Borde jag gjort abort?

Jo, enligt vissa.

 

 

Det är inte ofta såna här kommentarer kommer. Tack och lov. Men de kommer. Som brännande giftpilar när man är som minst beredd. Om man nu kan vara beredd på sånt här. Tror kanske inte det.

Och så länge såna här kommentarer, åsikter fortsätter att visa sina empatislösa trynen så måste jag fortsätta skriva om det fula. De där fula, obekväma, skamfyllda känslorna. Jag måste fortsätta skildra föräldraskapet, livet i stort utan massa tillrättalagda filter. Annars riskerar man ju tydligen att få höra sånt här. Och det är fan inte okej någonstans. Det om något är ”jävla sorgligt”. 

För jag tror alla vettiga människor som läser den här bloggen vet hur mycket jag älskar min son. Att älska sitt barn och att inte alltid älska att vara någons mamma är två vitt skilda grejer. Men de tycks ändå ständigt blandas ihop, i det här förbannade samhällsklimatet där fula och kantiga känslor sällan får plats. Där man skaffar bettskena för att det är så sjukt viktigt att bita ihop och verka lycklig mest hela tin. Jag slängde min bettskena för två år sen och började gråta mer istället. Började våga ta emot känslor som tidigare skrämt skiten ur mig.

Så länge det finns folk som skriver såna här kommentarer, som den ovan så kommer det finnas framförallt mammor som mår piss över att de inte är tillräckliga. Vet ni hur mycket mejl jag får av mammor som tackar för att jag fått dem att våga känna sig dåliga? Som vill berätta om ilskan mot lyckohetsen? Mängder. Hinner inte ens svara alla. Är alla de också sorgliga jävlar som aldrig borde skaffat barn, i ”Johannas” ögon? 

Varför ska man bry sig om sån här elak mundiarée? Ptja… För att föräldrarollen är en av de mest komplexa och omtumlande rollerna man kan ta sig an? För att kraven på mammor är helt bisarra? Kraven på att vi ska älska vartenda ögonblick av livet med småbarn. Orka utan klagan. Ständigt jämföra oss med varann. Känna skuld när vi behöver ta emot hjälp. Och de här skeva normerna upprätthålls av såna som ”Johanna”. Grattis samtiden. Du fick ännu en mamma att börja gråta.

Givetvis kan ”Johanna” dra käpprätt åt rövhålsland med sina enpatistörda åsikter. Jag vet ju att det som såna som hon säger är helt fel. Jag vet ju att skaffa barn är det bästa och ballaste som finns. Att min kärlek till min lilla familj är bottenlös. Men jag blir ändå ledsen. För att såna kommentarer cementerar den redan snäva synen på en ”bra mamma” ännu hårdare. 

En ”bra mamma” som borde kvittra helt okritiskt om allt… Annars skulle hon gjort abort följt av att typ förevigt skämmas i ett hörn.

 

 

  1. Usch vilken hemsk kommentar av ”Johanna” . Jag är så tacksam för din blogg. Den har hjälpt mig mycket. Mitt barn är snart 11 månader. Jag har lätt för att ställa höga krav på mig själv, stressa och lixom tvinga mig själv att vara stark och positiv. Visa att jag klarar allt. Men jag har kännt så kallade ”fula känslor” ex att jag inte alltid tycker att det är kul . Det kan vara tråkigt och understimulerande ibland. Att det är jobbigt att aldrig få sova och vila ordentligt, att det är stressande att behöva planera strukturera vara effektiv hela tiden för att få vardagen att gå ihop. Att inte få ordentligt med egentid osv. Sen är det ju helt underbart också. Att bli mamma är det coolaste och finaste som hänt men det betyder ju inte att man alltid älskar sin vardag. Jag har vågat mer och mer vara öppen med sånt som jag tycker att jobbigt och din blogg är helt klart en av anledningarna till det. Det är skönt när du tar upp svårigheter och alla olika typer av känslor. Det är befriande. Jag tycker att det är jobbigt att erkänna att det är tufft att vara förälder ibland men jag gör det ändå. Det är sjukt detta samhällsklimat där allt ska vara så jävla prefekt. Vem pallar och kan leva upp till det? Ingen. Ingen mår bra av det. Så tack för din blogg. Du inspirerar mig att våga prata öppet och ärligt med vänner bekanta och våga dela med mig på ex facebook. När jag är ärlig, när jag gråter av mig så får jag kraft och energi att orka. Jag mår bättre då och jag vill att mitt barn ska växa upp i ett hem där alla känslor är tillåtna.

