Avelshets?

”Ska ni inte ha en tvåa snart…?”

Jodå, den kommer titt som tätt numer. Följt av massa oombedda råd och rön kring hur sköönt det är att ”riva av småbarnsåren snabbt” och ”tänk vad mycket glädje dom kommer få av varann”.

MIN jävla glädje då?? Nej jag vill inte ha massa barn på kort tid, inte ens ”bara” en om nio månader. Jag vill njuta av min enda unge och känna att jag orkar vara en okej morsa som ger honom mitt fulla fokus, ett tag till. Och jag vill njuta av min o-gravida kropp som kan ta sig fram utan att smärta och smärre nära döden-känslor. 

Att det ska vara så svårt för såpass många att sluta se föräldraskap, barnaskaffande som ett livsstilsprojekt som bör följa en viss schematisk  norm för att ”ränknas”. Och denna satans mundiarée om hur andra borde tänka och göra kring sitt avlande. Det är som att det gått och blivit helt socialt kosher att lägga sig i, rentav tjata angående andras avlande. Eller i många fall: brist på avlande.

Har en bekant som har en unge. Dom vill inte ha fler. Hon har ingen genomtänkt strategi eller ens superanalytiskt försvarstal i rockärmen. Det är inte heller så att dom försökt och försökt men inte lyckats göra en tvåa.

Dom känner bara inte för det. Och herregud vad provocerade många blir. Till och med jävla förskolepersonalen har frågat och försökt luska i eventuell graviditet.

Skojar inte när jag säger att jag på grund av svullen ibs-mage ofta tas för att vara gravid. Och skojar inte när jag säger att främlingar, nån i kassan i affärn eller typ kompis kompis kompis helt socialt efterblivet pekar mot mitt bukparti  och ”hintat” gratulerade. Okej att det är hyfsat kul att svara nåt i stil med att nä, jag är bara gasig och måste bajsa… Men fräckheten! Att ens ha mage (!) att kasta sig in i den zonen av uppenbar integritet.

För tänk om man bara inte vill ha barn. Igen. Eller att man inte kan. Att det får en helt yr av ångest och sorg att behöva bli påmind. Eller som i vårt fall – ta det lite mer chill. Gärna fler barn men inte nu. Inte planerat i alla fall. För det är väl trots allt inte så att par inte själva kan resonera sig fram till antal ungar och ”schema”? Ganska många verkar tro det. Att deras unika spetskompetens i familjebildning är ett rent måste för mänsklighetens överlevnad.

Nästa gång nån frågar om en ”tvåa” ska jag svara att ”jodå, Linus tar mig alltid i tvåan efter fredagsmyset, samma hos er?”.

 

 

  1. Hahah. Alltså din inställning är så skön. Älskar att läsa din blogg. Och jag hoppas verkligen på en uppdatering angående vad någon svarar om du ger svaret med fredagsmyset!

  2. Senast för någon dag sedan tänkte jag på att du väldigt ofta tar upp att ni vill ha ett barn till såsmåningon. För att vara någon som ”chillar” så är du ganska tjatig. Vad jag inte förstår är de mammor som tror att andra människor faktiskt bryr sig om hur många barn de ska ha och när. Många som frågar gör det troligen bara för att ha något att prata om. Visst jag håller med om att det är jäkligt ofint att både fråga om graviditen och framtida barnplaner. Men allvarligt, de flesta kunde troligen inte bry sig mindre utan har fullt upp med sitt eget.

  3. Men varför låter du dig känna stress och hets? Låter mer som om du själv är osäker på vad du vill annars är dr väl bara att svara att nej vi ska inte ha fler barn eller vi planerar inte som ni gör. Ingen big deal alls!

    1. Du har lite svårt att sätta dig in i andra människors situation, psykiska mående osv va?

  4. Måste vara svårt att småprata med dig på stan, allt vanligt kallprat är landminor och ”fuck you” hit och ”jaa jag blir knullad i tvåan duuuråå???” Detär nog du som behöver chilla-gunilla lite och tänka att folk kanske bara försöker vara trevliga, som folk faktiskt oftast försöker. Alla är inte sociala proffs som du.

