Ska vi ha det såhär?

Efter att ha haft mamma och pappa här i ett dygn så slår det mig än en gång, ännu starkare att vårt moderna sätt att leva som familjer ändå är ganska… Sjukt. Jamen, detta med att träffa barnens mor- eller farföräldrar typ en gång i kvartalet och då vara som några slags halvstela gäster hos varann. Tack och lov har jag det inte så med mina päron, men vet ganska många vuxna barn med egna barn och deras föräldrar som har den relationen och inställningen.

Alltså, ta det inte som att jag skulle vilja bo under samma tak som mina föräldrar, svärföräldrar eller syskon. Tack men nej tack. Nä, det jag menar är hela konceptet, normen att man under framförallt barnets första år ska leva och agera kärnfamilj helt på egen hand. Styra skutan själv. Ensam är stark? Hela idén om att bara två (eller en) föräldrar ska ha huvudansvaret över ett blöjbarn är ju faktiskt ganska bisarr.

Förr levde man ju inte så. Om jag får lov att leka lite Herman Lindqvist så vill jag påminna om hur kort tid av människans existens som vi levt som vi lever familjelivet idag. Bara för några decennier sen hjälptes man åt mycket mer, tänkte storfamilj framför kärnfamilj. Man bodde med, eller nära varann och såg ansvar över barn som en gemensam sak. Okej, pissiga könsroller och kvinnosyn med övrigt att önska, men ändå. Idag pratats det ofta om att inte ”belasta” resten av släkten för mycket med barnen. Alla har ju så ”fullt upp” med sitt.

Jag skäms nästan över att be om hjälp med Helmer. Även när mina egna föräldrar typ tvingar sig på och vill avlasta känner jag viss skuld över att ”smita undan”. Det är ju helt irrationella tankar, men de finns ändå där. Formade av en tidsanda där främst kvinnor förväntas vara några slags superhjältar som bollar långa dagar ensam med barn med allt annat i livet. Och bara förväntas klara av det på egen hand.

Vi är ju två på många sätt priviligerade vuxna, som på pappret ska kunna hantera en unge på heltid utan att blinka. Men verkligheten, sanningen är att vi ganska ofta pratar romantiserande om Linus uppväxt i kollektiv. Om att ha flera ”föräldrar”, flera vardagligt närvarande vuxna förebilder och alltid någon som orkar leka eller bekräfta. Vi romantiserar storfamiljen fast vi inte direkt är sugna på att dela hus med massa andra barnfamiljer.

Tycker du jag låter helt flummig eller fattar du… Kan du tänka i samma banor?

  1. Håller med! Många från andra kulturer tycker nog att vi är helknäppa som inte typ lever med mormor/farmor/moster/faster/osv.
    Jag hade nog aldrig pallat livet med barn om inte min mor, min svärmor och min mormor funnits. Det är inte lätt alla gånger med alls åsikter om hur man ska göra men jag tar hellre det än å sitta själv.

  2. Jag förstår hur du tänker. Absolut och du har en poäng där. Men jag förstår inte varför dessa tankar kommer upp när ni endast har 1 st barn! Två vuxna och ett barn. Du refererar till ”förr i tiden” men då hade familjerna sällan ett barn utan en hel hög ungar. Då förstår jag mer behovet av att kollektivt hjälpas åt. Hade ni haft två barn dvs 100% mer än det ni har nu så hade jag också mer förstått att tankarna kommit upp.

    1. Skulle skrivit svar till dig här, men det blev fel så det ligger längre ner. Handlar inte bara om praktisk avlastning utan om att få sällskap av andra vuxna i det jättesvåra uppdraget att vara förälder (som faktiskt är skitsvårt oavsett hur många barn man har)

  3. Hej kära! Varje gång jag läser din blogg så känns det som om jag skrivit den själv, fast för 9 år sedan, när min son var liten plutt. Du prickar in mina reflektioner och vi verkar tycka och känna samma om så mycket. Jag är nog säkert tio år äldre än du och har gått igenom same shit och ljuvliga stunder som du har gjort och kommer att göra. Skall bli så härligt att fortsätta läsa din blogg. Tänker att det vore så trevligt att träffa dig. Keep on och stå på dig! Kram

  4. Tänk så olika vi är, tur är väl det! 🙂

    Mitt barn är lika gamalt som Helmer, men jag skulle aldrig få för mig att min eller min mans föräldrar skulle byta blöja eller mata min unge. De får göra det roliga, leka med glad bäbis typ.

    vi träffas ofta, typ en gång varannan vecka så är rätt nära varandra, men det handlar inte om att ensam är stark, utan tror mer liksom att varken jag eller bäbis känner behov av att någon annan ska ta ett morgonpass, matning, blöjbyte etc. (Nä, försöker inte utmåla mig som en supermorsa.)

