Ångest inför hösten?

Nu är jag ju en person med mer eller mindre konstant ångest. Okej, inga stackars dig-buhu nu… Är ju trots allt hyfsat högfungerande, medicinerar med antidepressiva och adhd-medicin så mår ”bra” i nuläget. Bra för mig är att inte behöva kämpa mig ur sängen varje morgon, och att inte behöva brottas med dagliga existensiella tankar om meningen med livet and so on. Pillren i kombo med daglig motion och terapi har fått mig att dels acceptera mig själv mer, dels lära mig hantera när skoven av ångest kommer betydligt bättre.

Men ändå. Lever man med psykisk ohälsa så gör man. Det går inte bara att ”tänka” sig gladare, mindre ångestfylld. Det är sällan så enkelt, alls. Och många lider av så kallad årstidsbunden depression/ångest. Alltså att man blir låg och orkeslös när till exempel sommar går mot höst. Det är ju lätt att tro att man är typ ensammast i världen om detta. Och farligt lätt att klandra sig själv för att bara inte ha ”rätt inställning” (”tjoho, hösten som är så mysig och kommer med så spännande utmaningar!”) … Om du känner dig låg och ångestfylld just nu är du 1) inte ”onormal” eller ”galen” eller 2) troligtvis inte främst i behov av en peppig livscoach som ber dig börja jogga innan frukost.

Mår du lite sämre än vanligt just nu kan det helt enkelt bero på att klimatet ändras, ledigheten går mot plikter (och skapar helt rimlig stress) och på att våra hjärnor helt enkelt inte alltid hänger med i skiftningar överlag. Var inte för hård mot dig själv! Det år nåt jag tvingats mala som ett jävla mantra under flera års tid. För att bara orka med livet.

När jag, aka ångestmonstret (?) ser folk lägga upp massa listor på allt dom vill lyckas uppnå under hösten 2016 så vill jag först också vara med… Vill också skriva listor, göra delmål, planera förbättringar i livet och så vidare. Men så inser jag att… Nää. Mitt psyke just nu ids inte. Det vill mest fokusera på att slippa tänka på mer än absolut nödvändigt. 

Vill komma ihåg att inte glömma att hämta ungen på föris. Vill orka skriva några timmar varje dag, och tycka det är kul. Vill laga mat varje dag som inte till 90 procent är pasta med pesto eller fil med flingor. Vill ha mer tid för de jag älskar. Vill inte behöva prestera prestera prestera hela jävla tiden. Vill bli i större harmoni med mig själv.

Och först då, när den där självaccepterande harmonin börjar kika fram i psyket kan man nog hantera de här ångestskoven som kommer och tacklar omkull en när man är som minst beredd. Eller vad tror du?

Dras du också med mer eller mindre återkommande ångest? 


  1. Fast regelbunden motion hjälper mot depression. För mild till moderat depression kan det ha god effekt, samma som piller. Men det är helt fysiologiskt. Jag tycker alltså inte det där klyschiga komma ut o röra på sig är något dåligt. Även om det såklart inte kan hjälpa alla och jag tycker det är bra att psykofarmaka finns. Jag har själv avstyrt pillerknaprande pga. Ville prova motion först. Utan att min läkare ens tog upp det.

    1. Absolut, men många tycks tro att det är så enkelt att man blir ”frisk” och fri från psykisk ohälsa genom att träna dagligen eller likn. Finns många inskränkta missuppfattningar om ångest och hur den trollas bort.

  2. Den finns där konstant. Ångesten. Just nu medicinerar jag bara för adhdn med Ritalin och Imovane och Sobril. Läkaren på psyk är totalt värdelös och pumpar hellre ut medicin i alla dess sorter än följer upp och har kontakt. Vilka mediciner funkar bäst för dig? Kram!

  3. Jag har haft sjukt mycket ångest det sist året. Min mamma fick cancer för sommaren och gick bort i mars och jag sliter som fan med allt efter det. Jag har ångest i stort sett hela tiden, över allt, och det är sjukt svårt att hantera. Jag vet inte hur jag ska göra för att komma ur det heller, men jag känner igen mig i dina tankar, jag vill bara få fungera. Klara av jobbet, inte käka varmkorv varje dag till middag och kanske orka träna lite. Men bara det är ett sånt satans projekt.. och nu börjar det kännas som att mitt utrymme för att folk ska ha förståelse för att jag mår piss börjar försvinna mer och mer, även om det inte ens är ett halvår sen mamma dog..

