Kräsna barn – skyll dig själv? 

När vi ändå snackar om sånt här! Ramlade över detta på Expressen. Saxat:

 

  
 
Det har varit ganska kränkta miner när jag skrivit om barn och mat… När jag, som bara varit mamma i några månader har MAGE att tycka och tänka om vad jag kan känna är bortskämda och onödigt kräsna svenska småttingar.

Självklart handlar det om att vänja. Det är ju en kamp man får välja att ta eller lägga mindre energi vid – helt upp till varje familjs ork och prioriteringar. Men det stör mig när folk som bara introducerat pasta och korv, pannkakor och annan ”bekväm mat som ungar gillar” ändå hävdar att det inte aalls handlar om träning. Att såna som jag inte vet nånting/väänta bara tills du står där med en treåring som enbart käkar en handfull grejer… 

Man behöver kanske inte vara forskare för att klura ut att det till stor del handlar om inskolning, även när det kommer till käk. I alla fall om man vill minimera riskerna att få en unge som bölar efter köttbullar vid varje måltid. 

Sorry att jag låter hård, men tycker ju det matcurlas alldeles för mycket med många svenska kids. Plus att jag och brorsan växte upp i ett hem där man fick käka vad som serverades, med några rimliga undantag. 

Var och käkade lunch med en (svensk) släkting häromsistens och herrejösses vad hen mjäkade och klemade med sin stackars unge, i femårsåldern. Det skulle läsas igenom hela jävla menyn ordagrant, sen beställas pizza utan sås plus extra köttfärs minus ost plus gudvetvad. Och alla dessa frågor, med ängslig blick som att ungen skulle ge en sparken som förälder annars. Frågor om allt möjligt som rörde måltiden, som detta lilla kiddo skulle ta ställning till. Och folk undrar varför många barn känner sig stressade?? Vi vuxna projicerar ju vår hets kring loooads of valmöjligheter och ”viktiga beslut” på dom!

Säger inte att man inte ska låta barnen få komma med önskemål och ha favoriträtter. Absolut! Jag snackar om när de små korvarna görs till rena rama diktatorerna när det kommer till ätandet i familjen. 

Man får väl ändå inte kräsna barn? Man skapar det väl till stor del själv? Eller vad säger du?

  1. Jag är nog en ängslig morsa när det gäller mat. Efter att ha växt upp med tvång och hot när der gäller mat, så ska aldrig mina barn växa upp så. Så vi ger våran 18- månaders det vi äter och vill hon inte ha så får hon ofta en smörgås till saken hör att hon är underviktig så därför gör vi sågär . När jag var liten och åt något jag inte tyckte om ofta rödalinsgrytor så kräktes jag och har då fått äta upp kräkser som en hund på golvet. Detta kommer aldrighända mina barn !!!

  2. Mitt barn at allt med god aptit fram tills han var typ 1,5 ar. Da blev han ganska mycket mer krasen. Jag andrade inte direkt vara matvanor. Nu vid 3.5 har han borjat ata mer igen. Han har dock aldrig gillat dom klassiska barnratterna, men hade sina bestamda favoriter.

    Jag tror att alla barn ar olika. Och visst kan man nog servera linsgryta(eller valfri spannande matratt) och inget annat och barnet kommer nog ata till slut.
    Om det ar viktigt for dig att han ater ”vuxenmat” sa kommer ni nog fa det att funka ska du se. Man far valja sina strider helt enkelt.

    1. Tror definitivt inte man ska strida så mkt kring just maten ! Äta behöver alla göra men inte vara så fixerad vid just VAD hela tiden. Då blir mat ngt laddat som bara kan ge störningar i framtiden.

      1. Precis så hanterar vi maten med 2 åringen. Han har bra aptit och äter mycket varierat. Men om han inte smakar på nått låter vi bli att tjata. Mat ska inte vara lika med tjat. Vill inte göra det så laddat. Men han får aldrig alternativ om han inte vill äta det som serverats.

  3. Precis som med sömn så är alla OLIKA. Jag tycker vissa saker är skitäckliga. Även om jag smakat flera gånger så är det äckligt. Vissa saker rycker jag mindre om men äter ibland för att fisk ska vara bra för mig.
    Samma sak med mina barn. (Fast dom gillar ju fisk)
    Och går vi ut och äter är jag supernoga med att dom ska gilla det dom får serverat då jag tycker det är skittrist att beställa dyr mat som inte äts upp. Så vill de bara ha pannkaka på restaurang, so be it. Då slipper jag steka de osande rackarna i mitt kök.

  4. Klart att man kan vänja barn. Annars hade ju tex barn i andra länder än Sverige inte ätit alls för där serveras ju inga svenska köttbullar. Så visst äter alla barn det de vänjs vid.
    Men kanske är barn olika känsliga/kräsna och därmed olika lätta att vänja? Och det är nog lätt att falla in i att välja lättaste vägen när du kommer hem halv 6 efter fsk med trött barn och bara vill ha det bra eftersom du har så lite tid med ditt barn. Sen tar det väl emot att skicka i säng ett barn som inte ätit middag bara för att man ska vänja.

      1. Emma förstår hur du menar men även om barn blir tillvänjda så kan de plötsligt sluta gilla en smak /rätt.
        I andra länder finns väl också olika alternativ kring typ av rätter. Om det inte är riktigt fattiga länder där man äter det som finns oavsett. Enbart för överlevnad.
        Bra att låta barn smaka det mesta men kanske inte ha så höga förväntningar över att de kommer att älska det allra mest ” hälsosamma ”. Mat är inte hela världen.

  5. Varför är det ok att kritisera föräldrar i vissa fall och inte andra? Mat-ja, amning-nej, sömn-ja, egentid-nej… Svårt att följa med. Är det inte viktigare att fokusera på sig själv och vad sitt eget barn behöver. Vi prövar alla vårt bästa, vissa ting går som man vill andra inte.. Precis så som livet ska vara.

    1. Maria håller med . Cissi du kritiserar mkt. Då ska de ska det vara öppet för andra att kritisera även områden/ teman som kanske är mer känsliga just för dig.

  6. Cissi nu har du gett dig in i ett område som du själv inte har erfarit. Precis som du ännu inte har erfarenhet av hur barn mår av långa dagar /börja tidig ålder på förskola , varför vissa ”tvångssöver” osv…
    Åsikter får vi ju alla ha men ibland kan jag tycka att du ger dig in i områden med väldigt starka åsikter där du inte har ngn erfarenhet. Visst du ställer frågor men samtidigt tycker du att barn matcurlas och skäms bort, att föräldrar ska ha ”rätt ” att jobba heltid för att barnomsorgen är så ”bra ” i Sverige mm. …Men barnet då ? Vänta och se.
    Till en viss del kan jag dock hålla med. När det gäller alla alternativ vid matbordet. Barn ska inte ha för många valmöjligheter men samtidigt är barn verkligen olika kräsna.
    Våra barn fick mkt rotfrukter /grönsaker i eko barnmatsburkar när de var bebisar och mkt frukt. Fisk och kött. De blev ”tillvänjda ”. Men vid en viss ålder ändrades smaklökarna och min son formligen avskyr fisk t ex som ändå är en bekant smak. Han gillar mer kolhydrater och dottern proteinmat.
    Så barnens smak kan förändras genom alla faser.
    Sedan kommer du själv märka desperationen man kan känna om ett barn matvägrar mkt under en period. Det triggar igång en instinkt hos en som förälder som gör att de får äta ”vad som helst ”. Att tvinga barn äta upp en viss mat tror jag bara kan ge ätstörningar om det vill sig illa. Här vet barnen att de bör äta ngt grönt till varje måltid, men att försöka få vissa barn att älska frukt o grönt går inte. Vissa gillar , andra inte. De har precis som vi vuxna olika smak.
    Jag gillar lime / citrussmak, min man mer salt. Dottern älskar frukt, inte sonen.
    Och båda är tillvänjda av samma mat från start.

