Vad är du beredd att offra?

Natashja skäms inte över att hon och barnens pappa inte delar lika på föräldraledigheten. Och som uttalad feminist förväntas man ju det, att leva precis som man lär. 

 

För visst är det fint att kunna slå sig själv för bröstet och skryta med att man minsann ”offrade” härligt boende och efterlängtade resor i kampen för jämställdhet i praktiken.
Men så kommer vi till det lilla kruxet med individen VS systemet. För hur millimeterrättvist ett heteropar med barn än lever så kommer vi inte ifrån faktumet att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män (alltså generellt, strukturellt). Vi kommer inte heller ifrån den utbredda, liksom indoktrinerade synen på män och kvinnor som föräldrar. Olika krav, olika förväntningar. Och som sprutgrädde på pulvermoset – vi lever ännu i ett patriarkat med allt vad det innebär.

Vi kan nog trots allt inte lägga bördan på enskilda familjer, utan mest av allt på folkvalda politiker, fackförbund, arbetsgivare… Men det man själv kan ta sig en funderare över är: vad är jag beredd att offra? 

Som i mitt fall:

jag blev kär i en 12 år äldre (vit och priviligerad) man. Han har på grund av ålderskillnaden haft typ ett decienniums försprång på arbetsmarknaden. Lägg till att han är typen som kan och vill driva stort företag. Jag är inte den typen. Tvivlar på att jag varit det även om jag haft snopp.

Min man tjänar mycket, alltså mycket mer än mig. Det är tack vare hans lön som vi kan bo som vi gör, leva det standardmässigt göttiga liv vi lever. Vi har delat helt okej på föräldraledigheten, men inte 50/50. Jag har tagit mer. För att det passat bättre i och med min frilanssituation. Men såklart också för att Linus behöver jobba mer om vi ska kunna leva som vi gör. Trots att jag, hör och häpna också är feminist.

 ”Sälj lägenheten och flyta utanför stan!”, ”sluta åka utomlands!”, ”lev enklare!”… Så kan det låta från andra, troligen jääätteduktiga föräldrar som eventuellt renoverat ett förfallet torp med bara händerna och lever på egenkärnat smör eftersom BÅDA ÄR HEMMA PÅ HELTID och pysslar med ungarna…

Så stäm mig, men jag är alldeles för kär i vårt bekväma och ganska vardagslyxiga liv för att offra. Vårt barn tycks må bra, inga större trauman i sikte fastän att vi inte delat lika på ”ledigheten”.

Det är ju trots allt ganska problematiskt att peka åt andra och säga vad de borde offra. Alltid med en stor skopa skuld och uppblåst duktighet. Framförallt när verkligheten troligtvis sällan lever upp till alla korrekta visioner där man lättvindigt levlar ner till sämre standard in the name of jämställdhet.

Eller vad tycker/tänker du?

  1. Känns det här igen…?


    Deppen.

    Jo. Jag lägger skuld här. På de som förtjänar det. På andra heteropar med hyfsad inkomst och överlag stabil tillvaro som skulle kunna tänka mer utanför könsrolls-boxen. Som inte ids. Som enbart ser till sina behov, sina egon. Som helt enkelt inte orkar reflektera över sin roll i samhällsutvecklingen. Lite mer pengar i plånboken så man kan köpa ännu mer skit man egentligen inte behöver, är tydligen viktigare.

    Om vi fortsätter i samma lunk är vi hemma nästan lika mycket med våra barn, oavsett kön om sisådär 30-40 år…

    Argumentet ”alla familjer måste få göra som dom vill!” känns mer och mer urvattnat. Visst, det stämmer ju i ett så kallat fritt land. Men hur fria blir vi egentligen, generellt av att stanna i gamla könsroller? Hur påverkar det såväl välfärden som den psykiska och fysiska folkhälsan?

    Varför sätter män barn till världen om de knappt vill vara delaktiga under första året? Varför tas det ofta för givet att pappor är lite mindre intresserade, kompetenta och lämpade som föräldrar än mammor?

    Varför frågar inte fler Limpan hur han tänkt vara pappaledig?”

    1. Tycker du resonerar väl svartvitt. Vadå ”knappt vill vara delaktiga under första året”? Vad är ”knappt” enligt dig?

      1. Men hallå. Det är ju DU som skrivit texten! Det var inte ens länge sen som du la skulden på priviligerade heteropar som inte delar på f-ledigeten. Your words not mine

        1. HAHAHA missade pga läste i farten pga barn som var all over. Visst tycker jag fortf så, men än mer nyanserat nu

    2. Fast håller såklart med ang normerna. Att betydligt fler borde fråga pappor om pappaledighet osv

    3. Håller helt med dig Emilia! Är just nu hemma med tredje bebisen och egentligen vill jag vara hemma mer och längre, men tänker inte vara det eftersom både jag och barnens pappa tror att delad föräldraledighet är en viktig del i ett jämställt samhälle. Jag tror inte att barn blir förstörda av att föräldrar inte delar, men jag tror att det skickar signaler till dem som bekräftar samhällsnormer kring kön och föräldraskap.

  2. Jag är också feminist men vi delade inte heller lika på föräldraledigheten av olika skäl. Inte så mycket ekonomiska skäl utan mer personliga. Däremot så delar vi 50/50 på vab, hämtningar/lämningar, nattningar osv. Jag tror precis som du att frågan är större än enskilda familjer. Arbetsgivare måste tex börja förutsätta att pappor också kommer vara hemma en längre period och planera för detta. Jag tror många pappor inte tror att de kan vara hemma pga en chef som inte räknar med det. Krossa patriarkatet! 😉

  3. Det är inte enskilda personers uppgift att ta ansvar för att ordna ett skevt system och strukturer med sina VARDAGLIGA val men jag undrar ändå: varför tycker ni kvinnor att ni har mer rätt att vara hemma med ungarna än papporna? Helt sjukt. Min kille skulle bli galen om jag bara utgick från att jag skulle få mer tid med vårt barn. Helt jätterimligt av honom.

    1. ”Mer rätt”? Kan bara tala för mig själv o där handlar det inte om vem som har mest rätt utan vad som funkar bäst. Jag helammar ju mina barn. Det försvårar ju delning. Dels för att barnet ammas (jag helammade ett helt år med båda) men också för att jag blir primär anknytningsperson pga detta vilket i sin tur skapar problem när det är dags att skifta.

