Kär i fel person

Nu tänkte jag berätta om något jag var med om för några år sen. Något som förändrade hela min självbild fundamentalt. Något otroligt omskakade och samtidigt overkligt. Men jag vet att många varit med om liknande. Att jag är långt ifrån ensam. Så därför tänkte jag dela med mig. Kanske allra mest för att hjälpa andra som befinner sig i det, eller just kommit ur det vidriga och inte har en aning om hur man ska lyckas bli någorlunda hel igen.

Jag blev handlöst kär. Precis såhär blint förälskad son det ofta varnas för. Jag föll för en psykopat. En riktigt usel människa som ville mig illa. Som, såhär med facit i hand ville kvinnor överlag illa.

Han hittade mig i ett läge där jag var extra skör och mottaglig. Ett lätt byte. Och så blir man ju sedd och bekräftad, och vips så är det nya härliga drogen. Och den där ”starka” och kritiskt tänkande personen man ser sig som existerar inte mer. Man sviker sig själv, och därmed också andra. Alltihop varade i ett minst sagt kaosartat halvår. Upp och ner. Det var så han jobbade. Byggde upp för att sen bryta ner. Söndra och härska.

När jag trodde jag var gravid, skakande skraj och med klump i halsen så svarade han bara, helt iskallt att ”det får ju absolut inte komma ut”. För han hade redan en annan. Någon han sa att han skulle lämna ”närsomhelst”. Men, med det där fula jävla facit i hand vet jag hur mycket han ljög för henne också. Hur han ljög för alla.

Nä. Jag blev inte gravid. Inte med honom. Tack gode Gud.

Det finns få männskor som skrämmer mig sådär på riktgt. Han är en av dom. Ändå tänker jag fortsätta berätta. För att den här sorten tycks finnas här och var. Och tycks ha som livsmål att bryta ner kvinnor. Spela ut kvinnor mot varann. Fyfan vad jag hatar. Hatar allt som har med dessa personer att göra. Hatar att de tycks vara som seglivade kackerlackor. Hur de klänger sig fast i sitt svinaktiga beteende på alla möjliga kreativa sätt.

Har du också träffat någon som honom? Någon som tagit sig in i ditt innersta och härjat tills du varit en liten blöt fläck på golvet?

Hur ska man gå vidare? För mig krävdes det en breakdown med posttraumatisk stress som följd. Månader i terapi. Och en jävligt tålmodig ny kärlek. Som faktiskt hjälpte mig hjälpa mig själv till att våga älska och tro igen. Jag hade väl tur. Alla har inte lika mycket tur. Därför behöver vi prata MER om destruktiva relationer utan att lägga massa skuld på oss själva! Blir man manipulerad så blir man. Och dessutom handlöst förälskad i fel person på det… Visa mig den människa som är rationell och redig i det läget.

 

Kan uppleva att det är väldigt tyst om destruktiva relationer. Och när det väl pratas om det så läggs inte sällan massa skuld på tjejer som ”väljer fel killar”. Hej skevt fokus. Vi kanske istället borde snacka mer om alla kvinnohatiska män (jo, detta är inget annat än pure kvinnohat, oavsett fysiskt våld eller inte) och varför de i såpass stor utsträckning tillåts härja runt?

  1. Har också varit där. Är väl kvar i skiten än på ett sätt.
    Fick två barn med idioten. Efter att han slog mig medan 2 åringen såg på och jag hade 5 månaders i famnen vågade jag äntligen lämna. Detta var 6,5år sen idag men än låter han oss inte vara ifred. Fysisk misshandel har han inte fått till efter dem gången men psykisk misshandel av både mig och barnen pågår såfort han får chansen idag. Varit i tingsrätten x antal ggr och blir mörkrädd för vad dom anser att barnen ska behöva stå ut med. Min idag 9 åring har nu haft 2 magsår pga honom och ändå tycker dom att han borde få nya chanser om och om igen. Mot barnens vilja. Barnkonventionen har vi fått lära oss bara är fina ord vi VILL följa men så länge den inte är lag följs den ej. Suck.