  2. Alla normalt funtade människor fattar att du älskar ditt barn! Tänk vad fint det vore om alla kunde sköta sitt och sluta trycka ned andra.

  3. Onödig och ”ful” kommentar och onödigt att kriga om känslor och upplevelser som i grund och botten alltid är våra egna individuella att hantera och förfoga över på det bästa sätt vi kan.

    Jag vill också bara lyfta uppfattningen om att glädje och lycka inte är samma sak. Jag är en mamma (och kvinna och fru osv) som inte alltid är glad, inte alltid orkar vara mitt bästa kvittrande jag liksom… Men grundkänslan är ändå jävligt tacksam och jävligt lycklig i det lilla. Ä-v-e-n genom vakennätter och blöjbytesmaraton. Med det vill jag INTE späda på någon positivitetshets eller skapa tyngre bördor, utan endast kämpa emot fördomen om att alla glada är lyckliga, och att alla lyckliga alltid är glada.

    För mig är det viktigt att komma ihåg att livet är alla dessa färger i ljust och i mörkt, medgång och motgång, tårar och skratt. Och på något vis omfamna istället för att kämpa emot det som är jobbigt. Låta tacksamheten överlag, vara större och starkare än besvikelsen i stunden. Vi behöver INTE jämföra oss med varandra, anklaga varken åt gnäll- eller glädjehåll. Vi behöver bara göra så gott vi kan och komma ihåg att de flesta av våra medmänniskor kämpar åt precis det hållet också.

    För egen del och i egen blogg är det också avgörande för mig att ge en så äkta och rättvis bild som möjligt av tankar och den jag är. Särskilt eftersom två av barnen är läskunniga, och jag vill ge ett avtryck som finns kvar, för dem att läsa även den dag jag inte skulle finnas där. Jag skulle personligen inte stå ut med tanken på att jag fick dem att känna sig övervägande jobbiga eller besvärliga i mitt liv, då de är en stor del av grunden till mitt ”vuxna” jag och all den tacksamhet och kärlek som ger ljus i en värld som i (globalt perspektiv) dessa dagar kan vara väldigt deppig och mörk att begrunda. De är så enormt älskade, inte ”trots” att de får utbrott, magsjuka och springer runt och gör kaos ibland, utan FÖR att de är de barn de är och jag får förmånen att vara deras morsa. Det finns (för mig) inget före och efter, utan bara en lång resa av föränderlighet och ökade erfarenheter som bygger oss som individer. Och så länge ”vi” får vara med, är det ju en enorm tacksamhet i sig.

    Önskar dig en bra och positiv dag. Även om den stundtals innehåller negativa inslag, för så är det ju alltid i livet 🙂

  4. Är det inte jävligt märkligt att folk inte tror att man kan känna fler saker samtidigt? Att man kan älska sitt barn över allt annat men ändå inte vilja sitta ihop dygnet runt alla dagar i veckan. Jag har precis varit på jobbresa med min fyra månaders, haft möten, bott på hotell, flugit och åkt tåg och han var så klart med hela tiden. Men fy fan vad skönt det var att komma hem och lämna över honom till pappan och ta en lång jävla dusch! Sen fick han sova hos farmor natten efter för vi var bjudna på fest och det funkade alldeles utmärkt och var helt magiskt att sova 10 timmar utan att bli störd. Har dock haft väldig tur med min omgivning för det är i princip ingen som ifrågasätter att jag inte ägnar 100% av min tid åt att vara mamma.

    För övrigt är jag galet avundsjuk på er som får vara i New York! Har ständig längtan dit! Kanske kan bli en lite längre vistelse där längre fram när vi har tid att ta ut föräldraledigheten…

  5. Jag har inga barn men är lika gammal som du Cissi och tanken har väl börjat smyga sig på allt mer. Samtidigt känner jag att det verkar vara en förjävla press att vara morsa, liksom ständigt övervakad och om du inte ger upp allt utom att vara helig moder så är du en kass mamma, typ. Och därför är det så befriande att läsa om både det himlastormande fina och det överjävligt jobbiga. Både om att ”fly” för att fixa håret och att älska den nya lilla personen över allt. Tack för att du skriver om alla nyanser!

