppar han mig fullt ut.

    Lite rörigt inlägg, men som sagt, jag har en fem-månaders och idag
    har vi vart ensamma hela dagen 😉

  43. Viktigast är att sätta barnens bästa främst! Barn behöver oss föräldrar! Det är inte alltid en dans på rosor att vara hemma med barn men tänk vad mycket positivt det ger i er relation i framtiden. De allra flesta har möjlighet att förlänga föräldraledigheten genom att ta ut färre fp- dagar per vecka under första året. När man senare ”måste” ta ut 5 dagar per vecka kan de flesta även gå ner i arbetstid/jobba omlott så att barnet/barnen får vara hemma så mycket som möjligt. Detta gäller även när fp-dagarna är slut. När det gäller ekonomin får man tänka vad är våra barn värda? Visst kan vi vara utan ”lyx ”, resor och onödiga prylar under ett begränsat antal år bara för att få möjlighet att vara med våra barn. När det gäller vem som ska vara hemma är det viktigaste att man ser till familjens bästa. Det kan ju variera med tiden vad som blir bäst beroende på jobb/studier etc. Tror bara inte man automatiskt ska tänka att man ska dela dagarna exakt lika. Våga tänka annorlunda! Bra utgångsläge är: hur kan barnen få så mycket tid med föräldrarna som möjligt. Det vore perfekt om barnen åtminstone fick vara hemma tills de kan göra sig förstådda bland andra och kommunicera vad som hänt under dagen. Men såklart helst till de är åtminstone 3-4 år. Tror också att fler av dagens föräldrar behöver våga tro på sig själva som föräldrar. Vi klarar av att ta hand om våra barn! Det är som sagt inte alltid lätt men det ger även mycket energi, glädje och skratt. Ta hand om barnen, de är bara små en gång…

    1. Jajaja håller helt med !!
      Tilläggas skall att MÅNGA som väljer att låta barnet börja tidigt är just höginkomsttagare och inte ensamstående eller lågavlönade.
      Det är INTE ok att välja karriär eller mer pengar framför sina barn .
      Då behöver man inte skaffa barn.
      Punkt. Det gör ont i hjärtat att se vissa barn som går kanske 7-17 eller 8-17 och hämtas av ngn sönderstressad slipsnisse. Ja ni får ursäkta men varför ska barnet komma i andra hand tidsmässigt?
      Skit i vinterresor, två bilar eller annan lyx. Jag vet att det finns många som inte KAN vara hemma länge på grund av ekonomin men också väldigt många som kan men inte prioriterar barnets bästa.

      1. Tack!
        Ja, tror vi behöver tänka igenom varför vi vill ha barn. Är det något man bara ”ska ha” eller för att man vill spendera tid med dem, följa deras uppväxt, stötta dem vid svårigheter, dela deras glädje, diskutera, filosofera och upptäcka världen tillsammans med dem och till slut få njuta av resultatet med trygga individer. Det är dem vi borde prioritera! Vill man ha en god relation till barnen senare i barnens liv måste man investera tid och närhet.

  44. Jag började jobba när min son var tre månader gammal. Deltid så ena veckan två dagar, andra vecka tre dagar. Motsvarande jobbade min man. PERFEKT upplägg för oss. Vi fick det bästa av två världar – bäbismysdagar och vuxendagar. Det passar inte alla men för oss var det bästa bästa bästa. Blir det ett syskon är jag helt klart öppen för en liknande lösning igen. Om våra arbetsgivare säger okej. Så delade vi på det i sju månader, sedan var jag hemma på heltid i fem månader innan mannen tog över i tre månader. Sedan blev det förskola för sonen vid 18 månader ålder. Perfekt tid för honom, han var så less på att gå hemma med oss trots öppna förskola och aktiviteter.

    Så mycket skit som jag fick för att jag började jobba när han var tre månader … det var inte mänskligt. Men samtidigt som de kastade skit på mig öste de beröm över mannen som var Daddy of the year som var hemma med sin lilla son. Suck. När ska vi sluta duktighetsberömma pappor för att de tar hand som sina barn?

    Nu förväntas jag gå ner i arbetstid för att kunna hämta på förskolan i ”vettig tid”. Vad nu vettig tid är?! Jag har fått höra att jag borde skämmas som skaffade barn för att sen vilja arbeta och lämna honom på förskolan. Hjälp! Jag vill jobba, trivs med mitt jobb och den utveckling som det ger mig. Och min son stortrivs på förskolan.

    Som mamma kan man aldrig göra rätt. Jag har inte ens rätten att göra det som är bäst för min familj … Sjukt ju!

  45. Jag kände som du, att det inte var min grej att vara hemma med bebis. Jag älskar mitt jobb och fick panik där i början av att bara umgås med bebis eller med vuxna som också var med bebisar:) Jag hade gärna delat med mig av föräldraledigheten till pappan på direkten men pga amningen, som funkade så bra, kändes det knöligt att lämna helhetsansvar till pappan de första tio månaderna, jag orkade inte hålla på och pumpa och sånt. I efterhand var jag dock tacksam, för min egen del, att jag blev hemma såpass länge. Innan jag fick barn hade jag varit högpresterande och totalt uppe i mitt jobb i 13 år och det var nog väldigt bra att få en sån paus tror jag. För min karriär alltså! Jag fick perspektiv osv. Även barnlösa borde få en sån paus mitt i livet.. Oavsett hur det är för barnet så var det alltså för min egen personliga del bra att ”tvingas” göra något annat ett längre tag. (Sen blev det två barn till.. så nu har jag fått nog av föräldra-”ledighet”;)

  46. För mig som är helt ensam med min kille och inte har nåt högavlönat jobb så va det med ont i magen jag lämnade min kille på förskolan vid ett års ålder. Då pojkens pappa inte finns med i bilden har jag behövt hjälp av mina föräldrar och mina syskon och deras familjer väldigt mycket. Så trots min onda mage så lämnade jag min son på förskolan när han precis fyllt ett år och som tur var så funkade allt väldigt bra, han trivdes med fröknar och kompisar och jag har alltid känt mig trygg och litat på förskolelärarna!! Jag är jätteglad för er som har kunnat va hemma längre än mig men för mig fanns inget alternativ, jag kunde inte ens dra ner på saker för att kunna klara det rent ekonomiskt.
    Sen måste jag nog säga att jag på ett sätt är tacksam att jag har haft mitt jobb eftersom jag är helt ensam, jobbet blir lite av min egentid och helst då dom tjugo minuterna i bilen fram och tillbaka till jobbet!

    1. All eloge till dig. Jag förstår att man som ensamstående många ggr inte har möjlighet att vara hemma länge. Ingen skuld till er. Alls.
      Men de som KAN ska ta mig tusan rycka upp sig och backa ngr steg och se till barnets bästa !

    2. Stor eloge till dig! Det trista i såna här kvoteringsdiskussioner är att alla fördomsfullt utgår ifrån att familjer består av en mamma och en pappa med välavlönade jobb. Familjer kan se ut på massvis av olika sätt, sluta förutsätta att det finns en närvarande pappa med i bilden. Många ensamstående kämpar och borde få extra FP eller extra FP dagar för den större belastningen det är att vara ensam med föräldraskapet. Är övertygad om att din son får en bra start tack vare en klok mamma och stimulans på en bra förskola!