    Vad gäller ”hjälpa till” så kan man ju hjälpa med andra saker än just med bäbis konkret, typ, vi blir ofta bjudna på middag (=vi slipper laga mat = mer tid över till familjen :P)

    Jag brukar tänka som så att jag (vi, men jag har bäbisen mest om dagarna) har huvudansvaret, och tänker som de så ofta sägs ”barnbarn är livets efterrätt” så våra anhöriga brukar mest få leka/hålla i glad bäbis och slipper liksom diarréblöjor och höga skrik när ytterkläder åker fram 😉

  5. Kan hålla med lite där. Ett barn på två vuxna är väl ren lyx ?? Hur kan det vara bisarrt. .? Njut så länge ni bara kan av att endast ha ett litet pyre -innan / om ni vill ha syskon ?
    Frågan är om det var så härligt som du beskriver…Tänk att du kanske var tvungen att rodda och vara mamma åt tio barn istället. …Alltså hjälpas åt med det. ..Nä det hade Inte jag orkat gud vad rörigt. …?
    Skönt med far -och morföräldrar men främst för att det är så fint med äldre generationer för barn och se den kärlek som kan växa fram ?

    1. Ja, vissa kanske ser det som lyx att vara två vuxna på ett barn. Men det är lyx för barnet att ha fler än bara två vuxna omkring sig. Ju fler vuxna som finns i närheten och älskar än, desto tryggare liv. Tror att även små barn kan uppleva skörheten i att vara tre personer som ska stå emot resten av världen. Ju fler desto bättre. Du brukar ofta prata om barnperspektivet. Du kanske ska se barnperspektivet här i första hand, istället för ”få Cissi att känna sig dålig för att hon skulle vilja ha fler vuxna med i Helmers uppfostran trots att hon bara har ETT barn”-perspektivet?

  6. Jag lever med mitt barnbarn. Min yngsta dotter på 20 bor hemma med sin son som är 18 månader och jag kan inte se det på något annat sätt än att det är en rikedom för oss alla. Dottern får avlastning (även om hon självklart är mamma och den som har huvudansvaret/ bestämmer), jag får ynnesten att vara nära mitt barnbarn och se honom växa upp och han får många människor som älskar honom och som han är trygg med.
    Det passar inte alla, och visst är det slitningar ibland att bo så tätt, men det är en petitess i förhållande till vad vi vinner.
    Jag tror barn behöver och mår bra av att ha nära band till andra vuxna. Jag tror den nya mamman mår bra och jag mår då finemang av det.
    Sen att jag som 46 åring inte har samma ork som när jag var tjugofem men jag gör det jag har lust med (lite mer kanske) och resten lämnar jag till hans mamma.
    Å självklart kan en mormor byta blöja, mata, uppfostra och inte bara ta kärleken och gullandet.
    Ha en fin resa nu Cissi. Vi var på Cypern med Noah och jag tycker det var galet jobbigt med packning o allt. Kram ”Den åldrande flerbarnsmorsan.” 🙂

  7. Den stora omställningen är ju från noll till ett barn, tycker jag. De allra flesta har ingen eller väldigt liten erfarenhet av spädbarn och det vore konstigt om man helt obekymrad bollade omkring detta lilla nya liv utan en känsla av att det vore jäkligt skönt att få luta sig mot någon med erfarenhet. För det var det jag saknade. Kanske inte någon som fysiskt tog hand om barnet (även om det också varit skönt med tanke på att han sov som en kratta i nästan 1,5 år), men någon som fanns där med mig i vardagen och som kunde peppa och stötta och bara finnas till som en erfaren klok person. För frågor, det hade åtminstone jag tusen och åter tusen. Och BVC i all ära, inte ersätter de en person man verkligwn känner. I en storfamilj förr i tiden kom man ju dessutom i kontakt med små barn tidigt så det var nog sällan en kvinna fick barn utan att knappt ha tagit hand om en bebis/småbarn tidigare.