    1. Tyvärr lång tid dit men när barnet är 12 så kan de inte tvinga längre. Då gäller barnets egen vilja.

      .
      Går det att hitta en läkare som kan ”sjukskriva” dina barn de gånger då de måste besöka pappan? Hänvisa till att pga magsår så mår de inte bra att flänga runt och bo här och där? hänvisa till kräkjuka, ja you name it?

      1. Just nu har dom en paus från umgänget pga psykiskt lidande men det fungerar inte o sjukskriva eller ”bli” sjuk för ofta. Blir negativt för mig i rätten då ord står mot ord och en läkares bedömning står inte över lagen fick vi höra en gång ?
        Hoppas på o kunna dra ut pausen över sommaren nu iaf.

      2. Det där med 12 år finns inte skrivet i socialtjänstlagen. Jag är också uppvuxen i tron att det var så. Allt handlar om barnets mognad, oavsett ålder. Sen ska socialtjänsten alltid utgå från barnets bästa, men vet att det förekommer ”föräldrapespektiv” här och där fortfarande.

    2. Socialtjänsten är skyldiga att utreda om det finns misstanke om at barn bevittnat våld. Ofta kommer detta från polisen genom att ex mamman gjort en anmälan om misshandel.
      Du eller någon du känner kan göra en anmälan till socialtjänsten om din/er oro för hir barnen har det hos sin pappa och berätta då vad han utsatt dig/er för.
      Jag antar att familjerätten varit inkopplad eftersom ni varit i tingsrätten?
      Hur kan isåfall socialtjänsten anse att det är till barnens bästa att ha det såhär?
      Eftersom psykisk misshandel förekommer skriver du så tänker jag att du borde ha ensam vprdnad. Det är inte till barnets bästa där föräldrar har ett dåligt samarbete eller som här, att det finns våld med, att ha delad vårdnad då det kan finnas mycket maktutövning från den som utövas misshandeln och det kan finnas mycket rädsla hos dig som inte är heller är bra för barnen. Men den rädslan skulle förmodligen försvinna vid avbrutet samarbete med pappan.
      BARNETS BÄSTA ska alltid vara avgörande för beslut som fattas för barn. Läs gärna på socialtjänstlagen och ifrågasätt socialtjänsten. Kämpa vidate för att ni ska få ett lugn.
      All kraft till er.
      Vill barnen ändå träffa och vara hos sin pappa kan ofta socialtjänsten hjälpa till att ge pappan stöd för hur han kan börja ett annorlunda veteende som är bra för barnen. Socialtjänsten brukar dessutom ha program, eller kunna slussa vidare, barn för att få hjälp att bearbeta det som de varit/ är med om.
      Kämpa kämpa! Såhär ska ni inye behöva ha det!

  2. Hej Cissi! Jag läste någonstans att du någon gång i ditt liv varit tillsammans med en deprimerad kille med noll sexlust. Jag befinner själv för tillfället i den situationen och det är så frustrerande och tärande. Jag är också en väldigt sexuell person med en stark sexdrift. Min pojkvän säger nej gång på gång till mina inviter och det har börjat tära rejält på mitt självförtroende och vår relation. Min kille jobbar väldigt mycket, har sömnsvårigheter och är allmänt låg. Jag skulle nästan kalla honom deprimerad så bristen på lust beror säkert delvis på det. Tror ändå att han så att säga i normaltillstånd också har betydligt mindre sexlust än jag. Kan man vara tillsammans med en person med så totalt annan drift än man själv har eller är det så att man inte ska ha en relation om man inte matchar varandra vad gäller lust? För mig är sex nämligen oerhört viktigt och jag ser det som ett klister i relationen. Jag älskar honom verkligen men vill inte ha det så här. Vad ska jag göra?

    1. Och oj förlåt, märkte nu att det här kanske var en opassande fråga till ett så känsligt och viktigt inlägg. Trodde att jag postade den i samband med ett annat inlägg.

