Morsan som drog på charter

Tänker vidare på detta:

 

 
Alltså, detta gör mig lite trött. Angående ämnet ”mammor som inte borde vara borta från sina barn”. Okej, ett ganska tillspetsat exempel, men hörde ju faktiskt om en mamma (kompis kompis) som drog på charter till Cypern några dagar när hennes bäbis var runt tre månader. Hoppla, vilket liv det blev, även här. 

Personligen skulle jag haft lite svårt att lämna min unge såpass tidigt, främst eftersom jag käkar antidepressiva (sänkte dosen i och med graviditeten) och inte kände mig stabil nog att vara ifrån mina killar. Men samtidigt kan jag absolut förstå de som behöver några dagars break, timeout eller vad man nu ska kalla det, mitt i spädbarnsracet. Alla ammar inte. Ganska många kvinnor (och män) drabbas av mer eller mindre depp efter förlossningen. En del kanske behöver några dagar i medelhavssolen, eller bara några kilometer hemifrån utan att känna sig ockuperade av en bäbis. Framförallt om man kan lämna ungen till hens andra förälder. Varför skulle det vara så himla illa? Hade jag inte kunnat gå en promenad själv, käkat barnfri lunch med en kompis där i början så hade jag nog tappat det helt…

Anknytning, enligt modern och adekvat forskning handlar ju inte om just mamma + bäbis. Den handlar (som sagt) om trygg vuxen + bäbis. För annars skulle det ju finnas massa barn till homosexuella (mans)par som blivit totalt anknytningsstörda – eftersom det kanske inte funnits någon mamma med i bilden? Tvivlar starkt.

Det är den här synen jag är så less, så urbota less på – att mammor överlag alltid ska vara lite bättre, lite mer angelägna, lite mer fyllda av hängivenhet inför föräldraskapet, än pappor. Att vi FÖRVÄNTAS vara den främsta föräldern med bäst koll, bäst instinkter, starkast band till vårt barn. Handen på hjärtat: i vårt fall känner jag nästan att Linus, på flera plan har både bättre såväl koll som instinkter kring vår gemensamma son. Och det betyder inte att jag har anknytningsissues. Vår, min son är det största och vackraste jag varit med om. Älskar honom så det liksom svindlar i hjärtat, susar i magen. Men känner mig samtidigt sjukt nöjd och tacksam (även lättad!) över att Helmer redan börjat söka sig till pappa för tröst, kan bli ledsen när pappa går till jobbet… De två har redan ett speciellt band. Känns som att de fick det tidigt, eftersom vi delade på matningen och hud mot hud-gosandet från start.

Jag är inte bättre förälder än Linus. Inte på något sätt. 

 

 

Det jag menar när jag snackar om osunt dygnet runt-”fastkedjande” vid barn är INTE att vilja vara med sin bäbis jämt. Det är ju inga konstigheter, precis som det för mig inte är några konstigheter att behöva små breaks då och då. Nä. Det jag menar är när det blir en norm, en oskriven regel att som mamma framförallt sukta och sträva efter att vara den  typ enda och främsta personen i sitt barns tillvaro, absolut jämt i flera års tid (om det ändå finns en till ansvarstagande förälder i bilden), och därmed också fördöma de mammor som längtar efter att börja jobba igen, gärna har barnvakt regelbundet för att ”ta hand om sig själva” och så vidare. Att vi får pikar och skuld när pappor slipper. Bara för att vi är kvinnor.
DÄR klämmer skon för mig. Inte för att många älskar att vara hemma med barn i ett år eller mer. Sorry om jag inte förklarade den ståndpunkten tydligare, men skrev förra inlägget i viss affekt efter att ha varit inne hos Carin och sett idiotin.

Är ni med på vad jag menar? OBS, man behöver alltså inte hålla med, hehe.

 

 
Bilder från Pinterest.

  1. Det handlar till vem man lämnar sitt barn i trygghet!
    När min son var bara 2 månader gammal fick jag en VIP biljet till Michael Jacksson konsert sommar 1992, alltså VIP plats tillsammans med MJ närmaste och KRISS KROSS, privat limo och mingel efteråt. Jag var tveksamt då att gå för att jag hade kejsarnitt och ammade men min man sa då åt mig GÅ its was a once in a lifetime! Jag gick och var hemma kl. 5 på morgonen. Det var det en av det bästa som hänt mig!
    Min son är 23 år nu och mår jättebra och han tyckte det var så otroligt upplevelse jag har haft framförall den kvällen satt jag brevid KRISS KROSS och min son med sin PAPPA!