      Sen så tjänar min man tre gånger mer än mig vilket möjliggör viss livsstil som vi trivs med. Byter vi plats så har vi ej råd att bo kvar i villa osv.

      Sen är det givetvis ingen slump att det ser ut så här. Om vi bortser från det biologiska (amningen osv) alltså. Könsnormer är starkt rotade i oss.

      1. Alltså helammande du dem i ett år var? Dvs de fick inget annat då än bröstmjölk? Hade BVC några synpunkter om det? Frågar för att jag är nyfiken. Jag bor i Finland och där menar man att då barnet är 6 mån bör man ge annan föda åt dem vid sidan av bröstmjölk/ersättning…

        1. Ja. Och ja BVC hade massa felaktiga synpunkter på mkt. De trodde tex att nattamning var skadligt för tänderna o att samsovning var farligt. Jag är dock av typen ”jag vet bäst” så jag sket i dem. Hehe. Barnen börjar äta när de är redo. Så länge man ammar vid behov så får de i sig ordentligt med näring. Smakisar fick de såklart men började ej äta ordentligt förrän de slutade nattamma vid ett o ett halvt.

          Mina barn låg över kurvan också. Feta små barn som matats med tuttgrädde!

  4. Den intellektuella sidan av mig förstår skillnaden mellan individen/systemet och tycker att alla får välja utifrån sin situation.
    Den känslomässiga sidan av mig blir provocerad av att man inte lever som man lär och att de som står i fronten i detta fall gör ett egoistiskt val som inte för jämställdhetsfrågan framåt.

    Jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa sidor som vinner.

    1. Finns det bara ett sätt att föra kampen framåt? Tycker du ärligt att jag tex inte bidrar nåt alls till detta?

      1. Nej, jag tycker att du bidrar med väldigt mycket och har öppnat mina ögon för en massa saker.

        Det är ju precis därför jag är kluven. Vad ens intellekt säger och vad ens primitiva känslor säger är ju ganska sällan samma sak.

        Det intellektuella i mig ser ju givetvis att det inte på något sätt är ditt personliga ansvar att bryta mönster och jag lägger absolut ingen skuld på dig i din situation.

        Vet inte om det blev klarare?

      2. Jag kan hålla med om att det är dubbelmoral att vara feminist och att inte dela med sig av föräldraledigheten. Men hellre ha dubbelmoral än ingen moral alls, brukar jag säga 🙂 Sen tycker jag att det är en skillnad om man som Lady D får så pass stora konsekvenser av att dela på föräldraledigheten så att man inte skulle kunna bo kvar i sitt hus, jämfört med att bara behöva dra ner på vardagslyxen. Dessutom är amningen ett viktigt argument som är svår att genomföra om man samtidigt måste arbeta…svåra frågor detta. Sen betyder det ju så klart inte att man är en genomdålig feminist bara för att man inte gör allt ”rätt”. Men jag förstår inte riktigt varför man måste propagera för hur rätt man har i att som kvinna ta ut mer föräldraledighet än sin man för att få leva i lyx. Hellre då stå för att det här gör jag, det är mindre bra, men jag orkar inte med att vara solidarisk i den här frågan…typ.

    2. Håller helt med dej Jenny.
      Är väldigt kluven…
      Visst, jag vill inte tvinga på folk åsikter utan låta dem välja fritt. Samtidigt blir jag så frustrerad över att det verkar sluta på ungefär samma sätt vad gäller delningen av föräldraledighet… att mammorna alltid tar merparten såklart…

  5. Jag har varit beredd att offra utlandssemestern för att kunna vara hemma nästan 3 år med vardera barnet. Det har aldrig funnit någon tanke på att lämpa bort små ettåringar, men eftersom min man i stället jobbade mycket övertid så blev det mysiga semesterresor i alla fall.

    1. Fast frågan var ju om man vad man är redo att offra för att PAPPAN ska få vara hemma lika länge som mamman… Eller var din man hemma i 1,5 år? i så fall, hurra för er!

      1. @S Jag var hemma hela tiden, det valde vi själva i familjen. Staten skall varken schemalägga våra toabesök, vår föräldraledighet eller våra älskogsaktiviteter. Vi bestämmer själva, hurra för oss!

        1. Hela Cissis inlägg handlade om vad man är villig att offra för att båda föräldrarna ska vara hemma lika länge. Och ingen har heller nämnt staten (som för övrigt inte tvingar nån till nåt angående föräldraledighet, det är fritt fram att vara hemma hela livet om man vill). Ha en bra dag!

  6. Viktigast är väl att alla gör som de vill. Och jag fattar att pengarna är centrala. I vår familj tjänar jag mer än min man, inte 3 gånger så mycket men nästan dubbelt. Ändå delar vi ganska lika. Jag är hemma lite mer än ett år (har velat och har kunnat amma, därav lättast så), sen har han tagit över fram till förskolestart när barnen varit runt 1,5 år. Men, därefter har han gått ner lite i tid för att kunna lämna & hämta i mycket större utsträckning än vad jag har kunnat.
    Vi har nog tänkt vad som är bäst för oss som familj, hur kan vi maximera tiden vi får tillsammans helt enkelt.

  7. Min man tjänar nästan tre gånger så mycket som jag. Jag var hemma 1.5 år, han 8 månader. Nu jobbar vi båda deltid, han har ett sånt fancyviktigt jobb att han ej kan jobba kortare dagar. Därför är han ledig en heldag i veckan och jag jobbar kortare dagar. Vi tar varannan vab. Min man är absolut ingen uttalad feminist. Däremot är han en pappa som vill vara en förälder vår son vänder sig till, litar på och förväntar sig saker av. Vi föräldrar har ett ansvar för vår son att visa honom att en pappa är lika viktig som en mamma. För att förändra normer och nästa generations syn på föräldraskap är detta absolut nödvändigt, anser jag. Jag har en uttänkt feministisk agenda. Min man är bara en vanlig snubbe som avgudar att spendera kvantitativ tid med sitt barn. Ord påverkar men jag tror att praktiska handlingar gör större skillnad.