  6. Jag håller helt med ovanstående kommentarer! Du är grym Cissi och jag är så glad att få ta del av dina blogginlägg varje dag! Är hemma med en 8veckors som har kolik och har en 22månaders på dagis. Har även världens finaste tonåring som bonusbarn med adhd och dyslexi. Livet är verkligen inte en dans på rosor, mina ungar är såklart världens bästa men guuuuud va jobbigt det är ibland!! Så när man då får en minut över att läsa dina klockrena och igenkännande blogginlägg så känner jag mig faktiskt helt normal och dagen blir genast lite bättre! Så tack för det!!

  7. Alltså, jag skulle vilja veta hur många gånger män får sådana kommentarer. Jag gissar att det är vääldigt få gånger det händer.

  8. Det jag alltid har lika svårt att förstå när jag läser från din blogg och även andras är varför inte fler kan anamma tänkesättet: ”Har du inget bra/snällt/vettigt att säga så säg inget alls”.

    Jag har flera gånger när jag läst din blogg eller andras tyckt annorlunda, tänkt ”VA??!!” och liknande men då skiter jag i att kommentera. Bara att inse att just det inlägget passade inte mig i smaken men det betyder ju inte att du är en dålig människa, mamma eller person. Vi är olika helt enkelt!

  9. Oj oj oj. Önskar att man kunde skriva att du inte ska bry dig om en sån kommentar. Men det är klart att man blir sårad. Dock, den typen av uttalande säger ALLTID mer om den som yttrar det. Jag fattar verkligen att det såklart också blir som ett mini-trauma varje gång det händer. Men författaren måste vara en djupt olycklig människa som inte mår bra. DET är sorgligt.

  10. Vi är många, många som tycker det är härligt att läsa din blogg eftersom du har många kloka och bra tankar (även om man inte håller med om allt) och för att det är så skönt att läsa om både det bra och det ibland mindre bra med att vara förälder med allt vad det innebär. Jag älskar mitt barn villkorslöst – men älskar inte alltid att vara mamma. Det måste också få vara okej.

  11. Jag gick också i ”nu måste jag vara glad och lycklig jämt”-fällan sedan jag blev förälder. Speciellt när vi länge var ofrivilligt barnlösa och gick igenom flera IVF för att få våra två barn. Jäklar den skamkänslan att inse att det vi önskat och längtat efter i så många år faktiskt kan vara skitjobbigt, fullständigt urlakande och i vissa ögonblick rent outhärdligt (som t ex när hela familjen inklusive bebisen har kräksjuka samtidigt). Sedan plötsligt en gång slog det mig att inte tusan var jag glad och lycklig hela tiden förut heller. Inte ens som 20-åring när barn ännu inte ens fanns på den mentala världskartan kvittrade jag omkring som ett lyckopiller varje dag. Nej, jag kunde vara trött, grinig, arg, sur, ledsen, irriterad OCH glad, lycklig, nöjd och harmonisk. Plötsligt förväntar jag mig att halva känslospektrat ska försvinna bara för att jag blivit mamma? Helt galet! Och orimligt.

  12. Hurra för dig Cissi! Sluta aldrig skriva.
    Dina texter träffar rätt och igenkänningen är hög. Ger mig styrka varje dag ska du veta.

  13. Usch, jag började gråta. Vilken fruktansvärd kommentar. Du är bra och modig och jag gillar din blogg. Föräldraskapet är en stor utmaning även om vi älskar de små liven mer än allt annat. Ibland mår man piss, ibland är man glad, ibland är man trött, energisk, frustrerad, tacksam you name it. Fy fan för sådana kommentarer. Håll sådana kommentarer för dig själv, de hjälper ingen, ger inte något bara skambelägger. Extra stor kram till dig och Helmer. PS. Om det blir någon mammaträff snart så kommer jag gärna om jag kan

  14. Undrar hur bra Johanna mår när hon måste ut med sånna kommentarer? Om hon har barn själv kan hon fundera på om hon tycker det er okay att som rollmodell uppföra sig så på nättet?