  3. Jodå här finns en till som varit i destruktiv relation! Ett års helvete, som jag aldrig hade kunnat bryta om jag inte haft ett starkt nät av familj runt mig. Förstår verkligen de som inte kan lämna, det är ju då det blir riktigt farligt – mordhot etc. Sen att man blir totalt misstrodd av polisen är sjukt och att det måste hända något innan man får besöksförbud. Jag en stark och kaxig tjej, som inh

    1. Oj tryckte för snabbt.. Jag stod iaf i valet att dö själv eller på vilket sätt jag kunde göra mig av med honom. Vågade inte berätta för någon om hur jag hade det. Men han stal och kraschade min pappas bil och då kom sanningen fram som tur var! Och abort gjorde jag också…

  4. Cissi visst finns det många kvinnohatande män men just en psykopat är ju sjuk. Riktigt sjuk.
    Många finns väl som har psykopatiska drag men inte uppfyller samtliga kriterier.
    Jag har precis som du genomlevt en period som rätt ung (20 år) med en vad jag skulle kalla psykopat. Det var ej fysiskt våld men psykiskt.
    Tog ett bra tag att slita sig loss…Ja herregud vilka sjuka år…Men också fantastiskt passionerade som det ofta kan vara också.
    Vem som helst kan självklart bli förälskad i en psykopat men jag tror inte att alla kvinnor kan bli offer, eller jo offer men vissa kan dra sig ur lättare. För att fara illa av en psykopat så har du alltid några ”nyckelegenskaper” som blir psykopatens spelplan. Det kan vara svag självkänsla (som det var hos mig då) eller bara att man är känslig ,kärleksfull ibland naiv eller väldigt snäll. Det är inte att skuldbelägga kvinnorna för att vara medveten om detta.
    Du skrev själv att du var skör och mottaglig då du träffade din psykopat.
    En psykopat är inte särskilt intresserad av starka principfasta och kanske lite ”elaka” människor.
    Där får inte psykopaten lika lätt fäste.
    Så jag tycker också det är värt att veta att vi aldrig kan förändra ett beteende hos en psykopat. Snarare vara uppmärksam på varningssignalerna och dra sig undan fort, vilket kräver en god självkänsla och mycket styrka. En tro på sitt eget VÄRDE. Och hur lätt är det alla gånger.?

    Jag har haft en chef en gång som hade tydliga psykopatiska drag. Oerhört charmerande för att i nästa stund använda sig av sadistiska metoder.
    Jag var alltid rak och tydlig och svarade med exakt samma mynt. Var han otrevlig så markerade jag tydligt och sa ifrån. När jag skällde ut honom en gång så blev han foglig som ett litet lamm. Han fick aldrig chansen att hitta mina svaga punkter ( som jag fick dölja hårt ). Jag hade ju erfarenheten innan och såg hur sjuk han var. MEN även om jag klarade mig så krossade han andra anställda som var mjuka undergivna och rädda. Det var vidrigt.
    Så många ggr jag gick i försvar för dem som blev offer för hans sadism men det hjälpte föga.
    Mina kollegor var ju tacksamma men han ändrade sig inte ett dugg.

    1. Med mitt långa inlägg ville jag väl få fram att jag inte tycker själva fokuset är så skevt som du skrev Cissi. Visst kan vi diskutera hur kvinnohatande män tillåts härja runt som du skriver, men gällande en psykopat så är det ingen idé att lägga energi på det sjukliga. Går aldrig att förändra eller bota en psykopat.
      Bara konstatera. Bli medveten. Uppmärksamma. Och dra sig undan så fort man kan innan man är fullkomligt hjärntvättad och varken vet ut eller in. Fokus bör ligga där istället tycker jag. Att vi blir medvetna om vilka människor psykopater DRAS till och hur en psykopat fungerar. Hur man som kvinna kan bli medveten om man ligger i riskzonen för att nästlas in. Och hur man kan försöka skydda sig. I alla fall rent teoretiskt till att börja med.