  8. Jag anser att varje familj gör vad som passar bäst för hela familjen. Själv åkte jag på en rejäl förlossningsdepression som lugnade ner sig efter några månader. Pappan var därför hemma heltid ca 1 månad (barnet var nästan 6 månader när jag fick diagnos + medicin) medan jag var sjukskriven. Vi fick därför ett starkt råd från BUP att jag inte skulle gå tillbaka till jobbet för tidigt, utan vara hemma och njuta tillsammans med mitt barn. Så i vårt fall hade det varit en katastrof för mig och barnet om vi hade delat rakt av.

  9. ”Barn gör inte som vi vuxna säger utan som vi vuxna gör”. Jag hoppas och tror att mina ungar i framtiden kommer minnas att de var lika prioriterade av båda sina föräldrar och kommer göra lika med sina egna eventuella barn. För ju äldre de blir desto mer märker jag, att vad jag säger faktiskt inte spelar så stor roll. De märker lätt ”dubbelmoral”. – vadå, du äter godis själv på vardagar men säger till oss att det inte är bra för kroppen att göra det jämt… Osv.
    Sen tycker jag faktiskt att föräldraledighet inte bara handlar om föräldrars rätt till sina barn utan också barnens rätt till sina föräldrar, dvs båda (om två finns).

  10. Som en skribent här skrev ” Ord påverkar men jag tror att praktiska handlingar gör större skillnad.”

    Definitivt är det så. Feministiskt tänkande behöver inte per automatik innebära _strikt_ 50/50, men att föräldraskapet ska delas får ju anses vara en mycket viktig bit i den feministiska världen. Det är just mammaledighet som är en faktor till att vi anses mindre attraktiva hos vissa arbetsgivare.

    För mig mig så förlorar man trovärdighet om man påstår sig strida för ett jämnställt samhälle osv och sedan inte lever efter det själv. Det bara går inte i min värld.
    För min del så är te.x Blondinbella, och Cissi, 2 feministiska förebilder.

  11. För det första är det så intressant att man som feminist får välja vad man vill kämpa för och vilka konsekvenser det ger för andra kvinnor. Till exempel kvinnors lön som alla vet är ett resultat av att kvinnor till största del är hemma med barn, det drabbar ALLA kvinnor, även de som inte vill/kan få barn. Men där är det ingen feminist som vill ta ansvar!!!

    För det andra blir jag så trött på vändningen i att det som alltid talar för att kvinnor SKA vara hemma är det som talar för att män INTE SKA/KAN vara hemma: hon tjänar bäst/han tjänar bäst, hon är frilans och mer flexibel/han är frilans och kan absolut inte vara ledig med barn, hon studerar/han studerar, hon är bonde och tar med sig barnet ut i ladugården/han är bonde och kan absolut inte vara ledig eftersom han måste ta hand om gården, hon har redan etablerat sig på arbetsmarknaden och kan vara lugn/han har ett 12-årigt försprång och kan därför inte vara ledig.
    Är det inte någon som regerar på detta? Hur många undlåtande män och ursäktande kvinnor kan det finnas?

    1. Har samma tankar som dig Sarah, det finns alltid en hållbar och rätt orsak när det ska ursäktas att en kvinna som utmålar sig som Überfeminist är hemma mer med barnen. Då helt plötsligt är det helt ok att trampa på i gamla mönster för hon har minsann koll, en hel lista tom på ”hållbara” orsaker… Nja det håller inte riktigt tycker jag, man får allt se lite längre än bara till sin egen situation om man vill göra skillnad på riktigt och få till någon förändring. Som någon skrev här att det gagnar precis alla kvinnor om vi är jämlika, det är inte bara mig det rör, det är våra döttrar och söner det gäller, vad är det vi vill visa våra ungar? Är det att pengarna styr?

      1. Hur gör man skillnad ”på riktigt”? Och hur mäter man det? Gör jag skillnad med mina texter och mitt samhällsdebatterande? Eller gör jag mer skillnad på ett underbetalt kvinnoyrke? Och hur avgör man det?

        Vad visar jag mina barn? Jo jag visar dem att mamma också jobbar och självförverkligar på ett alternativt sätt. Mamma skriver nämligen. (Och målar) Och får betalt för det. Och hon skriver sånt som andra vill läsa.

        Och när mamma och barnen går ut bland folk så kommer främlingar fram till mamma och berättar för henne (och barnen) att hon förändrat deras liv, hjälpt dem med olika beslut, gett dem styrka, lärt dem så mycket. Detta visar jag mina barn. Jag visar dem även en mamma som följer sitt hjärta och som gärna sätter dem först.

        Nu handlar detta såklart inte om mig bara men varken föräldraskapet eller jämställdheten eller det som är viktigt att visa våra barn står o faller med föräldraledigheten. Föräldraskapet pågår minst 18 år o det finns många sätt att vara en god förebild på som mamma och pappa.

        1. Jag vet inte om det här är rätt forum att ha en diskussion med Lady Damer, eller om hon ska behöva svara upp för det hon anser på en annan persons blogg.

          Håller inte med dig på någon punkt i detta och tycker att du raljerar över andra personers val. Kvinnokamp? Nja, snarare självförhärligande.

        2. Bu så refererar ju Cissi till mig o mina val så varför skulle jag ej bemöta den diskussion som uppstår utifrån det? På just denna blogg? Och vilka kvinnors val raljerar jag kring? Min ståndpunkt brukar tvärtom vara att kvinnor gör så gott de kan och inte ska ställas inför krav. Detta är jag även tydlig med i inlägget Cissi länkar till. Vad menar du egentligen?

          1. LD, det jag menar är om det är rätt av oss läsare att diskutera och ha åsikter om dina val och ditt blogginlägg här på Cissis blogg. Som att prata ”skit bakom din rygg” vilket jag inte tycker att vi kvinnor ska göra mot varandra, det vinner ingen på.

            Raljeringen tycker jag är rätt uppenbar, du skriver att ”en mamma som följer sitt hjärta och som sätter dem (barnen) först”. Stackars de kvinnor som inte har möjlighet att ”följa sitt hjärta” och därav inte kan sätta sina barn först, till exempel underbetalda kvinnor inom vårdsektorn. Och jag skrev fel, det är inte ett val, det är för många ett liv man tvingas in i och där ”självförverkligande” inte finns inom räckhåll.

          2. Antingen var jag otydlig eller så läser du in mer i min kommentar än vad jag sa, men jag menar absolut inte att föräldrar som gör på annat sätt inte följer sina hjärtan eller sätter barnen först.