  15. Det är inte försvarbart på ngt sätt att vräka ur sig en sådan kommentar men ta inte åt dig. I grund och botten tror jag inte att du gör det, eller har jag fel ?
    Det kan vara lite lättare att tänka så här ( dock inte ett dugg ok att uttrycka sig så för det ) att den här Johanna som skriver kl 01 30 på natten antagligen ligger sömnlös av olika orsaker. Antingen med en vaken bäbis eller barnlös eller nattjobb…? Vad vet jag. Men den Johanna mår riktigt dåligt och skulle hellre behöva rikta sin ilska sorg och frustration i ett annat forum , snarare hos en samtalskontakt. Johanna måste må riktigt riktigt kass. Det kan vara lättare att tänka så tycker jag ibland , när ngn går till personangrepp.
    Sedan tänker jag att mkt av hetsen kring föräldraskap förstärks via sociala medier.
    Ibland tror jag osäkra mammor skulle må bättre av att inte vistas i mamma – forum utan kliva av rätt o slätt. Kanske bli lugnare av det. Slippa jämföra bli nervösa och känna mindervärdeskomplex. Det finns så mkt skeva bilder och förvrängda verklighetsuppfattningar via bloggar och annat. Och blir man extremt påverkad i negativ riktning så är det ju bättre att hitta sin egen sanning och sluta följa bloggar etc. Kanske räcker med mammagrupper IRL ?

  16. Vi har försökt få barn i ca 4.5 år, gått igenom ivf, står i adoptionskö och gått på första kursen. Nu är jag gravid och har kommit så pass långt att vi vågar lita på att det faktiskt kommer ett barn i april. Vi är superglada och det känns helt fantastiskt att vi snart får det vi har kämpat för under alla de här åren. Men jag är ändå orolig. Orolig för sömnen, orolig för hur vi ska orka hantera hemmet och hur fan ska man orka prestera en näringsriktig måltid minst en gång per dag?! Betyder det att jag kommer bli en sämre mamma? I helvete heller!

    Däremot så har jag funderat och reflekterat över hur föräldraskap fungerar iom att vi har haft ”lite” problem. Det har gett tid att tänka tankar som vad händer med mig som person om det inte kommer ett barn, och hur kommer jag vara/bli som människa då? Man ser sig omkring, och ganska snabbt inser man att det finns mammor (jag skriver mammor för att jag har i vart fall hittills inte stött på en pappa med samma beteende) som ständigt presenterar sig som stolt mamma till… stolt fru/sambo till… stolt matte till… I fallande ordning. Kvinnor där föräldraskapet eller familjelivet är det enda de är, och där de själva låter det definiera vilka de är som person. Precis som att de inte har varit ”någon” innan de hittade en man och fick barn.

    Där känner jag NEJ. Jag kommer självklart vara den absolut stoltaste mamma till mitt barn, jag kommer skryta, visa bilder, gå lite extra rakt i ryggen på barnvagnspromenader etc. men jag kommer inte låta mitt föräldraskap ta över vem jag sedan innan är som person. Jag är jag, och självklart kommer mitt barn vara en extremt stor del i mitt liv, men jag är fortfarande jag. Jag kommer fortfarande vilja gå till frisören före att desperat leta fram kökssaxen en gång per år. Jag kommer inte vägra ta mot hjälp av vänner och familj för att få sova en stund medan de tar en promenad med bebisen. Jag kommer inte använda föräldraskapet som en ursäkt för att inte slutföra mina studier och komma ut i arbetslivet.

    Jag tror, att personer som ”Johanna”, är precis så här i sitt föräldraskap. Att det är allt de är, och då blir det provocerande att se att en annan mamma som tar hjälp, går till frisören, klagar när hon inte får sova. Cissi, det handlar inte om dig, utan om henne.

  17. Vilken hemsk kommentar! Tyvärr är det priset av Internet, att alla de har vidriga åsikterna som folk tidigare höll gör sig själva för att de behövde SE folk i ögonen om de nu ville yttra dem, att de idag inte längre får några konsekvenser av att häva ur sig vad som helst. Ironiskt nog är det samma typ av människor som kräver att man ska älska varenda sekund av mödraskapet som anser att man inte är en kvinna om man inte förökat sig… Det finns liksom inget sätt att komma undan folk med de tankebanorna.

