Lyxlivet

Fick en kommentar: 

 

Kan ju verkligen förstå ”Mom” och hennes tankar. Jag har aldrig hymlat med att jag numer har ett väldigt bra liv. Det som skaver lite i mig är hur man egentligen ska förhålla sig till klasskillnader och priviligier… Att vara medveten – absolut! Men mer? Sen?

Det tycks finnas en mentalitet, hos en del att man på olika vis ska skämmas över sin tillvaro. Antingen skäms folk för att de bor i nån förort och typ tar sms-lån för att ändå ha råd att köpa ”rätt” statusprylar. Andra skäms över att de fått det bättre än innan. Man försöker vifta bort att man nyss köpt hus eller annat många andra tycker är lyxigt. Helst ska man vara total medelklass med total medelinkomst som har ”vett” nog att inte leva utanför normen.

Och mitt i alltihop är det busenkelt att kolla via Skatteverket, Ratsit och så vidare vad folk tjänar. 

Jag känner ofta ett behov av att förklara och försvara mig. Berätta om alla mina hundår, när jag gick till soc med mössan i hand, när jag levde på potatis och lök i flera veckor som nyinflyttad stockholmare. Om tolvtimmars-arbetsdagar, alla nej, alla nya försök och tårar. Allt som tagit mig hit. Men jag orkar fan inte längre. Inte så detaljerat och inlevelsefullt som jag kanske ”borde”. För är det något jag lärt mig på vägen så är det att pengar aldrig är en garant för trygghet och kärlek. Visst, pengar är en möjliggörare. Men herregud vad mycket rikt folk jag känner och vet som mår piss. OBS, såklart överlag jävligare för en ensamstående morsa som sliter inom hemtjänsten. Men tror ni fattar vad jag menar. 

Det kommer alltid finnas totalt världsfrånvända konsumtionstokar som aldrig behövt lyfta ett finger, men ändå har alla förutsättningar. Just dessa har jag faktiskt svårt att unna. Däremot – alla andra, som byggt sig ett bra liv känner jag genuint unneri inför. Lyxa på! Att ha det gött och samtidigt vara medveten om orättvisor och utsatthet går ju alldeles utmärkt. 

Och till er som undrar: nä, vi är inte ekonomiskt oberoende. Vi är väl mest några slags priviligerade övre medelklassmuppar som är bättre på att bränna än spara… 

 

 

  1. Jag har definitivt inte behövt lyfta ett finger för det liv jag lever idag. Jag gifte mig. Thats it. Med en man som tjänar massvis o därför kan erbjuda mig ett gott liv.

  2. För mig är ”Klass” något man har, inte något en tillhör.

    Och vilka förutsättningar ang ekonomi i livet är inget en ska skämmas för – om en inte oärligt fått tag i pengar. Tycker jag.

    1. Det är vansinne egentligen. ”Det ska löna sig att jobba” som liberalerna brölar. Jaha för vem då? För min mamma som jobbat sönder sin kropp inom vården för 20,000 i månaden?

      1. Ja men lever du på dina egna pengar eller till största del av din sambos ? Det är skillnad tycker jag. Eller alltså hur man framställer det.
        Jag lever mer av min mans pengar än mina egna i perioder. Gillar inte alltid det och är inte stolt över det direkt… Han tjänar mer helt enkelt. Trots att jag jobbar bra och trivs med mitt jobbval alla gånger.
        Det kanske är därför man kanske ” tonar ner ” ibland. Att leva ” på någon annan ” har ju aldrig setts som särskilt sexigt i vårt samhälle ?

        1. Är man gift o lever ihop så lever man ju inte på varandra. Mina pengar är hans o vice versa. Nåt annat är ju snarare osexigt imo!

        2. Jo LD . Om man har en man / kvinna som jobbar hårt och man själv ligger hemma och pillar sig i naveln på dagarna ( kanske har skolbarn , dvs man är inte föräldraledig längre ) så tycker jag visst att man lever på någon
          annans ” svett”. Hur kan man tycka annorlunda?
          Men är det en överenskommelse som båda trivs med så är det ju bara att köra.
          Men det är fortfarande en som lever på den andre likväl.

        3. Ja fast nu pratade du om Cissi. Hon kanske inte drar in samma pengar som Linus (vem gör det??) men att påstå att hon lever på Linus för att hon inte har samma inkomst är ju ganska nedvärderande. Framförallt för kvinnor generellt som ofta både tjänar mindre o jobbar mer deltid än män.

    2. Ja fast oftast är det hårt arbete som ligger bakom en god ekonomi. Inte om man lever på någon annan men oftast är det någon som har slitit hårt , kanske försummat både familjen och sina barn.
      Det som framställs i media är ju ofta rätt skevt !

  3. Cissi lev livet som du vill! Förstår inte missunnsamheten faktiskt. Om man är en dålig människa som fått pengar på ett oärligt sätt så ja, aldrig annars. Kram

  4. OT men ser oftare missunnsamhet nedåt än uppåt. Vad man skall eller inte skall ha råd med som fattig, tiggare, sjukskriven, ensamstående mamma eller dylikt. Samhället har en olustig trend att ifrågasätta fattigas livsval, kläder, transportmedel, telefoner, och här handlar det inte om att de fattiga inte skall behöva skämmas över sitt liv. Att som rik få nån gliring om hur ofta en koketterar hos frisören eller går på dagspa är ju inget emot hur ofta folk öppet gapar om att man inte vill försörja lata fattighjon. Fast det kanske är för att jag inte är rik och inte umgås med så många rika människor (utom dig, Natashja).

  5. Varför vill du inte jobba själv då ? Tycker inte att det är fel att hjälpas åt ekonomiskt på något vis men den där känslan att inte ha ett eget driv till att tjäna egna pengar….? Bara nyfiken på hur man tänker. Har du några ” jobbdrömnar ? Vad har du för utbildning eller försörjde dig på innan äktenskapet?