    1. Haha ohoj luktar lite nättroll om dig va? Förslag på sånt man kan småprata om för att vara trevlig som inte rör folks kroppar och familjebildning: vädret, nåt som gått på tv, bostäder, klimatförändringar, Donald Trump, resor, husdjur, mat, öl, musik, kultur överhuvudtaget… Eller bara fråga ”hur är läget”? /Chillade Gunilla

  5. Men ja! Fick vår dotter i december 14 och hon är en alldeles underbar unge. Hon har ett bra humör och alla de där kriterierna som man så gärna tar upp i samband med småbarnsprat har hon checkat av en efter en, sover bra: check! Äter bra; check! Följer kurvor och utvecklingssteg och BVC osv osv…Som om inte det vore nog blev jag gravid på första försöket, hade jag en smärtfri graviditet och en enkel och snabb förlossning. Det borde vara piece of cake för oss med en unge till. Men how about JAG VILL INTE ÄN!

    Jag njuter av att åka till jobbet och är väldigt ödmjuk inför det faktum att 1, det kanske inte funkar lika enkelt igen (om alls, det kanske var vår chans?!) 2, varje graviditet är unik och 3 förlossning och inte minst 4, varje unge är unik! Oddsen för att det blir en copy paste på vår dotter känns ganska liten…

    Även om det handlar om att folk inte vet vad dom ska prata om och att det är enkelt för de flesta att relatera till så har de ingenting med det att göra! Fråga hur jag eller det barn jag faktiskt har mår istället, kanske?

  6. Jag tycker att det är en privat grej som ingen annan egentligen har att göra med. Men med det sagt har jag inga problem att svara på frågan om jag får den. Däremot kan jag av principiella skäl välja att faktiskt påpeka det i privata i denna fråga när jag får den just för att andra som inte vill ha frågan ska slippa. Makes sense? Ingen aning.

  7. Äsch, folk vill oftast bara vara trevliga och visa intresse! Har själv ett barn, och det är klart att jag fått frågan, men då är det väl bara att svara vad man vill! Det finns faktiskt tillfällen där man själv får välja att inte vara så lättkränkt. Och verkligen inte aktivt förolämpa människor som ställer en ärligt intresserad fråga.

    1. Det handlar inte om lättkränkthet utan om HUR man lägger fram frågor och kommentarer. Även när och med vilket tonläge.

  8. Jag håller med dig Cissi! Och jag har inte läst att Cissi skriver nåt om egen ”stress och hets”? Ämnet här är ju frågan och i min mening är det viktigaste i sammanhanget att den kan uppfattas väldigt jobbig beroende på mottagare. Vi har en dotter som är några månader yngre än H och har aldrig fått frågan faktiskt. Men jag köper rakt av att vet man inte tillräckligt om mottagaren så kan det vara ett väldigt känsligt ämne och det borde man inse om man tänker steget längre och inte slentrianmässigt slänger ur sig frågan istället för att prata om vädret.

  9. Håller med om allt du skrivit! Fick frågan när dottern bara var nån vecka, vad fan är det med folk? Och dom som ursäktar detta beteende och menar på att man kanske bara försöker vara trevlig osv. lägg bara ner. Direkt. Det har inte ett jävla dugg med trevlighet att göra.
    Personen du ställer frågan till kanske har fått kämpa i 10år för det barnet den har, kanske med IVF eller surrogatmödraskap. Personen i fråga kanske fick ett missfall för en vecka sen eller var tvungen att avbryta en graviditet i vecka 22.
    Dem människorna finns. Långt ifrån alla har lyckan att bli gravida på enkel naturlig väg.
    Så att det skulle handla om ”trevligt kallprat” eller ”brist på social kompetens” är rent av bullshit faktiskt.

  10. Jag fick denna fråga rekordsnabbt. När min son var två (!) dagar gammal och vi låg på BB kom sjuksköterska till oss och sa: ” Och om ett år eller så är ni här igen kanske med en till?”

  11. Det är verkligen sjukt att att man ses som onormal om man INTE vill ha många barn. Har själv ett barn, ÄLSKAR att ha just ett, och vill aldrig ha fler. Men jag börjar nästan känna att jag gör fel mot honom eller mig själv…

    1. Klart du inte gör!! Vet många som vuxit upp utan syskon men med massa andra bra vuxna och barn i sin närhet som blivit alldeles ypperliga personer.