    Men TACK för att du skriver hela spektrat av föräldraskapet!

  18. Bra analyser. Jag tror inte heller J mår bra. Det är synd om henne också. Ingen mår heller bra av att vräka ur sig ogenomtänkta och oempatiska tankar, för vissa kan det säkert kännas bra en stund men elaka tankar liksom fräter på en inuti tror jag.

  19. Fröken A och Josefine : Bra tänkvärda ord.
    Och fröken A : Ja elaka tankar fräter nog på en inifrån -håller med där. Däremot känner vi nog a dem alla ibland men då är det väl bättre att gråta lite eller prata högt för sig själv och vräka ur sig …Spy ut sitt illamående för sig själv , eller hos terapeut.
    Sedan är själva ordet via sociala medier ganska skarpt. Bortser från denna kommentar men jag som har starka åsikter skulle utan problem kunna stå för dem mellan fyra ögon eller fler , men med skillnad att nyanserna skulle bli betydligt fler och bättre. Jag skulle antagligen både le , dra mig tillbaka , lyssna ta in och diskuterade på ett mer mjukt och nyanserat sätt. Ord i text kan bli väldigt hårda , trots att man skriver dem i en annan ”anda” så att säga.

  20. Hej! Tycker du gör helt rätt som vågar skriva om ärliga känslor kring mammaskapet. Jag är tacksam för det! Jag är mammaledig med en snart nio månaders son och har aldrig varit så här ambivalent. Det är underbart, jobbigt, uttråkande att vara hemma samtidigt som det ju inte alls är uttråkande för han är ju aldrig still numera hehe.
    Jag är totalt förälskad i honom samtidigt som en dag som denna när jag är trött och hans pappa ska vara borta flera kvällar i rad känns urjobbigt att min stora kärlek ålar runt på golvet och gormar konstant så jag blir trött i öronen och ska stå mot mig o nypas i mina lår när jag skiter och äter..
    Vi försökte ett tag att få barn så i början skämdes jag lite över att säga att allt inte är kul. Typ jag borde va tacksam jämt. Så det är bra att sånt här lyfts så man får se att man inte är ensam!
    Om någon har bra ideer om vad man kan pyssla med som mammaledig så är jag också all ears! Kan ju inte hänga på öppna fsk varje dag, hade tänkt läsa en kurs men hur skulle man hinna det? På kvällen när han somnat är jag så trött att jag bara vill kollapsa i soffan, om detta vittnar dammsugaren som tänkt användas flera kvällar i rad men fortfarande står orörd, nåväl det är en kul leksak för sonen 😉
    Jag är urless på att plocka med tvätt o disk!
    Har en granne som också är hemma, utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. 🙂

  21. Fortsätt som du gör Cissi! Massor av föräldrar där ute hjälps av att du är så ärlig o öppen i ditt föräldraskap.

    Att blir förälder är antagningen livets största omställning, man förväntas älska en helt främmande person från första sekund o men fasen blir inte lite förvirrad mitt i allt det.

    Min son på 7 månader älskar jag över allt annat. Men min resa att växa in att bli mamma har varit både upp o ner då alla de miljoner känslor o tankar man får inte alltid varit lätta att hantera, läs svåra, stora och förbjudna.

    Din blogg visar att alla känslor, kärlek, hopp, förtvivlan, ledsamhet är OKEJ och man behöver höra det. Att man inte är ensam. ❤️ Att man är normal o alldeles perfekt på sitt vis som mamma/pappa till just sitt barn.

    KRAM!