  6. Jag ”hamnade” inom mitt ”yrke/jobb” av en slump (fanns inget annat vid den tiden för mig som nyutexaminerad och sen dess har det varit näst intill omöjligt att byta pga att man tyvärr verkar sättas in i ett fack efter en viss tids anställning inom ett omrade) och tjänar bra men vantrivs nagot fruktansvärt. Skulle gärna vilja byta nem mig sa att säga, till lägre lön men ett arbete jag inte trivs med. Tycker dessutom inte om att spendera pengar pa prylar eller annat…endast resor.
    Tycker absolut inte att man ska skämmas för att man kan unna sig, de flesta arbetar ända för vad de har. Men tyvärr är kvoten arbete/lön väldigt skev i de flesta fall

  7. Det handlar ej om jobb. När jag jobbade heltid så hade jag en lön på 18,000. Den lönen ger inte det livet jag lever nu. Jag hade knegat på precis som min mamma o slitit ut min kropp innan jag fick avsluta med en skitpension.

    Nu gör jag ungefär samma som Cissi. Bloggar, poddar, skriver krönikor. Det är vad jag trivs med. Jag har ingen utbildning alls. Inte ens gymnasiet.

    Förstår inte varför driv att tjäna pengar är det enda drivet som räknas o varför jobbdrömmar är det enda som ses som vettigt eller seriöst. Jag har andra driv och andra drömmar. Vara förälder. Vara med mina barn. Måla tavlor. Skriva. Sträva mot enklare tillvaro. Osv.

    1. Pension har du väl inte ännu…? ?
      Ja men då jobbar ju du kan man säga ☺Nej jag håller med att det inte bara är jobbdrömnar som ska räknas. Men att kunna klara sig ekonomiskt om man blir själv kan vara en ganska skön och trygg självständig känsla . Eller håller du med ?

  8. Cissi : Ja tänk vad märkligt detta är. Jag lyfter inte ens på ögonbrynet om jag ser ngn , vem som , njuta eller ”lyxa” som man då kallar det.
    Ser jag ngn äta gott och dyrt ofta tänker jag vad gott !! Haha….Jag vet av erfarenhet att pengar inte är vägen till lycka. Vet så många ekonomiskt oberoende som dras med både alkoholproblem och psykisk ohälsa. Det är inte i pengar eller inte pengar det sitter. …
    Däremot så har man haft det ekonomiskt tufft tidigare eller kommer från arbetarklassen så kanske man njuter mer av ett annat nytt materiellt liv. Det är för förståeligt.
    Men är det inte så i ditt fall att det är din sambos ekonomiska status som är god ? Att det är hans inkomst som du lever på främst ?
    Eller är din livsstil enkom av dina egna intjänade pengar ? Skulle du kunna ”leva samma liv ” som singel eller ensamtående?

    1. Jag tjänade bra åren innan jag träffade Linus, köpte egen bostad osv. Han tjänar ju mer eftersom han är 12 år äldre, man och driver stort företag, men personligen tycker jag det är viktigt att jag har ett eget kapital.

  9. ”OBS, såklart överlag jävligare för en ensamstående morsa som sliter inom hemtjänsten. Men tror ni fattar vad jag menar.”

    Haha fast vadå? Är det din värsta mardröm? Känns ju lite som att sätta sig på en hög häst och dra slutsatsen att det måste vara helvetet på jorden att vara ensamstående och jobba inom hemtjänsten?
    Sen har jag ingen aning om vad ni tjänar, såklart… Men det livet ni lever nu i NY är ju inget som skulle vara hållbart i längden. Jag menar, ni är ju där på semester för tillfället. Såklart äter man ute varje dag osv. Skulle ni bo där tror jag att er vardag skulle se väldigt annorlunda ut? Eller?

    1. Ja att ” se ner ” på en kvinna eller man som arbetar inom hemtjänsten tycker jag var väldigt klumpigt och generaliserade.( Lät som ”skräcken ”liksom ). Finns säkert MÅNGA som trivs och mår bra av det !! Kan tänka att det är riktigt meningsfullt. Dock borde lönen höjas rejält !
      Fattar dock inte riktigt vad ni menar med lyxliv att gå ut och käka gott några gånger i veckan ? Det är väl inte så anmärkningsvärt …?
      Jag blir bara glad när jag ser sånt ?

    2. Min ensamstående mamma har slitit ut sin kropp i hemtjänsten. Jag ser det definitivt som en mardröm. Det handlar ej om att jag ser ner på henne eller hennes jobb, tvärtom: jag beundrar henne o andra som henne. Men att vissa jobb är otacksamt slitgöra tycker jag ej vi ska osynliggöra.

      1. Ok men jag inbillar mig att hemtjänsten är mer humant idag…? Fint att hjälpa äldre människor och för vissa tror jag att det ger en mening iaf.

        1. Haha nä. Du inbillar dig. Min mamma är tvingad till förtidspension pga trasig kropp. Vilket innebär lägre pension. Hon har inte jobbat inom hemtjänsten för att hon är godhjärtad o vill hjälpa gamla. Hon har jobbat där för att hon måste. Vi måste sluta se den här typen av jobb som ett kall som kvinnor väljer.

    3. Nu tror jag nog inte du läste ordentligt? Läs om, så ser du att jag tar det som exempel jämfört med vad jag beskriver som rika människor som mår dåligt. Pratar alltså inte om mig själv eller mina preferenser.

  10. Svar till LaRose – jag orkar inte leva efter ”tänk om”. Jag måste leva på det sätt som funkar för mig. Shit happens o då får jag deal’a med det då.

  11. Tycker inte alls du ska skämmas. Människor kommer alltid att ha olika ekonomiska förutsättingar precis som det alltid kommer finnas människor som är missunnsamma.

    När jag och min man träffades så hade vi båda ”knegarjobb”, jobbade mycket extra, bodde i en liten och sliten lägenhet i ett mindre attraktivt område, åt sällan ute och om vi reste så var det på tight budget, etc.
    Idag driver vi båda eget och har firmor som går väldig bra, vi bor i stort hus, äter ofta ute, vi reser flera gånger per år, etc.
    Jag anser mig priviligerad, men skämmas det gör jag inte.