  4. Det där med att bestämma mål och delmål, utvecklas osv kan nog kännas väldigt ångesyfyllt för många, ”något man borde göra”. Visst är det säkert bra på många vis men om man bara vill låta livet få flyta på och leva det som det är? Alltså jobba i samma position på jobbey, hänga med familjen, kanske träna sporadiskt när andan faller på? På något vis så finns det en bild av att alla ska vilja klättra på karriärsstegen, nå nya nivåer i löpningen eller träningen och utvecklas som person på alla de sätt och vis. Det finns ju en hel del människor som är nöjda (för tillfället) att fortsätta lunket. Därför kan det kännas ångestfyllt inför hösten, för att man inte gör mer än att fortsätta livet som vanligt.

  5. Appropå ångest inför förändringar, jag tycker alltid det är jobbigt när gamla bloggare slutar på mama.se eller att nya börjar, hahaha! Jag kommer över det ganska snabbt men det blir ångestladdat ett tag tilljs jag vant mig vid de nya.

  6. Ångest, vet jag inte, men visst, en klump i magen när semestern och friheten var slut. Men främst för mig handlar det om att jag lider av kölden. Det räcker med 4 minuter ute i minusgrader och jag är stelfrusen som en pinne. Jag vet att vi är på väg ditåt och det är inte roligt någonstans.

  7. Lider av ångest – ibland värre och ibland lite lättare. Har varit sjukskriven i höstas/vintras tre månader för utmattning. Känner igen det där med ”högfungerande” då jag jobbar som chef och att det därmed finns massor av jobbiga saker att klara även när hela kroppen skriker nej! Ska gå på, ofta hålla i, möten – ofta heldagar. Klara av alla enskilda samtal och kundkontakter. Lyssna på andras oro och samtidigt vara stark, tydlig, leverera… Och som chef är det verkligen inte ok att få ett ”bryt” på jobbet. Så det är jäkligt tufft att hantera men även vardag som ledig; klarar ibland inte att handla, prata i telefon, gå på en födelsedagsmiddag etc. Skäms över det…

    1. Jag känner igen mig i det du skriver Cecilia. Jag har också varit sjukskriven, ganska länge, för utmattning. Minns i början hur jag tyckte att det som gav mig mest ångest var alla vardagssysslor och ledighet, jag kunde knappt klara av det och skämdes så. Det gör jag ibland nu också men det är liksom mer legitimt nu när jag är utbränd. Jag och min sambo brukar ibland skämta om att jag känner mig alldeles för utbränd för att gå på middag etc.

  8. Jag är en tvärtomare. Känner hur luften liksom krymper och den där äckliga gula ångesten kryper sig på när det närmar sig sommar. Nu när hösten är på g med svala vindar, rutiner och lugn blir jag som förbytt. Typ lycklig, rentav. Vintern är inte så kul, mest pga isgatorna som aldrig smälter i min stad. Men lugnet, stillheten, råomandet, att andas lättare. Det är oslagbart för mig.

  9. Känner helt igen mig i din beskrivning! Har haft ångest större delen av mitt liv, är hypokondrisk, orolig och katastroftänkande. Äter antidepressiva sen 20 år tillbaka och är så glad att hjälp finns att få, medicinen får min vardag att fungera lättare och jag kan hantera min ångest på ett annat sätt än utan! Glad att din blogg finns- den ger mig så mycket och jag skrattar så ofta när jag känner igen mig i det du beskriver. Kram

  10. Ofta ligger någon ångest där. Petar mig lite i magen och visar att den minsann finns kvar om jag har en bättre sväng för tillfället. Sen kan den komma och hålla mig i något galet stryptag om den är på det viset.
    Jag har slutat med mina anti-depp och kämpar på med adhd-mediciner som inte helt ger önskad effekt..och sen piller för att iaf ge mig en möjlighet till att få några timmars sömn.

    Men ensam i ditt mående, det är du inte. Vi är många som förstår, eller isf ka än sätts sig in i din situation utifrån våra/sina berättelser. Kom ihåg det!

  11. Jag har känt mig något ångestfylld och deppig senaste tiden. Men sen är det ju också mycket som händer i kroppen nu när man är gravid, en massa hormoner och framförallt tankar. Men jag fortsätter att röra på mig och hoppas på att det går över snart.

  12. Har grym årstidsångest men det får jag när det blir sommar. När hösten kommer börjar jag däremot se ljuset igen. Sommar är ingenting för mig. Hatar värmen, svetten och alla måsten så fort solen skiner.

  13. Jag har haft ångest sedan jag var liten och nyligen diagnosticerats med GAD. Och så lite utmattningssyndrom och en depression på det. Varit sjukskriven ett år, medicinerar med två olika antidepressiva och går i terapi. Jag mår bättre nu men har väldigt lättväckt förväntansångest. Dock inte alls så mycket katastroftankar längre.

    Har alltid älskat höst och nystart men nu känns det väl sådär.

    Gillar iaf dig och din blogg!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..