  7. Jag är nog vad som uppfattas som en kräsen vuxen. Det finns dock en hel del mat som jag bara inte kan lära mig att äta trots att jag försökt.
    Mina föräldrar har aldrig tvingat mig att äta saker och det tror jag knappast hade hjälpt heller.
    Jag vet inte riktigt vad poängen är? Varför ska jag tvinga i mig saker som jag inte tycker om när det finns så mycket god mat jag kan äta?

  8. @Maria, mycket bra! Det finns ju också något som heter det grundläggande attributionsfelet och nu citerar jag från Psykologiguiden:

    ”Misslyckanden hos andra ses som orsakade av dem själva snarare än av omständigheterna i situationen, och tvärtom för egna misslyckanden. Vi tenderar också att ta åt oss äran av positiva händelser i vår omgivning och tillskriva andra orsaken till negativa.”

    Sedan är det ju väldigt oklart om något ska kallas för misslyckande just i fall som dessa, men det här psykologicitatet ovan är ju en allmän syftning på själva begreppet. Att du som förälder skulle vara mer ”lyckad” eller ”misslyckad” beroende på hur ”välfungerande” ditt barn är i omgivningens ögon är ju en ganska osympatisk tanke (så länge man inte pysslar med någon sorts vanvård). Så tror jag inte att du tänker heller Cissi! Men vill ändå höja ett varningens finger för att dra för höga växlar på det man ser andra göra. Hur mycket vinner man på att skriva ett sånt här inlägg? Hur många vilsna, stressade småbarnsföräldrar kommer att ”jaha, en bloggare skrev att det curlas för mycket, nu lägger vi av med det”. Och hur många kommer bara att känna sig lika vilsna som förut men nu dessutom dömda? Vem vinner något på det? Sedan får man såklart lyfta vilka frågor man vill i sin egen blogg, om man nu tycker att det känns viktigt för en själv.

    Det roliga är att man i en argumentation kan använda attributionsfelet flera gånger. Först när man tillåter sig att dra slutsatser om andra baserat på (i bästa fall) någon sorts ytlig observation. Sedan när man läser omgivningens reaktioner utifrån att ämnet är ”känsligt”, att folk är ”känsliga” eller något annat som beror helt på dem och inte överhuvudtaget på vilken ton man själv använt i frågan.

    Alternativt att man, när man fått veta mer om en människas situation säger ”ja, men jag menade ju inte DIG, jag menar ju de andra”. Problemet är att så fort du fått veta lite mer om i princip vem som helst, så är det väldigt svårt att döma den personen.

    Mitt motto är att aldrig ha synpunkter på andra föräldrar (så länge de inte vanvårdar). Man kan aldrig veta hur folk har det!

  9. Finner också det märkligt, det här med att om nån ens kommenterar att du inte ville/kunde amma blir du upprörd, om nån ens har mage att påpeka nåt kring att ni har barnvakt så du och L kan få er egentid då är det inte är ok. Men att kritisera andra för hur/när de väljer att lägga sina barn, för vad de ger sina barn för mat, för att de tittar i sina mobiler etc, DET är tydligen helt okej?

    1. Amanda – håller med. Kasta inte sten i glashus liksom. Varför bry sig om hur andra gör, det påverkar inte dig om nån ger sitt barn pasta och pannkaka varje dag?

  10. Håller med, självklart påverkar vi och styr genom att acceptera och sätta gränser. Nu är vi tillbaka med det där att curla igen. Man får inte ge upp för lätt och barn ska inte få diktera och styra allt. Tycker att de alltid ska smaka på allt och att grönsaker alltid ska finnas på tallriken.
    vivianne treschow blogg.alltforforaldrar.se/viviannetreschow/

  11. Håller med, självklart påverkar vi och styr genom att acceptera och sätta gränser. Nu är vi tillbaka med det där att curla igen. Man får inte ge upp för lätt och barn ska inte få diktera och styra allt. Tycker att de alltid ska smaka på allt.
    vivianne treschow blogg.alltforforaldrar.se/viviannetreschow/

  12. Jag var väldigt kräsen som barn och framför allt skulle inget blandas utan vara väl separerat för att jag skulle få i mig grejorna. Dåtidens pedagoger respekterade inte sådant och tyckte bestämt att jag kunde äta t.ex. potatismos för det åt jag ju annars! Bara det att någon vuxen glömt fråga mig var jag ville ha ketchupen och bara ringlat den över moset och på så sätt gjort rätten oätlig för mig. Det var mycket tvång, tårar, värma upp oäten lunch och servera mig den till mellanmål istället för det som de andra barnen fick (så att jag fick lida ännu längre då jag hade låååååånga dagar på förskolan). När min mamma kom på dem fick dem sig en utskällning som hette duga! (Jag har sett min mamma arg färre än tio gånger i mitt 36-åriga liv. När hon blir arg gör ALLA som hon säger!)
    Numera äter jag nästintill allt (förutom ärtsoppa som jag blev itvingad…alltså metoden funkar verkligen INTE) och smakar gärna på nya grejor och gillar oftast det mesta. Det beror nog på att vi hade det rätt så okomplicerat med maten hemma. Man fick pröva, men blev aldrig itvingad och framför allt fick jag vara med och lära mig att laga mat, smaka, krydda, smaka igen. Mamma jobbade långa dagar och den där stunden vid grytorna med henne blev ofta en kvalitetsstund fylld med positiva känslor och minnen.
    Som förskollärare själv har jag som du säkert förstår en helt annan respekt för barnens känslor kring mat, men försöker samtidigt uppmuntra till att pröva och glädjas när dem provade vare sig det gillades eller ej. ‘Ok, du gillade det inte, men vad bra att du vågade pröva. Nej, du behöver inte äta upp det, ät det andra på tallriken istället.’ Chefen på förskolan jag gick på har till och med bett om ursäkt till mig i vuxen ålder och medgett (utan att jag ens frågade eller sa något) att dem gjorde fel och lärt sig sin läxa.
    Min son har fått pröva ALLT. Han är 14mån nu och tycker bäst om allt med vitlök (mina gravidcravings satte sig visst) men äter allt från fisk, kött, grönsaker, frukt osv. Nu när han börjat förskolan vill han inte äta på samma vis, men jag tar det med ro, för han äter bra hemma (något mer kräsen ibland) och fortsätter erbjuda honom det vi äter själva. Jag vill att han ska våga prova allt, lära sig när han känner sig mätt (inte äta upp för ätandets skull), kunna laga mat (vägrar ha en till karl i huset som inte vet hur man gör i köket) och känner matglädje! Nu på söndag ska vi pröva brunch på ett nytt ställe och det ska bli spännande att se vad lilleman hittar för nya favoriter att testa där. Ha en fin dag!