  47. Var hemma 15 mån med nr ett och mannen fyra mån. Med nr 2 var jag hemma 16,5 mån och mannen åtta mån varav 1,5 mån tillsammans. Förskolan har funkat som en dans för båda. Tycker som de flesta här att föräldraförsäkringen borde vara delad 50/50. Mitt drömupplägg hade varit att inte amma och att jobba deltid från ganska tidigt då jag tycker att ledigheten är pest första året, det är sen det roliga börjar för mig. Synd att jag inte förstod det tidigare för det blir inga fler barn här tyvärr.

  48. Glädjer mig att läsa att många verkligen försöker låta barnet vara i hemmamiljö så länge det går..Och fler och fler väntar tills de är åtminstone 2 år.
    Min bror och deras fyra barn har levt på en lön i snart 10 år så det GÅR om man vill.
    Och de har normala inkomster, lite där över kanske.

  49. Tycker det fungerat fint att våra barn börjat förskola vid 12-13 månaders ålder. Förstår absolut att detta inte passar alla barn/familjer, men för oss har det varit jättebra. Och ja, barnen mår bra, de är harmoniska, fantasifulla och fulla av upptåg. En viktig del i det hela är ju såklart att vår förskola är jättebra och anpassar sig efter barnens behov.

    Rent praktiskt så löste vi det så att jag var hemma de första 6-8 månaderna (under tiden som barnen helammades, sedan blev det delamning till ca 12 månader), sedan maken 4-6 månader och efter inskolningen fortsatte han vara 50% föräldrarledig 6 månader för att kunna ha korta dagar på förskolan.

    Inget svar på hur länge det är ”rimligt” att vara hemma, det får en nog känna efter själv vad som passar, men det finns olika varianter och de flesta av dem är ju trots allt bra alternativ.

  50. Denna ständiga fråga och eviga dilemma! Med det enda sanna svaret: alla gör det som känns rätt och bäst för dom själva och barnet/barnen. Jag jobbade som en galning i 17 år innan första barnet (‘gammal’ mamma) och trodde att 1,5 års föräldraledighet var grejen. Nu – 6,5 år och 2 barn senare – är jag fortfarande ‘föräldraledig’. Ingen höginkomsttagare, har medvetet valt låga levnadskostnader och prioritera tid med barnen. Äldsta går i F-klass, snart 4-åringen hemma. Älskar det, men det är inte nåt som passar alla. Jag tycker självklart att jag valt ‘rätt’ för mig och för mina barn. Andra gör säkert det som är ‘rätt’ för dom. Fel blir det bara när man ignorerar magkänslan och gör det som man tror förväntas av en.

  51. Jag bor i England och min man hade tre dagars betald pappaledighet och jag hade tre månaders betald mammaledighet. Jag var dock hemma 11 månader med våra tvillingar och min man var hemma med oss den första månaden. Om jag verkligen velar hade jag kunnat stanna hemma på heltid längre än så, men efter 11 månader kände jag mig helt ok med att börja jobba igen. Lyckades dock förhandla mig till att få komma tillbaka på halvtid, så kommer jobba halvtid nu fram tills ungarna är 1.5 år. Sen får vi se, men planen är att gå upp till 80% då. Kände mig däremot inte redo att lämna ungarna på dagis! Istället har vi en nanny som kommer hem till oss och passar dem de dagar jag jobbar. Får mycket skuldkänslor från mina svenska vänner och familj över detta setup, men här är folk mer ”whatever works for you”! Några mammor från min mammagrupp har sagt upp sig och blivit hemmafruar, andra började jobba heltid efter 6 månader. Precis som alla mammor och pappor är olika är ju också alla ungar olika och varje familj måste hitta vad som passar dem bäst! Jag vill ju gärna tror att alla föräldrar gör så gott de kan och vill sin familjs allra bästa!

    1. Karolina, jag bor också i England och måste säga att jag håller med din beskrivning 100%. Eftersom det finns så lite stöd från staten är det verkligen en ”anything goes”-attityd, alla löser det bäst de kan. Saknar statliga supporten men inte svenska skammar-attityden. Enda personer som kommenterat min dotters ”långa dagar” är svenskar.

  52. Sambon var hemma de första sex veckorna efter förlossningen. Visade sig väldigt skönt med typ kolikbebis och komplikationer efter förlossningen som gjorde att jag mådde dåligt och behövde göra ett mindre ingrepp för att fixa.
    Sen var jag föräldraledig ”själv” i 13 månader, sedan var sambon föräldraledig i två månader och jag jobbade. Sen gick jag hem i två månader till och så började dottern på förskola när hon var 19 månader.
    Funkade bra för oss. Sambon hade velat vara hemma mer men det var svårt med hans jobb att vara borta längre perioder. Medans mitt jobb är ”lätt” att vara ledig från.

  53. Jag var hemma i 11 månader pga av studiesituation som gjorde att jag var tvungen att välja mellan en termin eller två. Nu i efterhand känner jag att en termin hade räckt och sambon känner att mer tid hemma hade varit super. Barnet har börjat förskolan vid 16 månaders ålder och jag tycker det känns jätte bra. Får givetvis dåligt samvete av att vi valt barnomsorg och vårt arbetsliv trots att vi har en hög föräldradagar kvar, men att vara hemma längre känns inte som ett alternativ just nu. Tänker att vi har det bättre än många andra länder gällande föräldraförsäkringen och att vårt barn har det super på förskolan med pedagoger och andra bar men vem vet, det här med att ha barn är onekligen ett experiment.

  54. Alla är vi olika som tur är och det betyder ju att vi vill olika! Ingen ska behövas dömas för hur vi väljer att dela upp föräldraledigheten. Jag har en son på 14 månader som jag ska vara hemma med ca 2 månader till och sen ska pappan vara hemma 3 månader. Detta tycker vi fungerar bäst för vår familj och jag vill inte bli dömd för att jag vill vara hemma länge med vårat barn, precis som de dom gör annorlunda inte heller vill bli dömda för det. Jag hade gärna varit hemma ett år till om ekonomi tillåtit det. Och min sambo som också gärna vill vara hemma.

  55. Jag bor inte i Sverige, så jag kommer bara ha 6 månaders betald mammaledighet. Så för min del måste det gå! Är gravid i femte månaden nu. Som tur är är sambon egen företagare och kan lägga upp sitt schema själv. Så tanken är att han är hemma andra halvan och sedan får h*n börja på dagis. Kommer eventuellt gå ned halvtid då, får se lite hur det ser ut och känns då. Jag blir i alla fall glad att höra att det verkar funka galant för vissa att vara mammaledig ”så kort tid”. Sedan håller jag med om att det beror helt på situation och vad som är bäst för var och en!