  8. Cissi, jag förstår precis hur du menar. Med den skillnaden att det gäller ju inte bara att du/ni får hjälp nu när du tycker det är jobbigt med Helmer och att ha eget ansvar över en bebis. Det gäller ju alla i familjen, över generationerna. T ex när föräldrarna blir äldre och behöver hjälpe med saker och ting att man inte lämpar över dom på landstingsdrivna ålderdomshem mm utan som barn finns där för dom. Och dina syskon, om du har några, när dom får barn osv. So it goes both ways, så att säga. Men du har kommit på det nu, när du behöver hjälp med Helmer 😉

  9. Jag tänker EXAKT som du.

    När människor går under av småbarnsliv beror det inte sällan på just detta. Att man är isolerad, ensam i sin lilla kärnfamiljsö och ska jonglera både jobb och familj utan avlastning. Förskola och nannys är ju toppen (vi använder båda), men allra bäst är såklart de som har en känslomässig relation till barnet. För att inte tala om vilken vinst det är för de ungar som får en nära och varm relation till fler vuxna än föräldrarna.

    För egen del har jag gjort erfarenheter av detta just nu. Jag är frilans och jobbar ett par månader på annan ort, där även mina föräldrar bor. Mitt barn har precis varit nere hos mig en vecka (pappa jobbar på hemorten så det blir lite delad vårdnad just nu). Väl här nere har barnet fått vara mycket med mormor och morfar eftersom jag jobbar och vi inte har dagis här. Det är givetvis lite bökigt men också så många fördelar! Jag märker vilken fin relation mitt barn får med morföräldrarna (mer än bara det där släktmiddagiga du pratar om) och dessutom får jag jobba med det som jag älskar. Mitt alternativ hade varit att tacka nej till jobbet. Det hade GARANTERAT varit en spik i kistan för min och min mans relation. Såklart saknar vi varandra och såklart hade det varit ännu göttigare om vi kunnat jobba på samma ort. Men tyvärr kan jag inte välja, och det kommer många fina bieffekter av att det nu är som det är. Inte minst att jag kommer nära min familj och att min familj kommer nära varandra. Så även om det blir lite pyssel för oss, så märker jag hur bra det liksom är för allas relationer i vår familj. Vi har ju helt enkelt bara tvingats tänka utanför boxen, eftersom jag har det jobb jag har. Men det har också blivit bra!

    Nätverk is the shit, helt enkelt! Och de måste ju inte bestå av immidiate family, även om de gjort det i mitt fall.

  10. Tror för övrigt starkt, kanske inte på kollektiv- men väl på ”by-idén”. Är själv uppvuxen med föräldrars vänner som odlade by-grejen. Egna hem, starka nätverk. Delningsekonomin som är så inne nu körde de med på åttiotalet, liksom. Det är en sån styrka att ha fått växa upp med så många trygga vuxna som man litat på och verkligen KÄNT.

  11. Jag bor i Australien och pga av hyfsat dyr barnomsorg så ser man massor med farmor/farfar mormor/morfar rulla barnvagn här.

    Vet inte vad vi hade tagit oss till om vi inte hade hjälp från farmor.
    Jag jobbar 4 dagar/veckan nu. Två dagar går min son på dagis (farmor lämnar så att han inte behöver gå så långa dagar), och två dagar är han med farmor.
    Dom har en så fin och nära relation.
    Vi har ju verkligen haft tur att hon gick i pension lagom tills jag var tvungen att börja jobba, och att hon ville ha honom så mycket.
    Men pga trist förskolesituation så är detta det enda sättet många har råd att skaffa barn och jobba.
    Skönt att nåt fint kan komma ur det hela.

  12. Jag är en stolt och gärna närvarande moster! Tycker att jag får en jättefin kontakt med barnen just pga att jag FÅR vara närvarande, jag får mata och byta blöja och gosa och leka! Tror att barnen blir trygga av att få känna sig älskade av många vuxna faktiskt. Att det finns fler än mamma och pappa som finns där. Jag kommer låta min familj få hjälpa till och vara närvarande med mina barn. Tror inte det finns rätt eller fel! Man ska göra det man mår bäst av för då mår barnet också bra! Tack för en bra blogg!