  13. Oj vad folk blev upprörda. Jag tycker oxå barn är jävligt kinkiga. Jag var allergisk som liten lista har fick knappt äta något. Har låtit min unge äta allt och hon har god aptit och äter allt. Visst – hon gillar inte allt men det är sällan hon inte äter. Jag tror som med allt annat att det blir vad man gör det till. Förutom dom självklara undantagen där vissa barn inte äter, är sjuka eller underviktiga men dom utgör inte majoriteten.
    Det är ju många som låter ju faktiskt sina barn äta dålig mat dvs snabbmat, halvfabrikat eller inte tillräckligt varierat.

  14. @laRose tror precis som du, att man gör bäst i att inte skapa en massa regler runt mat. Försöka bibehålla matglädje först och främst och introducera nya rätter/tillbehör utan tvång eller måsten.

  15. Sen ska man ju inte tvinga osv såklart men det har jag aldrig gjort. Man måste smaka. Gör ni det och inte gillar – fine. Men numera går det mesta ner.

  16. Det verkar vara svårt att kommentera varandras kommentarer just nu? Maria och LaRose, jag håller med er. Men samtidigt skapar Cissi debatt och engagemang. Men jag har också funderat på att det är ok att tycka att det är fruktansvärt att inte få nog med egentid. Men däremot är det fel att inte vilja ha så mycket egentid.

  17. Har två barn, ett som glatt testar ”all” mat och ett som bara klarar av att äta 3-4 olika maträtter, som hellre svälter (jo, faktiskt!) än testar något okänt. Samma familj, samma matbord, ingen diagnos. (Och nej, hen testar inte heller ny mat på förskola/skola.)
    Självklart ser jag till att båda barnen får i sig den näring de behöver, oavsett om det innebär att laga olika maträtter, och att servera det ena barnet ”enkel barnvänlig mat”. Människor är olika och hatar folk som säger ”dom äter om dom blir hungriga”. Stämmer kanske för många men inte för alla.

  18. Sen kan det vara så som hos oss t.ex att vi har ambitionen att äta mer vegetariskt, mer varierat så man lagar nya rätter och ungarna gillar inte alls. Då är det inte särskilt kul att laga dessa rätter, utan man kör på säkra kort. Sen verkar kidsen äta det mesta på förskola och skola, men inte hemma. Små barn kan äta nästan vadsomhelst enligt min erfarenhet, sen när de blir äldre kan de bli väldigt petiga i maten. Sen är det olika bland syskon, min 4-åring gillar kaffe och lagrade ostar liksom, min 6-åring häller ett tjockt lager ketchup på allt. Vi serverar, erbjuder men skulle aldrig tvinga någon att äta något, äter de lite till middag får de ett stadigare kvällsmål. Det är inte så avancerat egentligen.

  19. Håller helt och hållet med dig i att det gäller bara att introducera och skola in maten för barnen. MEN det värsta är när DAGIS går och förstör allt med korv och pasta!

  20. Man kan omöjligt veta hur det blir med både mat och sömn, även om man vill ha det på ett visst sätt. Min dotter är 1,5 år och sånt jag trodde skulle hända i framtiden när hon var ett halvår blev helt annorlunda och jag gissar att framtiden inte heller kommer se ut som jag tänker mig. Håller med om man ska låta barnen smaka av allt men aldrig tvinga. Mat och tvång känns som helt fel kombination, tycker jag.

  21. Håller med dig till viss del Cissi, men har sett syskon som växt upp under precis likadana förhållanden i matväg men där en har ätit allt och en har varit helt otroligt kräsen. Så tror den individuella smaken spelar stor roll också.

  22. Såklart man kan vänja barn vid olika mat, se bara på hur olika man äter i olika delar av världen! Men jag tror (och detta är bara min personliga teori) den viktigaste bidragande orsaken till barnens preferenser är föräldrarnas preferenser! Om man som förälder har sina favoriter och inte gillar massa olika variationer till middag hemma så kommer barnet heller inte göra det. Och barn tar efter vuxna, om man som förälder vid något tillfälle ratar viss mat, eller kommenterar nåt i stil med att ”usch, nej inte potatis idag igen” så kan barnen snappa upp detta.
    Det handlar nog om hur viktigt man tycker att det är och hur mycket energi man orkar lägga på att variera maten OCH på att vara ett bra föredöme i att äta all sorts mat själv…

  23. För de allra flesta barn handlar det om att uppmuntras till att prova nya smaker, allting kanske inte går hem genast. Själv var jag ett matvägrarbarn, säger – verkligen vägra. Jag var inte kräsen, det var inte så att jag ville ha någon favoriträtt, jag ville helt enkelt inte ha! Jag tror aldrig att jag var hungrig, jag var aldrig så lycklig som när jag äntligen fick gå från bordet. Jag har fortfarande i vuxen ålder svårt med maten, jag kan inte äta joxiga hoprörda rätter, det skall vara ren mat så att jag kan ta av precis det jag klarar av. Jag tror att det förutom curlande också kan ligga genetiska, eller fysiska (smaklökarna?) bakom att vissa barn är ”kräsna”.

  24. Kan vi prova att byta ut kräsna curlade barn mot flaskmatade barn? Som ett experiment. Vill förtydliga att jag inte tycker så, vill bara påvisa varför vissa blir kränkta och varför vissa grejer inte behöver sägas och vädras trots att man tycker så.
    ”Det har varit ganska kränkta miner när jag skrivit om barn och amning… När jag, som bara varit gravid i några månader har MAGE att tycka och tänka om vad jag kan känna är bortskämda och onödigt lata svenska mammor.
    Självklart handlar det om att vänja sig. Det är ju en kamp man får välja att ta eller lägga mindre energi vid – helt upp till varje mammas ork och prioriteringar. Men det stör mig när folk som bara testat att amma två-tre veckor, och sen påstår att dom inte aaaalls kan amma för att dom egentligen inte orkar lägga ner den tid som krävs. Att såna som jag inte vet nånting/väänta bara tills du står där med en nyfödd som inte får bra tag eller såriga bröstvårtor och inte nog med mjölk.
    Man behöver kanske inte vara forskare för att klura ut att det till stor del handlar om att man helt enkelt inte pallar, dom allra flesta kan ju faktiskt amma om dom vill, självklart finns det undantag. Nu menar jag inte dom som inte kan utan dom som är lata.

    Sorry att jag låter hård, men tycker ju det ges upp alldeles för lätt hos många svenska morsor. Plus att jag och brorsan växte upp i ett hem där vi blev ammade och det gick jättebra.

    Var och käkade lunch med en (svensk) släkting häromsistens och herrejösses vad hon mjäkade och klemade med sin bebis i femveckors åldern. Det skulle värmas vatten och blandas ersättning. Och alla dessa frågor, med ängslig blick om vattnet var för varmt eller kallt. Om det var rätt mängd pulver. Frågor om allt möjligt som rörde nappflaskan, medan ungen låg och skrek förtvivlat efter att få sin mat nån gång. Tänk vad mycket lättare om hon bara ammat från första början! Och folk undrar varför många barn känner sig stressade??

  25. Svar på din fråga: Jo, man får kräsna barn. Lustigt att du ens ställer frågan dock, för du verkar ju redan själv ha ”det rätta svaret”.