  56. Man måste ju se utifrån sitt barns situation och inte sin egen tycker jag. Många som är hemma med småbarn går ju på öppna förskolan med sina ungar för att mjukstarta dem in i förskolelivet och se hur de är med andra barn, vilket är jättebra. Ta ett beslut därifrån. Din man kan väl också jobba hemma i och med mycket digitalt jobb och i och med chef ta med H till jobbet. Blondinbella tar ju med sin unge på alla möjliga möten t ex. Nu har ju du varit hemma ett tag så då kan väl han ta resterande tid? Dock är väl du ändå hemma men då kan ju du fokusera mer på arbetet och kunna gå och stänga in dig osv. Är lite nyfiken på varför H kläs i typiska ”pojkkläder” också.. fast du kanske inte ser dem som det?

    1. Hänger inte riktigt med… Min man har H på jobbet flera ggr i v, och jag kan jobba hemifrån med honom. Dock blir det av förklarliga skäl svårare eftersom han blir alltmer rastlös och rörlig. Sover minde än innan, kräver mer stimulans osv. Vi har hjälp av barnvakt några timmar i veckan just nu (skönt! Dom älskar varann?) men längre fram i höst kommer Linus kliva in mer och vara hemma med H. Det är ju ett pusslande, framförallt med våra jobbsituationer som egenföretagare.

      Och ”typiska pojkkläder”?? Han har allt ifrån Mini Rodini/Villervalla/PoP-färgglatt till jeans och grått. Tycker vi blandar hej vilt så fattar inte riktigt vad du syftar på.

    2. PS, bad som sagt inte om lite sådär skammande kommentarer som din faktiskt är, inser jag nu. Bad om egna erfarenheter.

  57. Det där med att inte ”skamma” varandra funkade ju inget vidare! Så tröttsamt att läsa alla kommentarer om ”barnets bästa” och antaganden om föräldrar som inte vill sina barns bästa. Tycker detta är ett intressant och viktigt ämne att diskutera men tycker också att en del borde fundera en extra vända på om det verkligen är så att just de sitter inne på en universal sanning om vad alla barn mår bäst av? Eller om det kanske, kanske kan vara så att barn är rätt anpassningsbara och att det finns en hel rad olika lösningar för att skapa en god tillvaro för sin avkomma?

    1. Håller med. Tyckte det var intressant med en kommentar ovan, från en tjej som bor i England. Att där är det lite mer ”whatever works for you”. Är det svenskt att hålla på såhär? Att framhålla sin egen förträfflighet som förälder, hävda att man VET vad som är bäst för ALLA barn och föräldrar, och säkert känna sig lite bättre i sin egen föräldraroll genom att trycka ner andra som gör annorlunda? Varför GÖR vi så? Så himla, himla tråkigt. Har vi extremt dålig självkänsla som föräldrar? Varför i så fall?

      1. +1! Är jättetrött på alla som skriver vad som bör göras, och sedan använder sina egna barns fantastiska utveckling som ett argument för detta. Eftersom de inte kunnat följa barnet i en helt annan situation så är det ju omöjligt att veta om barnet hade varit exakt likadant om det (Gud förbjude!) t ex hade börjat på förskola före 2 års ålder. Känner mig nästan mer orolig för de barn som växer upp med föräldrar som ska ha och trumpeta ut sina åsikter om vad alla andra gör (vad ska de barnen få för människosyn?), än de föräldrar som vill börja jobba tidigt/sätter barnen i förskola tidigt.

        1. Jag bor också i England o kan bara hålla med vad Karolina skrev. Tror det dels handlar om att det finns så lite support från eng statens sida (jämf med Sverige): dåglig f-peng, max ett år ledigt (vilket blev möjligt för pappor först i år), dyr barnomsorgmen (tillgänglig fr 3 månader), oflexibla arbetsgivare etc gör att det blir massa olika lösningar, och det finns en acceptans för detta. I Sverige är det ju lite att alla mer eller mindre gör samma pga hur det är uppbyggt m barnomsorg etc. Dels handlar det om att hela mentaliteten är rätt familjebetonad här, dvs familjer är egna entiteter som vet bäst att fatta beslut som passar dem. Du ska ha jävligt mycket på fötterna för att ifrågasätta hur någon gör i sin familj.

        2. @Sara: håller med dig. Har flertalet ggr ifrågasatt hur dessa föräldrar uppfostrar sina barn, och vilken effekt det har på deras barn, när de anser sig ha rätten att trycka ned andra. De har noll respekt för hur andra lever och för andras åsikter! Hur ska deras barn kunna veta bättre..

          Bor för övrigt i Australien och här är det också mycket mer ”whatever works for you”. Finns givetvis folk med åsikter här också men sånt kommer ofta från den äldre generationen. Här är hemmafruar vanligt tills barnen börjar skolan (åtminstone utanför storstäderna) men i slutändan är det ingen som verkar döma alls på det vis man gör i Sverige.

          Jag saknar Sverige. Jag avundas de fantastiska möjligheter till förskola och till att arbeta deltid som finns där MEN jag är oerhört glad att jag inte fått barn i Sverige. Klimatet mellan föräldrar verkar oerhört hårt. Stötta varandra! Jag undrar lite om de föräldrar som måste hävda sig som de gör dels har dålig självkänsla men dels också inte är helt lyckliga. Kraven de ställer på sig själva kanske egentligen mest får dem att må dåligt? Fullständigt självuppoffrande leder inte till lycka.

  58. Att båda är hemma lika kort/lika länge kände jag var en bra utgångspunkt. Den tid jag gillade bäst var när båda jobbade litegrann, men dottern ändå var hemma på heltid. Nu längtar jag efter en trea, och känner starkt att jag gärna skulle vara hemma typ 1,5 år på heltid och sen gärna ca två dagar i veckan ytterligare något halvår/år. Kanske för att jag önskar att jag tagit vara bättre på tiden? Helt plötsligt känns inte uppdelningen mellan mig och min man så viktig. Men det är bara drömmar för han är tydlig med att två barn räcker för oss! Annars skulle vi nog även kunnat tänka oss ett år hemma tillsammans och ganska tidig förskoledebut med korta dagar.

  59. Jag tror inte det finns några rätt och fel där. Jag vet de som släppte allt och var hemma 12 år och sen så har vi mig som började jobba halvtid efter 4 månader. I mitt fall behövde jag få varva jobb med hemmalivet. Dottern hade kolik som inte gav med sig och min man som jobbade från tidig morgon till sen kväll. Jag hade dött utan jobbet. Med mitt andra barn har jag inget behov alls att jobba något och han är 3 månader nu. Men behöver ändå hitta något att stimulera hjärnan med. Men som sagt, finns inga rätt och fel utan det bästa är att följa familjens behov och önskemål.

