Några mammor som inte kände lyckan när bäbisen kom

Det finns ändå en del, främst kvinnor som berättat öppet om sina ångestkänslor efter att ha fått sitt barn på bröstet. Tänkte lyfta några delar ur verkliga berättelser. Känner du igen dig – skriv gärna om dina upplevelser i kommentarsfältet. Desto fler vi är som berättar, desto mindre ensamma känner vi oss och så vidare.

Jennys fantastiska graviditet, ”de bästa nio månaderna i mitt liv”, övergick i något helt annat samma sekund som Hilda lades på hennes bröst. Den nyblivna mammans första känsla var inte den förväntade blixtförälskelsen utan: ”Nu är mitt liv förstört.”
Efter ett omtumlande dygn på bb med amningskrångel och en hel del tårar följde dagar, som snart blev veckor och månader, då Jenny bara fortsatte gråta.

Hon var ensam med Hilda under veckorna, efter de tio första pappadagarna, eftersom Johan jobbar i Stockholm. Hon ville helst inte gå ut, för hon visste att hon när som helst kunde bryta ihop.
– Jag var som en tickande bomb. Jag satt där och kände: ”Nej, jag ångrar mig. Jag vill inte.”

Jenny, ur reportage i Mama

Den första tiden med sonen blev inte alls som hon tänkt sig. Hon som sett fram emot att bli mamma och alltid varit ”barnens favorit” sjönk plötsligt ner i ett djupt svart hål. Inget var roligt och känslan av total panik ville aldrig försvinna.

– Wille sov alltid på mig och jag vågade inte röra mig av rädsla för att väcka honom. Jag gick inte ens utanför dörren. Jag hade mörka ringar under ögonen och hasade runt i nattlinne och Mickes gamla t-shirtar. Kilona bara rasade och Micke kom hem med risifrutti och portionspizzor till mig. Men jag hade ingen aptit.

Camilla Läckberg i Aftonbladet för några år sen

 

 Bild: Aftonbladet, back in the days

Förlossningen tog 79 timmar och var en smärtsam och chockartad upplevelse. Jag var helt oförberedd på att det kunde bli så utdraget. Till slut föddes min dotter med kejsarsnitt. Efteråt kändes det som att jag hade överlevt ett krig, och känslan av depression kom på en gång. Jag grät på kvällarna och undrade vad jag hade gett mig in i. Jag kunde ju se att min dotter var väldigt söt, men jag kände ingen glädje.

Lotta Lindeborg, författare till boken ”En mekanisk mamma”, ur intervju i Må Bra

 

Leopold, fem månader, vilar tungt i mamma Martina Ekmans famn. Han är sömnig och ska snart sova, men för inte så länge sedan var det ombytta roller. Då var det Martina som var trött och orkeslös.
I samband med att Leopold föddes drabbades hon av en förlossningsdepression.
–Det började redan under graviditeten. Alla krav om att man ska vara så duktig blev för mycket för mig, säger hon.

Martina, intervjuad i SvD

 Foto: Ingvar Karmhed

Förlossningen gick jättebra, men de efterföljande två månaderna i mitt liv är idag mest en dimma. Jag mådde fruktansvärt dåligt, var konstant rädd att min sambo skulle lämna mig, att något skulle hända vår bebis, att jag inte skulle räcka till osv. Den där fantastiska lyckan alla pratar om kunde jag inte känna, och dagarna kantades av både panikångest och tårar.

Ur Bullermammans blogg 

Jag vet inte hur jag ska vara en bra mamma till min bebis. Jag tar hand om honom så gott jag kan genom att amma honom fritt, mata honom, sova med honom, byta smutsiga kläder, bada med honom och så vidare. Men jag orkar inte LEKA med honom. Väldigt lite i alla fall. Istället sitter jag bredvid honom på soffan och tittar på teve, ger honom en leksak. Då och då leker jag med honom och leksaken, då och då sjunger jag för honom. Men så undrar jag om detta är tillräckligt??

Ur Mama Rosalies blogg 

 

 

Efter en vecka hade jag inte sovit mer än några timmar och då med hjälp av sömntablett som jag fick från BB. Där fick jag reda på att jag hade nog drabbats av en förlossningsdepression. Jag blev hemskickad med bebis och dom tyckte jag skulle ringa om det inte blev bättre.