  2. Det handlar inte bara om mamman men det handlar inte heller om att det kan vara vilken random trygg vuxen som helst. Barnet behöver, i början, EN trygg, närvarande kärleksfull vuxen. Spädbarn har behov av, mer eller mindre, konstant tillgång till denna person.

    Om mamman inte vill vara denna person, så får pappan eller annan vuxen person ta den rollen, men på dig Cissi låter det som att bebisen bara behöver ha någon vuxen i närheten – men det är inte sant och ligger inte alls i linje med hur anknytning fungerar och utvecklas.

    Att lämnas en hel vecka av denna vuxna person när barnet bara är tre månader ÄR skadligt och påverkar barns framtida relationer. DET är var modern forskning kring anknytning visar. Ju mer som forskas kring detta desto mer ser man hur oerhört viktigt detta är. Det är inte för inte som de flesta mammor i urbefolkningar, och i princip alla högre stående djur, bär/är väldigt fysiskt nära sina barn i flera år. Som sagt, haka inte upp dig på ordet mamma – det kan vara vem som men personen kan/bör inte bytas ut alltför långa eller många stunder under de första åren.

  3. Min man åkte iväg en vecka på jobbresa när vår lillskrutt var 3 månader (eller kanske, 2,5 – minns inte exakt).

    Reaktioner?
    0

    Skada barnet tagit?
    0 (utgår jag ifrån – hen är snart 3 år och tryggare än tryggast med oss båda föräldrar OCH morföräldrar eftersom hen ofta är med dem också – fast det är en annan debatt, haha)

    Men det är ju skiiiiiiiiiiilllnaaaaaaaaad såklart. Det var ju bara pappan som åkte. Och jobb såklart. För bäbisen märker ju gigantisk skillnad om föräldern jobbar eller roar sig…. Suck

  4. ”Det är den här synen jag är så less, så urbota less på – att mammor överlag alltid ska vara lite bättre, lite mer angelägna, lite mer fyllda av hängivenhet inför föräldraskapet, än pappor. Att vi FÖRVÄNTAS vara den främsta föräldern med bäst koll, bäst instinkter, starkast band till vårt barn. ”

    Just det här du skriver… Det höll på/håller på att ta död på mig. Att alltid vara ”målvakten”… if all else fails… Jamenvisst, min man KAN komma ihåg att göra läxan med sonen… men om han inte hinner/minns, så finns det liksom ingen annan som fångar de där bollarna. JAG kan inte missa nåt för HAN finns inte där för att fånga sånt.

    Och jag tror det börjar redan tidigt.. Där jag/vi kvinnor, förväntas just det du beskriver… Jag har ändå försökt fäkta vilt för att undvika det här, men det är fan så svårt.
    Och sen skrivs det spaltmeter om att fan ta den kvinna som behöver bryta ihop och dricka paraplydrinkar på en charter-resa för att palla vara målvakten resten av sitt liv…
    Nä, skämmes ta mig fan…

  5. Fast du redogör för en väldigt förenklad bild av anknytningsteori. Den primära anknytningspersonen är inte utbytbar. Ett så litet barn behöver en och samma person tillgänglig för det mesta. Om det är pappan som är primär gäller samma princip, du missar poängen. såklart man kan vara borta och käka lunch etc men en semesterresa? Nej.
    Tycker dessutom att det är konstigt att alla hela tiden tycker att de måste GÖRA något åt sin känsla av att vara ockuperad av bebisen. Jag har aldrig tyckt det varit lätt att ha små barn och har kämpat med att mina behov inte får stå i centrum etc. Liksom det kan man ju tänka kring, prata om, bli frustrerad kring, acceptera att nu är det så ett tag utan att behöva AGERA på den känslan? OBS menar alltså inte att man inte ska gå och fika med en kompis eller liknande.

  6. …du skriver att din mamma jobbade mycket när du var liten. Och du anser att det har gjort dig trygg? Det rimmar ju illa med att ha ångestproblematik, gå på ångestdämpande samt ha (haft?) problem med att skapa och behålla varaktiga relationer. Snarare är ju det exakt de konsekvenser som brister i anknytningen kan ge upphov till. Och brister i anknytningen får man nör den primära anknytningspersonen inte finns närvarande i den utsträckning spädbarnet/bebisen/barnet behöver.