  12. Ni som kommenterar att det ”‘måste vara svårt att prata med dig på stan” och dylikt – är ni helt tappade eller vad är det där fel på er?! Har ni inget vettigare att ”kallprata” om så ta och läs en tidning eller bok eller dylikt!
    .
    Det är för i helvete en fråga man inte ställer om ämnet inte tas upp av personen och de delar med sig av infon frivillig. För par som försökt men inte kunnat bli gravida så kan det vara fruktansvärt smärtsamt att om och om igen påminnas. Jag har blivit gravid två ggr på första försöker och jag fattar vilken otrolig tur jag har. Jag förstår (även om jag inte kan föreställa mig helt) hur smärtsamt det måste vara att ha svårt att bli gravid/behålla fostret. Jag förstår INTE hur man inte kan förstå detta? Man måste ju fullständigt sakna empati för andras situationer.
    .
    Vad gäller att man kanske inte vill ha mer än ett barn – många provoceras av någon anledning av att en del bara vill ha ett barn. Som att det är deras förbannade ensak. Alla får väl välja själv utan att behöva få en ström av åsikter varför man bör skaffa syskon till sitt barn.
    .
    Om man helt enkelt inte vill ha frågan så kanske det handlar om att man känner press att det är dags att skaffa fler redan, fastän man själv inte känner sig redo. Alla är olika i hur de tänker och prioriterar och känner. Inget är fel, inget är rätt. Det som är rätt för dig behöver inte vara rätt för mig och tvärt om! Det betyder inte att man är osäker på sig eller sitt beslut utan att man är trött på att ens förklara sig.
    .
    Det verkar finnas på tok för många människor som behöver gå en kurs i respekt för andra/andras olikheter och empati inför situationer man själv inte upplevt. Blir så irriterad! Hur svårt kan det egentligen vara? Vi är inte alla stöpta i samma form med samma känslor och viljor i livet.
    .
    Älskar ”Linus tar mig i tvåan efter fredagsmyset”! Så klockrent svar! ?

  13. JA! Kan inte hålla med mer! Det är så hemskt att få den frågan. Fick syskonfrågan första gången när dottern var 2 (!) månader. Har heller inte gått ner i vikt helt ännu efter graviditeten och får väääldigt många blickar mot magtrakten av mina kollegor när jag nu börjat jobba igen. Suck.

  14. Jag vill inte heller ha fler barn, jag har inte tillräckligt starka modersinstinkter så det skulle räcka för fler ? Mammamaterial för en, men antagligen inte för fler, så gör mig själv en tjänst och stoppar hehe
    .
    Men HUR MÅNGA, som när man pratar om sånt här om, liksom ba ”jaaa vi får väl se om några år *blink blink*” ”du kommer sääääkert ändra dig” … Och ja allt kan hända, och man kan absolut ändra sig och det är ju inget fel med det, men just nu (och även innan) känner jag så. Men visst klart folk kan ändra sig! Vi får väl helt enkelt se 😉 Brukar säga så för att avdramatisera och dessutom på nåt sätt vända på deras resonemang, och det brukar funka, då brukar folk inse orimligheten i att hålla på så och hålla käft. ✌️

  15. Håller fullkomligt med!!! Är ju vanligare i Sverige än i andra länder att man får alla barn i snabb följd – vanligare med tex 3-4 års åldersskillnad utomlands. Personligen känner jag att det är jättekul med en bebis och att jag vill kunna njuta av henne som liten plutt, skulle mest troligt bara vara stressad och störd av diverse gravidkrämpor och en annan liten knodd att ta hand om ifall vi skaffade en till. Dåligt förklarat men jag tror bara att man får fyra-fem skitjobbiga år ifall man ”klarar av småbarnsåren snabbt” istället för att kanske ha ett lite slitsamt men njutbart första småbarnsår med några års mellanrum, vill ju att ungen ska kunna gå och sysselsätta sig själv lite innan man måste bära runt på ett syskon

  16. Haha alltså garvar åt bilderna …För det första måste jag fråga : Menar du allvar med att kompisars kompisar antyder gratulerande och syftar på din mage ?? Bättre ord än socialt efterbliven på det beteendet finns inte.
    Har då aldrig hört på maken. Vad är det med vissa ( ursäkta ) idioter ?
    Jag har skrivit det förr tror jag, men jag tycker det är grymt ansvarsfullt och bra tänkt att vänta med syskon. Med tanke på hur tufft du har tyckt det är med ett barn. Du reflekterar så bra kring ditt föräldraskap och har kanske fler insikter än många gällande vad man orkar eller inte.
    Känner igen mig rätt ofta då jag kan känna liknande i vissa situationer då jag också lever med psykisk ohälsa.
    Vad som kan provocera MIG är de som faktiskt lever med psykisk ohälsa ( som påverkar tillvaron rejält över tid ) och som skaffar en drös med barn. Och som sen ( av helt naturliga skäl ) ej orkar med sitt föräldraskap vilket kan drabba barnen hårt.
    Så verkligen respekt för din insikt!
    ( Hittar ej bättre ord än ”respekt”; låter lite löjligt men tror du förstår vad jag menar ? ?).