    1. Linda ja men ni har ju jobbat båda två på att ni vill ha det så. Inte alla som värdesätter materiell standard högt i livet.
      Ni är två personer jag bara skulle säga Grattis till ! Ni lever som ni vill och har strävat dit. Hur kan man missunna folk över en sån sak ?Fattar inte.
      Men lyckan tror jag inte sitter i pengarna oavsett ?

      1. @LaRose: så om BÅDA arbetar då är det ok att leva som man vill utan att skämmas för sin livstil, men om bara den ena arbetar så är det inte ok? Då har folk som du rätt att ifrågasätta ”men du lever väl så pga av din partner?”?

        Som vanligt är dina konstanta kommentarer helt ologiska och du verkar ha ett oerhört stor behov av att hävda dig själv och din ”kunskap” om precis allt. I det här fallet en massa antaganden om hur folk lever.

        1. Annica : Mina kommentarer är ologiska och osmakliga . Jag är nedlåtande och genuint dömande. Har jag skrivit så till någon specifikt ?
          Läs vad du skriver till mig.
          Ta dig en funderare . På allvar.

        2. P.s Och jag har stort hävdelsebehov också. Enligt Annica. Hur tycker du själv att du agerar och skriver till mig ? Personangrepp kanske ? Nedlåtande ?

  12. LaRose: nej klart man får gå ut att äta om man har råd med det. Menar bara att även om de tjänar bra i Sverige så de har råd att åka på lyxsemester till NY så kanske de inte skulle leva på samma sätt om de faktiskt bodde i NY. Jag spekulerar ju såklart bara! Men det är ju dyrare att faktiskt bo där och kanske inte lika lätt att tjäna massor? Lite fler folk på arbetsmarknaden än i Sthlm om man säger så;)

  13. Den svenska avundsjukan förnekar sig aldrig. Själv hade jag den underbart lyxiga förmånen att kunna vara hemma 2-3 år respektive med bägge barnen, efter det privat dagmamma. Avundsjukans fula huvud visade sig, speciellt från mammor som var tvungna att lämpa sina ettåringar på dagis för 10-timmarspass. Du har det bra Du, hette det, men verkligheten är att det låg mycket planering bakom. De fick gärna vara avis, jag brydde mig inte.

    1. Ewa : Ja jag hade en liknande situation. Var hemma flera år som hemmamamma vilket stack endel i ögonen ??
      Men då jobbar man ju hemma , inget lyxliv att ta hand om ett hem och barn även om det kan kännas fantastiskt värdefullt.
      Men efter det har jag definitivt velat tjäna mina egna pengar ! Ser det som en självklarhet.Skulle bli galen av att vara hemma på heltid.

  14. B – jag ska inte tala för Cissi, men jag läste det du reagerar på som en hänvisning till kommentarer hon och andra som har en bättre ekonomisk situation ibland får, typ ”lätt för dig att tycka/säga/göra så, du som har pengar, själv är jag enstamstående morsa inom hemtjänst..” eller ”som om du i din sits vet vad må piss innebär” etc.

    Jag uppfattar det alltså inte som att Cissi tycker att ”enstamstående morsa inom hemtjänst” är lika med ”helvetet på jorden”, utan att hon helt enkelt vill visa att hon har förståelse för att alla inte har en priviligerade situation och att det så klart skiljer sig åt från person till person vad ”må piss” innebär.

    Bara min tolkning..

  15. Jo jag förstår att hon menar det så också. Men just i den meningen skriver hon att det finns rika som mår piss, men att det då är jävligare att vara ensamstående och jobba inom hemtjänsten. Och det tycker jag var en onödig jämförelse.

    1. Varför då? En person med massa pengar som mår dåligt kan alltid köpa sig bättre och snabbare vård, tex. En ensamstående som jobbar som tex undersköterska har sällan den möjligheten. Du läste in massa, och det säger kanske mer om din syn på folk än min?

  16. Svar till LaRose…

    Vi bryr oss inte speciellt om materiell standard.
    Vi kommer båda från ”knegarfamiljer”, vi har kvar våra prioriteringar – att familjen är viktigast, och vi är inga lyxlirare. Men, vi har valt att investera pengar i en bra bostad (som barnen ärver en dag), vi reser gärna och idag till skillnad mot för kanske 10-13 års sedan så kan vi göra det flera gånger per år och vi kan välja resmål, boende efter helt andra premisser, och vi älskar mat och äter gärna ute och unnar oss också det.
    Jag tror inte heller att pengar gör människor lyckliga (jag var lika lycklig när vi levde enkelt) men man kan köpa sig en viss livskvalitet med pengar.

  17. Fast det måste ju vara mycket bättre att vara ensamstående och jobba inom hemtjänsten än att vara rik och må piss! 😀

  18. Jag utbildade mig och fick sedan mitt dromjobb (inom investmentbank) som 25-aring vilket gor att jag idag som 28-aring tjanar 2miljoner+ per ar, alltsa har jag det valdigt gott stallt. Min pojkvan tjanar lite mindre men inte sa stor skillnad, sa vi ar med andra ord valdigt ‘privilegiade’. Dock – vi bada ses knappt under veckorna eftersom vi jobbar extremt mycket; ofta mellan kl 9am – 4am, vi reser en del i tjansten och behover ofta jobba helger. Behover ofta stalla in familjesammankomster, jag kan inte aka hem till Sverige och min familj sa ofta och ssa vidare. Kan inte se att vi skulle kunna skaffa familj och ett ‘normalt’ liv pa ratt manga ar.

    Jag har ett valdigt spannande jobb men jag kampar som ett djur for min inkomst. Kan ocksa saga att jag inte ar mycket lyckligare nu an vad jag var som ‘fattig’ student – jag har schysstare klader och kan bo pa battre stallen nar jag aker pa semester, absolut, men lycka ligger som sagt definitivt inte i pengar. Kanner mig inte sarskilt ‘lyckligt lottad’ heller – jag jobbar ju bokstavligt talat ihjal mig (aven om jag inte jobbar sa hart kroppsligt). Sen en liten detalj ar att med hogre lon blir kostnaderna / livsstilen / ‘unnet’ hogre ocksa, sa kan inte saga att jag kanner mig sarskilt rik direkt, ha.