  26. I vanlig ordning: Hur skulle det kännas för dig? Du är skithungrig, har haft en lång dag. På bordet serveras något som får det att vända sig i magen på dig. Något som verkligen luktar illa och inte ser aptitligt ut för dig. Så sitter någon där och trugar, blir sur, tjatar och gnatar. Kanske till och med tvingar (fy fan för de föräldrarna, säger jag bara). Klart att man kan presentera olika slags mat för barn (keyword presentera), men det är viktigare att man respekterar deras kroppar, deras sinnen och deras känsla än att till varje pris ha en KAMP om saker. Bråka aldrig om mat, kärlek och sömn – det är villkorslöst. Det är bara svagt att som förälder vilja ”vinna” över barn. Lyssna själv på ordet… Och Cissi, du har sagt det själv, låt det ta några år innan du dyker in i ämnet igen – då med egen erfarenhet. Du har såklart all rätt att tycka, precis som dina läsare, men walk a mile in someone else’s shoes!

    1. Bra! Precis så känner jag också. Aldrig tvinga. Och om ”vänja” innebär ”tvinga” väljer jag hellre de där förhatliga makaronerna.
      Jag har ett barn som äter och ett som är totalt ointresserat av mat. Jag tror hon har uttryckt ”jag är hungrig” kanske två ggr under sina snart sex år på jorden. Den andra äter allt, närsom. Det är verkligen skillnad på barn! Och ni som klappar er själva på axeln för att era barn minsann äter broccoli som om det vore er förtjänst: det är inte alltid hela sanningen. Precis samma sak som med barnet som sover hela nätter.

  27. Har ett barn som var superlätt att introducera mat för. Hon är tre och äter allt. Hon förutsätter liksom att all mat är god innan hon ens smakat.
    Andra barnet är skeptisk till all mat och äter endast gröt, välling, banan och köttfärssås och spaghetti. Vi har provat allt! Tillslut gav vi upp. Är så glad bara hon äter.
    Vissa barn är svårare än andra helt enkelt. (Kan tillägga att innan barn nr 2 såg jag också på kräsna barn som bortskämda, men det är nog inte hela sanningen)

  28. Charlotte håller med : Bråka aldrig om mat kärlek och sömn ! Det blir alltid fel. Och ja att tvinga barn äta vissa saker är vidrigt . Man kan uppmuntra och försöka men aldrig tvinga. Usch.
    Jag gjorde det felet lite i början att jag försökte truga o truga mitt ena barn att äta / lära sig gilla vissa nyttiga födomål. Gav BARA motsats effekt. Slutade i tid men lärde mig ngt av det , och fick mig en bra erfarenhet.

    Jag vet också att Cissi troligtvis vill skapa debatt , provocera lite och röra om i grytan. Det är väl en strategi. Och det kan vara kul . Men då ska man vara beredd att själv kunna ta åsikter om t.ex avvänjning av välling nattetid eller andra för en själv ”känsliga ” ämnen.
    Du tycker. Vi tycker. ☺

  29. Så himla svårt det här. Mitt barn hade god aptit fram till han blev ungefär 1,5 år (han är snart 2år nu). Sedan dess lever han mest på luft och tomater vissa dagar känns det som. Vi hade dock tidigt bestämt oss att inte bråka med honom om mat. Vill han ha mat så får han mat. Ibland får han en macka istället men inte mer. Ibland kan det funka att ställa fram en flaska med ketchup men oftast lämnar han bordet med maten orörd i vilket fall.
    Det känns svinjobbig eftersom han ligger under sin viktkurva men vi försöker att avdramatisera det så mycket som möjligt och erbjuder honom att testa nya maträtter även om han oftast vill han inte ens smaka längre. Jag försöker tänka att det är tillfälligt och så vet jag ju att han brukar äta något på förskolan i alla fall men det är tufft. Samtidigt har jag läst tillräckligt mycket riktig forskning om barns smaksinne för att inte vara så naiv att tro att det enbart handlar om föräldrarnas agerande, vilket är tröstsamt (även om det är en klen tröst).

    1. Lina: ”Samtidigt har jag läst tillräckligt mycket riktig forskning om barns smaksinne för att inte vara så naiv att tro att det enbart handlar om föräldrarnas agerande,”

      Vad bra att du tagit dig tiden till att läsa på och du har helt rätt. Barn går igenom olika utvecklingsfaser och det gäller även smaklökarna och andra matvanor. Bara att kämpa på. Det kommer att vända. 🙂

  30. Åh @Lina, känner igen det där!
    Vi har haft exakt lika men nu vid 3.5 år börjar det släppa igen. Kämpa på, det blir bättre!
    Kram

  31. Återigen så blir jag lite förvånad över ditt resonemang Cissi, du som har npf själv och som vill bli bemött på ett visst sätt utifrån det, du verkar aldrig tänka på att barn också kan ha npf? Som det här med sömn och mat, visst finns det ”normala” ungar som strular med det, men de som har större problem med sina barn kan inte ”bota” sömnproblemen/kräsenheten genom att vara lite hårdare. Varför? Ja, varför kan inte du skärpa dig och behöva lite mindre sömn?

    Själv har jag ett barn som pågrund av sin npf lever på näringsdryck. Vid middagsbordet tittar hon alltid på film på paddan och får precis vad hon vill ha. Det är det ENDA sättet att få i henne nånting som inte är ”smoothies” (dvs näringsdryck).

    Barn och föräldrar är olika.

  32. Jag tror också att man kan vänja barn vid att äta all möjlig slags mat, och ger man dem inte chansen så är det inte så konstigt om de inte gillar viss mat. Men för många barn i sådär 2-5 års åldern så är de lite ”kräsna” med vad de vill äta, gillar ofta inte blandad mat eller nya saker. Mitt äldsta barn åt allt innan hon blev 2 år, stark mat, olika konsistenser, allt gillade hon. Men sen vände det, och inte förrän nyligen (hon är nu 5 och ett halvt) har det vänt lite igen och hon är nyfiken på ny mat.
    Vår treåring har alltid varit kräsen. Som bebis ville hon nästan inte äta något. Hon och äldsta tjejen gillar i dagsläget olika saker, fast de ju alltid fått samma mat. Vår minsting på 10 månader äter än så länge det allra mesta med god aptit. Så, baserat på min erfarenhet så kan man visst få ett kräset barn. Man styr inte alltid så mycket som man skulle vilja när det gäller barnets preferenser, och tur är väl kanske det ibland? Här får de dock äta vad som bjuds, oftast finns det ju något på bordet som går att äta. På restaurang blir de dock curlade, inte kul att beställa in något de inte vill äta om man själv vill kunna sitta ner ett tag. Själv beställer man ju också helst något man tror att man kommer att tycka om.