  13. Njae, håller nog inte med. Dels skulle jag bli helt jävla skogstokig av att bo alltför nära mina föräldrar/svärföräldrar, men tänker också på hur otroligt jobbigt det skulle vara att bo i ett kollektiv där man ibland förväntades ta hand om ANDRAS ungar??!! Fy tusan…. Nä, jag gillar familjelivet som det ser ut nu, vi är 4 i familjen och det är för oss perfekt! Får ryyyysningar när jag hör om folk vars föräldrar/svärisar har egna nycklar hem till sina vuxna barn, och går och kommer som de vill. No thanks, inte för mig.

  14. Mina föräldrar har varit underbara och haft vår dotter minst en kväll i veckan (ibland 3 kvällar) när jag behövt jobba en stund (egen företagare-frisör) och min man jobbat på annan ort mån-tors hennes första 8 mån. Vi har fått en bättre kontakt sen hon kom och vi träffas ofta även på helgen och blir bortskämda med mat. Även min bror och hans tjej har varit hos oss ofta och umgåtts, så skönt med lite avlastning. Och vår dotter som nu är 1 år och 9 mån har så bra relation till dem. Sover där en natt i månaden med så att vi kan ut och äta eller bara vara hemma och ha det mysigt och sova länge, mysa och hitta tillbaka till varann. Man ska utnyttja sin familj om man kan och de bor nära! När man blir mormor/farmor gör man ju allt det med sina barnbarn som man inte själv hann med under småbarnsårens pusslande. 🙂 Min mamma och dotter går tex ut i skogen och plockar björnbär och myser på ett sätt som vi aldrig skulle komma på själva. En helt annan ork och inspiration när man inte har en liten på heltid, så jag hyllar min älskade mamma! 🙂

  15. Fast vaddå? Ett barn upptar ju ändå 100 % av ens tid när man är föräldraledig, om man INTE har uppbackning. Två barn tar också upp 100 % av ens tid. Tre barn tar också upp 100 % av ens tid. Och så vidare. Visst, klart det blir mer intensivt ju fler barn man har och då handlar det kanske mer om praktisk avlastning, ”tar du den så tar jag den”. Men det är väl inte bara det livet handlar om?! Det behöver inte ens bara handla om avlastning. För mig handlar det ofta om behovet av att ha andra vuxna omkring mig samtidigt som jag tar hand om mitt barn. Att prata med, att skratta tillsammans med åt roliga saker som ungen gör, och såklart även att lämna barnet hos när man behöver gå på toa. Att alltid bara vara två vuxna, oavsett hur många barn man har, är sårbart och skört. Man behöver andra att dela sina tankar, glädjeämnen och besvär med.

    1. Oj, detta skulle varit ett svar på Carros kommentar om att hon inte fattar varför Cissi tänker såhär när hon ”bara” har ”1 st” barn.

    2. Elin : Jo men då tänker du i andra banor.
      Jätteroligt och skönt att få den mentala feedbacken av en äldre vuxen med erfarenhet, håller med.
      Men självklart är det stor skillnad i arbetsbelastning mellan 1 eller 3-4 barn.
      När jag roddare med en bebis med startläget 2 bebisar så var det busenkelt. Allt gick ju så enkelt och smidigt. (När de passerat kanske 6 månader då och hade rutiner. )

  16. anna: Du har givetvis en poäng där. Att det är skönt med en annan generation erfarna föräldrar. Om man har en schysst relation med sina föräldrar då och är rätt nöjd med sin egen uppväxt . Mina barns mor -och farföräldrar har varit engagerade och barnen har en fin nära kontakt med dem. Det är en gåva. Men jag tycker oavsett att en bebis på två vuxna borde flyta på fint -om ungen mår bra och inte ”avviker ” eller mår dåligt på ngt sätt. Som tvillingförälder är det rätt svårt att sätta sig in i vad folk klagar över som har ett litet friskt barn. Tro mig. Vi är många som undrar och det är inte av ondo. Men allt är ju relativt och man kan inte jämföra alltid.
    Men ibland är det bra att få lite perspektiv. När jag och min man ( eller bara jag ) endast hade en bebis ngn gång så var känslan att vara barnfri ! Allt tog hälften så lång tid och det var lätt som en pannkaka. Om jag bara hade fått en bebis från start så hade jag kanske tyckt det var jobbigt med bara ett -jag vet det…Men ändå.
    Man pratar om att inte jämföra men jo ibland är det bra. Mina syskon som har fyra , respektive fem barn har en betydligt mer intensiv tillvaro än mig. Så är det ju bara. Ingen tävling vem som har det ”värst ” men perspektiven förskjuts ju lite med antal barn.
    Mina syskon har ju förvisso gjort det valet med en stor barnaskara så de beklagar sig sällan. De har ju önskat ha det så och är helt insatta i hur intensivt livet kan vara med storfamiljer.