            Jag har ju tvärtom gång på gång i liknande diskussioner tryckt på att alla gör så gott de kan och utifrån sin uppfattning om vad som är bäst för alla inblandade. Min kommentar var ett svar på de som menar att jag väljer bort det bästa för barnen. Till exempel kommentarer som ”vad visar vi era barn egentligen??”

    2. Har tänkt precis samma sak. Alla kvinnor ”drabbas” av att arbetsgivare förväntar sig att kvinnor tar lång föräldraledighet och ett större ansvar för barnen under småbarnsåren. Det leder till att kvinnor missgynnas både i fråga om löneutveckling och möjlighet att göra karriär. Att det dessutom alltid går att hitta en bra orsak till att, som Sarah illustrerar med sina exempel, just kvinnan ska vara hemma är intressant. Jag undrar också om inte många tänker lite tokigt. Många som tjänar mer får också en högre föräldrarpenning eftersom många arbetsgivare skjuter till upp till 80%. För oss var det tex ekonomiskt bättre på totalen om jag, som tjänade mycket mer än min man, var hemma. Nu delade vi trots detta på ledigheten eftersom det var bra för alla, inte minst för våra barn och för vårt förhållande.

      1. Åh, Katarina, ska träffas över en kopp kaffe och prata? (Skämt å sido, men du o jag verkar resonera liknande). Och precis så var det för oss, vi tjänade mer då jag arbetade (trots att jag är sjuksköterska och min man läkare) eftersom han fick mer i föräldrapenning än jag. (Apropå hon måste vara hemma eftersom hon tjänar bäst/han kan inte vara hemma eftersom han tjänar bäst, hon måste vara hemma eftersom hon tjänar sämst/han måste arbeta eftersom han tjänar sämst).
        Att dela lika handlar inte heller bara om att ta hand om barn utan om att utjämna den ojämställdhet som (i de flesta fall) inträffar då ett heterosexuellt par får barn. Forskning visar att kvinnor tar hand om 80 % (!!!!!) av hushållsarbetet och då handlar det inte bara om det rent praktiska arbetet utan även det organisatoriska som att ringa och boka tider, ha koll på när förskolan är slut, skynda hem efter arbetet (eftersom det oftast är kvinnor som deltidsarbetar) för att hinna med fritidsaktiviteter. Detta samtidigt som de tjänar sämre.

      2. Tack! Precis så!
        Att söka jobb när jag var gravid var ju inte någon idé för så fort en arbetsgivare fick reda på det ställde de in nästa intervju.
        En kollega fick inte gå en kurs hon skulle ha gått eftersom hon ändå skulle vara föräldraledig.
        Min man blev befordrad på sitt jobb samma månad som han blev pappa. När han berättade för sin arbetsgivare att han skulle vara hemma i 9 månader tyckte de att det var ”jättelänge”.
        Vi kvinnor förstör för varandra om vi tar all föräldraledighet, vab och deltidsarbete. Och män som inte tar någon föräldraledighet försämrar andra mäns möjlighet att på arbetsmarknaden och i förhållanden kräva sin tid med sina barn.

  12. Vi är mitt i bestyret med att sälja lgh ”i stan”. Men inte för att dela lilka på FL för nästa barn utan för att våra barn inte ska behöva gå på föris för mycket. Jag tog merparten av FL. Men nu jobbar båda 75% och vi delar på vab. Vi försöker så gott det går och så gott vi orkar. Vi är båda närvarande och tar ansvar och det får vara huvudsaken. Men det provocerar. På nåt sätt hade det varit mer accepterat om vi skuldsatt oss mera och köpt villa. Men så är det inte. Vi köpte lgh igen. Och då blir folk galna. Vi vill vara med våra barn och inte behöva jobba mer än nödvändigt. Då tycker folk att vi är lata.

  13. Jag tjänar typ 3 gånger så mycket som min man. Tar ändå ett helt år och han tar 6 mån. För att så vill vi göra.

    1. Tycker det känns sorgligt att den materiella bekvämligheten eller suget efter vardagslyx ska gå före jämställdhet. Och att det är främsta orsaken till att barnen får mindre tid med ena föräldern. Viljan att ha bra med pengar alltså.
      I Cissis fall har jag förstått att maken inte KAN vara ifrån sitt företag. Att det kanske kraschar totalt -vad vet jag ? Och är det på den nivån så kan jag faktiskt förstå ! Det blir himla klurigt i vissa enskilda fall.

      Men för övrigt så tycker jag att alla som KAN ska försöka dela lika. Även om det blir x antal tusenlappar mindre i plånboken per månad men att man ändå klarar sig helt ok. Det här med pengabegär gör oss människor blinda och giriga.
      Pengar leder sällan till nyktra val. Det blir något annat som styr. Något primitivt -vill ha mer -begär.
      Självklart gör man ett eget val om man vill bli försörjd. Men kalla det inte feminism eller att man är feminist . Man kan kalla det vad som helst men inte det.

      1. Jag har nog aldrig hört någon påstå att det är feminism att vara hemma med barnen eller bli försörjd, men jag kan ha missat nånting.

        Feminist kan man däremot vara även om man ibland gör val som inte är feministiska. Att påstå nåt annat ogiltigförklarar nog fan varenda feminist på jordens yta, för ingen av oss klarar av att leva som vi lär. Feminist är man om man tror på ett könsmaktsamhälle och vill göra nåt åt det. Att man inte lever postpartiarkalt säger ej emot det. Isåfall var inte ens suffragetterna feminister. Eller kvinnorna i tredje världen som kämpar mot stening och könsstympning. Eller kvinnorna som lever i förtryckande relationer.

      2. Jaså, en person som blir försörjd får inte kalla sig feminist? Alla kvinnor som blev utkastade ur sjukförsäkringen och därmed hänvisade till att bli försörjda av sin partner under Reinfeldts regeringstid har alltså diskvalificerat sig från att få vara feminister?

        Skulle de ha separerat eller skiljt sig och sedan sökt försörjningsstöd om de nu mot förmodan lyckats hitta en bostad när de står helt utan inkomst för de skulle få nåden att vara feminister tycker du?

        Och kvinnor som blir uppsagda och ofrivilligt arbetslösa men fortsätter att leva med sin partner, de får avstå från att kalla sig feminister tills de hittar ett jobb igen?

