Jag ska berätta varför ”dagens småbarnsmammor” gnäller så mycket, Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt skrev nyligen en uppmärksammad Expressen-krönika – om dagens klago-föräldrar. Fattar att Jenny vill peka på det viktiga barnperspektivet. Men skulle vilja att vi stannar upp och rannsakar kring päron då, innan internet, kontra nu. Var det lättare att vara förälder förr? Gnälldes det mindre då? Engagerades det mer i barnen då?

Är det bara jag som har som har minnesbild från barndomen om hur närmsta vuxen alltid satt med näsan i en korsordstidning? Var det bara jag och mina kompisar som var ”nyckelbarn”? I dag skulle man ju bli soc-anmäld om man skickade hem en åttaåring själv. Våra päron rökte. Herregud, vad de rökte. Till och med fröknarna på dagis rökte. Stod i en cirkel några meter bort från sandlådan, sög på sina Blend och tjötade. Mina föräldrar lekte aldrig med oss. Vi fick hänga på deras liv, inte tvärtom. Vi fick kolla film på tjockteve i gillestuga en hel kväll medan de åt fondue med Nettan och Göran. Vi blev utkommenderade på lek i närmaste skogsparti. Hade man tur hittade man en fuktskadad porrtidning. Det var som att vi barn levde i ett parallellt universum. Och ingen verkade tycka det var särskilt konstigt. Vi var ju älskade ändå, fick det vi behövde. Eller?

Jämfört med dagens superengagerade och stundvis ängsliga föräldraskap där det i stort sett verkar omöjligt att göra rätt så framstår det ju lite som Gulag light. Och om kraven på hur en engagerad och kärleksfull mamma är har skruvats upp markant sedan jag växte upp är det väl kanske inte såå konstigt att behovet av att klaga ökat det med? Har ju fått orimliga mängder skit för att jag inte var hemma med bäbis mer än några månader. Och den beryktade mammamaffian med duktighetskomplex var inte heller sena med att påpeka hur anknytningsstörd min unge skulle bli av att sättas på förskola innan två. Och så undrar folk, med Jenny Strömstedt i spetsen (som dels har så stora barn att hon förträngt kaoset, dels troligtvis haft såna där kids som gått att ha i möblerade rum) varför ”dagens småbarnsmammor” gnäller så?

För att samtidens förväntningar på framförallt mammor (i kombo med härjig 2-åring) är ett jävla undantagstillstånd! Ge mig valium intravenöst så kanske jag blir tyst, nöjd och tacksam.

Detta är min senaste krönika i Metro, dagsfärsk till och med! Medhåll eller mothugg? Var du också ett nyckelbarn med korsords-vuxna runt dig?😅

  1. Nej, känner inte igen mig i den beskrivningen av barndomen som du skriver om trots att vi är jämngamla. Båda mina föräldrar var väldigt engagerade i mig, hörde aldrig ett ord om att vi var jobbiga eller i vägen. Sen att man rökte ( inte mina päron ) runt omkring osv kanske mer hade med okunskap om påverkan av passiv rökning ( forskningen hade kanske inte kommit så långt) än att man inte brydde sig om barnen. Dessutom, även fast det såklart fanns saker som kunde bli bättre förr så tycker inte jag att det krockar med att det klagas för mkt nu.

  2. Ja jäklar så rätt du har!! Jag är född början på 70 och hade egen nyckel när jag var sju,gick hem från förskolan och skolan själv. Tog fram sötlimpemackor från kylen och oboy. Sen gick man ut och gjorde något på gården. På morgonen började föräldrarna tidigt så man blev väckt av att pappa ringde och sa att man skulle gå upp och göra sig klar. I ur och skur gick man till skolan ca 30 min tog det att gå,men som sagt så tänkte man inte på det,det var bara så. Vid fest fick jag och syrran varsin sötdricka och popcorn och hänvisade till tv satt ju aldrig med och lyssnade vid bordet. Som du nämnde så rökades det överallt,har faktiskt en bild när mamma ammade mig och blossade för fullt,ja herregud känner att det är lite kul faktiskt. Pappa lät oss ligga bak på hatthyllan i amazonen och titta ut på himlen när vi åkte runt. Men det blev folk av oss med. Att folk lägger sig i allt och alla i dag hur man gör med sina barn och jobb under småbarnsåren är mycket att vi har internet och förmedlar oss med det hela tiden. Folk retar sig på så mycket att man blir mörkrädd av det som skrivs på alla sociala medier. Därför har jag varken fb eller insta och klarar mig alldeles utmärkt. Ha en härlig kväll på er alla