  60. jeez vilken icke-diskussion!
    alla ska göra det som passar ekonomin, barnet, relationen, jobbet etc. enligt mig finns här inget rätt eller fel.
    fruktansvärt att läsa alla kommentarer om att barn under 2/3 inte mar bra av förskola. nämen da skulle ju en stor del av världens barn fa men för livet. wake up people. jag har jobbat i holland där de flesta tar sina 4 (!) manader mammaledighet och sen återvänder till jobbet, manga heltid direkt. och surprise – holländare är inga psykopater för det.
    min korvis ska börja föris idag (!) och är 11 manader. jag kan knappt vänta att fa börja jobba igen och börjar heltid i oktober. inte för att vi behöver, utan för att det är rätt för mig. och helt ärligt, korvis börjar bli sa uttrakad av att vara hemma med mig att jag tror han kommer ÄLSKA föris.
    jag blev fö själv inskolad vid 12 manader och jag är en helt normal människa.

  61. Hur länge ska man vara hemma?
    1. Om mamman kan och vill amma, så länge barnet ammas frekvent och mamman/medmamman som ammar behöver vilan och lugnet hemma+närheten till barnet för att bilda tillräckligt med bröstmjölk. Speciellt viktigt för de som inte kan/vill pumpa ur och delflaska.
    2. Så länge som passar mamman den andra föräldern (om det finns två aktiva föräldrar) och barnet i den aktuella familjen. Barn som är extra infektionskänsliga kan t ex behöva längre tid i hemmiljö men ett framåt småsyskon som redan är vant vid att besöka förskolan 2ggr/dag för att hämta syskon kan skolas in tidigare. Låt varje familj bestämma själv eftersom varje situation är unik.

    1. ..och glömde.
      3. Sluta skambelägga de kvinnor eller män som inte är gjorda för att ta ut någon längre ledighet med spädbarn. De kan bli utmärkta föräldrar till äldre barn. Föräldraskap är livslångt, inte en tävlan om vem som anmält jämnast uttag av FP de första månaderna..

  62. Jag tyckte att drygt tre månader var lagom att vara helt ledig. Sen varvade jag f-ledighet med jobb tills barnet fyllde ett, då blev jag ”ledig” och distansstudent sista halvåret innan vi skolade in på förskolan (och jag återgick till heltidsstudier).
    Men det här krävde ju både en flexibel arbetsgivare och en pappa som var med på noterna… Så jag hade kanske lite tur också?

  63. Tänk att pappornas jobb alltid är så ooootroligt viktiga. Jag själv gjorde exakt samma när vår dotter föddes. Var hemma ett år och pappan några månader pga ett vik som vi hoppades skulle bli till fast jobb. Vad hände då med jobbet? INGET. Men han fick så småningom ett jobb ändå. Han tokångrar dock att han inte var hemma längre och fler barn kan vi tyvärr inte få. Vet att folk ogillar att få tips och råd, men för oss blev det verkligen en life-lesson. Fy satan vad vi ångrar oss.
    Om man fick en femma varje gång man hörde ”han kan bara inte ta ledigt mitt i sitt jätteviktiga projekt”. Ingen ligger på dödsbädden och tänker ”åh vilken tur att jag jobbade när barnen var små!”
    Bättre att (om så är fallet) bara erkänna att man inte vill vara hemma än 2-3 månader. Det kan väl också få vara ok? Hellre det än att skylla på det där jobbet hela tiden.

  64. Hej. Jag måste bara få kommentera det här, bra inlägg! Jag tycker det är en självklarhet att varje familj gör vad som är bäst för dom. Jag tycker inte heller att någon ska kunna bestämma hur många föräldradagar min man tex ska vara ”tvungen” att ta ut, det tycker jag vi ska få välja själva om han ska ta alla eller ingen. Jag har varit hemma-mamma i tre är med våra barn och har flera gånger blivit ifrågasatt åt andra hållet.. Det verkar som att folk tror att jag vill isolera mina barn. Så är det verkligen inte utan vi är med på massa aktiviteter och leker med jämnåriga barn hela tiden. Min omgivning tycker alltså att det är konstigt att jag vill ta hand om mina egna barn. Snart är det dax för dom att börja förskola och det ska bli spännande, jag är tacksam för både föräldrapeng och barnomsorg!

    1. Vad vettig du verkar Sofie! Det är klart du inte ska bli ifrågasatt över att du stannar hemma med dina barn. Vi har alla olika behov och andra behöver komma ut i vuxenlivet igen för att må bra. Tyvärr är ju det inte heller ok utan då är man tydligen självisk. Förstår inte varför det måste vara två läger! Kan man bara inte få göra det som passar familjen bäst utan att skambeläggas eller ifrågasättas från den ”andrs sidan”.
      Min teori är att de som inte kan respektera andras val egentligen inte är helt nöjda med sina egna

  65. Vi delade i princip lika med båda barnen. Jag var anställd byråkrat och han egen och det var många som undrade varför mitt jobb var så viktigt att jag var tvungen att arbeta istället för att ta en rejäl mammaledighet. Att jag arbetade handlade dock inte om mitt jobb utan om dynamiken i vår familj. Med det första barnet var jag hemma i sex månader och sen tog min man hand om vårt barn i sex månader. Det innebar att barnet var med på hans jobb och det funkade fint. Med det andra barnet var jag hemma på heltid i sju veckor och sen jobbade jag halvtid resten av året tills det var dags att börja förskola. Båda våra barn har börjat förskola när de fyllt ett år. För vår det har det varit viktigt att bestämma hur föräldraledigheten ska tas ut redan innan barnen föddes. Vi var förvisso helt överens om att vi skulle dela lika, men det var ändå skönt att ha det bestämt innan man sitter där med bebisen. En fundering som jag har är hur det kommer sig att det alltid bara är papporna som inte ”kan” ta ledigt. I min värld handlar det om prioriteringar.

  66. Hej
    Jag undrar vad bebisen skulle säga om han , hon, hen fick bestämma.?…
    Tänk den korta tid ni ska vara med era barn hemma.. Den tiden kommer aldrig tillbaka, varför skaffar man barn. ? Gud vad jag blir rastlös, måste ut o jobba, trivs inte att gå hemma, jobba hemifrån är också jobbigt hör man, jag har aldrig tid…. Tiderna är så annorlunda än förut, skulle jag gå barn idag( om jag kunde).. Skulle jag vårda den tiden mycket ömt , o njuta i fulla drag… För jag vet nu att det går fort, och den första tiden är en underbar tid… Jobba??? Det hinner man med , som om det vore viktigast… Ni får tycka jag e mossig… Men jag är lycklig att jag slipper få barn i denna ännu mer stressade tid som nu är.. När jag hade barn , då var det enda färdigmaten billys pizza.. Fy fan sa jag aldrig….. O mina barn lagar god mat från grunden i dag…O jag slapp take away kaffe, eftersom det flesta har mobben o kaffet i handen, vart tog ungen vägen???!!!…o där… !!.. Nä fan njut av era ungar, länge, lugna ner er… Ni hinner allt det där ändå ni ska gör….. Pust från Ullis 52.. Min äldsta är 32 bast… De ni..