        För övrigt fattar jag inte varför du gnäller på Elin ovan, hennes partner tog ju sex månader!!! På sex månader hinner en pappa i normalfallet skapa en bra anknytning till sitt barn. Hade alla pappor tagit så mycket som sex månader hade vi varit en bra bit på väg mot jämställdhet! Hade Elin och hennes mans val varit bra och föredömligt om hon också hade tagit sex månader istället för tolv? Är den anknytning barnet och pappan förhoppningsvis byggde upp under sex månader plötsligt inget värd enbart för att hon var hemma tolv månader medan den förmodligen hade hyllats som något fantastiskt om hon ockå hade nöjt sig med ett halvår?

  14. Jag har tagit all föräldraledighet utom de 60 ( numera 90) dagarna som var öronmärkta åt den andre föräldern. Det passade oss bäst att göra så och eftersom jag bara tjänar 37% av vad min man gör så kunde vi fortsätta ha vårt ganska gottiga liv som vi gillar. Jag har varit hemma länge nu ( även utan föräldrapeng, så lite har vi fått dra ner på omkostnaderna). Visst, vi hade kunnat gå ner mer i standard, men varför? I så fall skulle det vara för att vi verkligen ville, inte för att vara goda exempel för andra.Han gillar att jobba, jag gillar att vara hemma. Nu är vår kiddo 5,5 år och jag har börjat jobba igen. 25 %. För att det passar oss.
    Min man är en lika bra och älskad förälder som jag är.

    1. Jag tycker inte för vår del det handlar om att vi inte varit beredda att ” offra” saker, utan om att vi som familj vunnit en massa saker. Vår dotter har aldrig behövt slitas upp i ottan för att gå till förskolan utan har lugnt kunna sova ut. Hon är heller inte trött och sliten på eftermiddagarna när hon kommer hem från förskolan. Ja, hon har haft en plats som 15-timmars barn sedan hon var 2 år för att få träffa andra barn och vara delaktig i en annan gemenskap och ett annat sammanhang. Jag är inte så trött och sliten som många andra mammor som arbetar. Min man är inte heller så sliten. Visst, jag gör nästan allt hushållsarbete utom matlagning. Men det är ok. Och vi slipper lägga helgerna åt att tvätta och städa, det är redan gjort i veckan.Vi har mycket tid tillsammans hela familjen.
      Jag är glad och tacksam att jag haft möjligheten och förmånen att få vara så mycket med min dotter!

  15. För mig ligger inte jämställdhet i hur många dagar, timmar, eller minuter man umgås med sitt barn ??! Finns det inte viktigare områden där vi vill ha jämställdhet?
    Jag VILL vara hemma med vår dotter så mycket jag bara kan och får! Jag vill inte att staten ska bestämma det, vi är väl vuxna människor och gör som vi vill?
    Min man jobbar skift och träffar därför både mig och vår dotter mycket och ofta, det är ju jag som har maten, hon ammas (pumpar emellanåt ut bröstmjölk för att min man tycker det är mysigt att ge mat). Men jag planerar att ge henne bröstmjölk så länge det bara går och sålänge hon vill det och det ska fanns inte staten få styra ??

    Nej men det är ju skitsmart att börja få ordning på jämställdheten med föräldraledigheten för det är ju där det stora problemet ligger… ja men eller hur…. suck ..

    1. Det är väl klart staten måste styra – det är ju därifrån vi får vår föräldraförsäkring? Och vi har det sjukt förmånligt med föräldraförsäkringen.

  16. Problemet är ju att det alltid passar familjen bäst att kvinnan är hemma en längre period. Jag som själv blir väldigt sliten av att vara föräldraledig och tar största lasset hemma längtar efter att min man ska vara hemma och ta hand om hushållet. För då kanske jag inte kommer bli sjukskriven för utmattning om fem år. Dvs om han lvar på att göra sin del hemma (som han inte ens behöver fundera på nu) så kommer jag inte behöva välja mellan att dubbelarbeta eller dålig pension. Dessutom vinner han en god relation med sina barn, han blir mer ansvarstagande och han får dessutom en lång period då han kan lufsa omkring i mjukiskläder. Nej, det är inte ett offer att låta männen ta ut SIN egna föräldraförsäkring.

    1. Fast i om du inte mår bra av att vara hemma med ett spädbarn varför är du det? Om det finns en annan förälder med i bilden, varför inte ta strödagar och låta pappan/andra mamman ta resten?
      Vi är alla olika och bör få vara det. Vissa är som gjorda för att ta hand om spädbarn, andra mår bara dåligt och längtar bort.

  17. vi delar inte lika. Jag blir hemma 1.5 år och sambon ca 8 månader. MEN vi skulle ha tjänat mer på att han var hemma.
    Jag är för jämnställdhet och allt sånt där men just första tiden i ett barns liv så tror jag mamman är lite extra viltig, spec om man också har burit barnet i magen. Därmed inte sagt att pappan/ partnern inte är viktig. Men om den som burit barnet i magen finns med i bilden så tror jag att barnet har lite extra behov av den personen första tiden i livet.
    Sååå back många tusen i månaden rent ekonomiskt men…

  18. Det lustiga är samma argument alltid, alltid leder till att det är mamman som ska ta största delen av föräldraledigheten:

    Hon pluggar så hon får vara hemma eftersom hon tjänar mindre än han.
    Han pluggar så hon får vara hemma eftersom han måste få gå klart sin utbildning och har lägre SGI.
    Hon har eget företag så hon är flexibel och kan vara hemma med barnet och sköta företaget samtidigt.
    Han har eget företag så han kan absolut inte vara borta från det alls.
    Hon tjänar mer så hon får vara hemma längre eftersom hon har högre SGI.
    Han tjänar mer så hon får vara hemma längre eftersom familjen får mer pengar så.

    I vårt fall har vi varit hemma 1 månad tillsammans, därefter var jag hemma 11 månader och min man kommer vara hemma i 7 månader. Hade gärna delat 50/50 men jag hade inget fast jobb innan vi fick barn och därför vågade vi inte låta min man gå på föräldraledighet innan 1 års ålder då vi började ta ut 5 dagar/vecka och ekonomin skulle funka oavsett om jag fick ett välbetalt jobb som jag utbildat mig inom, eller jobbade med ett gammalt extrajobb som jag haft kvar som ”Plan B-jobb”.

