Varför är skilsmässan alltid kvinnans fel?

Karin drog. Efter nästan åtta år av psykisk misshandel, regelrätta hot och konstant magont tog hon barnen och lämnade. Skickade ett sms. Hon vågade inte göra det på annat vis. Hade ingen ork kvar.

”Jag borde ha gjort det tidigare”, klandrade hon sig själv. Vi, hennes få men nära vänner, sa att hon inte skulle vara så hård mot sig själv. Men i stora delar av den gemensamma bekantskapskretsen blev hon den onda. Sambon och mamman som fått ett ”spel”. Som raserat det fina familjelivet. Men Karin hade ju bara gjort det som krävdes för att överleva. Hon hade stått ut och upprätthållit fasaden länge nog.

Runt hälften av alla svenskar som gifter sig skiljer sig. Och även icke-gifta par separerar, så klart. Vi lever tack och lov i en kultur där det både är lagligt och socialt accepterat att gå skilda vägar. Men frågan är ändå: Hur jämställd är gemene persons syn på (hetero)par som bryter upp?

Michael Gähler, docent i sociologi vid institutet för social forskning vid Stockholms universitet, har gjort en studie i ämnet. Hans slutsats lyder bland annat: ”Kvinnor är mer känsliga för äktenskapliga problem, de ifrågasätter och utmanar. Männen gör inte det på samma sätt. De har oftast inte alls räknat med att äktenskapet ska sluta i skilsmässa…”.

Män generellt verkar alltså betydligt mer chockade över att kvinnan vill separera, som om de inte alls sett tecknen och problemen. Och här kan vi ringa in en av de läskigare effekterna av gammaltraditionella könsroller, nämligen många mäns oförmåga att känna in och av, både inåt och utåt. För att samhället inte lär småpojkar (eller tonårskillar heller för den delen) att ta känslomässigt ansvar. Den biten lämpas över på tjejer och kvinnor och återspeglas i vuxna människors tvåsamhet. Hon, som borde ha sagt till om att det inte känns bra. Hon, som borde ha flaggat och ropat. Hon, som borde ha roddat hela familjelivet AB, inklusive att bjuda in till att reflektera kring just tvåsamheten bättre. Hon, hon, hon.

Och när just hon får nog är hon den största boven. Hon som misslyckats med att hålla ihop alltihop. Hennes skam. Han – som bara är ett stackars offer.

Samma retorik används väldigt ofta vid vårdnadstvister. Visst, det finns mammor som är olämpliga som vårdnadshavare. Men det finns också, av all fakta och trovärdig statistik att döma, så oerhört många fler olämpliga pappor. Pappor som fram till separationen varit mer eller mindre frånvarande när det handlat om vardagligt ansvar för familjelivets måsten. Pappor som hotat, misshandlat, hållit en hel familj i rädsla och skräck. Pappor som plötsligt blir till kränkta jättebebisar när de inser att de riskerar att förlora vårdnaden.

Då ska offerkoftan på, och det värsta är ju att påtagliga delar av omvärlden köper det. Hans klagan över att hon vill söndra en fin familj, hans påståenden om att hon är galen och manipulerande. Sådana kvinnor finns – absolut. Men om vi stannar upp och reflekterar: Hur många ansvarslösa, rent utav farliga män går det på en sådan kvinna?

Många. Alltför många.

Karin, som lämnade en förtryckande man och pappan till sina barn, är en av tusentals. Kvinnor som går, som vågar bryta upp och sedan tvingas bära hela skuldbördan. Som fryses ut av sådana hon trodde var vänner. Som det viskas om. Jag har mött otaliga kvinnor som lever gömda, i bland annat kvinnojourers skyddade boenden, samtidigt som deras exmän tutar i ta mig fan halva internet att exfruarna är galna häxor som ”förstört” familjelyckan.

Som kvinna (och mamma) ska du alltså inte bara bära största ansvaret för att relationen med mannen flyter och funkar, du ska även se till att det inte slutar i att ni går skilda vägar. För om ni ändå gör det så är det mest ditt fel. I alla fall om man ska tro hela samhällsklimatet och den retorik som förföljer de kvinnor som vågat bryta upp.