  17. Och P.s Vet ni vad en fyrbarnsmamma sa till mig när jag sa att det ”räcker ” med två barn för oss , jo att ”man ångrar ju bara de barn som man inte får ”…. Va ?! Hur kan hon veta mina / våra skäl liksom ?

  18. när jag var till läkarn med vår förkylda lilla (snart 1 år) sa läkarn….nu önskar hon sog nog ett syskon snart. Mitt svar blev bara: då får hon vänta!
    vad fan har läkaren med det att göra? Att ens få ur sig något sådant?

  19. Vi har särkullbarn och när jag och min man träffades så kom ju såklart frågan: ”Ska ni skaffa ett litet knyyyyte kanske? Det vore väl mysigt? ”. Åren gick och visst, jag ville väl ha en unge till när vi var nykära och allt det där, men alltså, näääeee. Nu har vi varsin, så visst, i vårt hushåll har vi FLER än ett – men frågan ”ska ni inte skaffa en liten” kom så jag leker med tanken att situationen är den samma. Och det fula i kråksången är att jag själv har gjort så. Frågat. ”Ska ni inte skaffa ett litet syskon?” *dumsnut* Jag funderat på varför jag gjort det? Jag vet inte om det är för att när man skaffar sitt första barn, då är ju den resan väldigt speciell. Man vill prata barn hela tiden. Bebisar. Fruktsamhet. Ägglossning. Grav-tester. Ultraljud. Osv, osv. Och sen när den första är ute, så kanske man tror att mamman vill dela med sig på samma vis som under första barnet? Fattar ni hur jag tänker? Att man är en lika öppen bok som första gången? Äsch, jag bara spekulerar. Tanken är ialf genuint god när jag frågar – sen respekterar jag alla svar jag får, utan fler frågor.

  20. Ja jag undrar ibland hur folk tänker . När jag skulle operera bort ett myom i livmodern så sa den manlige läkaren att ”då är det också lättare att bli gravid”. Eh jaha…. ? Men vi kanske inte ens vill eller försöker. .?

  21. Alltså, jag känner mig träffad eftersom det är nåt jag helt klart kan fråga vänner och bekanta om. Men det är ju för att jag är uppriktigt intresserad!! Jag skulle ju aldrig ställa frågan till nån okänd på ICA med en 2-veckors i famnen, men har eller aldrig uppfattat att sånt pågår. Och om jag frågar nån, så är det för att jag är intresserad i deras liv och hur de tänker på framtida familj. Det är ju ingen hint om att de BORDE skaffa syskon, eller på nåt vis dömande gentemot deras val.
    Så, när får Hempan ett syskon? 😉

  22. Tack för befriande inlägg! Instämmer i allt (redan fått höra om syskon osv osv) och min unge föds på fredag!
    Heja dig!

  23. Man blir knäpp… Vi kämpade ju fem år med flera missfall o ett utomkveds, när sonen var ett halvår så sa en släkting att ”nu får ni skaffa en till och skaffa en tjej denna gången”. Försökte fint förklara att hen ju vet hur länge vi försökte och att vi är vansinnigt glada för vad vi har.
    I julas gick släkten o sneglade så mycket på min mage att jag gick o drog in den och lutade mig smått framåt tillslut. Saken är den att jag VAR gravid då, men fick missfall strax efter. Vet ju våra svårigheter, även de, och då får man man backa lite.

  24. @eva Fast det är ju jävligt stor skillnad på att fråga NÄR nästa barn kommer eller att fråga OM man överhuvudtaget vill ha (fler) barn. Det är ju totalt världfrånvänt att ursäkta såna frågor med att vadååå jag är bara artig/intresserad/whatever. Det är PRIVAT!!!!!!! Och om man nu har sån total mundiarré att man bara måste ställa såna dumma frågor så kan man ju åtminstone göra världen en tjänst och tänka på hur man formulerar sig för att åtminstone göra ett tappert försök att inte vara dum i huvudet.

  25. Håller så j-vla med! Spyr på den där frågan om ”snart dags för tvåan”. Seriöst – har folk problem?

  26. Jo, jag vet. Är själv enda barnet och har alltid trivts toppen med det. Men min son är så annorlunda än jag, mer social t.ex. Därför tänker jag ibland sådär. Nåväl, det blir väl folk av honom ändå 😉

  27. Tack Cissi! Har fått frågan några gånger och nej, det är inte så kul alla gånger även om jag inte behöver svara ärligt sätter det igång en massa känslor. Vi vet inte om det övhtaget går ( ivf ) första gången o jag vet inte om jag orkar o vill. Kram

  28. Jag börjar känna mig ganska stressad över att inte kunna få barn. Är 30 nu, har svår endometrios och är livrädd för att hela paketet ska vara ett sammanvuxet kaos. Har träffat min stora kärlek, efter flera år som singel, och känner verkligen att den här mannen vill jag leva med. Vi är inte på långa vägar i närheten av barn nu, men jag har redan börjat få frågan. Eller mer ”du blir säkert gravid direkt!”.
    Vill inte vänta för länge och vill definitivt inte stå ut med folks tjat. Ber en jädra bön om att kroppen vill fixa det.