    Tack vare hur föräldrapenningen är uppbyggd (man måste börja ta ut 5 dagar per vecka när barnet fyller 1) kommer vi ända att ta ut lika många föräldradagar och få full jämställdhetsbonus, och det är ju bra (men lite knäppt ändå).

    Men, för att kompensera det ojämna föräldraledighetsuttaget kommer min man att jobba deltid i höst när vår son börjar förskolan, medan jag kommer jobba heltid. Så att jag kommer ikapp karriärmässigt, då vi både är utbildade inom ungefär samma område. Annars är det ju en klassisk fälla att man halkar efter ekonomiskt, jobbar mer deltid, tar mer vab, får skitdålig pension etc etc.

    1. Med risk för att detta kan ha ändrats (jag var föräldraledig för första gången för 12 år sedan) MEN det var en vanlig feltolkning att man MÅSTE ta ut 5 dagar efter barnet fyllt 1. Jag fick tipset via en artikel i Vi Föräldrar att så var inte alls fallet OM den andre föräldern påbörjar sin föräldraledighet INNAN barnet fyllt 1 (minns inte om det räckte med att ta strödagar eller längre ihållande ledighet). Det var tydligen så klurigt att inte ens handläggaren på FS visste det. Men vi kunde dra ut på dagarna iochmed denna regel när min man tog över FL.
      .
      Som sagt detta kan ha ändrats, men jag tycker att det kan vara värt att titta in på om ni önskar spara på dagar.

      1. Nu läste jag att ni tog ut fem dagar/vecka för att få ekonomin att funka, så då hjälpte inte min kunskap. Men för andra som kanske tror att man MÅSTE kan det vara ett tips.

      2. Är inte regeln att man behöver ta ut fem dagar/vecka för att skydda sin SGI när barnet är över ett år? (Om man inte får ett till barn innan det första fyller 2,5, isåfall har man kvar sin föräldrapenningsnivå men tappar tex sjukersättning.) Däremot får man vara ledig från jobbet tills barnet är 18 månader utan att arbetsgivaren får ha några åsikter om det – över 18 månader måste man ta ut föräldrapenning för att få vara ledig.

      3. Jo, man MÅSTE ta ut 5 dagar/vecka efter att barnet fyllt 1 om man vill behålla sin SGI.
        Vi måste inte ta 5 dagar/vecka för att få ekonomin att gå ihop då jag hade tur och fick ett bra jobb efter min föräldraledighet, så det är pga sgi-regeln som min man tar ut 5 dagar/vecka. Vi ville vänta till 18 mån med förskolestart och sen kunna ha fp-dagar kvar, så därför tog jag bara 2 dagar i veckan första året. Om vi skulle ha bytt så att min man var hemma från kanske 9 månader skulle det därför ha varit lite riskabelt om jag inte fått mer än typ ströjobb.

  19. Jag tycker man gör som man vill. Anser att vi ser som samhälle skevt på föräldrardagarna, dagarna är inte till för föräldrarna utan för barnen, så de kan vara hemma och inte gå i kommunal verksamhet i för låga åldrar. Och varje familj måste välja och resonera fram vad som passade bäst för sina barn.

    De som ibland känns lite galet är att bloggaren Cissi har en åsikt om att de är väldigt bra att dela lika på dagarna och kanske tom borde vara så medan privata/personliga Cissi kanske har samma åsikt men har inte samma ekonomiska/arbetsmässiga osv möjligheter. Så dessa krockar ibland.

    För min del hade de inte varit möjligt att dela lika till 100% då barnen delammade upp till 1 år och då menar jag att de ammande under tider jag annars behövt vara på jobbet. Och jag arbetar inom tandvården med patienter och även om jag på pappret har rätt att amma på arbetstid så hade de aldrig gått. Min sambo skulle då köra 10minuter till kliniken med ett hungrig barn när hen är hungrig och komma in och avbryta mig under tiden jag arbetar med patient för att jag ska få gå ut och amma? Oh no, de hade varken patienterna, arbetsgivaren eller jag uppskatta..

    Jämställdhet kommer inte heller utifrån uttagna dagarna av föräldrarförsäkringen.. Första året behöver man inte ens ta ut dagar så de kan ge DN väldigt skev bild av antal dagar hemma

  20. Jag har alltid tyckt att varje familj måste få bestāmma sjālva āven om vi delat ganska lika. Men på senare tid har jag bōrjat fundera mycket över just det faktum att så lānge vi inte delar lika på förāldraledigheten, VAB mm kommer kvinnor alltid halka efter lönemässigt, diskrimineras på arbetsmarknaden osv. Det måste bli lika ”riskabelt” att anställa en man som en kvinna. Det som jag förvånas över är alla dessa män som inte ”kan” vara hemma pga att de är oumbärliga på jobbet. Det ār enligt mig bara larv, troligen något slags önsketänkande. Jag var VD på ett mellanstort företag med över 100 anstllda. Det gick utmärkt att vara hemma, men konsigt nog gick det inte för vissa män i samma läge. Det hände t o m att män i min egen organisation hänvisade till att de bara ”kunde” vara borta någon månad.

  21. Skulle min sambo vara föräldraledig skulle vi ha 25% av den redan låga inkomst vi tillsammans har nu. DET GÅR INTE. Så kan det också vara. Handlar liksom inte om att bo i lyxhus/villa eller inte utan om att kunna betala en hyra öht. Så har många det.

  22. Åh, detta är svårt. Min sambo och jag får vårt första barn typ när som. Vi tänker att vi ska dela 50/50 eftersom det känns viktigt att båda går lika mycket tid med barn och hushåll (och att barnet får dela lika på oss!). Jag har full förståelse för att ekonomin kan bli usel för vissa familjer om man delar lika.
    Det intressanta här: i vår relation är det jag som tjänar mest och det är jag som har fast jobb. Alltså borde jag ge den mesta ledigheten till honom om vi ska få mest pengar. Men jag är ju kvinna. Då blir det plötsligt konstigare och mer ifrågasättningar. Struntsumma, vi förlorar några tusenlappar i månaden på att dela lika (har dock inte räknat med någon jämställdhetsbonus då) men känner hittills, utan att vara superinsatt, att det får vara värt det.