  67. Jag bor i Kina och följer intresserat denna intensiva diskussion i Sverige. I väldigt många länder existerar inte ens denna valmöjlighet, man måste helt enkelt tillbaka till jobbet alternativt säga upp sig och vara hemma på heltid. I Kina finns en tradition där de flesta helt enkelt låter (de redan pensionerade) mor- och farföräldrarna uppfostra barnet medan föräldrarna går tillbaka till jobbet. Här gäller 3 dagars föräldraledighet för papporna och 4 månader för mammorna.
    Vi har själva en väldigt fint fungerande lösning där jag var hemma i 6 månader (varav 4 var betalda). Maken är frilans och kunde därför jobba hemifrån under större delen av denna tid så vi fick i princip 6 månaders föräldraledighet tillsammans. Jag tror det är väldigt unikt faktiskt! Det har varit fantastiskt, framförallt för vår son tror jag, som har anknytit precis lika bra till båda föräldrarna. Nu jobbar jag heltid med ett krävande jobb medan maken jobbar deltid hemifrån med en nanny som avlastar när han behöver åka iväg på möten. Många utländska vänner här anlitar nannys på heltid efter 4 månader istället, eftersom man inte har familjesupport på samma sätt som lokalbefolkningen. Folk är generellt mer öppna för olika lösningar här eftersom folk har olika nationaliteter och bakgrund, och alla gör ju så gott de kan utifrån vad som funkar för deras familj…

  68. Vår lösning blev att jag var hemma ett år och nu har pappa (alltså min dotters) över och är hemma ett halvår samt skolar in på förskola när tösen är ca 18 månader. Jag oroar mig lite kring hur det kommer bli när väl förskolan är igång, hur långa dagar som är rimligt och hur ”rättvist” vi kommer dela upp vabben. Det är nog värt att ha en något sånär plan kring? Någon med erfarenhet som vill dela med sig av vänliga råd här?

  69. Har just gått tillbaka till jobbet efter 1 år. Har älskat varenda minut. Som en riktigt provocerande Feel good film. Jo det är sant. Min kille och jag har delat 40/60 där jag tagit lite större del. Jag tyckte det var skönt för då slapp jag skynda på avvänjning av amningen. Nu jobbar jag 100 % och inser hur extremt lite tid jag får med min son på vardagarna. 1 h på morgonen och 2 timmar på kvällen. Thats it. Jag är väldigt glad att min man får möjligheten att ha fler sammanhängande timmar tillsammans med vår son. Däremot bryr jag mig inte nämnvärt hur andra löser sin uppdelning/situation. På riktigt. Couldnt care less. Whatever works for you. Det är omöjligt att jämföra till exempel en egenföretagares och en anställds eller en students. Och så är vi ju olika.

  70. Jag bor inte i Sverige. Vi har 1, 5 månads ledighet här inklusive tiden innan förlossning… Att leva här och vara anställd som kvinna med små barn är inte lätt. 1,5 månad är hemskt lite. Jag fick igenom längre med mitt första barn men när jag nu väntar andra så måste jag antagligen säga upp mig. Jag förstår att alla är olika men har samtidigt svårt att förstå hur man vill tillbaka till jobb tidigt… Här har vi inget val och det är sorgligt ;(…

  71. Jag har varit föräldraledig i ca 1,5 år. Min man är egenföretagare och för oss hade det inte funkat om han var hemma, det hade minskat vår inkomst i längden alldeles för mycket (för våra drömmar iaf). Jag har älskat den större delen av föräldraledigheten, umgåtts mycket med vänner med barn och sådär. Men jag älskar också att vara tillbaka på jobbet nu. Inget konstigt med det. Påtvingad jämställdhet känns ur mitt perspektiv inte alls jämställt.. Att vi har delat på alla de jobbiga nätterna och delar på alla ”måsten” i hemmet känns minst lika viktigt. Och vi har båda kunnat göra det som passat oss bäst. Kommer göra exakt likadant när nästa unge tittar ut. Samtidigt pensionssparar vi extra åt mig för att jag inte ska hamna efter på den sidan.. Så länge alla parter i en relation trivs (och inte förlorar på det i längden) så är det väl jämställt? Jag hoppas iaf inte att det blir någon påtvingad pappaledighet.. det känns helt galet. Min man tar långhelg nästan varje vecka istället och det passar oss utmärkt – och ger mig viktig tid till annat. Tack för en grym blogg!!

  72. Så här tänkte jag…

    Först och främst tänkte jag att det räckte med ett barn, jag har tre. Man får ändra sig. Jag hade den stora turen och lyckan att få tre barn fördelat på fem år.

    Sen tänkte jag att ett halvår var lagom för mig att vara hemma,Det var jag med första barnet. Han började på förskola strax före sin ettårsdag.Sen fick jag barn nr. 2, då var jag hemma 9 månader heltid och pluggade 9 mån innan sonen började på förskola och jag började jobba. Med mitt yngsta barn passade jag på att vara ledig, på heltid, i 16 mån innan hon började på förskola. Min man har alltså varit f-ledig mycket med första barnet, mellan med barn nr 2 och ganska lite med barn nr 3. Det här har funkat för oss, och min slutsats är att dels att det är svårt att veta i förväg vad som kommer funka för just din familj och dels att man ska göra det som passar ens egen familj utan att snegla så mycket på hur andra familjer gör.

  73. Vi fick bebis i januari 2015 och i dagarna är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet igen. Vår lilla dotter kommer vara 7,5 månad och nu kommer sambon vara hemma drygt 6 månader.

    För mig var det först efter 4-5 månader som föräldraledigheten blev ”rolig”. Hon sov bättre, koliken var över, jag återfick energi, orkade hitta på saker, socialisera. Vi hade börjar trappa ner amningen vilket gjorde att jag lättare kunde ha med henne överallt, då jag aldrig varit bekväm med att amma offentligt. På så vis blev min föräldraledighet väldigt mycket kortare än de 7,5 månad som papperet visar.

    Med detta sagt vill jag bara ”varna” för att börja jobba för tidigt om man känt sig begränsad som mamma under det första halvåret. Det blir lättare, enklare och roligare! 🙂

  74. Vår utgångspunkt för hur länge vår son skulle vara hemma har aldrig handlat om vid vilken ålder han ska börja dagis, det viktiga för oss är hur många dagar vi då har kvar. Denna första tid är för oss, alla extra lediga dagar på sommaren, vid jul och mitt i veckan under de kommande åren är för honom.

    Jag kommer vara hemma sammanhängande 13 månader, vilket både känns underbart och som en halv evighet jag inte vet hur jag ska ta mig igenom. Nu har jag kommit halvvägs och oavsett vad jag känner vissa dagar passar det vår familj väldigt bra.

    Sen är varje familj unik, låt varje familj lösa det på ett sätt som passar dem. Det viktiga borde väl ändå vara en lycklig och fungerande familj och det finns det ingen universell lösning på.

  75. Får vårt Knytte om ca 4 veckor (!!! eek !!!) men har sedan innan 3 barn som idag är tonåringar.
    Då som 22 år gammal, då 1:a barnet föddes, var jag rätt egoistisk med föräldradagarna och var hemma mest hela tiden själv. Dock passade det bäst även ekonomiskt för oss då. 1:a barnet började dagis ppå riktigt då han var 4 år, mellankillen var då 2 & minsta var 1 år. Kanske orättvist mot de två yngre men de var mycket mer framåt än stora, och tjejen (yngsta) mycket mer rastlös så för oss blev det en bra lösning.