Redan där tror jag det gick snett. Jag hade behövt prata med någon om detta redan uppe på BB och eftersom man oftast har en ”normal” babyblues, hormonerna sprutar och man är både ledsen och glad så tror jag det är svårt att veta när man behöver hjälp på riktigt och blir hemskickad.

Ur Johanna Toftbys blogg

Första 6 månaderna mådde jag dåligt. Jag hade svårt att ta till mig honom som min, allt kändes så overkligt. När jag tittade på honom och sambon så kändes dom som en familj, dom var så fina ihop, dom passade ihop. Det såg så självklart ut, så naturligt ut. Men när jag kollade på mig och Alfons i spegeln så kändes det inte som att han var min på samma sätt. Jag sökte aldrig hjälp och jag talade knappt om det med någon. 

Emelie i bloggen Älskade Unge

Bild: lånad från Emelies inlägg

Update: läser kommentarsfältet och gråter. Tack för alla berättelser! Ni är bäst osv.

  1. När min son föddes kände jag inte den där omedelbara stora kärleken som många pratar om, men tack vare såna här artiklar och att jag läst lite om att det är naturligt att känna båda två kunde jag ta det med ro. Hade jag inte hört om det hade jag förmodligen mått dåligt över det fortfarande så det är verkligen så himla viktigt att alla känslor och tankar lyfts. För mig blev det att kärleken växte fram och det är okej, även om jag gärna hade känt hur den exploderade direkt vid födseln som många pratar om..

  2. Efter en lätt och härlig graviditet där jag kände mig stark som superwoman kom förlossningen som var utdragen men gick bra. Så fort min finaste bebis kom upp på bröstet började först tomhet, sedan skräck, ångest när vi blev hemskickade från förlossningen p.g.a. överbeläggning.. Första halvåret är det bara en grå dimma, utan glädje. Jag har fått förklarat för mig att jag gått igenom ett trauma och att ”kärkeken sitter i händerna” om den inte sitter i hjärtat. Jag försöker peppa mig med det. Idag är min bebis 10 månader och äntligen njuter jag av tiden med hen. Tyvärr känner jag en ledsamhet över att jag förlorade ett halvår, själva starten av mitt barns liv.

  3. ”Lustigt” det där. Läser till barnmorska och har precis skickat in ett arbete som handlade just om förlossningsdepression.
    Jag tycker att det hela är så märkligt. Risken att drabbas är… det står lite olika i litteraturen… men 10-15 %. Risken ökar om man haft depression tidigare, är arbetslös, har fysisk sjukdom el värk, dåligt socialt kontaktnät mm
    Det handlar alltså om väldigt många.
    Risken för hypertoni under graviditeten är ca 5% och preeklampsi ännu lägre.
    Ändå kontrolleras blodtryck var och varannan gång på mvc och ett förhöjt bltr följs alltid upp av urinprov.
    Men detta?! Varför scannas det inte mer för depression som är betydligt vanligare och som orsakar så stort lidande om det inte uppmärksammas och kvinnan får hjälp?!
    Galet.

  4. Min historia hittar du här:

    http://www.mammacoach.se/min-historia/

    Förlåt mig. Förlåt.’ Min tre månader gamla son ligger på skötbädden och tittar på mig med sin klara, ovärderande blick. Han ser att jag gråter, men är alldeles för liten för att förstå vad det innebär. För en gångs skull är han helt lugn. Allt är mitt fel. Jag har förstört våra liv.’

  5. SÅ bra och viktigt att du skriver om förlossningsdepression! Jag delade det här och förra blogginlägget på fb-gruppen Prata om det – Förlossningsdepression. Hoppas det är okej 🙂

    Jag längtade mycket efter att få bli mamma och jag har alltid tyckt mycket om barn. Min graviditet var toppen och jag kände mig frisk, snygg och stark. Mådde knappt illa och var på gymmet två dagar innan förlossningen. Förlossningen gick bra (gjorde förbannat ont men EDA är ju typ det bästa som uppfunnits inom sjukvården) men jag var så trött. Vi åkte hem efter 2 dagar och jag hade inte sovit någonting på typ 3 dygn. Amningen var skitjobbig och jag bara grät. Sa efter någon dag till min sambo att allt kändes fel och jag ångrade mig. Mitt liv kändes förstört. Barnmorskan som kom på hembesök brydde sig inte alls men jag fick tillslut träffa en läkare på BB som gav mig sömntabletter.