  22. Nej det borde du inte ha gjort! Som jag ser det så är det jobbigt, svårt, frustrerande, fantastiskt, underbart och utvecklande att vara förälder! Jag är tacksam varje dag för att jag fick bli mamma, kämpade länge, men trots det vill jag vissa stunder säga upp mig. De flesta av oss gör så gott vi kan. Om du har möjligheten och behöver vara själv en stund, ta dig den tiden, utan dålig samvete! Förmodligen att det precis vad Johanna skulle behöva. Man är ju fortfarande människa med egna behov även fast man är mamma och jag försöker ta hand om mig själv, ii den mån det finns tid och möjlighet givetvis, ibland är jag nöjd bara jag får gå på toa ifred. Vi hade en stökig natt här hemma inatt, jag och kidsen, och mannen är borta på jobb. Var väldigt grinig nu på förmiddag och irriterad på hela världen typ. På nåt vis lyckades jag få småkillarna att sova middag samtidigt (hurra!) så då passade jag på att ta en powernap på spikmattan och tadaa; så blev jag genast en trevligare människa och mamma och världens kändes inte så tokig trots allt, ha, ha! Kram på dig!

  23. Eller hur Johanna, väl rutet!

    Själv skaffade jag mina barn för att unna mig sönderhackad sömn, bli spydd i ansiktet, klöst i ögonen och bli konstant avbruten i allt jag gör. Sörjer varje självständigt utvecklingssteg som mina barn tar, NOT!!!!!!!

  24. Tycker det är ”uppfriskande” att du delar med dig av alla känslor. Ibland måste man ju få vara bara sig själv men jag tror få erkänner det eller har möjligheten och då svider det.
    Vidrig kommentar fyfan.

  25. Men gud….. Orka ha så mycket åsikter om andras liv. Hon ska ju nog försöka sköta sitt. Nej ingen som läser din blogg tror ngt annat än att du älskar din familj. Dessutom är du nog en bättre förälder än många som går och biter ihop och bränner ut sig. Det är bra att kunna se sina gränser! Det vinner både du och sonen på. Han är så gullig så man dör också. Måste jag bara säga.

  26. För mig har det varit så att jag har aldrig velat vara från dem många minuter. Fly, nej inte i min tankevärld. Visst jag har kunna gå ut med väninnor, det handlar om Stureplan och inte vischan där ”det inte händer mycket”. Men då var min man hemma, barnvakt har aldrig varit aktuellt. Frissan, då fick de följa med i vagnen, de lekte och var snälla under den tid det tog. (har aldrig färgat dock, har inte behövt). Träningen har också funkat så mycket jag har velat. Jag menar att jag har hela tiden gjort det jag har behövt, men jag har aldrig, aldrig, känt behovet att lämpa över och komma från. Om det gör mig konstig att det aldrig har varit tråkigt, då får jag väl vara konstig. Livet före och efter barn ser inte likadant men jag tillhör dem som tycker att fördelarna överväger helt. Som avslut, jag har aldrig varit så utsövd som under bebistiden, när jag sedan blev tvingad att arbeta igen och gå upp tidigt, då kom sömnbristen som ett skott på posten.

  27. Nu kommer trollen att hasa fram under granarna. Jag är inte alls barnpsykolog, men mamma till två, jag tror att en trygg bebis får inte separationsångest och blir extremt klängig om mamma eller pappa försvinner ut synhåll. Jag är nyfiken på andras erfarenheter.

  28. Hemsk kommentar. Jag fick mitt första barn för tre månader sedan och kan säga att din blogg har hjälpt mig minst lika mycket som BVC-psykologen (faktiskt!). Du sätter ord på allt jag också känner och gör att jag kunnat släppa på mycket av skammen kring att jag inte bara känner ”rätt” saker om föräldraskapet. Olika känslor KAN existera samtidigt. Ja, jag ångrar i perioder att jag skaffade barn. Ångrar jag min son? Nej. Ja, jag saknar mitt tidigare liv. Älskar jag min son till månen och tillbaka? Absolut. Livet är inte svart och vitt, och jag vill verkligen säga TACK för att du är så ärlig med det Cissi! ❤️

  29. Men vaffan! Jag älskar din blogg. Du anar inte hur mycket kraft vi andra dödliga ich kännande mammor tillika kvinnor kan hämta här. Igenkänningsfaktorn är kolossal. I hear ya. Allt som oftast. Tvingar tom min sambo att läsa emellanåt. Så fortsätt, snälla. <3

  30. Håller med dig Amelie! Olika knäppa känslor o tankar som snurrar hit o dit, samtidigt som man älskar sin unge mer än livet självt! Styrke kram ??