    Nu idag som 41 år & snart 4:a barns mamma tänker vi dela mer. Jag tänker att jag ska vara hemma till efter nästa sommar & sedan får maken ta över. Vi har idag en mer likställd inkomst så det spelar ingen stor roll rent ekonomiskt vem som är hemma. Jag kan inte jobba hemifrån & inte maken heller så jag tror (tror!) att Knyttet nog börjar dagis typ Januari 2017 kanske. Lite drygt 1 år gammal.

    Detta tror vi kommer passa oss bra som familj. Men det antar jag återstår att se. Har jag tur har jag fått möjligheten att byta jobb & då kanske allt blir helt annorlunda! 🙂

  76. Jag har blivit utskälld tvärtom det brukar vara. På min arbetsplats ”ska” man dela lika och jag har fått argumentera för varför jag ska vara hemma ett år och min man bara 7 månader. Min närmsta kollega blev till och med sur och gapade om kvinnofällor.
    Båda gångerna jag har fått barn har jag inte trivts särskilt bra på jobbet, vilket naturligtvis bidrar till att jag vill vara hemma länge, men sen gillar jag det också. Jag gillar långsamma dagar där saker och ting tuffar på och jag gillar att ta hand om mina barn på heltid. Tycker att det är en sån vansinnig lyx att få två år av mitt yrkesverksamma liv betals ledighet där jag bara får vara med mina barn.
    Men det är jag! Jag tror knappast att mina barn skulle fara illa av att jag var hemma nio månader och min man nio, det är bara jag som skulle fara illa av det 🙂

    1. Den enda kvinnofällan här är väl att din kollega tror sig ha rätten att uttala sig om en annan kvinnas föräldraledighet. Jag skulle ta ett ordentligt snack med chefen om hon inte bättrade sig det är absolut inte okej att bete sig så. Själv har jag lärt av män i maktpositioner. Numera informerar jag om det som är relevant för arbetsgivare att veta. Ja, jag har barn. Ja, de har barnomsorg, inga speciella behov eller sjukdomar som drar extra VAB-tid och det finns andra vuxna som kan dela VAB och annan eventuell barnrelaterad frånvaro med mig. Hurvida jag har barnen tillsammans med annan aktiv förälder, kön på denna förälder och våra högst privata beslut rörande amning och föräldraledighet angår på intet sätt någon annan. Oavsett om jag kommer vara hemma i 14dagar eller 2 år vid eventuella framtida föräldraledigheter är helt enkelt inget jag diskuterar på min arbetsplats. Punkt.

      Bäst är att klippa alla kvinnor som hatar kvinnor direkt. Ger man dem lilltån kommer de göra din vardag till ett helsicke..;)

      Lycka till hur du än gör! 🙂

  77. Man får och ska göra precis som man vill och mår bra av i familjen! Det finns så många ” måsten” ändå. Vill du jobba så gör det.
    Vi var hemma tillsammans de första 6 veckorna, min man och jag. Sedan när dottern var ca 5 månader höll jag på att bli tokig av rastlöshet och tog lite mindre projekt där jag kunde jobba på kvällen eller ha henne med.
    När hon var 17 månader skolades hon in på dagis och jag jobbade 80-100% . Min man jobbar mycket och jag tyckte det var fruktansvärt att lämna henne så länge/ träffa henne så lite och att vardagarna blev otroligt stressiga. Jobbet har alltid betytt mycket för mig och jag var som sagt rätt rastlös i början att komma tillbaka. När jag jobbat i 5 månader efter lillans inskolning och det kändes mer och mer fel så tog vi beslutet att jag skulle vara hemma istället eftersom det funkade ekonomiskt för oss. Dottern är 4 nu och jag är fortfarande hemma. Min rastlöshet har lagt sig helt och det är mycket ” roligare” att vara hemma med ett stort barn än en spädis om jag ska se det ur mitt perspektiv. För dotterns del tror jag hon får det bästa ur båda världar. Men det hade inte varit kul för henne att vara hemma så länge om inte den allmänna förskolan funnits, 15 timmar i veckan får hon en annan stimulans från andra barn som jag inte kan ge henne.
    Så vad vill jag säga med detta långa inlägg? Det finns inget som är rätt eller rimligt! Gör det som passar er! ( oavsett vad andra tycker, jag får mycket kommentarer om att jag är hemma)

  78. Med mitt första barn var jag väldigt rastlös och ivrig att få jobba. Jag hade fått nya spännande arbetsuppgifter och kände mig mycket uppskattad på jobbet när jag gick på föräldraledighet. Jag hoppade in och hjälpte till flera dagar i månaden under hela min föräldraledighet som varade i ett år. Min man tog föräldraledigt i 8 månader med första barnet. Med andra barnet upplever jag till min förvåning ett fantastiskt lugn. Jag älskar fortfarande mitt jobb, men lusten att vara hemma med mitt andra barn har bara sköljt över mig. Med första barnet beklagade jag mig ofta över det rosa skimmer som alltid läggs över att vara med barn. Nu är jag den som sprider detta rosa skimmer. Redan nu ångrar jag att vi inte var hemma ännu längre med första, dvs att pappa inte var hemma ett helt år. Med andra hoppas vi att vi kan åstadkomma det. Vi känner oss inte ensamma i detta resonemang, utan tvärtom så har vi många i vår omgivning som tänker likadant. Välutbildade föräldrar som väljer att dela lika, vara hemma ett år var eller att helt enkelt låta sina barn ”slippa” förskola (dela på en lön) Jag gillar den trenden och jag är framför allt nyfiken på om det kommer ge oss de trygga barn vi alla hoppas på.

  79. Med nummer ett: hemma tills hen var 21 månader, maken var också föräldraledig under denna period, från 6 till 13 månader, vi var alltså hemma tillsammans. Förskola på 50 % från 21 månader, då var jag gravid och gick på semester/föräldraledighet cirka två månader innan BF. Nummer ett fick då vara hemma igen samt lite mer en månad efter förlossningen, pga alla virus och magsjukor. Lillasyskonet är snart 6 månader och storasyskonet är nu hemma på heltid med mig och min man, har nyss flyttat till en annan stad och får se vilken förskola vi ska välja, känner ingen stress. Hen trivs hemma med oss. Att vi båda har möjlighet att vara föräldralediga samtidigt beror framförallt på att vi båda är offentligt, fast anställda med förmånliga avtal. Vi bor relativt billigt och har ett hyfsat stort sparkapital. Jag saknar inte mitt jobb, utan trivs med att vara hemma, kanske för att jag tidigare slitit och långpendlat.

  80. Jag finner det oerhört spännande att många verkar anta att man bara kan få trygga barn på ett sätt – genom att skippa förskolan. Tror ni inte att det handlar om bra mycket mer än bara det? Olyckligs föräldrar får knappast lyckliga barn. Mår någon dåligt av att vara hemma länge så kommer de överföra det på sina barn, det är jag övertygad om!