  23. Alltså, så tröttsam diskussion… Varför kan inte jämlikhet bara få vara att båda föräldrarna gemensamt kommit fram till vad som passar dom bäst. Och varför är det alltid så självklart att den som tjänar mest alltid jobbar mest, och att det dessutom allt är mannen som tjänar mest??
    I vårt fall tjänar jag (kvinnan) mer än min man och ändå var det jag som var hemma med vårt första barn, för att det kändes bäst för oss just då. Med vårt andra delade vi hyfsat lika, för att det passade bäst just få och inte alls utifrån vem som tjänar mest.
    För mig är det inte jämställt att dela allt exakt 50/50, för mig är det jämställt att både min man och jag är lika nöjda över vår situation, oavsett vem som jobbat mest eller vem som tjänar mest.

    1. Håller helt med dig. Behöver inte vara 50/50 för att ett förhållande ska vara jämlikt tycker jag. Huvudsaken är att båda parter är nöjda med valen/fördelningen/tillvaron.

    2. Fast man måste ju generalisera lite och oftast är det ju mannen som tjänar mest och då är argumentet att man inte har råd att han ska vara ledig en längre period. Är rollerna omvända så är det ofta helt ok att gå back ekonomiskt så kvinnan kan vara hemma längre. Argumenten ändras beroende på vem det gäller.
      Jag håller också med om att jämlikheten inte står och faller på föräldraledigheten, men det är märkligt att man tänker så olika beroende på vem som ska vara hemma.

    3. Håller med!! Tycker hela begreppet feminism i den här diskussionen känns konstigt – för mig är feminism att kvinnor ska ha samma möjligheter som män, inte att vi ska göra allting likadant eller dela exakt 50/50. I vår familj tjänar jag mer och mannen har varit hemma mer totalt sett, för att det passar oss. Jag trivs inte särskilt bra med att vara hemma, han älskar det – ska någon då säga att jag måste vara hemma för att det ska bli lika hos försäkringskassan? Han tar också lite mer än hälften av VAB, återigen för att det passar oss bättre. Samtidigt är det såklart ett jätteproblem att många arbetsgivare mer eller mindre förutsätter att man kommer att dela på ett visst sätt.

      Ni som säger att ni delar lika på allt – är det inte väldigt tröttsamt att hålla på och räkna efter så att allt blir exakt 50/50?

  24. Ellen, Sarah, Katarina (och ev m fl) – tack för att ni uttrycker precis vad jag känner. Kan bara instämma! Alla ursäkter från så många kring varför kvinnan måste vara hemma i just deras fall… Och alla dessa individuella val som leder till att struktur och ojämställdheten på arbetsmarknaden består! Vi delar exakt lika på föräldraledighet, VAB, hämta-lämna, hushåll, nattvak…. ja, allt, både för vår familjs skull men också för att bidra till ändring!

  25. Interresant tanke är att även när kvinnan är den som tjänar mest så stannar hon också hemma mest. Detta är statistiskt säkerställt.

  26. Vi delar 60/40 där jag som mamma är hemma 60 % för att det ska fungera offrar vi ganska mycket materiellt men för oss är det barnet och båda föräldrarnas relation till henne som är viktigast. Hon har rätt till sin pappa och han förtjänar att spendera mer tid med henne, lära känna hennes vardagliga rutiner och hennes personlighet. Jag förtjänar också att få igång min karriär. Vi tror på en balans mellan könsrollerna och låta familjelivet och yrkeslivet bli balanserat för oss båda. När det kommer till VAB senare tänker vi oss 50/50. Skrev en studie i detta ämne och de flesta källor säger att barnet och föräldrarna mår bäst av balans i föräldraförsäkringsuttaget. Men förstår om alla situationer ser olika ut!

  27. Jag är inte beredd att offra något alls. vår situation ser ut som sådan att jag är student och min man driver eget företag. Jag valde att under första terminerna att inte ta fullt CSN vilket resulterar att jag inte får tillgodoräkna mig det arbete jag hade på heltid innan utan jag får lägsta föräldrapenning, omkring 4000 i månaden. Min man driver som sagt ett framgångsrikt företag men är ensam anställd. Han tjänar för det första så otroligt mycket mer än mig, och CSN räknas ju inte som inkomst egentligen, för det andra måste någon jobba på hans företag för att det ska gå runt med vinst. Så vi har valt att jag är hemma helt själv i 1 1/2 år, han går hem halvdagar på fredagar och kommer att för första gången under vårt förhållande att ta en lång sammanhållande semester i sommar och nästa. Jag känner inte att jag offrar något alls utan känner mig tillfreds trots att jag ständigt måste försvara vårt val. För mig är det inte konstigt för vi vill bo i vårt fina hus, ha varsin bil och kunna semestra under vintern och då måste vi kunna ha en ekonomi för det. Sedan kommer det se annorlunda ut med nästa barn i framtiden för då kommer jag att tjäna mer än min man och då ser han fram emot att vara hemma mer. Men trots att vi inte delar lika på föräldraledigheten just nu så är han en fullt engagerad pappa så fort han kliver innanför dörren och han och vår dotter har en fantastisk relation. Dessutom så helammas hon fortfarande, och jag kan inte pumpa trots hjälp på amningsmottagning, så jag har kors i taket tagit alla nätter helt själv. Men inte ens det ser jag som en uppoffring och förstår egentligen inte varför jag borde? Jag har en förövrigt väldigt jämnställd relation utan pekpinnar, vi hjälps åt och bidrar på olika vis till vårt liv. Jag är nöjd, han är nöjd och vår dotter är nöjd trots bristande millimeterrättvisa.

  28. Vi delar hyfsat lika, vet inte procenten.
    Detta trots att mamman tjänat bäst och har högst sgi. Pappa förlorar dessutom 1.4 arbetsdagar på varje dag.

    Vi delar för att förbättra samhället
    (Pappan möter motstånd över att han ska vara hemma sååå mycket, det måste vi vara obstinata mot, det borde vara allas privilegium att få gå runt i mysbyxor i längre perioder, han lär sig barnen när han inte har nån mamma att luta sig på, mamman gillar karriär)
    Vi jobbar varannan vecka. Man behöver inte vara så fast i vara hemma 9 månader var tänket!
    Och nej. Ingen amning här pga sjukdom.

    Det är så skönt att pappan kan barnen lika bra som jag. Första barnet byttes vi av vid 9 månader och det märktes skillnad direkt! Innan kom det tveksamma frågor ”är hon hungrig?” Och planeringen när man ska i väg med barn sköts perfekt nu.