    ….rapporteras ju senast idag om att antispsykotiska läkemedel skrivs ut 150% mer idag än för fem år sedan. Denna ökning lär fortsätta eftersom samhället i stort är inne på samma linje som du och de flesta här är inne på – bebisar och barn får helt enkelt anpassa sig till det samhälle vi lever i idag. Punkt slut. Vi har inte tid att låta dem ha någon primär anknytningsperson. Det ska delas på (minst) två personer, och efter ca 365 dagar, på ännu fler…

    Ett sjukt egoistiskt samhälle är resultatet när alla traditionellt kvinnliga värden och uppgifter inte är vatten värda längre.

    1. Öh, du ska nog vara försiktig med att leka psykolog åt mig, eller andra när du uppenbarligen inte vet. Jag har ångest, och andra problem kring det pga adhd. Det hade jag haft oavsett. Har ingenting med min relation till mina föräldrar att göra.

      1. Cissi : Sara har nog rätt i endel. Det var riktigt bra förklarat tycker jag Sara. Det finns forskning som säger att både ångest och depression går att härleda till anknytningsproblem i tidig ålder.
        Det är väldigt förenklat att säga att psykisk ohälsa bara handlar om biologi eller kemisk obalans eller genetik mm.
        Självklart så spelar anknytning och trygg lugn uppväxt lika stor roll som biologisk sårbarhet när det gäller psykisk ohälsa . Så trött på rådande trend där allt ska ses ur biologiskt perspektiv.
        Jag tror visst en ADHD kan förvärras/ utvecklas i den miljön man växer upp i.

        1. P.s Jag har ärftlighet för depression i min släkt på båda sidor men jag vet att min uppväxt ( med en ständigt cancersjuk förälder) har BIDRAGIT till att jag fått depressioner då och då i livet.
          Hade jag vuxit upp känslomässigt tryggt och haft en god anknytning så tror jag definitivt att jag hade sluppit mina depressioner. Eller iaf haft färre.
          Det vill säga min biologiska sårbarhet hade kanske inte ”utlösts ”.
          Så tror jag det är med många psykiska sjukdomar.

  7. Min kille ville åka på jaktresa en vecka när bebis var två månader. Jag ville absolut inte att han skulle åka då jag inte kände mig trygg med att vara själv så länge. Oj, vad folk tyckte synd om Calle och ifrågasatte mig som ville ha honom hemma. Hade jag velat åka iväg hade det nog inte låtit riktigt likadant….

  8. Jag säger som många andra, ja barnet kan anknyta till vem fan som helst. Men inte HUR som helst eller när som helst och den primära anknytningspersonen kan INTE bytas ut eller försvinna en period utan att det påverkar barnet negativt.

    Sen kan man inte jämföra en promenad eller en lunch själv med en veckas charter.

  9. Suck vilka debatter kring hur en annan människa ska vara bete sig. Märker ni inte själva hur mkt nu nu motsäger er själva? Nu läggs ju värderingar på andra mammor och vi trycker ner dem pga våra egna värderingar och åsikter. Jag håller med dig cissi! Lady D är inte du ultra feminist? Va hände med att stötta kvinnor och inte döma?
    Nä låt gemene man/ kvinna göra vad de vill SÅLÄNGE det inte skadar barnet ( alkohol, misshandel, narkotika missbruk).

  10. Svar till E: Word! Är själv hemma med min två månaders nu, och får typ andnöd vid tanken på att vara ifrån henne under flera dagar. Alltså för hennes skull, jag tänker på vad det skulle göra med henne… Jag tror att hon skulle må väldigt dåligt, trots att hon har en väldigt närvarande pappa som matar och bondar med henne varje dag.

    1. Julia : Jag tror också att ett barn tar skada om anknytningspersonen försvinner då och då längre perioder. Och att ha olika barnvakter tror jag inte heller är så bra för en bebis. Och ej för tidigt. Bebisen ska ha knytit an först till en primär. Eller två.
      En eller två personer som står för anknytningen första tiden tror jag är optimalt, om det går.

  11. Amanda, intressant att du drar likhetstecken mellan ”inte stötta” och ”ha en annan åsikt och argumentera för den” Detta är en diskussion och det är helt ok att som feminist inte hålla med andra kvinnor i sakfrågor. Och det vet jag att Cissi också tycker och ofta lyfter som viktigt. Hon vill även ha just debatt.

    Riktigt fult att dra in feminism här samt antyda att jag dömer för att jag inte håller med Cissi. Dömer vem förresten? Vi diskuterar anknytning här. Ingen går över gränsen här utan alla är väldigt sakliga och argumenterande.