  17. Mina barn har (ffa 6åringen ) en väldigt nära relation till mina föräldrar och farmor.
    Den äldsta var Jag ensam med i 3 år och vi har bott hos min mamma och min pappa vid tillfällen. Min pappa hade den äldsta 5 dagar i veckan innan vi fick dagisplats och han har även hjälpt till att hämta och lämna på dagis och hon sov där minst 2 ggr i veckan pga jobb. Hon har oxå sovit hos mig bästa vän flera gånger själv från 2 års ålder och har således många trygga punkter och många vuxna som närmaste nätverk. 6 månader gamla har haft barnvakt dvs sovit utan oss 5-6 ggr utan problem – hon är enkel och är nästan lättast på natten. Vaknar kanske en gång och sover bra. Jag har aldrig haft problem att lämna hos någon annan eftersom dom är vana att vara där och vi försöker umgås mycket med våra föräldrar för att skapa starka band så det aldrig ska vara problem eller jobbigt.
    Det kan lixom inte vara fel att låta barnen ha ett stort nätverk. Tänk om något händer – man blir sjuk och kan inte ta hand om sitt barn av olika anledningar (nu är ju det en ”extrem” situation) och barnet aldrig varit utan mamma eller pappa. Vet flera som aldrig varit borta från sina nu relativt stora barn eller kan slappna av när man är borta från barnen. Det måste vara jobbigt. Självklart är det olika för alla men jag hade aldrig klarat första åren med 6åringen utan mina föräldrar – skulle ju aldrig ha fått någon egentid eller kunnat göra något om det inte var för dom. Även om man klarar det på två vuxna så är det ju en enorm fördel att kunna ta och få hjälp.

  18. Men du verkar ju själv inse att andra har det tuffare än du, och att du kanske hade tyckt att det var jobbigt att bara ha ett barn om du inte först fått tvillingar – så varför är det så svårt att ta in att alla människor har sina unika förutsättningar och omständigheter? Jag har själv ett barn och kommer inte att skaffa fler, eftersom det är precis på gränsen till att jag orkar med det (friska, underbara) barn jag har. Jag är helt övertygad om att min tillvaro är ”jobbigare” än för många som har flera barn. Det vet jag eftersom vänner med flera barn BERÄTTAR för mig att de inte har det särskilt tufft och gärna skaffar ännu fler barn, och att de aldrig skulle komma på tanken att göra det om de tyckt att det varit så jobbigt som jag tycker. Ja, TYCKER. UPPLEVER. Det handlar om subjektiva upplevelser. Just därför är det helt poänglöst att jämföra på det sätt du gör. En person kan gå in i väggen av en arbetssituation någon annan hade orkat med utan problem – VI ÄR OLIKA och VI UPPLEVER VÅRA LIVSSITUATIONER OLIKA. Förståelse handlar om att sätta sig in i andra människors referensramar och livsvärld och lita på att de är experter på sina egna upplevelser – vad DU anser att en annan människa ”borde” klara av är inte särskilt intressant. Ja, jag är irriterad, för det är extremt skuldbeläggande av alla oss som av olika anledningar inte lever upp till dina och många andras bild av vad man ”ska” orka.

  19. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen även om jag förstår vad du menar. Visst är det få som lever som en storfamilj men i mitt eget fall så hämtar min mamma min dotter två gånger i veckan från förskolan. Jag har sett och hört att det är vanligt att mor och farföräldrar hjälper till att hämta. Dessutom är det många småbarnsföräldrar som tar med sig mor-farföräldrar på sin semester. Vi var på charter i Grekland i somras och jag blev riktigt förvånad över att det var så många som reste med halva släkten kändes det som.