    Men det blev inte bättre. In på psykakuten två vändor och tillslut fick jag antidepressiva och vi bestämde oss för att ge flaska istället. Jag mådde fortfarande kasst och en dag gav jag upp. La upp alla mina mediciner på bordet och tänkte att jag lika gärna kunde ta alla tabletterna för min son och min sambo skulle få det mycket bättre utan mig. Men jag hejdade mig, gick in till min sambo och berättade. Vi åkte till vårdcentralen och träffade vår husläkare (som nu skulle ha hand om medicinering) och sedan tog vi bilen hem till mina föräldrar som bor i en annan stad.

    Det var nog där det vände. Jag hade varit på djupaste botten. Nu kunde det bara bli bättre. Jag började gå ut mer. Jag gick på föräldragruppen på BVC och till öppna förskolan vilket är det bästa jag gjort! Jag fick se mig själv i ett sammanhang. Vi pratade om allt möjligt och de flesta av föräldrarna hade inte vart på några rosa moln. Ingen tyckte att jag var konstig.

    Nu är min son snart 2 år. Jag har mått bra sedan länge och känslan när jag äntligen kunde säga att jag älskade min son och att jag inte ångrade mig var underbar.

    Jag tror att det är jätteviktigt att våga prata om det med partner, familj och vänner. Och även ta hjälp från BVC och MVC men även psykiatrin. Jag har varierade upplevelser av vården där jag upplevde barnmorskan och psykiatern som helt värdelösa men BVC-sköterskan och Mobila teamet som fantastiska. Mobila teamet tillhör psykiatrin och gör hembesök eller telefonkontakt. När jag mådde som sämst ringde de varje kväll för att höra hur jag mådde och hur min sambo mådde. I början orkade jag inte prata med dom men det kändes så tryggt att veta att de skulle ringa varje kväll.

    Ju snabbare en får hjälp, desto bättre! Kram!

  6. Oj, det blev ett långt inlägg… 🙂

    Vill också bara säga att jag fattar inte varför inte barnmorskorna på mödravården pratar om det här??!

  7. Jag kände mig mest tom de första dagarna och veckan. Ingen förlossningsdepression men helt tom och avtrubbad. Kände ett starkt behov av att skydda bebisen men ingen enorm kärlek. Bara skuld för att jag inte kände kärleken. Och så var jag lite rädd för att hålla i henne (hon var supermager när hon föddes och såg så ömtålig ut) så när jag inte ammade fick pappan hålla krama pussa byta blöja och gosa. Jag vågade liksom inte, är otroligt tacksam för att pappan kom in i rollen så lätt utan någon erfarenhet av bebis när jag som ändå har erfarenhet av bebisar liksom inte fixade det och gick runt som en tom förvirrad blod-droppande vålnad.

  8. Fast nu när jag tänkte lite så satt jag och storgrät när BB gjorde hembesök efter några dagar och amningen var så jobbig. Räddningen blev en underbar barnläkare på återbesöksmottagningen som gav mig en amningsnapp och sa att ”går det så går det, pröva den här, strunta i att amma varannan timme (som BB sagt) annars är inte ersättning ett misslyckande, gå hem och sov nu”. Då släppte hela paniken över amningen

  9. Kan fortfarande efter nära 40 år känna skuld och skam för att jag var en sån röten morsa den första tiden,åtminstone vad jag kommer ihåg, dessa tankar kommer fram i mina självföraktande perioder som ständigt återkommer.

  10. Jag bondade inte med bebisen nar jag var preggo, och nar han foddes sa var det med som jag.. var lite radd for honom? Typ starstruck. Sen overgick det snabbt till en djuuup karlek. Daremot ar det svart att vara en bra, peppad och lycklig mamma NU, nar han ar 10 manader, fortfarande sover max tva timmar pa raken, och jag ar helt slut. Helt javla forstord. Jag vet att det andras om jag bara far en natts somn men det gar inte ens att forsta att jag nagonsin kommer fa sova igen?

  11. Såhär i efterhand har jag inte blivit störtförälskad i mina barn när de var nyfödda. Jag kände mig likgiltig inför dessa små bebisar, och det har tagit ganska lång tid för mig att känna att de är mina ungar. Lika lång tid har det tagit för mig att älska dem. Vem träffar på någon som de blir kära i direkt, inge många. Samma sak måste det vara med bebisar. Det är först när vi lärt känna dem som vi kan älska dem, på riktigt.