  12. Jag tycker att ni som ser ett problem i att mamman åker bort en vecka har låtsasproblem. Även ni som anser att inte heller pappan ska få åka bort lider av samma sak. Vet ni hur man inser det? Det är när verkliga problem inträffar. Som i vårt fall: Ett äldre barn blir väldigt svårt sjukt. En förälder måste vara borta flera dagar, upprepade gånger.
    Nej, jag är inte det minsta orolig för att vår bebis tar skada av det.
    Ingen anklagar oss för att vara dåliga föräldrar – tvärtom.
    Varför är det sämre för bebisen att vara borta på nöjesresa än för att ta hand om ett döende barn? Jo, det är ”onödigt” och inte lika ädelt. Men kom inte dragande med att det skulle vara dåligt för bebisen. I så fall skulle min son vara djupt traumatiserad nu. Men ingen skulle komma på tanken att ens andas om det.

  13. Amanda – det är just det som är poängen – att det faktiskt skadar barnet. Det handlar inte om mamma, pappa eller mormor – det handlar om att spädbarn och små barn behöver EN primär anknytningsperson som finns där och inte försvinner ofta och/eller länge.
    Även om vuxna människor idag kräver milimeterrättvisa när det gäller omhändertagande av barn, så funkar inte barnen så. Och det handlar inte om värderingar eller skuldbeläggande (detta uttjatade begrepp!!) det handlar om hur tiotusentals år av evolution har bestämt vad spädbarn behöver, dagens moderna, egoistiska, samhälle till trots.

  14. @sara Precis vad jag skulle skriva så instämmer med dig.
    Det spelar ingen roll vem det är eller vilket kön personen har, men den personen är oerhört viktig.

  15. Om den primära anknytningspersonen försvinner i flera dagar när barnet är så litet så kan det ta skada. Primär anknytningspersonen + separation = no good

  16. Min man var tvungen att resa i jobbet en vecka när sonen var 6 månader. Han tyckte det var oerhört jobbigt och hade läst om att små barn tappar anknytningen på en vecka. Nu hade vi tyvärr inget val, och vi hade inte möjlighet att åka med. Men det var riktigt tufft och man märkte att sonen blev osäker och översvallad av känslor när han väl var hemma igen.
    Vi är väldigt noga med att en av oss alltid är med sonen, nu snart ett år, och lämnar honom inte ensam hos någon annan. Däremot passar mormor/farmor/farfar honom hos oss om vi tex har husprojekt att ta tag i, OCH för att det är roligt/nyttigt för alla inblandade. Men för oss är det viktigt att vår son vet att vi finns där i periferin, och att han är den som gör cirkeln större vartefter han är redo, vilket man märker att han gör.

  17. Cissi – googla ”primär anknytningsperson”.

    Och jag ber om ursäkt om det uppfattas att jag gick över gränsen när jag refererade och kopplade ihop att din mamma jobbade mycket när du var liten m ångest och relations problem. Helt korrekt vet jag inget i övrigt om er relation.

  18. Ha ha! Nu blev jag Anna på denna padda! Men jag heter Sara! Jag får inte posta härifrån under annat än Anna, märkligt…

  19. Om man vill höra vad utbildade personer har att säga om det här kan man tex lyssna på knattetimmen på SR. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3888&grupp=14477&artikel=4491476

    Finns massor av inslag under ”anknytning och separationsångest”, bland annat näst sista inslaget under denna rubrik: ”Bör en mamma lämna spädbarnet till pappa för en egen semester” samt inslaget efter det. Deras svar är nej nej! Man gör som man vill med den informationen såklart, men deras svar baseras inte enbart på tyckande utan har mycket erfarenhet och forskning bakom sig (får man hoppas i alla fall!)

  20. Åka iväg på en semesterresa med ett litet spädbarn hemma känns fel för mig, både för mamma och pappa. Det fungerar olika i alla familjer men om man som nybliven förälder känner att man måste/vill iväg en vecka ifrån bebisen är det nog ngt som inte står rätt till. Åker den ena föräldern iväg på jobb så är det ju oftast inte självvalt utan nödvändigt och något man får acceptera om man inte kan göra något åt det. Charter kan inte jämställas med jobbresa tycker jag.

    1. Therese: Medhåll !
      Tror också att väljer man att resa ifrån sin nyfödda en längre period så står det inte helt rätt till ombords.