    Jag har själv min äldsta (4 år) på förskolan två dagar i veckan. Min yngsta är 10 månader och jag pluggar så de dagar den äldre är på förskolan pluggar jag så mycket jag kan. Jag har ännu inte behövt jobba utan mestadels varit hemma med den äldre och samtidigt pluggat. Min man har inte tagit ut någon föräldraledighet eftersom det inte finns på samma sätt där vi bor. Däremot har han haft möjlighet att byta arbete flertalet ggr och ta ledigt någon extra månad här och där över de senaste fyra åren och på så sätt fått extra tid med barnen. Vi gör det som passar oss. Snart blir det dags för mig att börja arbeta och min yngsta kommer få gå mer i förskolan än min äldsta. Är övertygad om att hon också kommer att förbli en fantastisk liten unge eftersom hon fortfarande har samma föräldrar som sitt äldre syskon och får samma kärlek och uppmärksamhet från oss.

    Vi måste sluta döma vad andra gör! Vi gör alla vårt bästa för våra barn. Respektera varandra! Hur kan en del ha glömt bort denna grundläggande mänskliga regel? Kan ni inte respektera andra så måste ni nog se över om ni verkligen är nöjda över er egen situation. Lyckliga människor har inte ett behov av att spy galla och trycka ned andra som lever annorlunda än de själva.

  81. Jeg bor i Norge, og her det vanlig at man er hjemme med barna til de er cirka 1 år, og så begynner de i barnehagen (førskole). Det er ganske få som velger å være hjemme lenger, men nå har vi sikkert et annet system med tanke på penger fra staten etc. Man deler opp det sånn at mannen må ta minst 10 uker av ledigheten, ellers forsvinner de 10 ukene. Jeg personlig er glad for at min datter startet i førskolen ved 13-måneders alder, jeg kjenner at jeg ikke kunne gitt henne all den fine stimulansen hun får i førskolen med dyktige pedagoger og andre barn. Så det har fungert supert for oss! Men her kjenner jeg heller ikke at det er noe press den ene eller den andre vegen, man trykker ikke ned hverandre enten man velger å gjøre det på den ene eller den andre måten.

  82. Jag skulle vilja uppmärksamma svenskar pâ hur EXTREMT bra de har det med lâng mammaledighet och möjlighet (!!! och inte tvâng) för papporna att kunna ta ut ledighet utan att bli av med jobbet eller tittade snett pâ av arbetsgivaren som aldrig mer kommer ge chans till karriär eller ansvar.
    Jag bor i Frankrike och här har man bara 4 mânader beltad (av arbetsgivaren och staten), 1 mânad innan och 3 mânder efter. Man kan fâ sjukskrivning 2 veckor innan och efter denna period och vissa arbetsgivare lâter dig ta ut sparad semester och förlänger mamma-ledigheten 1 eller 2 mânader, andra väljer att spara semestern och spendera tid med barn och man senare pâ âret. I frankrike har man rätt till obetald föräldraledighet, tidigare 3 âr men idag endast 6 mânader som arbetsgivaren behâller din arbetsplats (men man kan absolut râka ut för att ”hamna i garderoben” och missta karriärmöjliheter när man kommer tillbaka!).
    Det vanligaste är att man lämnar barnen pâ bebis-dagis när de är 3, 4 mânader gamla. Dagisavgiften förhâller sig till ditt hushâlls inkomst – lâg lön = nästan ingen kostnad, medelinkomstagare (ca 25 000 kr/ mân)= kan betala upp till 10 000 kr/ mânad, snitt kostnad 8000 kr/ mânad. Nanny som man delar med en annan familj kostar ungefär lika mycket sâ det är en smakfrâga vad förläldrarna vill ha för barnomsorg.
    Vâr son är 1âr idag och jag har varit hemma med honom hela tiden. Min man är egenföretagare och har kunnat vara med oss pâ BB 3 dagar. De 10 dagarna han har ”rätt till” i frankrike har han inte kunnat ta ut dâ han mâste leda företaget. Det är inte ”bra sett” här pâ arbetsplatsen att männen tar ut sin tid…. mycket finns att förbÄttra här!
    Med min man har vi löst det pâ ett mer okonventionellt sätt idag – jag är hemmafru och älskar det – har alltid varit min dröm och tack vare att vi kan leva pâ en lön har vi möjlighet att göra sâhär. Dock vill jag sätta vâr son pâ dagîs nâgra timmar i veckan för hans stimulans. Är även gravid med vâr andra son sâ det blir nog skönt om vâr äldre kan komma iväg och leka med jämngamla lite dâ och dâ.
    För oss är detta det bästa, men andra vill hellre jobba och dâ är det det bästa för dem, även om barnen lämnas väldigt smâ till andra (jag kan inte för mitt liv acceptera eller tycka att det är okey) men sâ är det och dâ mâste man göra det bästa av situationen! Sâ snälla svenskar, ha lite mer ödmjukhet till ert extremt generösa system och EXTREMT snälla och jämnlika män som faktiskt uppmuntras och vill stanna hemma med barnen, det är verkligen inte sâ överallt….

  83. Jag hade tänkt vara hemma i nio månader o därefter skulle den andra föräldern vara hemma nio månader. Men efter fyra fem månader var jag less på att vara hemma, älskar barnet mer än allt o att vara hemma, men blev väldigt långa veckor att underhålla fem dagar i sträck. Vi bytte taktik, började båda jobba 50 procent från sju månader (var tvungen att ansöka, därav tog det två månader innan det gick att genomföra) o det älskar vi, gjort det i över ett år och kommer fortsätta ytterligare ett halvår till nästa bäbis kommer. Då ska vi båda vara hemma på heltid någon månad innan vi börjar jobba deltid igen, kanske 40 procent till en början, vilket ger tre gemensamt lediga dagar.
    Att jobba deltid får en hjärnstimulans o längtar efter att umgås med barnet igen då en väl är hemma. Jag tycker jag är roligare o mer harmoniskt förälder såhär, då jag inte bara är barnpassningsenhet utan mer umgås med mitt barn. Såklart olika för alla, men funkat perfekt för oss

  84. Första barnet: Var hemma i 14 månader. Höll på att gå bananas.

    Andra barnet: Hemma på heltid i 9 månader, sedan delade vi 60/40. Dvs, min man var hemma tre dagar i veckan och jag var hemma två (fram till förskolestart). Grymt lyxigt upplägg!

    Tredje barnet (NU!): Skulle vara hemma helt i 7 månader men börjar jobba nu efter 5 månader istället. Längtar efter jobbet och den härliga 60/40-uppdelningen som vi kör även denna gång. Min man är hemma tre dagar, jag två. Det bästa av två världar! Kör så till augusti nästa år när det blir förskola.

  85. Alltså varför kan man inte bara göra som man vill. Har varit hemma 15 månader med 1:an, trivdes inte på jobbet, hade långt att åka. 10 månader med 2:an, och nu 7 månader med 3:an för att jag älskar mitt jobb och för att barnen älskar att spendera tid med sin pappa och jan med dem. Ha inte dåligt samvete för att det kryper i kroppen, det betyder bara att din hjärna behöver stimulans – inte att ditt hjärta älskar ditt lilla barn mindre för det!