  29. Ja detta är helt sjukt tycker jag! Andra privata saker lägger man sig ju inte i på det sättet ”ska du inte skaffa en kille snart?” Eller ”ska ni inte flytta snart, det är bra att byta bostad ofta” eller ”ska du inte börja träna så får din man ut mer från dig”…..det är typ samma sak tycker jag. Har man ett barn är det dessutom som att de allra flesta utgår från att det går att bestämma allt själv när ett syskon ska komma, vilket är långt från verkligheten. Stå på dig!

  30. Jag kände samma frustration i ditt läge. När äldsta dottern var ca ett ar började fragorna och kommentarerna. ”Det är synd om barn när det är mer än tva ar emellan för de kan inte leka med varandra/far inget utbyte av varandra ”Är det mer än tva ar kan man lika gärna lata bli” osv. Vi ville bada inte ha för nära i alder för…. att vi inte ville. Sedan bestämde naturen att det tog lite tid innan dotter nummer 2 kom. Det är lite mer än 4 ar emellan, och de leker med, älskar och uppskattar varandra precis lika mycket som syskon som det är tva ar emellan. Brakar och tjafsar gör de med. Vi tycker (saklart!) att det blev alldeles perfekt sa som det blev. Hade det blivit en annan aldersskillnad sa hade vi nog tyckt att det varit precis lika bra ocksa. Vi uppskattar vad vi har! Precis som du har jag alltid undrat varför folk alltid är sa säkra pa att man kan bestämma sig för hur man vill ha det i denna fraga och sedan fa det precis som man tänkt sig. Hörde tva grannar som bada har tva barn med mindre än tva ar enas om: ”Alltsa skaffar vi en nummer 3 sa blir det även pa en gang en nummer 4 annars blir det saaaaa synd om nummer 3 som blir ensam”. Tänk vad jobbigt för dem, tänkte jag, om det inte sedan skulle bli som de tänkt.

    Sedan är det sa att när man har tva barn av samma kön far man fragan när nummer 3 kommer, för nog vill man ända försöka fa en av det andra könet? Som om man inte skulle kunna känna sig fulländad och helt nöjd med tva av samma?

  31. När det gäller barn finns det alltid tyckande. Jag har fem barn med mellan 3 och 6 år emellan. Fick första vid 21 och sista vid 41 du kan tänka vad kommentarer. Men blir ni aldrig färdiga? har ni ingen tv? Ska ni befolka världen själva????
    Ta det lugnt, du hinner med de barnen du vill ha.

  32. Har ett barn o jag o sambon är sedan LÄNGE överens om att vi vill ha just ETT barn. Inte fler. Vi är nöjda just precis så som det är. Ändå hör jag folk säga ”BARA ett barn”. Som att bara ett barn är något mindre bra än fler barn. Jag blir helt tiltad i huvudet av sådana små uttryck.
    Mitt ”bara-barn” fyller för övrigt 1 år imorgon ❤❤❤

  33. Jag avskyr verkligen frågan kring barn! Jag själv är 30 och har i många år haft en barnlängtan, men tydligen vill inte kroppen det. Det gör så ont varenda gång någon ”välmenande” frågar ”Men du, är det inte dags snart? *blink blink* Du är ju inte 20 längre!” Jag vill bara skrika rakt ut då! Det hjälper ju inte med att lindra stressen direkt och eftersom jag inte är en större människa än vad jag är så ser jag för mitt intre hur jag drämmer till dem rakt över ansiktet med handväskan, innan jag vänligt svarar ”jo, kanske det”. Så snälla, kan inte alla bara tänka sig för innan de trampar rakt in i någons privatliv och ger hjärtat blåmärken?

  34. Haha. Folk är helt otroliga. Nu när jag väntade nr 3, antydde folk att det kanske blir fler? Jag svarade att nej vi är nöjda med tre. Jaaa men sånt vet man ju aldrig, var svaret jag fick. Men gissa om de blev snopna när jag svarar, jo det vet jag, för jag ska sterilisera mig. ?