    1. Detta var egentligen menat som ett svar till Als inlägg längre upp men hamnade tydligen här. Håller med dig, Cissi, det måste finnas plats för det jobbiga och slitsamma med barn också! Skulle bli misstänksam om allt var tipp-topp hela tiden, för så är ju knappast livet.

  31. Men tar du åt dig?
    Du framstår som en stark kvinna som står för dina åsikter. Någonstans där drar jag slutsatsen att du är så stark i dig själv att du bara slänger en sådan kommentar åt sidan & struntar i den. Uppenbarligen skitsnack!! . Hoppas i alla fall du inser!

  32. @Ewa: så om folk inte håller med dig så antyder du att de är troll, eller vad menar du egentligen med att ”nu kommer trollen”?
    Jag hade aldrig haft barnvakt till mig yngsta barn, hon sov med mig, helammande, spenderade hyfsat med tid i bärsele då hon hade stort behov av närhet. Ändå fick hon en period av separationsångest.
    Mitt äldre barn hade barnvakt några ggr efter att han var 3 månader och framåt. Han både flaskmatades och ammades. Sov i egen säng i mitt rum. Han sov inte alls bra annat än i sin säng. Bars en del i sele men inte massor, han hade inte samma närhetsbehov som nummer 2. Han hade också en period av separationsångest.
    Så enligt din teori så har jag alltså misslyckats med att göra mina barn trygga, trots att de varit väldigt olika bebisar med olika behov och jag har alltid utgått utifrån vad de behövt i mitt föräldraskap. Ändå har jag tydligen ”misslyckats”. Föräldrars helt ovetenskapliga teorier är sådant som får många mammor att må dåligt.
    Jag vet att jag gjort ett bra jobb med mina barn, de är trygga fantastiska barn så din kommentar rör mig inte i ryggen men du är ju uppenbarligen en sådan som skapar mer ångest hos andra mammor. Jag känner många som blivit ledsna av kommentarer som dina när de först fått barn. Innan de lärt sig att det inte är värt att lyssna på. Tycker du ska tänka efter före Ewa. Det är inte snällt att lägga ännu mer skuld hos föräldrar. De allra flesta gör sitt allra bästa, det är jag övertygad om.

  33. Ewa om du läser om anknytningsteorin så kan snarare ett väldigt självständigt barn vara just ett ”otryggt barn ”. Ett extremt klängigt barn ( alltså inte bebis ) kan ha en ambivalent eller desorienterad anknytning.
    Men googla själv om teorin. Intressant.
    Det är iaf sunt att ett barn inte accepterar olika barnvakter/ främmande när de blir lite äldre, utan främst söker skydd hos föräldrarna.
    Tycker för övrigt inte ditt inlägg stör eller provocerar. Jätteskönt att det har funkat så bra för dig !

  34. Gud vad bra sagt anna1! Klart man fortfarande har hela känslospektrat kvar när man blivit förälder, om inte ännu bredare sådant p.g.a. alla hormoner och brist på sömn! Jag kan t.ex. känna mig lite deprimerad och isolerad, samtidigt som jag känner en otrolig trygghet och lycka över att bara vara hemma med min underbara familj.

    Jag tänker att det är bra ändå att såna här kommentarer blir till en diskussion – tack för att du ser till att det händer Cissi!
    Jag tror att det egentligen är okunskap som ligger bakom den här sortens reaktioner från människor… att det är en slags omogen, halvfärdig reflektion på vad du skriver i din blogg, från någon som kanske inte kan ta in för mycket information på en gång men ändå har bråttom att bedöma varenda människa. Någon som inte orkar läsa mer än en mening i en bok innan hen bestämmer sig för om den är bra eller dålig. Många har någon slags desperat behov av att döma, snabbt som tusan, och alla ska in i en box – bra/dålig, snäll/dum, lat/flitig. Vad får vi ut av det?

  35. @Ewa det är väl jättebra att det är så för dig. Alla ska göra det dom vill och det som floats their boat. Alla har olika behov. Jag behöver inte kasta mina ungar på sambon när han kommer hem, jag drar gärna ett större lass hemma så vi kan ha det mysigt och trevligt på kvällen – men ibland vill och behöver jag vara BARA mig själv. Inte mamma – jag vill fixa mig och dricka vin med kompisar och prata om allt utom barn. Det händer inte så ofta men ibland.