    1. Cecilia : Mycket bra beskrivet.
      Jag har levt på både mycket och mindre pengar ( dock aldrig varit riktigt fattig , så där kan jag inte uttala mig ) och min inre lycka har aldrig varit kopplad till pengar !
      Det är en myt som heter duga. En illusion. Att vi mår bra av att konsumera som galningar , vältra oss i lyx. Det kan skapa en enorm tomhet. Och ribban bara höjs….
      Dock glorifierar jag inte fattigdom på ngt sätt. Det är hälsovådligt och psykiskt påfrestande . Såklart.
      Pengar möjliggör om man gillar ett visst leverne. Typ så.

      1. Precis. Vet att nagra sagt att jag ser ut att leva ett ‘dromliv’ pa instagram t ex men det ar ju inte direkt en rattvisande bild av mitt liv; jag lagger inte upp nagra bilder de dagar da jag behover gora en ‘all-nighter’ for att aka direkt till flygplatsen for ett mote, eller nar jag ar sonderstressad, eller nar jag bara ligger hemma och ser pa netflix for att jag inte orkar gora annat, eller nar jag bara ar allmant tom och haglos och ledsen utan anledning.

        Dock, saklart mojliggor det att jag kan aka pa ‘drommiga’ semestrar och ata / dricka pa coola stallen – i mitt fall betalar jag detta helt sjalv dock vilket ar motsatsen till manga bloggare (menar inte dig Cissi!), vilket kanns valdigt skont. Har heller aldrig varit fattig men jag kommer val fran typisk medelklass. Vet inte riktigt var jag vill komma med detta mer an att det ar ratt mkt som ar illusioner har i livet.

        OBS jag tycker inte ett dugg synd om mig sjalv, ville bara visa att nagot som andra kanske efterstravar och avundas inte bara ar guld och grona skogar. Att tjana bra kommer valdigt ofta med ett hogt pris (oavsett om det ar jag sjalv eller min man eller bada).

  19. LD : Nej jag generaliserade kring att ” leva på någon annan ”. Det vi diskuterade riktade sig inte till Cissi. Jag frågade om livsstil finansieras av hennes egna pengar eller ej.
    Det jag skrev är att drar man benen efter sig på dagarna , har en partner ( man ELLER kvinna ) som jobbar hårt, stora barn som inte är hemma -så tycker jag visst att det är att leva på en annan människa . Vad är det annars ? Jag skulle inte personligen må bra av att vara beroende på det sättet. Alla är vi olika. Men är det helt grönt för den partnern man lever på så är det ju helt upp till var och en. Jag tror dock att den partnern som jobbar ( för två ? ) kanske innerst inne skulle vilja vara lite mer ledig. Att man kan varva och avlasta varandra . Om en i förhållandet inte är arbetsnarkoman förstås.
    Men att säga ” vi ” i sammanhang kring ekonomisk status då det är EN i relationen som endast drar in pengarna tycker jag låter lite konstigt.

  20. Sedan är det ju tydligt att de människor som är nyrika, har gjort en s.k ”klassresa” , ofta har ett större behov av att skylta med sin nyvunna livsstil.
    Den inbitna överklassen skyltar sällan med sina levnadsvanor eller privilegium. Man ligger lågt. Har inget hävdelsebehov. Personligen tycker jag det är väldigt soft . Och det har inte enbart med Jante att göra . Utan snarare en visdom och ett lugn över att veta att pengar inte är lika med lycka eller ”värde ”.
    Umgås med ett par ekonomiskt oberoende familjer vars barn bär samma typ av kläder som de alltid har gjort. De ser liksom inget värde i statusprylar utan använder sin förmögenhet till helt andra saker. Men vill uppfostra sina barn till allt annat än dryga och bortskämda individer.

  21. LaRose, varför ska det ses som att man är beroende av den andra för att man får pengar eller lever på den personen? i en FAMILJ så finns inte mitt eller ditt anser jag iaf, vi delar på allt, min man jobbar betydligt mer än mig, tjänar väldigt bra och vi lever gott på det, jag är inte ett dugg beroende för jag är min egen person, jag kan om jag vill jobba mer och tjäna mer men jag vill inte, varför när han mer än gärna betalar för allt, det är i min mening en familj, förstår inte varför man använder termer som beroende i det sammanhanget, isåfall är väl han lika beroende av mig, som håller ihop familjen hemma, gör allt här som krävs med två små ungar, han är beroende av min kärlek då, och om han innerst inne vill vara ledig så har vi en öppen kommunikation om det, varför skulle vi som enhet gå och lida om man inte vill ha det så? Om man ska dra beroende grejen så är ju han mer beroende av mig än jag av honom, han jobbar utomlands och reser mycket medans jag drar det tunga lasset med barn och hem, om vi gör slut så klarar jag alltid mig på nåt sätt med pengar, jag går inte under, men tror att han skulle må betyligt sämre om han inte fick träffa sina barn lika mycket pga av hur han jobbar och att han inte skulle kunna ha dom när han vill, nu blev det flummigt kanske men poängen är att nej det är inte att man är beroende av den som har mest pengar, i en familj som ger man och tar, av allt, kärlek, slit, pengar, lycka och sorg.

  22. Jag fattar faktiskt inte alls vad den här ”mom” vill med sin kommentar, som är i inlägget. Du lever lyxliv jag bor i Queens. Och?! Fattar ingenting.

  23. Precis. Min man skulle aldrig klara sig utan mig. Jag lever inte på honom. Han skulle vara helt jävla lost utan en partner. Jag möjliggör hans livsstil. Precis som kvinnor generellt gör. Vi sköter fan all markservice men ändå är det han som får cred för at det är ju han som sliter. (Dvs tjänar pengar med andra ord det enda som räknas som jobb)

    1. LD förstår lite hur du menar , visst.
      Men en sak jag är nyfiken på eftersom du skrev att du växte upp med en lågutbildad (?) mamma som slet ut sig i jobbet -fanns inte tanken att du själv skulle göra det motsatta ? Att du ville på egen hand skapa ett annat liv för dig själv jobbmässigt ? Utbildning ger ju valfrihet och ”makt ” i viss mening.
      Hur tänkte du där ? Eller var det annat svårt som satte käppar i hjulet under uppväxten?