  12. Så otroligt bra att lyfta detta! När jag fick mitt första barn för ett par år sedan mådde jag otroligt dåligt. Jag var väldigt orolig redan under graviditeten men tyckte att det var svårt att veta vad som var ”normal” oro, så jag pratade inte om hur jag kände utan höll det för mig själv. Allt gick bra med graviditet och förlossning men oron fanns kvar. Jag kunde inte känna glädje och lycka som nybliven mamma utan kände bara fruktansvärd ångest över att något skulle hända barnet. Oron var så stark att jag kände att jag inte ville vara med mitt barn, att han skulle ha det bättre om han bara var med sin pappa. Att jag inte fick ”fästa mig” för mycket vid honom, om något skulle hända. Jag pratade med min man om det och vi pratade sedan med BVC och jag fick kontakt med psykolog. Med stöd och tid blev det bättre. Jag tycker också att det hjälpt mig mycket att höra andra berätta om hur det varit för dem. Jag försöker därför också själv vara öppen med hur första tiden som mamma var för mig.

  13. Tårarna rinner på mig när jag läser alla kommentarer…
    Min egen historia börjar när jag ”plussade”. Jag och min sambo hade bestämt oss för att försöka bli gravida. Egentligen tror jag inte att jag ville försöka för att jag längtade efter barn, utan mer av stress för att inte bli för gammal och då inse att det är för sent. När jag insåg att jag var gravid blev jag stressad och chockad. Jag var inte alls redo för detta och ville göra abort och aldrig ha några barn. Detta gick över efter någon vecka när jag hade landat i allt. Då började de fysiska problemen ist. Jag mådde dåligt i princip från v. 8 och genom egentligen hela graviditeten. När det började närma sig bf var jag glad för att det snart var slut. Hoppades att jag skulle få en positiv upplevelse av förlossningen när allt annat hade varit skit. Så blev det inte. Drabbades av en sfinkterruptur III och förlorade mkt blod. Låg inne på BB en vecka. Det enda jag kommer ihåg från de första månaderna med min dotter är att jag gråter hela tiden, har ont och ångest när jag ammar, att jag inte har några känslor för henne och att jag har allvarliga planer på att rymma och aldrig mer komma tillbaka. Lägg till kolik på detta och allt är kaos. Fick hjälp att komma till psykolog men känner fortfarande inte att jag riktigt fick den hjälp jag hade velat få.

    Sorry för lång kommentar. Tack Cissi för att du tar upp detta!

  14. Så viktigt och ständigt aktuellt ämne! Vill även poängtera att depp under graviditet tyvärr är lika vanligt, och jag är övertygad om att man skulle vinna så mycket på att screena och hjälpa deppiga blivande föräldrar redan innan barnet är fött. Vill bara sträcka ut en hand till DIG, som är ledsen och gravid eller nybliven mamma: tala om för din barnmorska hur du mår! Tala om för BVC-sköterskan! Vi finns här för dig och din familj, du har rätt att må bra och det finns hjälp att få, men så som (ffa kvinno-)sjukvården ser ut idag så måste man tyvärr ofta vara väldigt tydlig (vilket ju inte är det lättaste när man knappt orkar gå upp ur soffan). Man är så kort tid på BB idag jämfört med förr, och man har korta besök på MVC, där mycket ska pressas in. (Hej politiker, ge oss mer resurser, tack!)

    Men vi ska och vill lyssna på dig! Du är inte konstig eller en dålig förälder! Fram med trollen i ljuset, du förtjänar att må bra!
    Kram från en barnmorska vars hjärta klappar lite extra hårt för ledsna mammor (och pappor. Som också blir förlossningsdeprimerade).

