Jobbar på att bryta dåliga spiralen

Har insett att jag fastnat alltför hårt i att tycka det är jobbigt att hänga med min unge. Alltså att jag blivit så ”skadad” av hjärtat i halsgropen (konstant) under senaste året att jag faktiskt har svårt att NJUTA av hans såklart på många sätt underbara sällskap.

När vardagens logistiska tillvaro blivit så betingad av att bara avvärja kaos (så det känns i alla fall) att man på nåt vis trasslar in sig i de negativa och jobbiga känslorna. Trots att barnet såklart utvecklas, blir mindre kaosig, fattar mer, går att kommunicera med bättre… Jag måste bryta spiralen! Måste bli mer manana manana och ja… Fan. Bara kapitulera inför x antal faktum med att ha en tvååring. Saker TAR tid, det ÄR prövande. Det BLIR geggigt, stökigt och kaosigt. Och det är väl då man ska omfamna sin inre Ann Söderlund. Men så är man inte alls så som människa, utan ganska neurotisk, med drag av kontrollbehov som inte gillar kladd och baciller. Lägg till dåligt tålamod och årets mamma-pokal känns larvigt långt borta😅

Imorse var det min tur att köra hela morgonen, plus lämning på föris. Och då har man ju två val – Att antingen fastna i sura morgonhumörets martyrskap eller faktiskt ta sig samman, räkna till eeeh tio och försöka åka med. Låtsas att man är lite pårökt.

Barnet vägrar bli påklätt, man får jaga honom i hela lägenheten och tillslut i stort sett brotta på honom ny blöja och kläder. Sen är det ett smärre krig att få på honom överdragsbrallor, stövlar och övriga ytterplagg. Och få på sig själv detsamma utan att svettas ihjäl på kuppen. Men jag var fan bra imorse! Höll mig (ganska) lugn, metodisk och kunde till och med ha små stunder av bubblande värme i hjärtat över att han är så jävla gullig, och rolig. Han märker ju såklart också när man är stressad och lättpåverkad av tålamodsprövningar. Det är ju såklart mitt ansvar som förälder att bryta spiralen och i all fall FÖRSÖKA göra nån sorts ”rolig lek” av vardagsbestyr. Vill ju att han ska se på mig som en mamma som skrattar och gosar mer än suckar och skäller.

Och jodå, jag vet vilka mina brister är, vet mina svårigheter i och med adhd och ocd. Vet vart jag lätt får det svårt. Och det är sällan så lätt att man bara kan TÄNKA sig välfungerande. Men tankens kraft har ju tack och lov en jävla kraft, åtminstone då och då. När stjärnorna står rätt, eller nåt. Och magin som faktiskt kan uppenbara sig när man överträffar sig själv och bryter spiralen!!

<<
vägen till föris ville han prompt hoppa ur vagnen och närstudera löv. Och jag lät honom. Sket i att jag skulle bli lite sen till en grej, smsade och sa som det var. Fick förståelse tillbaka. Tänkte att stressen inte skulle få ta mig där, inte idag. Hans nyfikenhet fick väga tyngre, den är mer värd än mitt jävla vuxeninrutade måndagsschema. Och vi båda är värda mer manana manana.

Detta kanske låter skitkonstigt för vissa av er, som en självklarhet. Men för mig var det en liten men ack så viktig vinst. Att faktiskt lyckas bryta det där jobbiga mönstret som hållit mig i ett orimligt grepp ganska länge nu. Bryta spiralen och bli belönad.

  1. Du behöver avlastning! Utan dåligt samvete. Göra något utan barnet och njuta av det. Åka hem till en kompis, laga mat, titta på en cheesy film och sova över. Eller nåt i samma stil.. typ va ensam hemma..
    Jag har varit där du är. Dock ensamstående med ett LUGNT barn. Men att hela tiden ändå känna pressen och stressen över omvårdnad och allt vad det innebär. Tig mig nästan två år att släppa det dåliga samvetet, men kööör för sjutton! Investera i dig själv så du kan vara en bra mamma utan att vara gråtfärdig <3

  2. Sa himla bra skrivet. Har ingen adhd, mojligvis en slang av ocd men daremot 3 barn och hjalp vad jag sitter fast i den onda spiralen du pratar om (och vad som ar an varre, for att det inte ar upp till mg att forandra, sitter aven min partner fast dar, vilket betyder att aven om jag ibland lyckas se det positiva sa maste jag lyssna pa nagon annan som inte gor det). Tack for att du satt ord pa den.

  3. Tycker att du kämpar på bra men efter otaliga kurser för mig som förälder måste jag ge dig ett tips fast jag lovat mig själv att aldrig pracka på någon annan förälder mina åsikter…. Välj dina strider! Om sonen promt vägrar klä på sig så packa bara ner det du tror att han behöver i väskan/ryggsäcken och gå ut genom dörren med sonen i bara nattblöjan. Jag vet inte hur långt ni kommer att gå innan han fryser och kommer att be dig om att bli påklädd. Har massor av vänner som kommit med barnen till förskolan iklädda pyamas där barnen snabbt som attans vill byta om för att ingen annan kompis har pyamas på sig. Själv lät jag dottern gå barfota i snön när hon vägrade ta på sig skor. Kan ju tala om att det gick ganska fort innan hon ångrade sig men är man en envis 3-åring så måste man ju få försöka. Hon har aldrig vägrat skor efter det och verkar nu vara en hyggligt normal 15-åring så hon tog förhoppningsvis inte alltför mycket skada. Maken höll på att skämmas ihjäl när jag ringde och berättade att vår 2-åring stod naken på trappan för att känna hur kallt det var ute innan han bestämde sig för att klä på sig. Jag valde bort klädfighten och det har sparat mitt psyke!

  4. Har också jagat runt och fångat barn för att klä på dem på morgonen innan man ska till dagis, klätt på treåringar samtidigt som de slitit av sig kläderna man precis fått på dem. Knappast ett lätt uppdrag. Har inget jobb med flextid utan jag bara SKA vara på plats kl 7.30. Har då sagt till kidsen att de kan åka till dagis i pyjamas eller som de är (kalsonger etc, men jag tar såklart med kläder som de kan byta om till.) De har liksom inte trott på mig och jag har sonika stoppat in dem i bilen med filt runtom och åkt iväg till dagis. Tro mig, det har ALLTID slutat med att de vill klä på sig innan lämning. En gång åkte lillpojken naken (fel bara nästan naken till dagis – eftersom han hade vantar på sig.) Även den gången ville han klä på sig innan lämning. För sååå kul var det inte, och jag tror han tyckte det var lite pinsamt ändå…. Andra konflikter får man ju såklart ta, det funkar ju inte att alltid undvika konflikter – men eftersom jag vill komma i tid till jobb även de morgnar jag lämnar på dagis och det inte hjälper att gå upp ÄNNU tidigare så har detta funkat för mig/oss.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..