      1. Nej tanken fanns aldrig. Den existerade inte överhuvudtaget. Sociala arvet som gör att vi går i våra föräldrars fotspår. Samt de bristande förutsättningarna man växer upp med när man föds in i arbetarklassen.

    2. Jo men har man större barn i förskola / skola så har ju hemmafrun/hemmapappan mer ledig tid under dagen än den som jobbar heltid hemifrån..Eller hur ?

    3. LD: jag levde i samma tro som du LD, min man skulle inte klara sig utan mig och min”omvårdnad”, fina barn och ett stort socialt liv. Men efter nästan tjugo år så hittade han en ny kvinna som gärna tog hand om honom, men inte gärna ville dela honom med hans barn…vi har nu varit skilda i över tio år..

  24. Ann : Förstår din poäng till viss del.
    Men vad jag försöker få fram är att som ( särskilt kvinna ) värna om sin ”ekonomiska självständighet” och det gör man oftast genom utbildning. Att stå på egna ben. Vore inte det en självklarhet att sträva efter ?
    Sedan har jag förståelse för att det kanske föreligger vissa hinder under uppväxten som gjorde att det inte gick att utbilda sig och på egen hand skapa det liv man innerst inne ville leva.
    Men att indirekt ( för det finns kvinnor -tro mig ) tappa riktningen i tidig ålder och ha som mål / önskan att träffa en välbeställd man som ska infria de önskningar som man själv inte orkat jobba för tror jag inte ett dugg på.
    Är man en familj där ngn partner efter x antal år börjar tjäna för två eller mer , fine -då gör man väl en överenskommelse.
    Men att SÖKA sig en rik partner för att man önskar sig en viss livsstil som man själv inte orkar skaffa sig tycker jag definitivt inte är något särskilt attraktivt.
    Någon som håller med ? Ska vi kvinnor leva på våra män ? Söka efter det som vi själva inte orkar jobba för ?

    1. LaRose: ett exempel på ”kvinna-söker-rik-man” ses ju på tv exempelvis. Men man måste fråga sig VARFÖR! Jo, normer. Inom vissa grupper är det norm att gifta sig med en man som kan tillgodose en viss livsstil som resulterar i att personen kan visa upp ”perfekta familjen” utåt. Lika mycket som normen bland dessa män är att tjäna mycket och kunna stoltsera med en ”snygg” fru, som föder många friska barn och som lagar god mat. Det handlar ju om att uppnå någon slags gammaldags, perfekt familjebild utåt. (Min teori).

  25. LaRose: ang senaste kommentaren till LD, är det inte bra mycket vanligare att man går i sina föräldrars fotspår? Det är ju något av ett privilegie att ex vara född in i en akademikerfamilj, även om de tjänar medelmåttigt. Tror att det psykosocialt sett är mycket ”lättare” att upprepa sin familjs mönster än att bryta det.

  26. LD : Det finns många kvinnor som söker sig en rik man. Inget nytt fenomen. Det finns kvinnor som kommer från ” fattigdom ” och söker sig målmedvetet ett annat liv som kanske en partner kan erbjuda.
    Jag kom ifrån ämnet lite , men många unga kvinnor idag har som dröm att träffa en rik snubbe och orkar varken utbilda sig eller skapa sig ett eget självständigt liv.

  27. LaRose: Visst men hur är det relevant i denna diskussion? Ingen här har ju medvetet jagat efter rika män.

    1. Jo jag har…Haha….?
      Innan jag hittade min egen väg och under en känslig period under mitt liv så drogs jag lättare till rika män för att jag tänkte ( omedvetet) att de skulle kunna ”ta hand om mig ” och att jag på så sätt skulle slippa fortsätta sträva efter det som verkligen var JAG . Tror att det är rätt klassiskt.
      Att slippa ta ansvar över sitt eget liv.
      När man håller på att formas och tillfälligt tappar riktning.

  28. Alltså LaRose. Dina kommentarer är osmakliga. Är man gift/sambo med någon och har barn så lever man fan aldrig på sin partner. Man delar liv och att se på det som du gör är ju både sorgligt för din egen skull och inte schysst när du ser på andra på det viset. Du vet ingenting om andras livssituationer egentligen.

  29. Osmakligt …?
    Tycker du och flera andra verkar missförstå hennes poäng lite.

    Själv vill jag också ha egen karriär, utbildning, anställning, kapital etc. Även om jag delar liv med min partner nu så finns det inga garantier för att det förblir så. Och vid en seperation är det nog få människor som ger den andre mer än den måste.

    1. Tack Anna. Ja du förklarade bra vad jag i grunden menar ! Hur kan dessa åsikter anses som osmakliga. .?
      Jag skrev ju även att jag lever själv på min man ( ja jag ser det på det viset ) men tjänar också egna pengar .
      Han tjänar mer trots att jag har högre utbildning på alla sätt och vis. Men jag skulle aldrig vilja bli försörjd eller beroende på det sättet.

  30. Annika : Har inte på ngt sätt uttryckt mig kränkande utan är genuint nyfiken på hur kvinnor ( då främst ) ser på sin del i att bli försörjd. Har man barn hemma på dagarna så är det ju en helt annan grej. Men att gå hemma varje dag ( om barnen är större ) för att man inte vill / orkar jobba ? Har man en man som reser jämt så kanske det Inte fungerar.
    Men en vanlig medelinkomst -familj där den ene väljer att bli försörjd för att vara hemmafru på heltid. Är det ngt att eftersträva eller ha som förebild för våra flickor som växer upp ?
    Nej jag vet inte varje enskilt fall. Och det finns givetvis förklarliga orsaker.
    Men om vi ser på det mer övergripande : Att vara så beroende ekonomiskt av sin partner. Hur påverkar det självkänslan och varför ska just kvinnan ha hemmet som sin givna plats ?