  33. Men vad trött jag blir. Det är väl ändå ingen här om har förespråkat att tvinga eller hota med mat, bara att se till att det finns massor med varianter på mat och att de kommer om och om igen så att exponeringstillfällena blir flera och att det då till sist blir ”normalt” att äta det som tagits fram.
    Smaklökarna vänjer sig vid allt som de till sist uppfattar som positivt, tex att något gjort en piggare, landade skönt i magen. blev en trevlig händelse som hela familjen delade etc etc. Betingad inlärning helt enkelt.
    Att man sedan inte ska röra ihop alla matdelarna med varandra tycker iaf jag är självklart. Då blir det för många smaker på en och samma gång i munnen och svårt att urskilja vad som är vad, så grytor tror jag inte på att ge till barn.
    En bra grej att tänka på och kanske läsa på om är hur smaklökarna förnedras genom olika tillväxtfaser. Tex så gillar ofta mycket må barn beska för att i en senare fas förmodligen tycka att beska är för likt giftiga saker för att sedan igen efter puberteten gilla beska igen. Som vuxen kan man då ta hänsyn till detta genom att tex tillaga endiver olika beroende på hur gammalt barnet är. Men kan hjälpa till med att i vissa perioder lägga LITE LITE socker på grönsaker och gärna något som gör det lite mjukare så som smör. Salt och starka smaker so, chili uppfattas starkare hos barn då deras smaklökar är känsligare än vuxnas avtrubbade (framförallt rökare) etc. Det betyder inte att alla barn inte gillar mycket stark mat och salta oliver utan att om något barn inte gillar det så presentera samma mat fast med mindre intensitet och se hur det går.
    Slutligen, vi är vanedjur. Det vi vänjer oss vid det gillar vi.

    1. Glömde: Detta är inte menat som kritik utan endast som en möjlighet till reflektion, men om man inte har ett liv där man prioriterar att alla sitter ned och äter maten tillsammans som familj och att det är dagens fasta punkt där man träffas och umgås så bör man inte heller bli förvånad om barnen blir kräsna och inte vill pröva nya saker att äta.

  34. @hmm: så vilken slutsats drar du om man gjort allt det där och ÄNDÅ har ett kräset barn?
    Känns ju som ganska självklara saker för många. Många föräldrar med kräsna barn har nog gjort precis det.

    1. @Hanna: Att många gjort just detta och det är självklart för många, tex att hjälpa till med lite socker och smör på grönsakerna i åldern då de är om kinkigast, var en nyhet för mig. Jag ser mycket oftare folk som väljer sina strider och att mat inte är en av dem. Jag ser också familjer som har så mycket att göra med aktiviteter etc att de inte har tid att äta tillsammans utan att det blir något i farten.
      Vad det gäller din fråga till mig så kan jag så klart inte göra en bedömning på individnivå. Jag har ju inte levt i din familj eller den familjen du du tänker på. Kanske så har du/hen inte gjort det du/hen tror att du/hen gjort, Kanske är ditt/hens barn väldigt känsligt på gränsen till allergiskt eller har lite problem med magen av och till och då fått negativa associationer till mat, ja orsakerna kan vara oändliga.
      Men att svenska och amerikanska barn är kinkigare en genomsnittsbarnet i världen kan vi väl kanske vara överens om?

      1. En tanke som blir på gränsen till att skuldbeläggande är att hemmakocken faktiskt inte lagar maten bra. Jag själv var helt övertygad om att brysselkål inte var min grej tills jag träffade på någon som visste hur den bäst tillreddes. Nu älskar jag det.

      2. Jag tror inte att det är så enkelt att svenska barn är mer kinkiga än andra. Kanske har vi en ganska barnvänlig kultur i Sverige som gör att vi tar mer hänsyn till vad barnet tycker? I min familj jobbar vi med ordet ”äcklig”, att ingen mat är äcklig och att man måste pröva men att man kan spotta ut om man inte tycker om. I andra länder insisterar man kanske mer på att barnet faktiskt ska äta det som serveras. Utan diskussion.
        Jag är glad att man slopat horribla rutiner såsom att man ska tvingas sitta kvar i skolmatsalen tills man ätit upp allt på tallriken, fast man inte tycker om. Minns hur jag höll på att kräkas en gång och minns också skammen när alla andra fick gå på rast och leka. Jag vande mig inte vid pulvermos för det.
        Ja, måltiden är viktig, och barnet ska få en chans att testa olika saker, men det är inte alltid orken och viljan finns att ställa fram alla dessa alternativ på bordet. Ibland vill man bara ge barnen mat som man vet att de kommer äta-för att ha tid att umgås.

        1. @Lisa: Men det är ju ett konstaterat faktum att svenska barn är kinkigare i genomsnitt, inte något som ”är så lätt”. Skjut inte budbäraren.
          I övrigt så vet jag inte om du sett vad jag mer skrivit som tex att det naturligtvis aldrig ska tvingas eller hotas när det kommer till mat utan att man ska ta hänsyn till olika utvecklingsfaser när barnen växer och att smaklökarna skall hinna med de också samt betingad inlärning är viktig. Du predikar mao redan för den frälste och jag förstår inte varför att man säger en ska s måste det automatisk betyda att man är för motsatsen. Absurt och väldigt svart/vitt.
          Jag säger tom att vi ska hjälpa grönsakerna med lite lite socker i den åldern då beskt är misstänkt misstänkt för de små samt gärna smör som gör dem mjukare i smaken.
          Vad jag dock ser är flera som kapitulerar med att ge mycket söt mat som färdigmos, pannkakor där mjölet är rent socker, eller pasta som är samma dvs bara mjöl vilket uppfattas som rent socker i munnen. Då får ju barnen aldrig vänja sig vi bittert och beskt.

        2. Lisa igen: Missade. Nej i andra länder så tvingar man inte barn. Man har matglädje och barn gör som vuxna så fort de får en chans. De vill gärna härma. Och i andra länder, alltså inte USA, så är middagen en fast hållpunkt på dagen där man samlas och har trevligt. Mat = glädje inte något som måste få i sig som ett nödvändigt ont. Pga att det ofta ställs fram många olika saker på bordet så får barn själva välja det de vill ha utan press eller stress och kan i sin egen takt hitta till alla de olika sakerna som står på bordet. Och man sitter kvar vid bordet och ger maten tid. Alla sitter kvar. De länder som har minst kinkiga ätare är de länder som ängar en stor del av dagen åt maten och dess intag. Men inte pga något tvång.
          Mvh /Bott i många världsdelar

  35. Jag har inga barn och lägger mig inte i någons uppfostran, men när jag jobbade på café sålde vi kladdkaka som vi dekorerat med ringlad vit choklad på. En mamma köpte en bit till sitt barn, kommer sen in med den och säger ”hon vill inte ha det där vita, kan vi få en ny?”. Då var det nära att jag drog den om svältande barn i Afrika och att man ska va jäkligt glad att man får fin hembakad kladdkaka på café över huvud taget! Nej hon fick inte en ny bit. Nån måtta får det vara.

  36. Så som andra påpekat ovan, tycker jag att du med dina senaste inlägg om mat och sömn gör precis det som du vid flera tillfällen tidigare förkastat hos din omgivning, dvs dömer andras val därför att du inte förstår situationen eller behoven bakom dessa val. Som andra också påpekat är barn såväl som föräldrar otroligt olika, och även inom en syskonskara får man som förälder många gånger ompröva sina principer eftersom det som fungerar på ett barn inte fungerar på ett annat. Jag har läst din blogg med stor behållning hittills eftersom jag har en son som bara är en vecka äldre än Helmer, har dessutom två större barn, 8 och 10 år. Uppskattar hur du skriver ärligt och öppet om dina tankar och funderingar. Tycker dock mycket bättre om när dessa tar avstamp i dina egna erfarenheter. Är inte så lättprovocerad i vanliga fall, förutom just när det kommer till utebliven ödmjukhet inför att de allra flesta föräldrar gör sitt bästa för att lägga upp tillvaron med sina barn så som det passar just den familjen.