  15. Så otroligt skönt att du lyfter detta, gråter när jag läser alla kommentarer. Jag drabbades av en depression redan under graviditeten, har jag insett såhär i efterhand. Jag hade egentligen aldrig längtat efter barn, men i 20-årsåldern genomgick jag en operation som skulle kunna gjort att jag hade svårare att bli gravid än andra. När min man pratade barnlängtan så kände jag ”äh vi testar då” och plusset kom redan efter 4 månader. Jag var inte alls beredd. Under graviditeten pendlade jag mellan rosa moln och framförallt i slutet var jag nere på botten. Från vecka 34 grät jag nästan dagligen och ångrade graviditeten. Så föddes vår son, förlossningen var snabb och okomplicerad, så bra det kunde bli. Men när han lades upp på mitt bröst kände jag bara tomhet. Jag grät dagligen i 6 månader och önskade att han skulle dö så att jag fick vara ifred. Den första tiden vågade jag knappt ta i honom, det enda jag ville var att han skulle sova så att jag fick vara ifred. Den enda personen jag någonsin har pratat med detta om är min man. Under hela denna tid var och är han min klippa som jag klamrade mig fast vid. Han har tagit ett sådant ansvar för att vår familj ska fungera. De första 6 månaderna är för mig bara en dimma, jag minns idag knappt hur jag tänkte eller hur jag tog mig igenom dagarna levande. Jag började gå på föräldragrupp och till öppna förskolan, gick även och tränade med sonen flera gånger i veckan och ut på promenader. Då vände det. När vår son var 10 månader kunde jag titta på honom och äntligen känna kärleken till honom som fyllde mitt bröst med sådan värme. Jag kunde säga att jag älskade honom helt och fullt. Idag är han 1,5 år och jag känner fortfarande skuld över att hans första tid i livet gick mig förbi, men jag försöker att skapa nya fina minnen att se tillbaka på. Jag ångrar nåt så fruktansvärt att jag inte tog mod till mig och gick och pratade med någon om detta. Men det hjälpte mig mycket att läsa bloggar, artiklar osv för att kunna bearbeta detta i efterhand, så tack Cissi ❤️

  16. @Asta När jag fick besök från bvc första gången efter att min son kommit till världen fick jag fylla i ett formulär om min mentala hälsa, hur jag mår och känner osv. Sedan diskuterade jag och sköterskan mina svar för att hon skullle kunna göra en bedömning om mitt mående. Det är en rutin de har på bvc i min kommun för att öka chansen att (hyffsat) tidigt fånga upp nyblivna mammor som är, eller är i riskzonen för att utveckla, förlossningsdepression. Toppen tycker jag! 🙂

  17. För mig började det innan jag födde. Två vänner skulle ha ungefär samtidigt som mig och de födde båda två veckor tidigare än bf. Efter det smsade de varje dag och frågade om jag fött än. Jag gick över 13 dagar. Förlossningen var tortyr. 10,5 timmar var jag öppen 10 cm men inget hände. Bedövningen tog inte. När min son lades på magen så frågade jag ”är han frisk?”. Bär de sa ja så bad jag dem ta bort honom från mig. Amningen gick bra, ingen smärta, inga sår. Men jag hade panik. Panik över att vara så behövd och fast. Jag funderade ofta över att ta bilen och köra tills bensinen tig slut och starta ett nytt liv vart jag än hamnade. Efter 2 månader blev jag sjukskriven. Det blev vår räddning. Nu, när han är 7 mån gammal börjar det kännas okej.

  18. Du har ju helt rätt!!

    Kan för övrigt berätta att jag mailade vår bvc-sköterska när jag fick panikångestattacker och bad om hjälp. Hon väntade två dagar med att svara och gjorde det via mail: ”vänd dig till vårdcentralen”

  19. Om jag ska beskriva hur jag upplevde den första tiden med mitt första tiden så är det med ett ord: chock. Chock över förlossningen som kom 19 dagar över tiden men då så snabbt att jag fick panik och inte hann någon mer bedövning än lustgas. Sedan chock över att få ansvaret att ta hand om den där lilla varelsen. Chock över hur trött man kan vara och hur ansträngande tillvaron med en liten bebis kan vara. Hela jag var liksom beredd på kris när som helst och bar en ständig stress i kroppen, gick ner 25 kg på två veckor (inklusive förlossning ioga

  20. Om jag ska beskriva hur jag upplevde den första tiden med mitt första tiden så är det med ett ord: chock. Chock över förlossningen som kom 19 dagar över tiden men då så snabbt att jag fick panik och inte hann någon mer bedövning än lustgas. Sedan chock över att få ansvaret att ta hand om den där lilla varelsen. Chock över hur trött man kan vara och hur ansträngande tillvaron med en liten bebis kan vara. Hela jag var liksom beredd på kris när som helst och bar en ständig stress i kroppen, gick ner 25 kg på två veckor (inklusive förlossning iofs men ändå) och förstod inte för mitt liv hur jag skulle klara av det. Fylld av skam för att inte vara så där lycklig som man skulle vara och sa det inte till en enda själ. För mig vände det när bebisen var tre-fyra veckor och började le, då tog kärleken verkligen fart och jag kom ur dimman. Med de andra två har det inte heller varit en stormande förälskelse från stunden de lagts på magen utan kärleken har växt fram, men jag har ändå kommit snabbt in i den magiska, rosa bubblan, tacksam för det för det är fint att få uppleva det. Fan, varför håller folk på och mer eller mindre säger att det ”ska” vara kärlek från första sekunden? Skapar så himla mycket onödig skam och dåligt samvete.