  3. Alltså amen!

    Jag är också ett ”nyckelbarn” med ett band runt halsen, någon som skickats ut på tomten för att leka i timmar. Som fick se på disneyfilmer när det var vuxenmiddagar och som haft en otroligt lycklig barndom! Mina föräldrar har aldrig lekt med mig, det gjorde jag och mina syskon själva. Mina föräldrar hade nämligen nog med att få familjen AB att gå runt med jobb, matlagning, snöskottning, bilhaverier, räkningar (som det ganska ofta var svårt att få pengar till för att de ville att vi skulle få ha ett stort fint hus med var sitt rum och stor tomt att leka på), livspussel och ALLT annat som alla föräldrar brottas med. Men jag har alltid känt mig väldigt älskad, uppmuntrad och….i vägen!

    Jag är själv en förälder som tycker att det är lika utmanade som jobbigt. Lika kärleksfull som jag är lika arg kan jag bli på mitt barn. Jag är trött, less, glad och lycklig. Jag gnäller också över hur tufft det är. Lyckad inte alltid hålla humöret uppe och är inte alltid sp stolt över mig själv som förälder. Om kravet är att ständigt vara upp över öronen glad, tacksam, aldrig sinanade energi och stubin då lever jag inte upp till det.

    Nät min dotter är tillräckligt stor lovar jag att hon kommer få leka själv, jag kommer sticka till henne iPaden för att överleva fram till middagen serveras eller när jag vill äta min ute-lunch klar, jag kommer skicka i säng henne tidigt ibland för att få andas lite själv, kommer låta Netflix gå varm när vi har vuxenmiddagar och älska henne mer än allt på jorden, och hon kommer känna det!

  4. Håller med! Det var ju ingen förälder som LEKTE med sina barn när jag var liten (född -86). Kände mig aldrig direkt i vägen men vi hade verkligen en massa space som barn idag inte har för att de vuxna engagerar sig på ett otroligt sätt. Och då har man också all rätt att gnälla lite vuxna emellan då och då.

    1. Precis! Är född -82 och det var ju i princip aldrig så att man bad mamma eller pappa komma och leka med en. Men idag verkar det vara standard att alla föräldrar ska leka med sina barn, ve och fasa om de skulle ha tråkigt! 😉
      Jag väntar mitt första barn och känner att jag nog inte kommer vara lektant med mitt/mina barn, jag har eget företag och kommer behöva jobba ganska mycket när barnet börjar på förskolan. Jag vill inte känna att mina barn är jobbiga eller att jag måste spendera hela kvällen och helgerna med att underhålla dom. Jag tror att det finns andra sätt att ge dom trygghet och närhet.

    2. Precis! Är född -82 och det var ju i princip aldrig så att man bad mamma eller pappa komma och leka med en. Men idag verkar det vara standard att alla föräldrar ska leka med sina barn, ve och fasa om de skulle ha tråkigt! 😉
      Jag väntar mitt första barn och känner att jag nog inte kommer vara lektant med mitt/mina barn, jag har eget företag och kommer behöva jobba ganska mycket när barnet börjar på förskolan. Jag vill inte känna att mina barn är jobbiga eller att jag måste spendera hela kvällen och helgerna med att underhålla dom. Jag tror att det finns andra sätt att ge dom trygghet och närhet.

  5. Fast hennes krönika handlade väl om hur det blir för barn vars föräldrar ägnar sig väldigt mycket åt att berätta vitt och brett om hur otroligt jobbiga de är? Inte om huruvida det är lättare eller svårare att vara förälder idag. Det gnälldes säkert då också, men det går ju inte ens att hitta nån motsvarighet till hur det är idag när det når så väldigt många. Jag tycker också att man får och bör vara öppen med att det är tufft att vara förälder ibland, men på 80-talet, eller vilket tal som helst före internet, fick det ju ingen spridning. Att säga till ett fåtal personer att man är less på föräldraskapets vedermödor är något helt annat än att skriva det på en blogg som är tillgänglig för så många fler. Och tycker man att det är bra så finns det ändå en väldig massa olika sätt att uttrycka sin trötthet, frustration och vanmakt, utan att framställa barnen som boven i dramat. För det tycker jag inte att de är. De är barn, och i det ingår att de låter, rör sig och gör asjobbiga saker.