  35. Jag har två stycken inom loppet av inte ens elva månader, man får höra rätt mycket om det också!

  36. Jag förundras verkligen över detta fenomen! Jag fick barn för två månader sedan, vi hade försökt i flera år och lyckades sedan med hjälp av IVF. ALLA jag pratat med har frågat mig om vi vill/ska skaffa ett barn till. Även de som vet hur vi kämpat för vår lilla kille. Hallå, ungen är bara ett par månader gammal, kan vi få njuta av honom?! Jättekonstig fråga tycker jag.

    Min sambo och jag är dessutom uppvuxna som ensambarn (han enda barnet och min bror mycket äldre) och vi vill sannolikt inte ha fler barn. Men säger man det öser folk över argument om varför man BÖR skaffa syskon. Suck alltså.

  37. Har fyra barn på fem år, de två sista tvillingar. Jag har också fått höra en hel del från folk som tycker och undrar en massa om mitt familjebildande. Fast de undrar kanske lite mer från andra hållet då, liksom… Det gör mig inget! Jag tänker att antingen är folk intresserade/nyfikna det är helt ok, jag är trygg med hur jag har det.
    Eller så vill folk ha något att prata om, det är helt ok jag är trygg med hur jag har det.
    Eller så är folk avundsjuka(??) det är helt ok, fast lite beklämmande eftersom det är onödigt att vara avundsjuk

  38. Fick mitt första barn, en pojke när jag var 22 år. Sen fick jag en pojke när jag var 40, efter låååång väntan, blev IVF till slut. Då fick jag höra:Du ska väl snart få en tjej oxå?? Vadå få?? Kämpat o kämpat, överlycklig för mina fina prinsar??

  39. tack för ditt grymma inlägg! för er som inte förstår hur det är att ha det som cissi borde inte uttala er! jag fick mitt första barn för två år sen och nästan varenda människa jag träffat frågar när nästa kommer trots att dom flesta också vet att blir jag gravid igen är det otroligt stor risk att jag inte kommer klara det så jag kan inte skaffa fler barn. för tro mig jag vill ha 2-3 stycken så därför skär det i hjärtat när den frågan dyker upp för jag vill men kan inte.

  40. Var gravid med mitt första barn när jag fick frågan ” när kommer tvåan då? För ni ska väl ha en till?”
    Hade dessutom en fruktansvärd graviditet med sjukt illamående, diabetes, foglossning och toppade det hela med havandeskapsförgiftning som fick mig inlagd och senare igångsatt.

  41. hehe min barnmorska på förlossningen sa innan vi skulle åka upp på bb, ca 4 timmar efter vår dotter kommit till världen…jag kanske förlöser dug även nästa gång. Hehe fast det tyckte jag vara var gulligt och jag var helnöjd med henne så ☺ dessutom hög på alla hormoner i kroppen och fattade varken ut eller in.

  42. Jag fick mina första barn (tvillingar) för 18 månader sedan, för 14 månader sedan dog min ena dotter. Jag vill verkligen att mitt levande barn ska ha levande syskon, jättegärna vill jag det. Men att gå igenom en till graviditet i dagsläget känns otänkbart (hade en komplicerad graviditet, mina barn föddes i v 27 och pga det dog min ena dotter), längtan är inte större än skräcken. Jag bor så irriterad på att vem som helst kan ge dig rätten att fråga även fast de vet vad vi gått igenom. Senast idag frågade en som jobbar på samma ställe som mig (vi är inte ens kollegor, vi bara befinner oss i samma lokal på dagarna) om jag inte vill ha en till snart. Jag har ingen lust att prata med okända om hur jag känner ang en graviditet. Kan inte människor bara låta bli ibland.

    1. @Hanna jag har ju också tvillingar och kan förställa mig fasan och sorgen över att förlora ett av barnen . En väninna till mig förlorade sin ena tvilling när hon var i 8e månaden , den andra överlevde och mår bra. Hon brukade köra min tvillingvagn som endel I bearbetningen ?❤
      Ville bara skicka en varm kram till dig ❤

  43. Underbart! ?? Jag har faktiskt tre barn. En som är 14, en som är 10 och en som är 1. Vet du vad det första folk frågar mig?
    ”Är det samma pappa till barnen?”
    Jag: -Ja.
    ”Nämen oj, med så många år emellan. Det kunde man inte tro.”
    Jag: -…eh, nähä…
    /Tess