  21. Jag blev lämnad under min första graviditet så när jag blev gravid igen med min nya man fyra år senare så var jag så glad att jag äntligen skulle få dela allt med honom som jag varit själv om den första gången. Men med graviditeten kom traumat från förra gången tillbaka och depressionen var nog ett faktum redan innan förlossningen men jag vägrade att inse det för nu skulle jag ju äntligen få min fantastiska graviditet som jag blev snuvad på första gången.

    När andra sonen väl föddes så var det kärlek vid första ögonblicket men jag grät förtvivlat större delen av dagarna för jag kände mig så tom, trasig, rädd, ensam och misslyckad. När min man frågade hur det var så sa jag att det nog bara är den vanliga baby-bluesen men jag Vågade inte vara själv med barnen, grät så fort bebisen grät och fick total ångest som gjorde livet outhärdligt. Jag blev sjukskriven relativt fort när jag en kväll ringde min man på jobbet och var totalt hysterisk.

    Nu är min son snart 10 månader gammal och det börjar ljusna lite. Min man började jobba halvtid förra veckan så nu är det väl lite upp till bevis. Det känns okej men läskigt och jag är långt ifrån frisk men jag tror att jag kommer bli det och bara det känns som en lättnad. Vi har fortfarande vänner som inte har träffat vår yngsta son och jag har svårt för sociala sammanhang speciellt om jag är själv med barnen så vägen känns ganska lång men som sagt ändå lite ljusare.

    Det enda som är bra med en förlossningsdepression är att man alltid blir frisk från den.

    Tack för att du tar upp detta jätteviktiga ämne.
    Kärlek från Linda

  22. Min mamma drabbades av förlossningsdepression när mina bröder föddes. Jag var 5 och min storebror 7 när vår lillebror föddes. Mamma låg på sjukhus en tid och på sommaren åkte vi på semester utan lillebror, som 3 månader gammal fick vara hos mormor och morfar. Alla runt omkring var så oroliga vilket jag minns väldigt tydligt. Hela mitt liv har jag levt med en oro för att min mamma ska bli dålig igen, tom att hon ska ta sitt liv. Jag undrar om det inte beror på att ingen pratade om vad det var som hände eller förklarade för oss varför mamma var ”ledsen”.

    Det här var i början av 80-talet och vi fick hemhjälp via kommunen. Eva kom hem till oss två ggr per vecka och hjälpte till med markservicen. Hon hade också alltid lite tid för oss barn och hon var alltid så glad. Finns det överhuvudtaget någon sådan hjälp idag?

    1. Exactly what you are saying….people need to talk openly about things. The reason people do not understand is because people do not talk about it due to fear of being judged. I was so scared to ask for help, I thought they would take my baby away or get institutional because I thought people thought I was mad. I was not mad or going crazy I just needed help with finding myself again. And to get there you need support and understanding that it can happen to anyone. If not treated it may never go away or at least come back. Being on antidepressants and getting counselling helped me. My grandmother had 6 children, 1-2years between them all, she was depressed, but because it was not okay to talk back then she didn’t get the support and help she would have needed, she tried to take her life, the children found her after trying to take her life. People around judged back then due to lack of knowledge and understanding, because no one talked about it then. I am glad that I am not ashamed about having been depressed, no one should! It can happen to anyone.

  23. Jag hade en fantastisk graviditet. Jag mådde inte ens illa. Min man hade två barn sedan tidigare som jag tyckte massor om. En liten plutt till skulle bli kul och kändes ”dags”. Kände ingenting för den där söta lilla skrikmänskan vi skapat. Tog lång tid. När han var ca 4 månader kände jag att jag älskade honom. Nu är han 9 månader. Tankarna kan fortfarande komma. Att han gjort mitt liv svårare, att jag känner mig låst och instängd i något jag inte kan ta mig ur. Men jag älskar honom hejdlöst. Han får allt han behöver. Han har en mycket trygg anknytning till hela familjen. Och jag har ständigt dåligt samvete över att han kanske inte är det bästa som hänt varje dag. 6 dagar i veckan är han mitt allt och meningen med livet. Den där sjunde dagen är jag bara…trött. Vill inte mer. Liksom.