En separerad kvinna är alltså en misslyckad, på många sätt halv, kvinna? En mamma som har varannan vecka, eller ensam vårdnad, en skamfläck som borde gå med huvudet sänkt? Vad händer om fler börjar tänka tvärtom? Att en separerad kvinna oftast är en friare kvinna? En modig och stark individ som orkat göra något bättre för sig själv – och sina barn?

Jag tänker på alla modiga singelmammor jag känner, som gav fingret åt karln som ändå bara hämmade och härskade. Vi kan alla behöva hamna där. Och då ska vi fan i mig göra det med högt huvud.

Om du är i Karins (som egentligen heter något annat men bett mig nämna henne i den här texten) situation så ska du veta att vi är många som håller dig om ryggen. Förvisso främlingar – men stabila medsystrar. Vi tror på dig, på din inneboende magkänsla. Vi håller om dig när det blåser som värst, i och för sig på avstånd, men försök att känna den värmen i kylan.
Du är modig. Du är stark i svagheten. Du kommer klara det här. Du är en krigare. Vi krigar med dig. Mot unkna ideal och mossig skuldbörda mot kvinnor som inte bara finner och nöjer sig.

Detta är en av mina senaste krönikor här på mama (i papperstidningen och på nätet). Igenkänning? Tankar? 

    1. Snarare empatistörda men kränkta män som förlorat vårdnaden om sina barn. Och dylika egocentriska snubbar. Det är dessutom inbyggt i vårt tänkesätt att tänka i termer av ”vad kunde hon ha gjort annorlunda” det är ju det som är poängen i texten, hur vi bedömer kvinnor och män så oerhört olika i en skilsmässa.

  1. Väl formulerat. Visst är det så. Vi kan låtsas att vårt samhälle är jämställt men vi har blivit avtrubbade, vi läser i tidningen om ”kvinnan” som inte fick hjälp i tid och tänker inte mer på det eller suckar uppgivet och vänder blad. Tack för ditt engangemang.

  2. Välskrivet och beklämmande. Men noll igenkänning. Här brukar den vanligaste kommentaren vara: fattar inte hur hon stått ut så länge. ( och då handlar det inte om våldsamma relationer utan bara vanlig gubbighet)

    1. Ja, runt kvinnor, väninnor, anhöriga hör man hur orkade du så länge.. men inom inom myndigheterna, verksamheterna osv lyftas det inte alls fram vad kvinnan får stå ut med… där blir alla blinda på mäns beteendet… då bär man” lika” mycket ansvar på det ena o den andra… men då manipulerar mannen och plötslig ligger hela ansvaret på kvinnan….

  3. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag tänker på detta, alltså hjärtklappning och hela köret. Vet inte var jag ska ta vägen för den orättvisan som du beskriver är så oerhört grov och jag är absolut förtvivlad över hur kvinnor får lida. Saknar ord, det gör verkligen ont. Tack för ett ögonöppnande, välskrivet och tänkvärt inlägg, så ledsen att det ser ut på detta sätt :'(

  4. Håller faktiskt inte alls med. Tycker inte att det oftare anses vara kvinnans ”fel” att det blir skilsmässa, om det tycks något om skilsmässopar i min hemort så är det nog främst åt mannen. Det muttras lite om att han nog var lat och ute på bygden för ofta (typ) 😉

  5. Det sägs att en man lämnar sin fru när han hittat en annan. En kvinna lämnar sin man när hon hittat sig själv.

  6. A text that reached my heart!

    Tack så mycket för att du satt ord på något som händer till (oss) många kvinnor!!

    Så himla bra skrivet!!

    Tack för din stöd!!

    Idag kände jag en stor frustration, just om detta ämne… kände mig ensam… o
    missförstådd… så läste jag dina ord och fick en varm empati känsla!!

    Tack!!!

  7. Vilken bra krönika. Så sant, alltihop.

    Det krävs enorm styrka att lämna ett destruktivt förhållande. Det är inte ett misslyckande.

    Words!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..