  37. Jag tar mig själv som exempel, jag var jättekräsen som liten (med en syster som åt allt, dvs samma familj, samma förutsättningar). Jag blev sällan tvingad till att äta något (de gånger jag blev tvingad minns jag som något obehagligt), blev däremot presenterad för mycket olika slags mat som mina föräldrar åt. Idag som vuxen äter jag i stort sett all slags mat och skulle absolut inte kalla mig kräsen. Jag fick ta det i min egen takt. Jag tänker att min uppgift som förälder är just att erbjuda mina barn olika alternativ och att visa på att jag älskar att äta allt möjligt. Min äldsta är öppen för att testa nya maträtter och smaker vilket hen gör. Däremot är mellanbarnet som jag var som liten. Äter helst samma bekanta saker hela tiden. Båda är välmående barn..!!
    Jesper Juul har många kloka tankar kring det här med måltider. http://www.babyvarlden.se/Nyhetsartiklar/Jesper-Juul-Lamna-maltiderna-i-fred/

  38. Jag tycker personligen att studiens trovärdighet sjunker drastiskt när de helt okritiskt undersöker könsskillnader. Tror vi inte att den patriarkala strukturen påverkar barnens preferenser? Känns det inte som ett klassiskt fall av duktig flicka att äta sina grönsaker samtidigt som det kan anses vara ”modigt” av en liten kille att äta stark mat?

  39. Blir inte dina vänner sårade när du skriver om dem på det här sättet? Jag hade blivit fruktansvärt upprörd om jag gått in på Lady Dahmers blogg och hon skrivit om att hon var hemma hos en vän med en fyraåring i helgen, och att vännen minsann släpade in sitt barn att sova på pin tji eller mjäkade och klemade med ungens mat.

    Barn har inte makt över någonting i livet. De får inte välja vilken skola de skall gå i, de får inte välja vem som skall vara deras klasskompisar, vad de skall göra om dagarna, när de skall sova, när det är dags att påbörja eller avsluta lek, många får inte välja vad de skall ha på sig. Självklart är barn misstänksamma mot ny mat – det är så människor har överlevt i alla tider, genom att inte äta random saker utan saker de vet funkar, men för barn blir det också en fråga om kontroll. Det enda barn egentligen har kontroll över är i princip om de äter och om de går på toaletten. Därför utövar barn ofta kontroll över mat även när de är fullt friska. Det är inte ovanligt att friska barn att gå nästan helt utan mat somliga dagar eller bara bestämma sig för att inte äta viss mat som de ätit tidigare. Det är en helt normal del av utvecklingen, att barn vill kontrollera vad de äter och bestämmer att bara äta viss mat. Valet man då har som vuxen är mellan att göra maten till en principfråga och säga till barnet att du har inte makt över vad du äter, jag har den makten, eller också låta barnet bestämma över sin mat över en viss period av livet. Många känner att det är bättre att välja sina strider och bara äta köttfärssås och korv ett år för att undvika att barnet äter ännu mindre, blir surt och dagen är förstörd eftersom man har ett utsvultet och otrevligt barn.

    Personligen tycker jag det är bättre att låta mitt barn bestämma över saker där det egentligen inte spelar någon roll. Tandborstning bestämmer jag över, vad han vill ha på morgonmackan bestämmer han över. Sovdags bestämmer jag över, helgluncher bestämmer han över. Jag har haft tur, mitt barn verkar redan ha vuxit ut den fasen efter kanske ett halvår, men klart den kommer att komma tillbaka.

    Självklart kommer folk att reagera och försöka förklara när de har helt rimliga anledningar till saker, anledningar som de allra flesta vet om, men du dömer bort det som curling och galenskap eller bara att man aldrig tänkt på att barnet kan sova länge på morgonen om det lägger sig sent. Det är väl självklart. Jag menar, i de allra allra flesta fallen är föräldrar inga idioter som fått hjärnan ersatt av bomull och tokiga idéer så fort magen börjat växa, och ingen vill ju bli anklagad för att curla barnet för att man inte orkar ta någon principiell kamp om skit eller barnet har problem med maten. Det är ju fullkomligt naturligt.

    1. Sa det till personen där och då, och hen vet vad jag tycker. Ingen nära vän, skulle aldrig hänga ut vänner så.

  40. @ Sara Patriarkala strukturen? Vilken mat och vilka smaker vi tycker om? Står det i pk-bibeln? Jag är i alla fall övertygad om att det inte stämmer alls, möjligen om killen är kränkt för att han måste ha klänning på sig och därför måste visa sig modig.

  41. @Hmm: jag syftade nu på min familj där vi sitter tillsammans och äter. Vi gillar att laga Och äta mat. Om vårat barn tycker vi är dåliga kockar kan jag inte göra så mycket åt? Jag tänker ju inte direkt anställa en kock som lagar ”godare” mat. Vad är det för konstig kommentar? Mitt barn skulle kanske äta mer om jag kryddade med socker, men det gör jag absolut inte. Snacka om att curla sitt barn?!

  42. Jag var en saaaa bra foralder med maten till mitt barn, tyckte jag. Jag gjorde (i princip) all barnmat sjalv. Det var lax och linser och kyckling och diverse spannande ratter och kombinationer och massa kryddor. Barnet at glupskt allt! Lika nar vi gick over pa vanlig mat. Gud vad alla skammer bort sina ungar, tankte jag. Krasna barn skaffar man sig, tankte jag precis som du skriver, det far man inte. Sen fyllde ungen tva och det var som att sla igen en dammlucka. Allt var ackligt och nej. Hon blev en riktig pasta – brod – yoghurt – frukt- unge. Och grejen ar att det gar inte att tvinga i barn mat. Det ar det varsta du kan gora. Vi fortsatter ata ”spannande” saker hemma, ibland provar hon, ibland inte. Hon ater av det hon gillar, utan att vi for den skull (oftast) inte gor sarskild mat till henne. Hon ater tillrackligt varierat for att det inte ska vara ett problem, men sarskilt kul ar det inte. Sa i mitt fall gick verkligen hogmod fore fall.

  43. Alltså, det kan säkert vara som du säger men spela roll! Du sköter ditt barn som du tror är bäst eller hur, så låt andra göra detsamma med sina utan att du lägger dig i.

  44. Det är ju tortyr samt psykisk misshandel du har utsatts för. Hoppas att du eller någon annan anmälde dem som begick detta brott gentemot dig Ylva. Fruktansvärt.

  45. Svaret på din fråga är: Nej, man kan visst ”få” kräsna barn utan att skapa dom. Barn har väldigt olika beteenden och känslor kring mat.

    Vi har tre barn. De två äldsta har ätit precis allt fram till att de var ca två år gamla då de, som över en natt, slutat och blivit väldigt selektiva. Särskilt mellanbarnet, han äter otroligt få maträtter. Med både honom och hans storebror har vi provat ALLT för att få dom att äta, allt. Tjata, laga mat tillsammans, ODLA mat tillsammans, erbjudit olika alternativ, inte erbjudit alternativ, lekt, försökt avdramatisera, blv:at… Det spelade ingen roll. Med mellanbarnet fick vi lägga ner innan det blev så laddat att det närmaste sig en ätstörning, nu serverar vi honom bara det han gillar. Storebror började äta det mesta och tycker det är kul att prova nytt sedan han fyllde fem år ungefär. Det finns forskare som menar att det är ett instinktivt överlevnadsbeteende för barn mellan ungefär de åldrarna att vara skeptisk mot olika smaker, vilket kan vara skönt att veta.

