Om adhdn som superkraft

Skrev två inlägg på insta nyligen, på ämnet hur man ser på sin adhd/hur man ”promotar” den. Fick mycket reaktioner så lägger upp här också…

Okej nu är jag less på att adhd på löpande band-promotas som nån superkraft i samma liga som random seriefigurs. Det skaver i mig att den hjärnstorm och ångestproblematik jag och miljontals andra lever med så lättvindigt används som nån tom jävla livscoach-floskel där man därmed knökar in alla bokstavspersoner i samma trånga, ensidiga mall. Men fattar varför en del med diagnos känner att de måste flåsa fram nåt hurtigt om superkrafter, för den som gör sig till just seriefigur kommer lättare undan. Ifrågasatts mindre. Hen som blir en härlig liten Duracell-maskot är bekväm och foglig. I alla fall i den trångsynta och kunskapsfattiga normalfixeringsvärlden.

Men är inte min adhd NÅN sorts superkraft då? Den är absolut inte bara av ondo. Den är mod, intuition, kreativitet, öppenhet, nyfikenhet och stundvis brinnande engagemang. Men den är förrädisk. Den måste hållas i någorlunda tyglar med medicin. Den är som den där fulla kusinen på ett bröllop som håller ett opassande och alldeles för långt tal och sen somnar i tårtan. Den är ett barn som inte vill bli vuxet. Spretiga känselspröt åt alla håll som ändå försöker intala sig själv och omvärlden att man fan skiter i allt och går sin egen väg. Som sen grinar på toa över att nån man gillar avföljt helt plötsligt, eller av lätt panik över att man kanske tog lite för stor plats på den där tjejmiddan. Adhdn. Den är vageln i ögat och vingarna på skuldrorna. På samma gång. Den är vad den är, den gör mig till den jag är. Och mitt i kastvindarna står man och klurar i stort sett konstant på hur mycket man själv ska anpassa sig kontra hur mycket det fyrkantiga och tillknäppta samhället ska anpassa sig. Nu ska jag trycka en påse Polly till kvällsmat och sen ha ångest över att ligga sömnlös halva natten (och googla frenetiskt om silkesapor och annat som hjärnan spinner iväg på) tills jag inser att jag har ett barn att typ ta hand om. Hejsålänge.

  1. Tack för att du delar med dig! Bra skrivet!
    Har tre barn med diagnos. Ett med asperger, ett med ADHD och ett med ADD.

    Som hos alla andra har mina barn både resurser och svårigheter. Och visst är det svårigheten som oftast dominerar. I alla fall nu när de är barn. Jag hoppas att de hittar strategier för att få livet som vuxna att fungera.

    Jag gör allt jag kan för att sopa banan åt dem där det behövs just nu.

    Och inför min 8-åring med ADHD kan jag kalla det för superkraft ibland. Men vi pratar också om att superkraften ibland är jobbig och ställer till det en hel del.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..