    1. @Larose: för det första – det är helt uppenbart att du utgår på tok för mycket från din egen bristande självkänsla (som du skrev om i en tidigare kommentar) då du blev ”försörjd”. För det andra – bild till våra flickor? Jag tycker nog att man ska lära unga flickor att de ska göra det de mår bra av, det som fungerar för dem, inte vad folk som du bestämmer är ”sexigt” (jo det är så du uttryckte dig i en annan kommentar, oerhört osexigt för övrigt). Du antar att man inte arbetar för att man inte vill/orkar. Det finns ett uttryck på engelska. ”Don’t assume things. It makes an ass out of u and me”. Det är precis vad dina antaganden gör. Du antar saker utifrån någon slags hypotetisk hemmafru som du har hittat på i ditt eget huvud. Inte särkilt logiskt.
      Hur situationen påverkar den icke-arbetande partnern (jag utgår inte från att det bara gäller kvinnor som du, det säger ännu mer om dina kommentarer att du gör just det) rent ekonomiskt är en annan sak – och även deras enskilda ensak. Du vet inte hur man sköter det inom förhållandet. Väljer man att inte arbeta pga att man tar hand om familj och hushåll på heltid för att det är vad som krävs, eller för att man är sjuk (ja LaRose, det finns sjuka människor som inte kan arbeta! Tänka sig!) så har man förhoppningsvis bestämt ett upplägg för hur man gör med pension. Givetvis finns det de som inte gör det, men numera. Fokuseras mycket info på just det så folk blir mer upplysta. I slutändan kan man inte bestämma hur folk gör i sina familjer utan det är deras ensak. Även om det kanske inte är till deras fördel ekonomiskt.
      Dina kommentarer ÄR nedlåtande och det är ingenting genuint i dem som jag ser det. Saker som att ”orkar/inte vill jobba” är oerhört nedlåtande, för att ge ETT exempel.
      Det framgår av dina kommentarer överlag att du har lite respekt för andra och gärna framhäver dig själv, samtidigt som du försöker linda in det i ett falskt silkespapper med ord som ”jag är genuint nyfiken”. Det är du inte. Du är genuint nedlåtande och dömande.

      1. Annica : Det finns självfallet de som inte vill /orkar jobba och väljer att bli försörjda och gömmer sig bakom argumenten att inte ha hittat ”sin plats”.
        Det finns gott om lata människor. Om du tycker jag är nedlåtande så får du väl tycka det. Men det är ju inget nytt på jorden att det finns lata människor precis som icke -lata. Det finns olika personlighetstyper.
        Jag går däremot inte till personangrepp som du gör. Tror du har gjort det tidigare också ? Jag låtar det bara rinna av mig . Mår du bättre av att ge mig en känga så kan jag bjuda på det.
        Men fundera lite över varför du blir så provocerad och varför du har behov av att angripa just mig ?

  31. Jag fattar inte hur man som kvinna idag med alla möjligheter som finns att vidareutbilda sig inte gör det och därmed tryggar sin framtid. Att gifta sig rikt – what? Naivt.

  32. Ana: Därför att alla varken kan eller har möjlighet, skolan är inte för alla. Alla vill inte plugga, andra klarar inte av att ha dålig ekonomi under en lång tid (ja CSN finns och är toppen, men det skramlar inte särskilt mycket i kassan), andra kanske inte har betyg för att komma in på en utbildning de vill gå. Listan kan göras lång. Att utbilda sig är inte ett (bra) alternativ för alla. Vill du plugga? Kul, gör det! Men sluta döma andra som inte vill/kan göra det, ditt sätt att leva passar liksom inte alla andra här i världen.

  33. Det fina med världen (tycker jag) är att alla gör precis som dem vill! Vill man gifta sig rikt gör man det, vill man jobba häcken av sig gör man det, vill man chilla gör man det! Världens blir så mycket roligare när folk får göra det som gör dem lyckliga! Läser till sjuksköterska o vet att jag kommer gå på knäna och tjäna dåligt men bryr mig inte för jag älskar mitt yrke! Har aldrig varit lyckligare heller även fast jag drar in 9800kr i månaden (som jag sedan ska betala tillbaka)! Lycka sitter inte i pengar men dem underlättar! Blir bara glad när jag ser folk som njuter av livet och sina tillgångar! Vi lever bara en gång, lev ordentligt och ångra inget!

  34. Jag förstår absolut La Rose, man som kvinna bör se till att man har något att falla tillbaka på ålderns höst. Den som går hemma med barn som går på förskola och är hemma förlorar i det långa loppet.
    Visst kan man lösa det genom att den som tjänar mest ser till som är hemma får pengar insatta i t ex pensionsparande.
    Att lalla runt som jag tycker att du Lady Dahmer gör är ok, men det är inte ok att jämföra sig med Cissi som lever i en mer jämställd relation.
    Cissi jobbar och drar in cash. Summan är oväsentlig.
    Visst, ni är ingifta i den Blombegerska släkten. Men ärligt Lady Dahmer, jag uppfattar dig som extremt lat.

  35. Anna: Den var skön hörru. Snacka om att drypa av missunnsamhet. Lustigt att det är mer ok att unna någon lyx än att unna någon att slappa.

    På mitt jobb finns det gott om lata människor så det är nog inte kopplat till om man har ett arbete eller ej

  36. Jag och Cissi gör för övrigt exakt samma sak. Skillnaden är att MAMA betalar bättre än vad mina annonsörer gör.

  37. Jag har så mycket jag vill säga om ditt inlägg Cissi och kommentarsflödet som följer att jag inte vet vart jag ska börja:
    1. Jag har inga problem med dina höga inkomster och att ni ”lyxar till det”. Det du köper är ju, vad jag ser, främst tjänster som gör varken eller i ett miljöperspektiv.
    2. Jag kan däremot känna att eftersom din blogg välläst kanske du skulle kunna motivera andra till en generösare vardag. ex: ”Ikväll ska jag och Limpan käka gott, Det kommer kosta över 2000 kr, så vi bestämde oss att skicka 500 kr till läkare utan gränser. När man unna sig själv kan man även unna andra”..
    3. Det gör mig så bekymrad och förvånad att motpolen till dig (”rik och lyckad”) i kommentarsfältet är Lady dhamers mamma? Som att ett jobb i hemtjänsten skulle vara det värsta som kan hända en människa? Har alla läsare TOTALT MISSAT att den pågår en humanitär flyktingkris utan motstycke i världen NU!?