    Har två reflektioner
    Ni som måste sälja villan om pappan ska vara hemma. Hoppas ni har en rejäl buffert för ev sjukskrivning?!

    Och som redan skrivits i ovan kommentar;
    Öööääähhh! Kvinnor som driver eget är flexibla och män kan inte lämna. Ni känner ingen frisörska som har barn eller…?

    1. Håller med! Mammor med egna företag tycks kunna lösa det, men pappor kan inte vara lediga. Ofta hör jag att pappor inte kan vara lediga på grund av något stort på jobbet. De glömmer nämna att papporna inte VILL vara ledig på grund av det där stora på jobbet.

      ps. om det du säger om villan. hear, hear. förutom bufferten: resulterar en nedskärning på 20% i inkomst (man får ju 80%sgi om man inte får extra av arbetsgivaren) i en försäljning av villa eller extrem nedskärning i utgifter? hur lever folk?

  29. Ehhh…så har tänker jag!
    Att skaffa barn var inte enkelt, det var inte bekvämt, det var däremot ett val, ett val som jag tillsammans med barnets far gjorde. Att skaffa barn är att offra och offra börjar jag som kvinna göra den dagen jag blev gravid, jag valde att offra min hälsa ja till och med mitt liv. Ja, så dramatiskt är det, kvinnor dör runt om i världen vid komplikationer och vid förlossningar. Så med tanke på att jag nu redan har offrat rätt mycket redan där, kan ju allt annat inte vara att offra pm vir friska och mår bra. Jag tänker att vårt barn far inte illa av att vi bor i lägenhet, lever snålt och att vi missar att åka på semester under barnets tre första levnadsår. Jag tänker att den tiden vårt barn får med sina föräldrar 50/50 är något vi alla tre vinner på i längden. Och så tänker jag…Where there’s a will, there’s a way!

    Jag har överlevt ett fucking krig, förlorat allt min familj ägde, ätit ris i flera månader för det fanns inget annat att äta. Men jag hade mina föräldrar med mig och det finns inga pengar, ingen bekvämlighet i världen som är bättre än deras närhet och trygga famn.

    Peace out! Feminist javisst!

  30. Vi delar inte heller lika. Vi delar men inte 50/50. Det finns flera anledningar. Den ena är inte ekonomisk dock. En anledning är att jag som mamma var hemma i början, en tid vi båda tyckte var skitjobbig. Det kändes inte fair att jag skulle få de jobbiga månaderna innan rutinerna satt sig och pappan sen skulle kunna gå hem & (missförstå mig rätt) åka räkmacka på dem & få de roliga månaderna när mat, rörelse och kontakt blir något roligt och intr bara något man ska bocka av varje dag. Det fungerade inte heller för honom på hans jobb att stänga ner och gå hem helt i X antal månader. Det gör det på mitt för jag är behövd men inte oumbärlig. Hans projekt stannar totalt om han inte är där. Man gör väl det som passar familjen bäst.
    Det jag kan bli arg på är i de fall när mamman, & enbart mamman, poängterar att det inte går ekonomiskt att pappan tar föräldradagar. Han behöver ju inte vara hemma helt.
    Jag hade iaf aldrig accepterat att bli fråntagen möjligheten att va hemma med mitt barn bara för att jag kanske har snopp och för att mamman, kvinnan jag isf skulle valt att leva med, inte tycker det är värt att leva lite snålare för att jag som pappa ska få möjlighet att vara hemma med vårt barn.

  31. Jag tänker att jag skiter rätt mycket i hur andra lever sina liv.
    Men själv skulle jag aldrig skaffa mig ett boende där 6 månaders inkomstbortfall/inkomstminskning för den ena parten skulle resultera i att man måste gå ifrån hus och hem. Verkar alldeles för riskabelt , inte minst i en tid där utbrändheten och långtidssjuktidningar ökar lavinartat.

  32. Jag tar all föräldraledighet. Inte för att jag tjänar speciellt dåligt utan för att min man har eget och inte kan vara ifrån företaget och det han har byggt upp. Ibland funkar det inte i verkligheten så som man skulle vilja ha det. Hade ha än ett ”vanligt” (?) jobb så hade vi nog delat. För oss är det inte alls bra att tre månader blir bundna till honom för nästa barn.

    1. Ingen tvingar honom att ta ut sina dagar direkt eller överhuvudtaget. Och han kan ju spara dom tills barnet är äldre, vem vet om det finns en tid då han vill vara ledig med barnet. Alternativt att han kan ta ut dem deltid, 2 dagar i veckan, då kan man hålla igång det egna företaget (beroende på hur det ser ut)

  33. Jag var ledig 9 månader, min sambo är ledig 8 månader. Jag är för individualiserad föräldraförsäkring. Dvs båda föräldrar får hälften av dagarna. Ingen måste ta ut dagar (ingen tvingar ju dig att va med barnet) men du kan inte ge bort dom till den andra föräldern. Sverige har ett av världens lyxigaste föräldraförsäkringar så det går ingen nöd på oss alls om man skulle individualisera, du kan ju ändå vara ledig 1 år med uttag av färre dagar åt gången tillex. Det krävs tydliga strukturella förändringar för att ändra könsstrukturer.
    Jag är för att familjer själv får välja hur dom organiserar sitt liv. Det står alltså enligt mig inte emot det jag nyss skrev. Du kan själva välja det mesta, det enda som garanteras är att varje förälder har lika mycket rätt att vara ledig. Inte att barnet har lika mycket rätt till båda föräldrar, men varje förälder har lika mycket rätt att vara föräldraledig (jag skulle vilja argumentera att mammor nog har mer ‘makt’ när det gäller att få ta hand om barnet, men mindre ‘makt’ när det gäller att slippa ta hand om barnet).

    Angående om man kan vara feminist och inte dela lika. Ja, det är klart man kan vara det. Du kan ju vara hemmafru och feminist. Dock bör man fundera över hur man kan SKAPA samhällsförändringar utan att börja hos en själv. Lite i stil med ”Jag är stark miljökämpe och tycker det är jätteviktigt, men källsorterar inte, kör bil varje dag, flyger flera gånger per år, äter kött och slänger plast i naturen”. Man kanske skriver debattinlägg om miljön och påverkar mycket, men om man inte är beredd att offra lite för sin sak hur kan man då förvänta sig att andra gör det?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..