  20. Jo vi resonerar ju precis så. Storfamilj där man liksom delar på bördorna. Så vi flyttade till segersäng där vi har två familjer vi är nära vän med. Framförallt Anjas familj som är som vår egna extended family. Vi tar varandras barn, hämtar på förskolan åt varandra, o delar ofta vardag med matlagning o barnpassning. Sover över hos varandra osv. Barna är som syskon. Super! Jobbigt som satan med fem barn istället för två men gemenskapen och faniljekänslan slår allt. 🙂

  21. Varför jämföra? Alla har rätt till sin egen uppfattning och upplevelse, oavsett hur andra har det. Alla är olika. Ett barn kan vara helt utslitande jobbigt för någon medan någon annan roddar 4 utan problem.
    Du borde nog lite oftare kliva ut från din egen referensram för bara för att ditt liv (eventuellt – vad vet jag) fungerar för dig behöver inte du/ni vara normen.

  22. Jag instämmer här! Allt Cissi skriver har jag också tänkt… Exakt! Min bebis är några månader äldre bara. Är ensamstående med pappan boende utomlands, så jag har 100% ensamt ansvar för bebis. Är mellan boenden och bor därmed hos mina föräldrar som fått så fin kontakt med min bebbe. Dock så tycker jag det ändå blir för nära att bo tillsammans med just inga föräldrar, eftersom det skaver i mig att dom ofta tar över och förminskar mig i min föräldraroll så jag känner mig oduglig. Men jag tror det blir fint att dom kommer kunna ses några dagar i veckan framöver! Så får min son en fin relation med andra vuxna och jag får avlastning.

  23. Som småbarnsförälder håller jag med utifrån eget persepktiv, dvs jag skulle gärna ha hjälp och ibland är det enklare att ta hand om andras barn också en bara egna (de leker mer själva). Men som morföräldrar, singel, par m.m. är man nog inte lika sugen på det engagemang som krävs. Tror mest på att som LD flytta nära vänner i samma situation och hjälpas åt.

  24. Två barn är mycket mer än dubbelt så många som ett är det många som tycker… Kollektiv är nog ingen dum idé! Varför inte?

    1. Det berättades för mig innan nr 2 kom att två barn är mer än dubbelt så mycket som ett. Jag tänkte ”nu överdriver dom igen”. Tyvärr var det inte så…. OMG! Men vårt andra barn är som kvicksilver, har nog en del med det att göra. Jag vilar på jobbet.

  25. Men snälla LaRose. Vad snackar du om? Tycker du ofta kommenterar klokt men här fattar jag ingenting. Hur ska en mamma eller pappa till ett barn, som tycker det är tufft och utmanande kunna relatera eller ta in hur det är med 10 barn. Det är ju bara så overkligt och hör överhuvudtaget inte hit. Man behöver hjälp, de föesta behöver hjälp och jag tror att hela familjen bara mår bra av att ha en tredje eller fjärde part som lär känna och umgås med sitt älskade barnbarn/syskonbarn etc. Varför dessa kommentarer om hur lätt man ska tycka det är om man ”bar” har ett? Jag tycker du är väldigt dömande och oschysst där. En annans känslor förändras ju inte för att du kommer med din åsikt.

  26. Jag hade faktiskt gärna bott i någon typ av generationsbostad, att man har en villa med en lgh med egen ingång. Där man delar trädgård och vissa ekonomiutrymmen. Tror detta blivit vanligare i tex UK efter fastighetskrisen. Då kan en släkting (eller flera) bo där och både ha sitt eget men ändå vara med. Man behöver ändå inte umgås 24/7 utan när det passar och man vill. Mysigt hade jag tyckt. Men jag gillar både mina och makens föräldrar skarpt. Synd att det inte byggs 🙁

  27. Angående att det var vanligt att man levde i storfamiljer förr i tiden i Sverige är en myt. Det har gjorts undersökningar av när personer från olika generationer levde och dog, och genom detta visade att det vanliga var att när personer skaffade barn så levde inte längre föräldrarna. I många fall var det inte heller möjligt för generationsboende, för det krävdes att hela storfamiljen hade råd att leva på samma gård. Den breda massan var arbetare och barn till arbetare fick börja jobba tidigt, deras förälder hade inte råd att försörja dem. Jobben fanns ofta på andra ställen än på hemorten och det är nog inte orimligt att tänka sig att vuxna barn, då som nu, flyttade till andra städer för att upptäcka något nytt, istället för att vara kvar på hemorten.