  36. Hej!
    Jag läser glatt din blogg men brukar inte kommentera, men känner mig tvungen nu. Trots att du och jag känns som väldigt motsatta poler (du glatt adhd’ig och jag vädigt inordnad och fyrkantig) skulle jag aldrig få för mig att tänka att mitt sätt är rätt och ditt är fel och ännu mindre påtala det (måste också förtydliga att jag inte tycker att du har gjort nåt fel i något, nånsin). I det här fallet tror jag inte ens att det är nåt motsatstänk det handlar om. Det är nog en lite ensam och ledsen person som innerst inne blev avundsjuk och missunnsam och inte kunde hålla det för sig själv. Lätt för mig att säga, men du får inte låta en helt okänd person med en sån negativ inställning påverka dig. Det positiva däremot, sug i dig, det kommer alltid från ett bra ställe. Men det negativa handlar definitivt mer om avsändaren än det gör om dig. Njut av NY, så fortsätter jag läsa med en smula avund 🙂

  37. @Annica Nej man är absolut inget troll om man inte håller med mig, dessvärre kan kommentarer i stället bli ”nu är Du inte påläst” eller liknande det var därför jag ville föregå. Jag hyllar principen att en åsikt är en åsikt så länge du inte framför den på ett elakt, roastande eller kränkande sätt.

  38. Du är helt underbar Cissi som sätter ord på det som uppenbarligen många mammor känner! Din blogg och alla kommentarer har hjälpt mig många gånger att bearbeta mina egna känslor kring föräldraskapet. Det är så otroligt skönt att veta att det finns fler som känner som jag! Det finns ingen annan som skriver så öppet och befriande om alla ”förbjudna” känslor som du gör, fortsätt med det ❤️

  39. Alltsåååå. Bort med det rosa och fluffiga och bubblor hit och dit.
    Jag satt i somras med ett nyfött knyte i famnen, fattade knappt vad som hade hänt eller vem som låg i min famn. Så såg jag på Malou efter tio och där satt du! Jag hade ingen aning om vem du var. Men så sa du nåt i stil med ”vad har vi gjort, kan man reklamera sitt barn” och jag kände där och då prick så!
    Tack Cissi, jag tror det citatet räddade mig i min uteblivna bebisbubbla.
    (Nu har jag stenkoll på din vardag via insta, fortsätt med det du gör, du gör det så jäkla bra)

  40. Såååå viktigt att ta upp detta med andra ofta mammors skammande av mammor! Jag har en son som är 18 månader och att bli förälder är det mest utmanade, jobbiga och samtidigt fantastiska jag varit med om! Jag fick en förlossningsdepression som jag fortfarande kämpar med och det underlättande ju inte precis med detta ”gladkrav” jag upplevde överallt jag gick min son när han var nyfödd och jag livrädd för allt och inte tyckte jag höll måtten som mamma eftersom jag INTE KÄNDE MIG PEPP HELA TIDEN! Som tur är mitt i allt detta återfick jag kontakten med en gammal vän jag växte upp med som har fyra barn varav ett med ett syndrom som kunnat kosta henom livet många gånger samt en make som inte axlar ansvaret som vare sig far eller make. HON är min räddare i nöden i form av sina erfarenhet och perspektiv och jag ser henne som min bästa vän idag! En av många kloka saker hon sagt om detta med att jag ofta känner mig dömd när jag inte är ”perfekt” som mamma (vad fan nu det är???) är följande: det är ofta föräldrar med ett barn som är sådana här. Som själva är osäkra min kanske inte erkänt det för sig själva. Som istället för att hitta någon annan vettig person som ÄRLIGT vågar erkänna hur tufft det kan vara, är isolerad med sina tankar och föreställningar om hur det perfekta föräldraskapet ska vara och då är väldigt snara att döma andra som det tycker sig se gör ”fel”. Så hennes måste råd skulle nog vara att förutom att omge sig med vettiga människor med barn eller ej, skaffa en vän som har flera barn om som lagt ned skitnödigheten som förälder. (Det är ju ingen garanti bara för att man har flera barn men nog ganska svårt att upprätthålla i längden) TACK igen, vi behöver alla ventilera och jag tror att det gör oss till BÄTTRE föräldrar om något! <3 <3 <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..