    1. Öh va? Vad vet du om hur mkt jag/vi skänker och engagerar oss i humanitära frågor? Jag har skrivit ganska mkt om just flyktingkrisen, i alla mina sociala medier, hjälpt till att ta emot nyanlända på Centralstationen i Sthlm, jobbar en hel del ideellt… Ditt resonemang är helt skevt. Ska man lägga in en disclaimer i varje inlägg i en blogg om sitt liv, där man skriver typ ”nu åt vi ju himla gott och ganska dyrt här, så tänk på Läkare utan gränser också”.

      1. Jag har inte utgett mig för att veta hur mycket ni engagerar er i humanitära frågor och jag tycker att det är jättebra att du skriver om flyktingkrisen i sociala medier (Jag följer dig inte benhårt så jag har missat att du skriver om det). Jag tror att det är bra att alla som engagerar sig också berättar om sitt engagemang för att inspirera andra. Förlåt om jag är otydlig för du har nog missförstått mig.

  38. Blogginlägget startade av att ”mom” i USA berättade att hon lever efter helt andra remisser än Cissi Wallin. Är du helt säker på att diskussionen handlar om endast pengar och arbete i Sverige?

  39. Till S: vilken trevlig kommentar, tusen tack! ❤ De flesta i Sverige idag har alla möjligheter att utbilda sig och skaffa sig en ekonomisk trygghet. Man kan läsa upp betygen om det behövs. För vissa går det inte pga ekonomin men för de flesta går det att pussla på något vis, även om man har barn. Man kan exempelvis ta extra lån om det är nödvändigt av banken. Säger ej att man måste utbilda sig akademiskt för det är ju verkligen ingen garanti för jobb men att som kvinna trygga sin egen inkomst och inte vara ekonomiskt beroende av en man känns som en självklarhet. Sen behöver vissa såklart inte ens utbilda sig för att tjäna pengar men att gifta sig rikt – att ha det som en lösning för framtiden – eh?

  40. Tack Lady Dahmer för ditt svar. Ja, jag uppfattar dig,Lady D, som lat, extremt lat som lever på din man. Jag lägger ingen värdering i det, om det funkar bra i din familj så är det bra. Att kalla någon för vidrig jävla sugga anser jag är en smula kontraproduktivt och jag hoppas att dina barn inte tar del av ditt fattiga ordbruk. Men vet du..Kram på dig.

  41. Du är dömande! Väldigt dömande och överlägsen. Det var riktigt elakt och kränkande sagt och säga att LD är lat. Du vet inget om hennes liv ,situation och anledningar till saker och ting. Hur kan du ens säga så? Hur kan du bara uttala dig om hennes liv. Hade du själv uppskattar det om någon uttalat sig dömande om ditt liv?

  42. Din vidriga jävla sugga??? Borde inte såna kommentarer tas bort och blockeras Cissi W?
    Vilket hemskt personligt angrepp…

  43. På förekommen anledning, hör upp nu alla:
    p-r-i-v-i-l-e-g-i-u-m
    p-r-i-v-i-l-e-g-i-e-r-a-d
    Trevlig helg!

  44. TILL ANNA!

    Men kom igen, Anna, lägg av nu. Du vet ju ingenting om Lady Dahmers och hennes mans privatliv i övrigt. Du vet ingenting om bakomliggande orsaker till att inte vilja/kunna/orka jobba enligt den snäva norm som vårt svenska samhälle och dess arbetslinje förespråkar. Det är väl toppen om ett par hittar en lösning som de trivs med och har råd med, där en jobbar på ett sätt (avlönat) och bidrar till familjen på det sättet (= pengar) och en jobbar på ett annat sätt (oavlönat) och bidrar med andra typer av resurser (= t.ex huvudansvar för markservicen, engagemang i barn och familjeliv, sociala kontakter mm mm).

    Och i LD:s fall råkar det ju dessutom vara så att hon inte bara går hemma och dräller och ”bara” sköter markservicen, utan hon arbetar också skapande (skriver, målar, debatterar, gör poddar etc) och bidrar (förutom till sin egen familj) ENORMT till samhället i stort. Att det inte råkar vara förenat med en traditionell typ av anställning med månadslön etc gör ju inte att hennes arbete är mindre för det.

    Hur har du mage att kalla henne lat? Jag är TACKSAM över att hennes familjesituation gör det möjligt för henne att fortsätta med sitt, än så länge lågavlönade, kulturarbete som tillför jättemycket även till oss som inte känner henne.

    Jag har en man som av vissa personliga skäl (psykiskt dåligt mående mellan varven) har svårt att jobba enligt normen (dvs gå iväg någonstans, vara anställd med de krav och förväntningar det innebär, få månadslön). Att inte klara det, att inte vilja det, betyder inte per automatik att han är lat. Han är också kulturarbetare och skapar helt fantastiska saker när han har orken. Utöver det är han en helt fantastisk pappa till vår son, en fin livskamrat till mig och jag är så tacksam över att jag har honom i mitt liv.
    Jag må vara den som bidrar mest till relationen rent ekonomiskt (tack vare min månadslön), men det finns ju så oändligt mycket mer ”kapital” som behövs för att skapa ett tryggt familjeliv: omtanke, kärlek, ett välordnat hem (med allt vad det innebär av städning, trädgårdsarbete, matlagning, tvätt, planering, engagemang i barnen etc) – och där bidrar min man kanske mer än vad jag gör.