  24. Tycker också att det är viktigt att lyfta fram att även pappor kan drabbas av depression efter att de fått barn! Min man fick en depression efter att vi fått vårt andra barn. Han hade också jättesvårt att ta till sig sonen o knyta an till honom. Tyvärr fattade vi inte vad som hände förräns efteråt, så någon hjälp fick vi aldrig.
    Kämpa på alla fina föräldrar! Kom ihåg att alla gör så gott de kan!

  25. Asking for help was the best thing I have ever done! For myself and my family. We need to understand it is okay to ask for help! The sooner you get help and support the sooner you will heal inside. Depression is a medical condition and it is important that we understand the early signs and do not ignore them. Running away from the problem does not help anyone in the long run.

  26. Jag förstod inte att jag drabbats, amningsdepression. I 3månader kämpade jag och gick med ångest för att hela tiden var det ”snart dags igen” för det där besvärliga hemska som man måste göra för att vara en bra mamma. Anknytning var ju viktigt.. Amningen innebar INTE anknytning för mig, tvärtom. Jag var känslomässigt död i 4månader när vi fick vår första son. Detta förstod jag först när nummer två kom. Då förstod jag att det är så man ska känna. Jag verkligen såg på honom o blev helt varm i kroppen av kärlek ä. Helammade honom aldrig och slutade helt efter två veckor. Om det blir en tredje kommer jag inte amma alls.
    Nu var jag två fantastiska pojkar, men det grämer mig fortfarande att jag inte fick de första underbara månader a med ettan som jag nu upplever med tvåan. Men alla där ute! Håll ut, för det blir bättre! Kärleken växer sig stark även om det inte känns så den första tiden!

  27. Jag har aldrig varit speciellt barnkär, inte på det sättet, men insåg redan i tidig ålder att jag ville vara mamma, ha en egen familj. Min största dröm det är att jag och min familj ska vara lyckliga,att vi ska vara tillsammans, allihop.
    Men när jag för ca 3,5 år sedan blev gravid med en kille som jag endast träffat 2-3 gånger och inte kände alls.. och dessutom hade jag sagt upp kontakten med honom.. blev det inte lätt.
    När jag fick reda på att jag var gravid, hade jag precis blivit tillsammans med min f.d pojkvän igen efter ett uppehåll på en månads tid (det var under den tiden som jag träffade den andra killen) och var tvungen att berätta för honom eftersom jag då inte heller riktigt visste vem som var pappan.
    Jag önskade så att det skulle vara min dåvarande pojkvän men var också tvungen att informera den andra killen om situationen. Han blev självklart arg och ledsen, om han var pappan.. hade han något att säga till om?
    Medan min pojkvän hotade med att lämna mig om jag behöll barnet, inte för att det ev. var någon annans barn. Nej, han ville aldrig ha barn.
    Ett halvår tidigare hade jag genomgått en abort med honom som jag ångrade så mycket. Jag hade känt mig otroligt arg, besviken och sårad. Han hade inte ens varit med på sjukhuset.
    Jag hade då lovat mig själv att aldrig någonsin igen genomgå en abort och bestämde mig för att nästa gång då ska jag göra som jag själv vill. Det är mitt val. det är min kropp och det är inte värt att ta bort ett liv och må så psykiskt dåligt som jag gjorde då för någon annans skull.
    Tack vare mitt löfte till mig själv bestämde jag mig för att behålla barnet och var då i vecka 11.
    Hela graviditeten grät jag mig igenom, hade ångest, var ensam. Min dåvarande pojkvän stannade kvar hos mig, han älskade ju mig och jag honom men han var aldrig hemma. Han jobbade borta i veckor, som mest 2 månader i sträck. Reste till USA och till Canada. Vi hade ju telefonkontakt men det slutade alltid med att jag blev tyst eller grät. När han väl var hemma umgicks han knappt med mig och han beundrade aldrig mig och magen. Jag ville ju höra att jag var vacker, ville att han skulle känna när bebisen sparkade och längta tillsammans med mig. Jag ville boa i lägenheten, förbereda.. men det gick bara inte. Inte nog med det så hade jag inte råd med det ekonomiskt då jag blev uppsagd pågrund utav min graviditet (inte uttalat såklart) då hade jag 2-3 månader kvar av graviditeten.
    Dessutom gick det rykten om mig eftersom min pojkvän antagligen inte var pappa till mitt barn, jag var si och så, jag var dum i huvudet som behöll barnet osv.
    Som om jag inte hade nog med skuldkänslor gentemot min pojkvän och den andra killen. Tänkte att jag förstör deras liv, men jag kunde inte svika mig själv.