  21. Två personer kan vara trygga fasta anknytningspersoner, men bebisen gör upp en hierarki och ”väljer” en primäranknytningsperson (den som den behöver mest) och det är den personen som bebisen ofta inte vill separera långa stunder ifrån. Oftast blir det mamman, men ibland pappan eller släkting eller någon helt annan person, beroende på hur barnets familjesituation ser ut de första åren.

  22. Skrev jag att der bara handlade om mamman eller? Det är du som skriver det, inte jag. När man får ett barn, vare sig man är mamma eller pappa, så får man väl fan ta och step up och ta sitt ansvar. Barn behöver sina föräldrar, mormor/morfar/grannen/ellervemfanmannuvillpåståsigvaragoodenough har inget där att göra när ungen är tre månader. Och vad är det för skillnad på att resa bort på jobb en vecka? För barnet – ingen skillnad. Du är borta, spela roll var. Men för den vuxne är det väl en jävla skillnad?? Om du måste jobba så måste du jobba, men charter med sol, drinkar och allt vad det inebär är väl högst frivilligt? Så ja, om du verkligen behöver en charter när ungen är blott tre månader, då borde du verkligen verkligen få hjälp att reda ut varför.

  23. Salut Cissi! Jag bor i France sen 22 âr och har 2 barn som âr födda i Sverige.Tânkte bara sâga att ni i Svedala âr râtt sâ bortskâmda.Hâr har man endast 3 månaders mammaledighet.Det âr sâ gott som ingen som ammar sina barn men det âr ju inte sâ konstigt.Jag har följt dig sen alltommat bloggen och gillar dig skarpt.

  24. Ja du Anna/Sara. Det kan ju bli sådär om man byter alias för att få medhåll…Lycka till i livet. Du verkar behöva det.Kanske dags att åka på charter? Eller skaffa sig lite egentid?

  25. Jag förstår inte hur man kan välja att vara borta från sin tremånaders en vecka. Känns som att den mamman har problem med att knyta an till sin bebis/det nya livet som mamma. En tre månader gammal bebis är ju inget man flyr ifrån? Helt bisarrt tycker jag. Tycker för övrigt också det vore lika märkligt om det var pappan som åkte på semester så tidigt.

    1. Ana: Jag tycker också att det känns bissart att resa ifrån sin 3 månaders i en vecka. Det känns allt ifrån sunt och har man knytit an till sin bebis så lovar jag att man INTE klarar av det om man inte är TVUNGEN.

  26. Jag bli förundrad. Om mamman istället blev akut sjuk och hamnade på sjukhus i en vecka hade det varit okej? Eller är hon hemsk då också? Som lämnar sitt barn i pappans vård menar jag? Är man inte två som valt att få barn? När är det okej i andra människors ögon att känna sitt barn en natt, en helg, en vecka?
    Mina barn som fått sova borta en natt här och var sedan 3 månaders ålder och varit borta 3 dygn från ett års ålder, är sociala, kan prata med alla åldrar, och är väldigt empatiska. Varför har jag gjort detta? Jo för att jag och barnens pappa har bestämt att vi leva ihop och för att vi ska fungera och låta barnen växa upp med 2 föräldrar så behöver vi egentid. För jag vet många som är fastklistrade vid barnen glömmer förhållandet och föräldrar skiljs. Det kan ju inte vara ultimat för barnet i någon ålder.

  27. Jag tycker att det är såhär: man ska inte BRY SIG så mycket om vad andra gör. Punkt. 🙂 De flesta känner ett ansvar, många också kärlek etc, till en liten bebis och prioriterar därför inte charter JUST DÅ i livet. Men andra känner även allt detta fast prioriterar ändå annorlunda och vill åka iväg och alla har det jättebra.

    Dom här diskussionerna tycker jag är så mycket samma-samma-samma, är det inte amning så är det hur lång tid man är mamma ledig, hur mkt man kan lämna över till familj eller barnvakt osv. Det är precis som att dom som vill lämna mycket, åka på semester och inte amma vill få det bekräftat – genom diskussioner och typ kritik att andra är för ”präktiga” eller nåt – att dom är bra föräldrar ändå. Strunta i det där bekräftelsebehovet – BRY DIG bara om dig själv och ditt barn, och din familj. Det blir bättre så.

    Vi bor utomlands och här är det TACK OCH LOV inte sån jämförelsehets hela tiden.