  44. Well tog 7 år att lyckas få vår lilltjej. Hon blir snart 3 år& är både det underbaraste & ”slitigaste” vi har. Känner igen mig i det du skriver, även jag har ibs och frågan/påståendet: ”när är det dags / en till på gång / Men vad roligt, grattis! ” kommer fruktansvärt ofta och förvånansvärt ofta från folk jag knappt eller alls träffat förut ( arbetar i butik)
    Vet inte när min kropp blev allmän egendom men jag antar att kombon kvinna / stor mage / barnafödande ålder liksom gör att människor överlag bara måste vara ” trevliga” och kommentera min ”stora mage”. Jättegulligt absolut?
    Något år innan vi fick vår dotter så hade jag ett utomkvedeshavandeskap som i slutändan blev livshotande och bortopererat akut. Ena äggledaren trasades sönder / magen fylldes med blod och resterande kropp trodde att den var gravid i 6+ månader. 1v efteråt var jag tillbaka på jobbet något mörbultad i kroppen med ett psyke som inte riktig pallade ett trevligt ansikte utåt och sorgen över läkarens uttalande: Din 2a äggledare fungerar troligen inte och chansen att ni får ett barn är nog väldigt liten tyvärr. In stiger kunden ( som jag aldrig sett förut) & halvvägs in i köpet börjar hon gratulera och spekulera och när jag försöker undvika ämnet blir hon arg och undrar om jag är en såndär som inte tar min graviditet på allvar. Hon avrundar med:” Vissa människor vet tydligen inte hur bra de har det- mina barn får ivarjefall kärlek! ”

    Mitt svar: ”För 1 v sen opererades troligtvis min sista chans att bli gravid bort efter 7år av missfall och tröstlösa försök. Min kropp tror att den är gravid i närapå 7e månaden pga ett utomkvedeshavandeskap som höll på att kosta mig mitt liv. I några av dessa månader älskade jag ovetandes ett barn som aldrig fanns sen sörjde jag vad som fortfarande växte i mig. Nu försöker jag smälta att jag och min man troligtvis aldrig kommer att få chansen älska ”vårt eget barn”.
    Men Tack så hemskt mycket för att du kände att du behövde lägga dig i det som inte var ditt & gratulera min största sorg. Tack även för att du dömde ut mig som mamma på förhand, vill du betala med kort eller kontant?”

    Fattar fortfarande inte varför hon stod kvar å tog min kalla vrede över hennes totala feltramp men satan i gatan vad hon bad om ursäkt efteråt…

  45. @Eira: så starkt och bra av dig att orka säga det till den kvinnan. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att upplysa en idiot om den faktiska situationen, men det kan verkligen inte vara lätt och det är definitivt inte något man ska behöva göra..
    .
    MEN, ni som trots det orkar säga ifrån gör ser till att dessa klumpiga och obetänksamma personer lär sig, och tack vare er kommer de förmodligen inte säga något liknande igen. De lär sig inte utan att ha blivit tillrättavisade för de är så uppe i sina egna inskräkna åsikter.
    .
    Ni som orkar, ni besparar andra människor den personens idiotiska kommentarer och därmed gör ni omgivningen en otrolig tjänst! Så TACK för att du orkade vara så stark Eira, mitt i din fruktansvärda sorg…

  46. Vi ville ha långt mellan våra barn för att vi kände att det passade oss bäst. Vi har lite mer än 5 år mellan våra killar så frågan om det inte snart var dags för ”tvåan” har jag hört så oerhört många gånger! Har aldrig förstått vad andra människor har med det att göra, eller hur man kommer på tanken att fråga..

  47. Men vilka as till kollegor?!

    En kollega sade till mig: ”Borde du verkligen äta så mycket nu när du inte ammar längre?”

    KAN FOLK SLUTA LÄGGA SIG I ANDRAS LIV?!!??

  48. Känner EXAKT samma. Har en son som är snart 2 år och fått frågan om när nästa kommer fler än tio gånger.. Jag trivs skitbra som det är nu, när pojken börjar bli såpass stor att de blir roligt att åka och hitta på grejer. Jag har börjar träna ordentligt och känner att jag och min sambo har en perfekt balans i allting! Vi får utan problem lite tid för varandra och även var och en för sig! Hade även en jobbig förlossning så vill inte ens tänka tanken på att genomgå de än! Men visst vill jag ha fler.. Men är inte redo för att tänka i dom banorna än..

  49. Enormt stor igenkänning på detta, särskilt som sonen börjar bli 3,5 år nu… Kan meddela att som ensambarn måste man även under hela sitt liv också stå till svars för varför man inte har ett syskon, kan jag ju då intyga som varande ett ensambarn själv.