    Tillslut en natt när min pojkvän för en gångs skull var hemma, vaknade jag på natten av att det läckte fostervatten. Eftersom det var en månad förtidigt ringde jag förlossningen direkt som gav mig rådet att äta och försöka sova lite, jag skulle vänta tills 10. Det gick såklart inte, jag fick så otroligt ont direkt efter samtalet med dom att vi fick åka till förlossningen direkt. Bemötandet på förlossningen var till en början dåligt, sedan följde 2 timmar av krystvärkar innan min lilla tjej var ute. Min pojkvän hjälpte mig under den tiden men direkt efter att hon kom ut var han totalt ointresserad, kollade på mobilen, åkte hem.. medan jag och min dotter var kvar på BB i 6 dagar. Jag spenderade dem dagarna med att sondmata henne, utan sömn och orolig. Ensam mestadels utan hjälp från varken barnmorskor eller pojkvän. Jag grät och grät, ville bara dö. Kände en enorm skuld och ett stort ansvar för detta barn men älskade faktiskt inte henne då. Minns att jag tittade på henne och beundrade henne men jag kunde inte förmå mig att ta henne till mig. Började inbilla mig saker, att hon skulle dö, att jag skulle dö.. trodde helt seriöst att någon var utanför rummet på BB och skulle kidnappa henne. Jag blev knäpp.
    Sköterskorna tvingade mig att sova med henne på bröstet, vilket jag självklart gjorde men dem borde förstått och sett på mig hur jag mådde. Jag var ju helt förstörd, HUR KUNDE DEM INTE SE DET? Skulle amma/sondmata henne varannan timma, vilket resulterade i att jag faktiskt inte sov mer än ca 4h på hela veckan. Det känns hemskt att säga men jag ångrade mig så och kände att jag förstört 4 liv: Mitt, min pojkväns, hennes pappas och hennes liv. Det var fruktansvärt!
    Ingenting fungerade efter det, amningen fungerade aldrig eftersom hon var förtidigt född, förhållandet fungerade inte, faderskapstestet dröjde i 2 månader innan vi fick svar.
    Hon kunde inte amma, sondmatade henne hemma hela första månaden och typiskt nog fick hon kolik både morgon och kväll/natt. Det var verkligen ett rent helvete för min del.

    När min dotter var 2,5 månad lämnade min d.v pojkvän oss, det värsta som kunde hända då – det hände. Min dröm som jag i flera månader försökt att lappa ihop gick återigen i kras, min stora dröm. Men min depression släppte efter den dagen och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan min underbara dotter. Och längtar tills nästa barn, kanske lite extra då jag känner att jag missat en massa och jag drömmer om att få boa och längta ihop med mannen i mitt liv.

    Men mina minnen och min upplevelse kring detta kommer alltid förknippas med en stor sorg, och väcker starka känslor även om det förde något gott med sig.

  28. jag hade önskat att man pratade mer om detta i förväg, på föräldrautbildningar etc. Att veta om att man kan må dåligt gör att fallet inte blir fullt så långt om man drabbas, känslan av skam och ensamhet, att vara den ”enda” som drabbas när alla andra är så lyckliga.. (vilket inte ens stämmer). Varför lägga så mycket tid på prat om att amningen kan krångla och att man kan få graviditetsdiabetes? Får man problem med detta fångas det ju upp och satsa resurserna på att hjälpa OM diverse problem uppstår. Det ena behöver ju inte utesluta det andra förstås, men allt handlar om resurser..
    Jag fick svara på frågan om tidigare depressioner under inskrivningen på mödravården, men faktum att jag varit deprimerad var inte något som följdes upp alls. Bra att det lyfts. Så många i befolkningen som drabbas av depression någon gång i livet. Det är INTE skamligt, det är mänskligt.
    http://enmekaniskmamma.blogspot.com https://www.facebook.com/enmekaniskmamma/

  29. Vilket underbart inlägg. I min kamp för att sprida vetskapen och kunskapen om förlossningsdepressioner har jag märkt att det viktigaste är att synliggöra det. Att människor som är mitt upp i det inte ska känna sig ensamma. Det gjorde jag och det var bland det värsta av det hela. Man känner sig skuldtyngd, skamfylld och ensam.

    Men det blir bättre. ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..