  5. Nu är det min tur att bekänna. Sex år levde jag med en sån person. Och vi fick barn. Men det var när jag fått barnet i min famn som jag kunde se hur självupptagen och elak han var. Innan så kunde jag sätta honom framför mig själv och tycka det var ok (så snäll och duktig flicka, som jag var), men det var när barnet kom som jag blev förbannad på att han inte kunde prioritera varken mig ELLER barnet framför sig själv. Det var genom att inse att han VERKLIGEN INTE VARKEN BRYDDE SIG OM ELLER ÄLSKADE mig och barnet som jag insåg att han var en person som varken ville eller kunde ändra sig, att han bränt alla broar och att jag och mitt barn inte kunde leva med honom. Som tur var var vi inte gifta, och jag har ensam vårdnad. I efterhand så har jag förstått att alla misstankar jag haft mot honom om otrohet och annat helt stämt och att jag borde ha litat på magkänslan från början. Jag älskade honom innerligt, men nej, kärlek kan inte hela en annan människa.

    1. Det ohyggligt sorgliga är att jag älskade honom så otroligt mycket och gjorde många uppoffringar för honom. Men genom hans manipulationer fick han mig att tro att det var han som gjorde dom största uppoffringarna för mig/oss. Nej, det var tur att jag fick ensam vårdnad. Nu misstror jag ALLA i min omgivning. Det är väldigt påfrestande att alltid vara så misstänksam och inte våga lita ens på dom som är närmast. Kommer en man säga ”Jag hade en hård och tuff uppväxt – tyck synd om mig” så hoppas jag att jag har vett att springa därifrån utan att tänka. Det är ett sätt för den som manipulerar att försöka väcka empati, och inget annat. Dom kommer använda det argumentet för att slippa ta ansvar för sina handlingar. Jag hoppas att jag aldrig råkar ut för en sådan person igen. Att en person ”ser rätt ut på pappret” betyder inte att det är en snäll kille i hjärtat.

        1. Vi var inte gifta och hade inte skickat in papprerna som bekräftade faderskapet och ansökan om gemensam vårdnad. Och jag slogs av plötsliga insikten av att han var en riktigt usel människa ”i tid”. Nu bor han i ett annat land och har väl egentligen inte stor möjlighet att få gemensam vårdnad även om han skulle vilja. Nu träffar han barnet i snitt var tredje/fjärde månad… Saknar honom inte och kärleken är helt död. ”Sometimes you have to give up on people. Not because you don’t care, but because they don’t.”

      1. vadå inte skickat in papper om faderskap? Faderskap skriver man på hos socialtjänsten och detta måste ju göras enligt lag. Däremot behöver man inte skriva på om genensam vårdnad och gör man inte det har mamman automatiskt enskild vårdnad.

        1. Barnet var precis nyfött när vi separerade och papprena skickas väl normalt sätt in samtidigt (vilket var planen)? Hursomhelst är han pappa till barnet på pappret, men jag som mamma har ensam vårdnad.

  6. Har lyckligtvis inte träffat på någon psykopat, men absolut killar som kunde ha varit snällare i vissa situationer som ex när man bryter upp.
    På tal om att din man är tålmodig och hjälp dig så kom jag att tänka på vad en trafikskolelärare sa till mig en gång.
    Jag såg väl lite deppig ut och han sa.
    – Mmm kärlfksbekymmer förstår jag. Krossat hjärta är jobbigt med det är inte sista gången det blir krossat. Jag fick hjärtat krossat ordentligt en gpng. Idag har jag en fin tjej. Det är ju bara synd att hon fått städa upp efter min hjärtesorg. Det är ju så, den stackarn som kommer efter får städa upp det skit den förre ställt till med.

    ja…satt jag och tänkte…så är det nog.