    Däremot så går det ju nästan alltid att tvinga barn att äta, om man tycker det är en bra metod. Det tycker inte jag. Känner alltför många som bör på olika erfarenheter av det och hur det förstört deras relation till mat.

    Jag förstår inte varför det verkar vara så omöjligt att förstå att barn är olika? Varför det är lättare att tro att barn matcurlas och blir små diktatorer än att faktiskt lyssna på föräldrar med egna erfarenheter som säger att det inte har med det att göra alls? Utan att man kan ha kämpat i år och gråtit av oro för att barnet inte vill äta?

    Blir rätt trött på dömandet. Det är inte särskilt sympatiskt.

      1. Jo, men det du tror är generellt menar jag är undantagen.
        Jag menar att föräldrar som har kräsna barn oftast har gjort det de kan för att få barnen att äta. Det är liksom inte så rimligt att tro att ett stor gäng föräldrar liksom introducerat typ pasta, vitt bröd och pannkakor och sedan nöjt sig.

  46. R : Håller med dig och flera innan . Det blir så mkt mer trovärdigt och intressant de inlägg där bloggaren ( i det här fallet Cissi ) har sina egna erfarenheter som avstamp.
    Det ekar så märkligt tomt annars .

    1. LaRose: Jag hoppas du aldrig aldrig uttalar dig om kärnkraft eller något annat som du inte har erfarenheter av! Skulle eka så tomt 🙄

  47. Klart som korvspad att det handlar om träning och vana, MEN (och det är ett ganska stort men) maten är inte alltid så lätt att ordna på absolut bästa sätt. De flera föräldrar använder hel- och halvfabrikat mer eller mindre frekven. Inte för att de är lata eller curlar utan för att tiden orken helt enkelt ofta inte räcker till. Jobbar båda heltid och kommer hem först kl 17 så är alternativen kanske helt annorlunda än vad su tänker dig. Om en inte har träffat sina barn på hela dagen och dessutom själv är trött efter en hel arbetsdag så är det väldigt lätt att prioritera umgänge med barnen, slänga i fiskpinnarna i stekpannan och servera dem med remouladsås men utan något annat till därför att en kan. Till slut kommer barnen inte vilja äta nya smaker men tro mig, det löser sig!

    Barn är extrema vanemänniskor, det finns inget så konservativt som ett barn, och är de vana vid att äta vissa saker innebär nya smaker en utmaning som kanske inte är så himla kul. Framför allt när även de är trötta efter en lång dag på fsk/skola.

    Det är himla lätt att säga att ”såhär borde det va” eller att ”det bara är att börja laga mat”, men så ser inte vardagen ut för VÄLDIGT många och ja det får konsekvenser på barnens matvanor, men det är inget som inte går att rätta till när barnen är äldre. Det finns trots allt få ungdomar som bara äter fiskpinnar och pannkakor. De flesta utvecklar en nyfikenhet för mat när de blir större och kommer ur sitt trygghetsberoende.

    Som så ofta tycker jag att det här saknas ett perspektivseende hos din analys, Cissi. En förmåga eller en vilja att förstå att föräldrar troligtvis gör så gott de bara kan och som oftast inte är en drös folk som är lata, mjäkiga, okunniga och som inväntar information som förståsigpåare tror att de har missat. Självklart har de flesta föräldrar ambitionen om att ge sina barn nyttig och näringsrik mat varje dag, vid varje måltid, alltid. Du hade ambitionen att amma, men valde en annan väg som funkade bättre för er och som passade er livsstil bättre. Lite mindre näringsrik, enligt vissa, men fortfarande ett fullgott alternativ. Vad är det för skillnad på det och det här?

    Dessutom tycker jag att det är trost att du fortfarande inte förstår att dömande kritik är dömande kritik, oavsett om den riktar sig till en person eller flera tusen…

    1. Absolut. Som jag också skriver, de som orkar och kan lägga tid och energi på det. Det enda som egentligen stör mig är när päron håller fast vid att det inte alls handlar om träning, när de uppenbart inte lagt vikt vid det.

  48. @Hanna: Vad konstigt du tolkar min kommentar til dig. Jag skrev ju uttryckligen att jag inte kan ha en aning om varför just ditt barn är kräset och att anledningarna kan bero på en hel uppsjö, men gjorde mig ändå mödan med att ge dig ett par möjliga förklaringar. Det känns som att du tog åt dig personligen helt i onödan. Jag har väl inte heller sagt att man ska anställa en kock men man kan kanske vara lite ödmjuk för att alla maträtter inte är det som en behärskar bäst och att det någon gång kan vara anledningen, inte att det var just så i ditt fall.
    Det här är uppenbarligen en känslig fråga för dig så mitt råd till dig blir att inte tolka generella texter som något som ska appliceras bokstavligt på just dig och din situation. Den kan ju ingen veta något om om inte hen lever tillsammans med er.
    Ang krydda med LITE socker så att man hjälper sitt barn att hitta rätt i sina smaklökar i djungeln om beskan bland grönsaker kan du ju läsa på lite om ifall du vill. Det betyder inte att man ska sockra mycket eller vänja dem vid söt smak så som alla förskräckliga färdigrätter har. Men om du fråga din mormors mor ifall de lade lite socker i maten förr i tiden så kommer du bli förvånad. Och i dessa tider när grönsaken inte får växa färdigt utan plockas omogna så att den naturliga sötman inte finns så finns det alla anledning att hjälpa de små samklökran på traven en KORT period. Det är inte att curla utan vetenskap.

  49. Fast hur vet du att de inte har lagt någon vikt vid det? Generellt alltså? Jag vet inte om jag någonsin har uppfattat det som någon stort genomgående problem att föräldrar hävdar det här. Jag tror de flesta föräldrar har ganska bra koll på sina barn och är det så att någon påstår att hens barn ÄR så undrar jag vad problemet med det är, det är väl deras huvudvärk eller? Är det något värt att kritisera? Denna vilja att oja sig över vad andra föräldrar ”generellt” har för svagheter och brister kommer jag aldrig att fatta. Framför allt när det kanske främst handlar om att ”sparka nedåt” för detta är nog vanligast hos den socioekonomiskt mer utsatta delen av befolkningen, tror jag. Den där alternativen inte är så många…

    Du skrev någon gång på stenåldern om att du ville vara som Underbara Clara och inspirera till föräldring och förbättring, men det här är den här typen av ämne och perspektiv som mest får folk att må dåligt. Liksom med mobilkolumnen i metro. Ingen känner sig inspirerad att laga mer mat eller pilla mindre i telefonen utan du får dem bara att må sämre medan de fortsätter att göra samma sak. Det saknas liksom konstruktivism och positivitet i debatten/förmaningarna.

    1. Håller inte med. Många har hört av sig och säger att jag fått dem att tänka till ang tex kolla mobilen när de rattar barvagn i trafiken. Inte svartvitt osv. Kan absolut hålla med dig i vissa avseenden men kan också tycka du överproblematiserar.