    Jag läser personligen mkt hellre om din stå-upp karriär Cissi, som jag är sjukt imponerad över!!! 🙂

  28. Kicki: många Anna här inne, jag håller med. Dock är jag jag och anna/sara är dom. Cissi kan nog se att det är olika ip-nummer. Och tror du jag har så lite för mig att sitta och skriva 80 olika kommentarer i olika namn för att få medhåll i nåt som cissis kompis kompis gjort?

  29. Åsa, att man blir sjuk kan man inte rå för men för bebisen spelar det ingen roll varför man försvinner. Tyvärr.

    Att anknytningsstörningar skulle utesluta att man är social eller självständig eller vad det nu må vara är ju en märklig uppfattning. Jag, (samt 30-40% av svenska befolkningen) är anknytningsstörd och jag är inget darrande vrak. Jag är social, produktiv, glad, osv. Däremot har jag andra issues med ångest, tillit, oro, och annat som tyder på att jag inte är riktigt trygg.

  30. Intressant artikel angående det med anknytning. Där det bland annat står: ”Och i Sverige visar alltså mellan 60 och 70 procent av alla barn en trygg anknytning till föräldern. Ungefär så ser det ut på de flesta håll i världen och det har heller inte skett några stora förändringar över tid.” – http://www.svd.se/tryggare-kan-barnen-vara. Jag tänker att barn världen lämnas tidigt i många länder vid 3-4 månaders ålder till andra (det är bara att googla) och så vitt jag kan förstå så består inte dessa länder av en relations- och anknytningsstörd befolkning. I Sverige har vår långa föräldraledighet bara funnits i 40 år och så vitt jag vet så är inte heller tidigare generationer speciellt mer anknytningsskadade än idag. Och så vitt jag kan läsa mig till efter att ha googlat runt (och läst i mina ssk-psykiatriböcker) så kan en bebis ha en eller flera primära anknytningspersoner.

    Sååååååå jag förstår faktiskt inte problemet med att en mamma är borta en vecka? Pappan gav säkert ypperlig omsorg och närhet till sitt barn.
    Jag tänker också att barn är tåligare än vi tror. En psykologkollega sa till mig att ny forskning visar att bara anknytingspersonen/personerna gör 30 % av det är en helt 100% tipptopp så är det helt tillräckligt för att barnet skall ha det bra och utvecklas normalt.

  31. Sign E : Kloka tankar. Varför agera på känslan av att känna sig ockuperad? Man är det och får gilla läget. Det tar tid att växa in i föräldrarollen.
    Korta stunder borta -javisst.
    En vecka eller mer -tvärnej. Om det inte föreligger extrema skäl , sjukdom etc som gör att det behövs. Jag tror dock att är det ångest inblandat så tror jag enbart den ökar om man är ifrån sin bebis en lång period.

  32. Barnet anknyter till båda föräldrarna, men det finns alltid en som är primär. Att det är vanligt att mammor ofta blir det beror väl på om de kanske ammar och därför spenderar mest tid med barnet..(?) Här är väl problemet med total jämställdhet känner jag, i bland krockar det med att vara lyhörd för barnets behov.

    1. Det vore väl märkligt om vi kvinnor inte skulle ha ett starkare band till våra barn än männen då vi burit dem i våra kroppar ?? Förstå mig rätt. Jag ser att min man har en, på ett sätt djupare anknytning till barnen på ETT plan men den där djuriska instinktiva kroppsliga känslan tror jag inte männen känner på samma sätt.
      Jag tror kvinnan rent bilogiskt är den som ska vara så lite ifrån barnet som möjligt första tiden. Varför skulle vi annars ha förmågan att amma /föda upp våra barn ? ( P.s Jag fixade inte det , men jag tänker hur vi från början är skapta ).
      Om det går , så tror jag att kvinnan är nr 1 som anknytningsperson vid nyfödd / spädbarn. Och att pappan är viktig , men inte lika viktig i början.
      ”Flyr” man ifrån att i lugn takt hitta anknytningen till sin bebis så tror jag själv att man har problem med sitt känsloliv och kanske är rädd för närhet.
      Jag hade lite svårt att knyta an till mina barn i starten och jag är ÖVERTYGAD om att det handlar om mitt eget bagage och min relation till min mamma, och hur jag knöt an till henne som bebis !