    Kollektivboende passar en del, men jag tror inte det passar alla. Nu är ”Tillsammans” en film, alltså behöver inte allt stämma, men det som är intressant i denna film är att slitningar uppstår då de boende i kollektivet vill olika saker, vilket gör att vissa flyttar.
    Jag tror också att i ett kollektiv kan det lätt bli så att vissa blir mer dominerande och får mer inflytande än andra när det gäller det gemensamma vardagslivet.
    Ett kollektiv med barnfamiljer kan fungera men jag tror också då att det gäller att alla vuxna är överens i sak om hur barnen ska uppfostras och att alla barnen behandlas lika så att de biologiska barnen får en positiv särbehandling.

    En annan aspekt av detta tror jag är att kvinnorollen har genomgick en förändring. Det var naturligt för kvinnor på 50-60-talet att ta hand om sin familj, och därmed också barnbarnen. Nu är det vanligt bland kvinnliga 40-talister att tänka på sina egna behov också, att bara fokusera på familjen utan på sig själv. Så jag tror inte generellt de vill binda upp sina liv genom att bara fokusera på sina barnbarn.

  28. Jo, f.s, fast även om det är en myt om Sverige ”förr i tiden” så är det så att om vi ser till hela mänsklighetens historia så är även de 10 000 år då människan varit bofast en parentes. Naturligtvis tjänar det ingenting till att romantisera endera epoken, men man kan titta på de jägar- och samlarkulturer som utgör hela fundamentet till vår existens. Dessa har fungerat som sammansvetsade och samarbetande grupper med delning av såväl bördor som glädjeämnen. Det är kanske meningslöst att prata om en ”mänsklig natur”, men man kan lugnt konstatera att det var just samarbete som en gång gjorde oss till evolutionära vinnare.

    Utan att romantisera, som sagt. Men jag tänker ändå att vi lever i en konstig tid när vi också tror att vi kan välja bort varandra. Det oberoende och den frihet som bland annat lönearbetet skapat är så skör och bedräglig. När människor ligger ensamma på sin dödsbädd och barnen är på annan ort har de föga glädje av det där ”oberoendet”. Det finns sidor av alla mynt och vi kämpar väl för att hitta den perfekta skärningspunkten mellan personlig frihet och gemenskap med andra.

  29. Håller med! Bävar för att vara hemm med barn igen fr.o.m. April. Avskydde det förra gången och hade ändå svärmor möjlighet att vara med nån gång i v….

  30. Håller med dig Cissi!

    Vi har ett barn o ett på väg och min mamma och min bror har varit väldigt närvarande hela tiden. Det är guld värt. Mamma o jag sågs mkt under föräldraledigheten, jag behövde vuxenkontakt och så blev det avlastning. Och nu hämtar mamma o min brorsa (som inte har egna barn) en gång i veckan på förskolan, samt är barnvakt om vi behöver. Det blir winwin, vi får avlastning och framförallt får de en bra och härlig relation! Att ha flera vuxna i sin närhet är väl jättebra, jag hade bara ensamstående mamma med släkt långt bort och kunde sakna en mormor/farmor som inte fanns (dog också när jag var liten).

    Vi bor i Stockholm och bostadssituationen här är som den är. Mamma bor i villa o vi är jätteofta där. Vi har funderat på att flytta dit och bo tillsammans (faktiskt min mans idé!) men det pallar inte jag, det blir FÖR nära. Generationsboende hade varit perfekt. Nu bor vi ändå ganska nära varandra ändå så det funkar.

  31. Varför måste man skuldbelägga människor för att de tycker att det stundtals kan vara jobbigt med ETT barn? Särskilt första barnet är en jättestor omställning. Hur många mammor/pappor har inte låtit tårarna rulla när allt känns nattsvart mitt i natten när guldklimpen inte alls vill sova? När barnet får sin första förkylning? När man famlar i mörkret och har ingen aning om man gör rätt eller fel? Sen finns det barn som är mer krävande än andra. Sen är det så lätt att säga ”njut nu när ni är två vuxna och ett barn” när man själv inte längre befinner sig i den sitsen och har fler barn. Med fler barn kommer ett ökat självförtroende och man blir mer avslappnad och då är det väl lätt att tycka att ett barn är väl inget?! Sluta skuldbelägga föräldrar!

  32. Jaa jag håller med dig carro, spelar ingen roll hur många barn man har man kan ändå känna behov av hjälp och det får man göra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..