  50. Vi har försökt och försökt och försökt i flera månader med en tvåa men ingenting händer. Och så kommer en kärring (helt okänd) fram till mig och kläcker ur sig: åh jag ser att det snart är dags för en till!
    Ett hårt, hårt slag i magen för en som försöker och har försökt länge utan något som helst resultat…

  51. Åh, håller med!!! Har också fått frågan så många ggr och då svarar jag vi får se. Ibland blir folk provocerade och försöker övertala mig om vikten av ett till barn, även när jag berättar att den första graviditeten var mkt traumatisk. Så fruktansvärt okänsligt! I mitt fall vill jag hemskt gärna ha ett till barn men höll på att dö med det första eftersom jag fick svår havandeskapsförgiftning. Och vid en ny graviditet är jag en högriskpatient så det känns inte helt givet att våga gå igenom en graviditet till, att ev återigen ligga på sjukhus i en månad, ha sitt barn på neonatalen och inte få träffa det etc. Finns som sagt så mkt annat man kan kallprata om istället för att tvinga på andra människor närgångna frågor och sina egna åsikter.

  52. Ja det klassiska tjatet. Jag är och har alltid varit ruskigt barnkär, det har bitit mig i ändan nu när jag väntar barn 3, som enligt oss är sista.
    Många tjatar och frågar, när blir det nr 4 då? Då får ni köpa större bil när fyran kommer? Klart att du som älskar barn kommer skaffa en till!.

    Alltså, för det första kan man väl få föda ut ungen innan folk börjar tjata om nästa och fast man gillar barn så finns det ju en gräns på vad man orkar och vill. Kan folk inte bara knipa käft.

  53. Åh så mycket igenkänning på det här inlägget. Har en liten kille på 1,5 och det är så många i vår närhet som gör precis som du beskriver ”vill få det överstökat liksom” och sen klagas det och förhållandet knakar. (Tilläggas bör också att de flesta av dessa tillhör kategorin av mammor som inte trivs på jobbet och vill va föräldralediga igen…) Jag vill känna längtan efter att bli gravid, få en mage, bäbisgos, amning osv. Just nu njuter jag bara av att kunna vara borta i ett par timmar utan att nån gråter, njuter av att vara på jobbet, ta ett glas vin med vänner och massa mer. Nej vi är helt överens, vi väntar några år till. Heja på dig Cissi!

  54. Men oj så bra skrivet, tack!
    Jag har ”bara” ett barn, men med en man som har två, nu vuxna, sedan tidigare.
    Vår är snart 7 nu och det har ALDRIG funnits en längtan efter en till bäbis, inte från någon av oss.
    Jag, inte min man, har fått tusen frågor om syskon. Jag har till och med fått ”skäll” och kommentarer om att vårt barn kommer att få en hemsk barndom i ensamhet. Alla som har lite mål i munnen lägger sig i. Jag har flera gånger fått gå i försvar. Men nog är nog liksom. Hur törs man ens fråga när man inte vet anledningen till varför syskon inte kommer? Det kan vara både känsligt och högst privat.
    Toppenbra inlägg! =)

  55. Lika irriterande kädet jag det när folk har åsikter år andra hållet också. Är gravid i vecka 37 med andra barnet (första är 4,5 år). Har en svår graviditet med komplikationer och den förra graviditeten var inte enkel den heller, så nu anser både släkt, vänner och kollegor sig ha rätten att påtala att vi inte får bli gravida med ett tele barn när detta är fött.
    Det är liksom aldrig bra. Hur man än vill ha det. Innan graviditeten fick man konstant frågan om när dottern skulle gå syskon och nu plötsligt fått man ”förbud” på fler barn.

  56. Jag tror att folk som generellt ställer frågan ”Har du barn?” och liknande frågor mest gör det för att känna av om barnsnack är läge med just den här personen. Jag brukade själv ställa den frågan av den anledningen innan jag läste om Magdalena Ribbings vett och etikett-råd om att göra just inte det. Det handlade mest om att pejla av en människa och kolla om hon låg på samma nivå som mig. Mitt föräldraskap är en hyfsat stor del av mitt liv och min person så det är självklart lättare för mig att hitta samtalsämnen och mötespunkter med andra föräldrar och framförallt flerbarnsföräldrar. Jag blev dessutom förälder som 22-åring och fick mitt yngsta barn som 38-åring (nu i februari). Så det är liksom ett långt föräldraskap typ hela mitt vuxna liv hittills. Nu för tiden ställer jag aldrig barnfrågan eller hur många barn frågan. Däremot är jag alltid nyfiken på den och väntar på att människor ska berätta själva.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..