  6. Känner inte alls igen mig. Mina barn är födda på andra halvan av 70-talet och jag och deras pappa var mkt engagerade men våra föräldrar bodde 12 mil härifrån så ngn hjälp i vardagen fick man inte. Jag slutade röka när barn nr ett var på väg och ingen fick röka i närheten av mina barn, absolut inte. Det du beskriver tycker jag mer låter som 60-talet. När barn nr 2 började förskolan gick jag ner i arbetstid till 30 timmar i veckan och det var ju bra men barnen älskade sitt daghem så hämtades dom lite sent ngn dag var dom lika glade för det. Deras daghem var jättebra, alla var utbildade antingen barnskötare eller förskollärare, inte som idag då lite vem som får jobb på förskolan. Försvann mina barn ngn gång från gården eller jag inte kunde se dom gick larmet direkt. Det där med nyckelbarn alltså det var väl inte när du var två år. Ja jag tycker det är mkt gnäll idag, det är liksom bara det. Och Iphonen fortsätter ju hela tiden, en tidning läser man ju ut. Inte stod man heller i rusningstrafik med sina barn och läste tidning, se vad Lars Lindström skriver i Expressen om föräldrar som står och glor i sin tfn med en liten bredvid sedan medan trafiken brusar.

  7. Jag tyckte Jennys krönika var bra och välskriven. Självförverkligande är ett intressant samhällsfenomen som varje år når nya dimensioner. Medelklassen har blivit de nya lyckslirarna och i den vanliga vardagen ska allt från skönhetsbehandlingar till cafébesök hinnas med. När jag var liten gick vi på café 1g/året, jag överdriver inte! Och hur många fixade naglarna på salong för bara 10 år sen? Såklart inte den ekvationen går ihop med barn.

  8. Fast nej. Jag är född -76. Min pappa var den första mannen som tog ut all föräldrapenning med ett barn i Sverige. Sedan jobbade han halvtid tills min syster var 13. Gick aldrig på dagis, bara lekis ett par timmar när jag var fem, hade en pappa som alltid var hemma, tillsamnans med andra pappor. Som lekte med oss (och lagade pankakor och läste böcker även för nyckelbarnen som alla förfasade sig över). Mamma jobbade och gick på parti möten och gick i demonstrations tåg. Skulle vilja påstå att där fans många väldigt engagerade föräldrar.
    När jag fick mitt äldsta barn -95 var den största skillnaden att äldre barn var hemma mer, en hade inte rätt till förskola som föräldraledig så var många med tre barn under 7 år som hängde på lekplatser och öppna förskolor. Internet var väldigt nytt så diskussionerna skedde öga mot öga men visst var vi minst lika engagerade som dagens föräldrar.
    Nu har jag en treåring. Och jo. Det gnälls och klagas rätt friskt. Över saker som ingen ens reflekterade över för 20 år sedan.

  9. Håller med Cs, Jenny Strömstedts krönika är mkt välskriven. Tror inte JS menar att man som småbarnsmamma aldrig får beklaga sig men när gnäll och beklaganden är det enda man hör och läser så börjar man undra lite. Håller också med om att mammor/föräldrar idag behöver väldigt mkt för att må bra typ löshår, lösnaglar, lösfransar, massor av egentid, events osv. Jag höll verkligen med Agnes Wold när hon i en intervju i Expressen sa om sin tid som småbarnsmamma, jag var hemma eller jag var på jobbet, så var det. Så var det för oss som var arbetande mammor i slutet av 70-talet eller början av 80-talet, man var hemma eller man var på jobbet. Inte på gym, skönhetssalongen eller vad det nu är.

  10. Jag känner mer att dagens klagande är en blandning av det du skriver samt att den nya generationen föräldrar (alltså både mammor och pappor) är väldigt bortskämda och inte vana vid att kämpa för någonting. Man är van vid att ens föräldrar har ordnat allting till en utan några särskilda krav i livet innan man blev förälder.
    Därför tror jag att vår generation är mer ”gnällig” också.

    Absolut att ens föräldrar inte ens var hälften så engagerade i livet och inte anpassade livet efter sina barn konstant, men är det verkligen negativt? Lär inte det en som barn att allt inte kretsar kring dig hela tiden? Att man inte behöver stå i centrum hela tiden?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..