  7. Hej. Jag har levt i ett destruktivt förhållande i 23 år. Det tog typ 21 år innan jag såg det… Han var kontrollernade och svartsjuk. Jag tänkte att det är nog bara så mycket han älskar mig. Det går över det är en fas… Vi har 4 barn tillsammans. JAg var 16 när vi träffades. omedvetet har jag väl vetat att det inte var bara. De sista 10 åren har han varit deprimerad och sjukskriven, allt ansvar var mitt, hem, barn, jobb, han…. Jag kände mig så gammal och grå. Men nån såg mig, och detta öppnade till slut mina ögon, för vad mitt ex höll på med. Vad det gjorde med mig och mina barn. Hur vi mådde. Efter mitt snedsteg, skulle vi jobba på det och reda ut allt! MEN det var´bara jag som skulle ändra på mig och lägga korten på bordet. HAN skulle inte förändra sig, han var ju som han var, skulle alltid vara det. Tro mig jag försökte gå med på hans krav (många gånger orimligt höga, snedsprånget skulle dö, jag skulle ordna så exet blev ekonomiskt oberoende inom ett år… ja det var några saker jag skulle fixa) Jag kämpade för att vi skulle klara oss, slutade prata med arbetskompisar, i synnerhet män (exet kollade mig, facetimeade t o m när jag var på toa för att se om jag var ensam) Till slut erkände jag för min familj hur dåligt det var. Min väninna (fick inte prata med henne eftersom hon lämnat sitt ex, kunde ge mig ideer) Och vid ett tillfälle säger exet som kolla min mobil, att jag inte skulle skriva såna lögner till min mamma…. Då sa jag till honom att jag ville skiljas. Dagen efter ”försökte” han ta sitt liv. Jag flyttade inom en månad. Så underbart! Men hoten fprtsatte. Till slut kulminerade det när han tvingade sig hem till mig, efter öldrickning och fyllecykling med vår son. Då puttade han mig och satte sig på mig. Bad mig hoppa från balkongen, och sen dödshotade han mig och eventuell ny partner… JAg polisanmälde, rättegång blev det. De trodde mig!!!!! Och han blev dömd. Tyvärr överklagade han och det är inte klart än. Men jag blev trodd!!! Och har så lite med honom att göra som möjligt. Eftersom att han säget till alla att det är lögner som han blev fälld för. Hans föräldrar tror honom, mamman skickar så konstiga sms ibland. Vi hade bra kontakt innan, men nu….. Han psykade mig jag har med hjälp sett att det förekommit nästan sen start. Lite först men de sista 10 åren har det mer och mer. Fysiskt våld har jag förstått att jag också varit utsatt för. Sånt som jag trott amen så har väl alla det…. Nej det har inte alla! JAg har fått så fin hjälp av en organisation som heter alternativ till våld. Utan den hade jag inte känt mig så stark som jag gör just nu. De ger mig styrkan att orka och orka vara där för mina barn. Plus att hade jag inte mina barn, min stora familj och mina vänner (alla de som som jag isolerade mig ifrån, de fanns där ändå*) då hade jag absolut inte överlevt förra sommaren. Jag är känner mig stark för det mesta nu, inte alla dagar är bra. Men jag sa stopp, jag bestämmer över mig och mitt liv! Styrkekramar till alla er som kämpar, det finns ett bra liv till er med! Och alla ni som lämnat bra gjort!!!! <3<3<3 JAg hoppas jag hittar en bra man snart som vill dela livet med mig. Inte leva sitt liv genom mig.

  8. Nu har jag bara läst rubriken men…

    Alla människor har åtminstone en period i sina liv där de är sårbara för såna människor, kvinnor eller män. Det är en engångshändelse och de lämnar ofta relationen innan något allvarligt händer.
    Trasiga människor är en annan sak.

    En kvinna eller man som har haft en barndom där föräldrarna har ägnat sig åt pajkastning eller där ena föräldern har fått för lite tid med sitt barn för att tillgodose barnets behov, har ofta svårt att lämna en trasig relation.
    För det är väl det som det handlar om. En eskalerande pajkastning tills en dag något sägs som inte kan förlåtas. En vanlig människa säger tack och hej, där och då, medans trasiga människor stannar i en destruktiv relation. Som därefter helt kommer att spåra ur.

    Detta gäller som sagt både den som kränker och mottagaren. Man kan säga att de hittade en person med samma problematik.
    Därför är det så totalt felaktigt att nämna psykopat i samma mening, för en psykopat är absoluta motsatsen till en känslomänniska och skulle absolut aldrig stanna i en relation som innebär en dålig upplevelse för denne.

    Om inte fokus bör läggas på ”offret” så kommer han eller hon att fortsätta vara ett offer i nästa relation. Är detta en bra idé?
    Och som sagt, offer är de båda två i en destruktiv relation. Båda vill lämna men kan inte av samma anledning. Därav den briljanta åsikten att båda bör ta ett vuxenansvar att förändra sig själv. Det finns ingen värdering eller skuld i detta som du verkar tro.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..