  33. Rekommenderar att gå kursen ”Trygghetscirkeln” via BVC eller Barn och familjehälsan. Ett enkelt sätt att lära sig skapa trygghet för sitt barn oavsett om man är mamma, pappa, ammar, samsover, är nära osv. Det bygger på samspelet mellan barn och föräldrar. Väldigt kul och intressant. Känner att allt blev enklare när vi gick den kursen, får slappna av mer och ändå känna att jag gör tillräckligt. Inget skuldbeläggande.

  34. Eller hur tänker du själv kring din psykiska ohälsa Cissi ? Tror du inte din ångest eller nedstämdhet har ngt med psykosociala faktorer att göra när du växte upp ? Nu vet jag inte hur du växte upp , men jag tror att det är flera olika faktorer ( som jag också har fått bekräftat genom forskning ) som gör att man drabbas av psykisk ohälsa. Det finns ju inte bara plötsligt där !
    Man vet t.ex att bipolär sjukdom är ca 60 % ärftligt betingat men att en utlösande faktor kan vara otrygga uppväxtförhållanden.
    Växer man upp med en förälder med t ex ångest eller instabilt humör så tror jag det påverkar minst lika mycket som vårt genetiska arv . Barn tar ju på sig mkt av sina föräldrars problem samt tar efter , dvs ”härmar ” beteenden som de ser hos sina föräldrar.

    1. Majoriteten av patienter som hamnar inom psykiatrisk vård har problematiska uppväxtförhållanden. På olika vis. Inte alla, men en majoritet. Det kan vara subtilt.
      Det kan ha varit ”fint på ytan ” (utåt sett välfungerande familjer) men med dysfunktionella föräldrar ( en eller båda ) eller kanske ”icke närvarande ”känslomässigt.
      Min bror ser det i sitt arbete varje dag.
      Glöms lätt bort, de psykosociala faktorerna.

      1. ”Siffrorna var helt riktiga, men tyvärr blev BO:s rapport misstolkad. Det här är mer komplext än vad som går att formulera på löpsedlar. Att en tredjedel av Sveriges spädbarn har en otrygg anknytning innebär inte att de är på väg in i psykisk ohälsa, säger Pia Risholm Mothander, som är universitetslektor i utvecklingspsykologi, legitimerad psykolog och psykoterapeut.” – http://www.svd.se/tryggare-kan-barnen-vara.

  35. Är man primär anknytningsperson för en bebis (vilket mamman oftast är eftersom hon oftast är hemma med bebis i början) är det förkastligt att åka iväg några dagar när bebis bara är några månader. Är pappan primär anknytningsperson är det lika jävligt om han försvinner iväg några dagar. Att vara primär anknytningsperson handlar inte om att vara bättre eller sämre än den andra föräldern (eller annan nära vuxen) – det handlar i början i princip bara om vem som har hand om bebis den mesta tiden. Blir så jävla trött på att folk inte kan bemöda sig att ens få den enklaste fakta rätt.

  36. Tycker det är helt sjukt hur folk tycker att det är helt okej att diskutera en annan människas psykiska mående och uppväxtförhållanden i ett kommentarsfält på dennes blogg.

    Då tar jag mig friheten att berätta att det är tydligt att dessa människors föräldrar gjort ett urdåligt jobb.

  37. Snabb googling på anknytning säger att ett barn kan knyta an till fler däremot tycker jag detta passage om vad som kan störa anknytning på psykologiguiden är rätt intressant:

    ”Hur den vuxna än beter sig mot sitt barn, så kommer barnet att fortsätta att söka närhet, anknytningen är ju på liv och död. Om barnet skiljs från sin vårdare kommer det att leda till ångest, och om separationen varar länge också till protester, förtvivlan och till sist uppgiven apati. Turligt nog har ju de allra flesta barn flera anknytningspersoner som kan ta över i ett sådant läge.

    Det har också visat sig att det skapar en större otrygghet hos barn att utsättas för upprepade separationer, eller hot om sådana, än att vara med om en enda definitiv separation (som vid adoption, eller dödsfall). ”
    Så jag skulle vilja säga att oavsett vem ungen knyter an till så är det illa om hen, oavsett kön, sticker iväg på en resa, även om det finns andra som kan backa upp eftersom det faktiskt innebär ett ”övergivande” för barnet, oavsett om andra är där. Det är fortfarande någon som saknas.