  86. Jag kommer att vara hemma 20 månader och hade gärna varit hemma längre. Och.. detta trodde jag aldrig innan jag blev gravid. Jag valde att inte amma och tänkte därför att då kan min man lika gärna ta första halvåret, varför inte? Men så blev jag gravid och superfeministen ändrade sig plötsligt, hormoner… Jag vet inte, men även om det emellanåt är skitjobbiga dagar så älskar jag att vara hemma med min son och jag drömmer redan mardrömmar om jobbet fast det nästan är ett år tills jag ska tillbaka. Dags att byta jobb? JA! Men jag tycker att folk ska skita i hur varje familj väljer att lösa sin situation, det har ingen annan än de inblandade att göra med…

  87. Vabbar båda två i 4 månader (tidigt födda tvillingar), sen 10 sorgedagar då min ena dotter dog (jopp, 10 dagar, hade jag inte haft ett levande barn att vara föräldraledig med hade jag förväntat jobba då? Sjukt), sen mammaledig 7 månader, nu är min man hemma och ska vara det i 6 månader. Jag hade gärna vart hemma längre men tror ändå att det här blev bästa. Känner mest att jag gärna hade vart hemma längre då så mycket tid av min föräldraledighet var när sorgen var så total. Om du känner att du vill börja jobba så är det ju jättebra att göra det och kan ni lägga upp det så att ni båda är hemma på deltid så tror jag att det kan vara jätteskönt.

  88. Vi har gjort så att jag är hemma, dock hade sambon jobbat in en massa komp och semester, så han kunde vara hemma med oss de första tre månaderna. Guld värt för oss då det var struligt i början med kolik och bebis som inte kunde amma.

    Nu kommer jag börja jobba någob dag/vecka i januari enbart för att spara in föräldradagar så bebis inte behöver börja på dagis fören augusti.

    Men hade vi haft de ekonomiska möjligheterna hade vi gärna delat på föräldraledigheten och försökt vara hemma så länge det går. Men iom det är sådan skillnad på våra löner är detta inte ett alternativ.

    Jag önskar att om man är två föräldrar så borde man ta ut något medelvärde av bägges inkomster för att sedan ge en föräldrapenning efter det, då skulle man ju kunna välja vem som är hemma, oberoende av att den ena föräldrern tjänar mindre än den andra.
    Vi kommer ju inte ifrån att kvinnor i regel har sämre betalt än män, och så länge det ser ut så har inte alla valet att dela på ledigheten.

  89. Jag va hemma i 7mån med min son, trivdes inte som föräldraledig (haha ledig my ass). Hade inga vänner som va föräldralediga samtidigt eller ens hade barn så det va bara jag och knoddis. Men i alla fall, mannen längtade som bara den efter att få ta över. Jag va lite orolig över amningen då jag va arbetslös innan så jag hade inte ett jobb att gå tillbaka till utan jag fick ett nytt jobb som direkt innebar heltid. Men det funkade bra, jag helammade till 6mån, sen delammade jag tills han var 10mån. När jag jobbade tog mannen nätterna och sen vid 5 på morgonen ammade jag innan jag gick till jobbet och sen nästan direkt när jag kom hem igen. Tanken var att mannen skulle vara hemma i 1år och sen skulle sonen börja på förskola vid 19mån (i mars nästa år) men vi fick platsen vi verkligen ville ha redan när han var 15mån (1:a nov i år) så vi började skola in och sen har vi bestämt att han får vara på förskola 10tim i veckan nov, dec och sen börjar mannen jobba i januari men han jobbar bara 70% så vi hoppas på att sonen slipper vara så långa dagar på förskolan. Hittills har allt fungerat jätte bra, grabben älskar att vara på förskolan och hel familjen trivs med sina respektive roller. Det har funkat bäst för oss. Det enda jag kan önska till 2:an (om man har turen att det blir så) är att man kan få 1-2 mån övergångstid med en 3/2 dagars indelningen, för först jag hemma 7 mån, sen 1 mån jag hemma 3 dagar, han 2, sen 1 mån jag hemma 2, han 3 och sen tar han över i 7mån och sen förskola. Men det återstår och se! Främst är jag otroligt tacksam och glad över att vi haft chansen att vara hemma med vårt barn och att vi hittat en lösning som funkat bra för oss som familj!:) Lycka till!

  90. Hej! jag har varit hemma ca 1,5 år med båda mina barn, ingen dans på rosor -kolikungar och mest jobbigt föra halvåret sen blev det bättre. Tycker 1,5 år är lagom för att börja förskola men inte att de ska gå 8h dagar då, helst att någon arbetar deltid första åren eller att man flexar för kortare dagar för barnens skull. Tycker också det är upp till var och en hur man fördelar föräldrarledigheten mellan föräldrarna men i möjligaste mån att föräldrarna är de som är hemma då vi ar en fin fin föräldraförsäkning (om man bor i Sverige). Anledningen till att jag varit hemma och inte min sambo är att jag inte haft något jobb att gå tillbaka till annars hade vi försöka dela upp det mer men nu har vi inte haft råd då jag varit arbetslös (annat än pappa månaderna). När jag fått jobb har jag arbetat heltid och min sambo har gått ner till 75% under två år.

  91. Jag tröttnade vid fyra månader men eftersom jag helammar och tycker om det skulle det ultimata för mig ha varit att jag är hemma ett halvår. Sen är pappan och jag hemma på halvtid ett halvår (alltså går om varandra). Sen är pappan hemma ett halvår (eller längre om dagarna räcker). Då har man dessutom en lång, behaglig överlappande tid där man får det bästa av allt.

  92. Var hemma 15 mån med första och mannen två till efter det innan inskolning. Var hemma 14 mån med andra och skolade sedan in. Hade verkligen velat gå tillbaka till jobb tidigare eller åtminstone 50% eller dylikt. För mig är det psykiskt påfrestande att stanna hemma så länge. Anledningen har varit att min man jobbar Danmark och dessutom har betydligt högre lön.

  93. Jag är född 1975, min mama var hemma med mig i 6 veckor, ja, VECKOR. Sen återgick hon till sin karriär och Nanny tog över. På den tiden var det för mödrar antingen bli hemmafru på riktigt och glömma karriären, för barn kunde gå på dagis från 3 års ålder så då hade hon ju nästa bebis så hade man 3-4 barn så satt man hemma i 10 år. Eller så skaffade man nanny och var inte hemma knappt alls, för så lång betald föräldraledighet fanns inte i Österrike då, och det är lyx att det finns i Sverige. Skönt att kvinnor i Sverige kan välja lagom föräldraledighet och vi ska alla ge fan i varadas val och bry oss om vårt eget liv tycker jag. Cissi: gör som du vill och vad som funkar för er, och vill man vara hemma länge så ska man inte behöva be om ursäkt för det, och vill man vara mån om sin karriär och jobba tidigt igen inte Heller.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..