    FÖRKLARA därför gärna för mig varför det då, med din logik, är så att det bara är han som ”lever på” mig och inte jag på honom, eller vi på varandra och för varandra? Vi bidrar ju båda, fast på olika sätt, och för mig är det alldeles självklart att när vi nu har valt att leva tillsammans så är vi ett team där vi båda gör så gott vi kan och efter bästa förmåga och inget borde värderas högre än det andra. Mellan varven är det jag som får mer stöd av honom, och mellan varven är det han som får mer stöd av mig.

    1. Tack! Det är intressant det där hur olika sorters sysselsättning värderas så olika (dvs pengar rules), generellt det arbete som kvinnor gör. Att kalla kulturarbetare, aktivister eller småbarnsföräldrar lata är så verklighetsfrånvänt som det kan bli men handlar mer om missnöjda olyckliga människors behov av att få trycka ner andra.

      Även anmärkningsvärt att förståelsen för människors förutsättningar o psykiska ohälsa är så låg.

      1. Jag skrev ett par kommentarer igår men kände snabbt att jag inte stod ut med att fortsätta argumentera med folk som dömmer ut andra så snabbt som flertalet i detta kommentarsfält har gjort. Man blir mörkrädd! Vem är det ens som någonstans från början sa att någon gifte sig för pengar?! Det finns säkert ett fåtal som gör det men det är ingenting att diskutera. Det är garanterat en minoritet och det är ingen annans ensak oavsett.

        Ni som sitter och spottar ur sig att man ska minsann studera: ni inser väl att det är inte alla som är bra på just det. Vi är alla olika och kompletterar samhället på olika sätt. Alla kan inte vara akademiker. Det värsta jag vet är akademiker som helt uppenbart ser ned på ”lågutbildade”. Det gör mig så fly förbannad. Jag är jurist och min man är svetsare. Folk som ni ifrågasätter vårt förhållande ofta. Ni är idioter. utbildning är inte allt. Alla har olika prioriteringar. Alla har olika saker de är bra på. Man ska göra det som passar en själv, inte det som några empatilösa och dömande individer tycker.

        Det ÄR smaklöst att sitta och hävda om att en person i en relation arbetar så är det inte ok. Alla väljer sina egna banor i livet. Det är fan inte ert problem. Tror flera av er läser in era egna osäkerheter in i den här diskussionen.

        Angående personangreppen. Jag tror att en del reagerar på ditt användande av skällsord, LD. Men det visar på deras egna bristande analytiska förmåga då de tydligen inte ser personangreppet som slängdes åt dig.

        Ibland behöver folk fanimej bara sköta sig själva. Om en person völjer att inte arbeta, och därmed t ex förlorar pension, så är det fortfarande inte någon annans ensak. Om man tycker att den personen är lat och ”lever på” någon annan så säger det bra mycket mer om en själv.

  45. Anna: ”Du är extremt lat som bara lallar runt medan du lever på din man usch kom inte här o tro att du kan jämföra dig med Cissi för hon jobbar iallafall”

    LD: ”Din vidriga jävla sugga du vet ingenting om mig”

    ”MEN GUUUUD VAD LD ÄR ELAK MOT ANNA?!!!!”

    Alltså jag baxnar. Men är väldigt vad vid detta. Möter denna attityd i alla kommentarsfält. Vissa får spy ur sig vilket hat som helst men svarar jag emot med ilska på personangreppen då jävlar.

  46. Ana: Ja jag var rätt trevlig. Känslig much?? Du borde läsa igenom Annicas kommentar, ta åt dig och sköta dig själv mer. Dina märkliga och dömande kommentarer om att gifta sig rik gör ingen som helst nytta. För det kan ju inte vara någon nyhet för dig att alla är olika…?

  47. Ana: För övrigt så är det heller inte möjligt att läsa upp betyg så som det var förr. Det går, men har gjorts oändligt mycket svårare och det är heller inte CSN-berättigade studier. Så en snabb faktakoll skulle ju också sitta på sin plats.

  48. Till S: nej är inte särskilt känslig men tycker du själv att dina kommentarer är trevligt formulerade? Läs gärna en gång till. DU kan ju sköta dig själv och låta andra tycka olika. DINA kommentarer gör ingen som helst nytta. Trevligt sagt? Jösses. Ja, reglerna har säkert ändrats sen jag pluggade men möjligheterna finns fortfarande.

  49. Ana: Man får tycka vad man vill, men man behöver inte vara ett arsle och uttrycka sina nedvärderande åsikter högt alla gånger? Vill folk gifta sig rika så får de väl göra det, lev du ditt liv som du känner är rätt så gör alla andra detsamma. Peace!✌

    1. S: men lägg av nu med dina elaka kommentarer! Vad är ditt problem? Arsle? Moget sagt. Nedvärderande åsikter? Nej, men en annan åsikt än vad du har tydligen.

  50. Utan att överhuvudtaget ta ställning i sakfrågan så är det en viss skillnad i att bli kallad lat och att bli kallad vidrig jävla sugga…

  51. Till Anna! (om du är den Anna som skrivit tidigare om att vara lat etc, nu är det tydligen ”ordfattig” det gäller)

    Svara gärna på min kommentar! (som för övrigt var både ordrik och belevad, därför borde den väl förtjäna ett svar? ;-))

    Du skriver mycket ingående om hur fel det är att ”leva på” någon annan, du läxar upp, är otrevlig och beter dig fullständigt kränkande i direkta personangrepp mot LD. Du tar dig till och med tid att märka ord: ”Jag uppfattar dig inte som elak. Du är ordfattig, kan inte beskriva det bättre.”

    ANNA!
    Om du har tid med ovanstående ordmärkeri så har du nog tid att besvara min kommentar.
    Jag är varken ordfattig, elak, lat eller arbetslös. NOG FÖRTJÄNAR JAG ETT SVAR FRÅN DIG, ELLER VAD SÄGER DU?

    Vänligen, läs hela min kommentar igen och förklara sedan varför min man bara lever på mig och inte jag på honom?

  52. Det är inte alls personligt angrepp jag ville bara säga att alla svenskar går i new york är inte över klass och jag unnar verkligen set liv och är glad att hon har kommit så långt i sitt liv är bara tacksam

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..