    1. Ja och ett exempel kan vara ett panikslaget barn som ska lämnas på dagis =separeras från trygghetspersonen. I barnets värld kan det vara på liv och död : överlevnad. Barnet slutar sen gråta = ge upp =överlevnad , stänger av , det gör för ont.
      Sedan vittnar endel föräldrar om att när de hämtar så vill barnet ”bara stanna kvar” / ignorerar föräldern / visar ingen glädje.
      Enligt barnpsykologi så är den reaktionen ett tecken på att barnet ”straffar” föräldern eller snarare hellre stannar där på plats än följer med hem för att slippa genomgå en ny separation dagen efter ( ny lämning).

  38. Tycker det blir lite skumt att kommentarerna som Carin da Silva fick ang att hon jobbar mycket och har en 2-åring hamnar tillsammans med nån mamma som åker på semester och lämnar en 3 månaders bebis hemma. Inte riktigt samma sak och tycker inte heller att folks reaktioner på de olika situationerna kan likställas. Att Carin får skit för att hon jobbar är ju bara sorgligt, vi borde ha kommit längre än så och detta känns som ett vanligt fenomen (att kvinnor får skit när de går tillbaka till jobbet/lämnar barnet hos pappan). Att åka på charter med spädbarn hemma känns inte som nåt som föräldrar i allmänhet gör och i det här fallet vet vi ju inte nåt alls om varför hon gjorde som hon gjorde… Tror inte att det hade möts med jubel om du berättade om en kompis kompis av manligt kön som tog en charter med sin syrra och lämnade 3-månaders barn hemma med mamman. Låter felprioritet oavsett vem som gör det men som sagt förtäljer ju historien alldeles för lite. Undrar också var alla arg män gömmer sig, många borde ju känna sig lätt idiotförklarad över att inte vara betrodda att ta lite eget ansvar för sina eget barn!

  39. Det stora problemet tycks vara att mamman inte kan anknyta till sitt barn utan åker på semester. Barnet klarar sig säkert en vecka utan sin mamma, men mammam skulle behöva ta tag i varför hon föredrar att sememestra istället för att lära känna sitt barn. Det samma gäller om pappan drog i väg och lämnade mamman och nyfödd själva hemma för att semestra. Jag skulle tycka att en sån man var såväl omogen och egoistisk gentemot sitt nyföddabarn och barnets mamman. Han ska ju också knyta an till sitt barn. Som sagt barnet klarar sig nog en vecka utan sin mor eller far, men föräldrarna oavsett kön verkar vara ”lost” i sin föräldrarroll. Tids nog kommer det finnas tid även för dem för egentid.

  40. Frida : Det var EN person som diskuterade det.
    Jag frågade och sa vad jag tror i ämnet . Idag är det generellt väldigt ”förenklad” förklaring kring psykisk ohälsa. Som om det vore jämförbart med en fysisk sjukdom. Psykisk ohälsa är mkt mer komplext och jag kan bara se till mig själv. Jag kan lika gärna ta mig själv som exempel ☺.
    Inte tror jag att mina depressioner är helt frikopplade från den miljön jag växte upp i.
    Nåväl. Skit samma egentligen.
    Jag kom lite ifrån ämnet helt enkelt.

  41. Det känns som att många här tänker ur ett svenskt perspektiv = föräldraledighet i över ett år! Det är ett privilegium, men tyvärr väldigt ovanligt i andra länder. I det land jag bor just nu har vi bara sex månaders föräldraledighet – innan var det två månader… Är just nu gravid i vecka 34 och det känns hemskt att behöva börja jobba när min dotter bara är sex månader. Men hon kommer, som tur är, vara hemma med sin pappa tills hon är ett år och det är dags för dagis. I många länder i Europa varar mammaledigheten bara i tre månader. I USA, i genomsnitt en månad (enligt mina amerikanska kollegor, har dock ingen källa på det). En bekant som bor i Mexiko fick åka till dagis på luncherna och amma sin tremånaders bebis. Hur tror ni det påverkar anknytningen?

    Jag är med på resonemanget och det är svårt att tala emot forskning. Men tänk samtidigt på att vi är väldigt privilegierade i Sverige med så mycket föräldraledighet!

  42. Riktlinjerna för barn är: 1 månad gammal= borta från närmsta anknytningsperson (ja EN är alltid närmst) 1 timme, 2 månader = 2 timmmar etc. 1år = 1 dag, 2 år = 2dagar. (borta från båda men med någon anknytningsperson som träffat barnet MYCKET)

    Varför är det så svårt för er kvinnor att förstå att mycket av det som sägs inte sägs för att vara PK utan för att det efter noggrnn forskning visar att det är BÄST för barnet. För ja, det finns något som heter bäst och inte lika bra.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..