  50. Vad jag vänder mig emot är de föräldrar som först börjar med en maträtt och när barnet inte äter det, går och fixar en andra rätt och när inte den heller passar, så blir det smörgås och till slut glass… Varför ska barnet äta maten då? De lär sig snabbt att kinkar de en stund så kommer det glass och ev godis tillslut…

  51. Handen på hjärtat, hur många såna föräldrar känner ni? Jag har då aldrig träffat nån. Ibland tror jag folk retar upp sig på spöken. Och om nån enstaka förälder gör så så är det väl för att dom helt inte bryr sig om såna saker? Dom är väl inte sämre för det eller?

  52. Men dramatisera inte? Vi gör mat (enligt matkasse recept så definitiv inte ”barnvänligt”). Tvååringen äter delar av maten, det är tydligt att han föredrar köttbullar, pasta och fisk framför ngn intressant maträtt enligt recept. Han äter mkt när han tycker det är gott, mindre (nästan inget alls) när han inte gillar det. Vi har aldrig lagat specialmat till honom då, skulle aldrig falla oss in. Vi tvingar honom inte att äta upp heller. Han äter frukt istället om han skulle vara hungrig efter maten (ytterst sällan). Inget drama, inget problem. Däremot minns jag tydligt från min egen fritidsvistelse som barn en flicka som vägrade äta annat än knäckebröd. Hon tyckte ju det bara blev jobbigare att alla tjatade, hon vägrade benhårt. Jag har alltid tänkt att hon kanske skulle ätit mer om alla bara låtit henne vara.

  53. Vi vande vår äldsta att äta allt. Allt vi åt, åt hon och vi var väldigt nöjda med att fått till ett barn som inte behövde någon ”barnmeny”.

    Det tvärvände strax innan hon fyllde två, som en blixt från klarblå himmel. Det höll i sig i 18 månader innan hon lika plötsligt bestämde sig för att äta igen.

    Så, jag hamnar välj den kategori förälder som trodde detta var något som kom från föräldrarna och sen fick skämmas för mitt eget högmod. Läxan är att man ska vara försiktig med att anta och döma. Att något går bra med ens barn kan vara föräldrarnas förtjänst men det kan lika gärna vara barnet som är skapt så.

  54. @Mee: Du kan nog klappa dig på axeln lite iaf. För det är fullt normalt att barn runt två blir mer skeptiska mot mat som de inte känner till och även mat som de känner. Allt som är beskt behandlas ofta som gift i den åldern. Alltså bokstavligt, och fullt förklarligt då saker som är giftiga i naturen ofta är beska. Det finns alltså flera fysiologiska och psykologiska anledningar till det.
    Det är tiden innan och hur ni hanterar tiden som är lite besvärlig som visar sig i resultatet ca två senare. 🙂

  55. Jag tror snarare att problemet ligger i att föräldrar förväntar sig att barnen ska tycka om viss typ av mat och därför skolat in barnen i det. Jag minns själv när min dotter var drygt ett år och jag beställde pannkakor till henne eftersom barn älskar det. Tji fick jag när hon käkade upp laxsallladen och jag fick äta pannkakor istället. Nu serverar jag alltid en maträtt och hon får äta så mycket hon vill. Däremot lagar jag de maträtter jag vet att hon har väldigt svårt för sällan.

  56. Jag slutade att läsa den här bloggen under några månader eftersom jag kände att det fanns för mycket skuldbeläggande mot mammor. Kom tillbaka för att jag läste Metro, och det är samma sak nu. Att förfasas över andra usla föräldrar och deras ungars dåliga beteende – så tröttsamt. Jag skulle bli så jävla ledsen om jag var din bekanta och så ska det dömas och pekpinnas, tydligen både under mötet OCH i ett eget blogginlägg. Blir alldeles häpen av hur empatilöst och taskigt det är. Fan vad tråkig inställning. Vi kämpar väl alla på med våra olika bekymmer med våra små pluttar. Kommer inte att läsa vidare här den här gången heller.

  57. Alternativt att dom inte äter alls och går ner i vikt. Bebis-föräldrar har inte tillräckligt mycket erfarenhet för att yttra sig i denna fråga.

  58. Låt era barn smaka på maten även om de säger att det inte är gott. ibland har de inte ens smakat och när de väl smakat har det varit gott. Jag har tre tonåringar och nog märks de hur barnen idag får bestämma vad de vill o inte. Tänk framåt, hur blir det om barnen inte behöver äta den mat som de andra. Så fort går barnet nte ner i vikt. Även om man är småbarnsförälder så kanske man har kompisar, släktingar m äldre barn o ändå har erfarenhet!

  59. Okej men hur ofta väljer du att äta mat som du inte tycker om? Jag brukar iaf inte sitta och tvinga i mig messmörsmackor eftersom det är det vidrigaste jag vet. Skillnaden är dock att jag är vuxen och kan bestämma det själv. Det betyder inte att jag behöver utöva auktoritet mot mitt barn bara för att jag kan. Sen så kan jag tillägga att när mitt barn började äta så var hen en sån som ”åt allt”. Efter en tid så började repertoaren glesas ut. Nu är det inte mycket som går ner men vet du? Jag lägger inte så stor vikt vid det. Jag vill inte ha nån dramatik kring något så basalt som mat. Men vad vet jag. Du verkar ju vara expert på ämnet.

  60. Det är lätt att döma och tro att man vet allt. ”Låt barnen vara utan om det inte passar, de äter när de blir tillräckligt hungriga.

    Om barnet inte äter nästa måltid heller och inte nästa dag heller. Barnet redan är underviktigt. Nästintill inget duger att äta och barnet äter alldeles för lite. Slö och grinig av näringsbrist.

    Det finns barn som måste sondmatas för att de äter för lite eller inget.

  61. Din artikel och studien kan ni slänga i soporna. Vi har provat massor av olika saker till båda barnen! Den ena äter allt och den andra inget. Vår äldsta gillar inte såser, soppa, grönsaker eller ”blandningar” av mat. Och det är det jag älskar mest och därmed lagar mest! Däremot hatar jag fisk och har till och med påtalat det flera gånger men det äter han med god aptit! Den minsta ungen äter i princip allt vi ger honom! Så nej. Barn är egna individer med egna omdömen och blir inte påverkade av oss vuxna med det.

  62. Detta var det dummaste jag hört. Mitt barn lider av selektiv ätstörning (han äter totalt 10 livsmedel). Jag skulle vilja ge dig en dag med ett barn med denna problematik, sen kan vi ju se om du fortfarande tycker att vi föräldrar skapar våra kräsna barn. Ibland är det bra med ett bredare perspektiv.

  63. När jag introduserade mat till min son ville han inte ha. Väntade ett tag provade igen. Han smakade men ville inte äta någonting . Han spydde och kväljde. En gång provade jag fisk, han spydde bara av lukten.
    Nu är han 1,5 år, äter : pannkaka,stekt ägg, korv i olika former, smörgås, yoghurt , lite pasta, ibland köttbullar och pannbiff. Gör olika maträtter och provar men det åker ner på golvet. Spelar ingen roll om han går hungrig efteråt , han äter inte.
    Han är mjölkallergiker så kan vara det som spelar in också . Dock tycker jag oftast att det inte är någon skillnad.
    Min förstfödde son åt allt, och min minsta nu har jag börja introduserat och gillar det mesta.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..