Mitt sista inlägg på mama

Det är dags nu. Varje era har ett slut, och min tid med mama har lidit mot sitt.

Den här sajten (mama, alltså) är speciell för mig ska ni veta. Det var bara 1,5 år sedan som jag jobbade med den på heltid. Då var jag var den som skrev merparten av artiklarna på sajten och den som skötte kontakten med alla bloggarna.

När jag fick mitt nuvarande jobb kunde jag inte riktigt släppa taget. Jag gillade den här sajtens läsare för mycket. Det känns safe här. Det är också därför jag vågat blotta mig så, som jag faktiskt gjort ibland det senaste året. Tack alla ni som läser, som fått mig att känna mig helt trygg med er.

Vi har tillsammans peppat (ibland även deppat) och ofta diskuterat mycket kring normbrytande föräldraskap och den inte alltid helt tacksamma rollen som singelmorsa. Alla era kommentarer har gjort mig gladare och klokare.

Och det är ju på grund av er jag tänker fortsätta.

Jag är jättepeppad att börja på ny kula. Det här känns som en nystart – att få göra detta helt på mitt sätt. Jag hoppas verkligen att ni vill hänga med mig till blogg.se där jag kör vidare i egen regi. Följ HÄR och på Bloglovin’ HÄR.

Namnet ”Dreamteam på deltid” begravs dock idag, så även mitt instagramkonto med samma namn. Men på DET HÄR instakontot kommer jag att lägga mycket mer krut och energi, och koppla det till nya bloggen.

Tack mama-redaktionen för den här tiden. All kärlek. ❤️

Vi ses där borta! 👋 👉

LOADING..

Längre bort från min comfort zone än någonsin

Saker en gör för kärleken ändå?

Igår gjorde jag något jag hade skrattat högt åt om någon sade till mig för ett år sedan.

Jag gick på livets första fotbollsmatch.

Det kanske inte låter som en biggie. Men för en person som får nära på panikångestattacker av folkmassor är det en väldigt, väldigt stor grej att göra. Speciellt eftersom folkmassan ska kombineras med bröl.

Men jag har lovat mig själv att utmana mig det här året. Och jag tycker VERKLIGEN jag har gjort det. Jag har gått till en tyngdlyftsklubb, jag har ställt mig på stora scener, jag har rutit till fast det varit läskigt, jag har gått på mingel där jag knappt känner någon m.m. Flera saker jag egentligen tycker är jättejättejätteläskigt. Och jag har märkt att för varje gång jag gör något sådant där, i min bok, jätteobekvämt så känner jag mig så jävla mäktig efteråt. För det är ju få saker som faktiskt är så hemska som man föreställt sig innan. De flesta grejer jag radade upp där ovan har jag till och med funnit… riktigt kul.

Och nu hade jag i alla fall lovat att gå på fotboll med Anna. Jag hade till och med halsduk på mig. Jag kände mig lite utklädd, men ska det va så ska det va!

Redan på vägen dit höll jag på att vända dock. Haha. Vi gick förbi en krog med massa snubbar som på riktigt stod och skrek ”bira bira bira BÄRS BÄRS BÄRS!”. Den sekunden var jag längre från comfort zonen än någonsin tidigare i år. Men väl inne på arenan kändes det faktiskt mycket bättre. Det var kanske i bröligaste laget för mig, men det var ändå MYCKET roligare att följa matchen än jag hade trott! Jag tror inte jag kommer ha säsongskort nästa år direkt. Men, det är ändå fint att hänga med och se någon annans stora passion… en gång i halvåret eller så. 😆

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Födelsedagshelgen

Jag vill fylla 30 alla dagar!

Förlåt för att det varit lite tyst på bloggen några dagar. Jag har haft fullt upp med att fylla 30! 😄

Igår var det dags och hela dagen var helt perfekt. Det var faktiskt så härlig att jag nästan helt glömde att ta bilder. Men det är ändå ett gott betyg. Redan på fredagen kom mina bästa vänner från Falun hem till mig och hjälpte mig förbereda för en brunch jag hade hemma på lördagen. Det blev så jäkla fint. Massor av mat, vänner och mimosas.

Jag älskar att samla människor jag känner som inte känner varandra sedan innan. Att bara sitta och iaktta dem lära känna varandra gör mig alltid så rörd. Jag var blödig hela dagen igår faktiskt.

Det är så otroligt att fylla 30. Tänk vad jag har hunnit med ändå. Det känns som jag redan hunnit leva ett helt gäng liv. Barndomen i ett kapitel. Tonåren och pluggtiden i ett helt annat. Sedan mina första år i ”vuxenlivet” i tidiga 20-årsålder i Göteborg. Från det hoppade jag in i ett helt annat liv som bonusmorsa till massor av barn i Dalarna. Sedan småbarnsmorsa i Sthlm. Därefter singelmorsalivet. Bara den korta perioden känns också som ett helt eget liv. Och nu. Nu känns det som massor av bitar fallit på plats. Och ännu ett liv har börjat.

Jag ser så fram emot att få fortsätta åldras. Har faktiskt ingen noja över det alls.

Brunchen pågick i fem timmar. Sedan berättade Anna att vi behövde gå, för hon hade ordnat en överraskningskväll. Hon har varit SÅ hemlig senaste dagarna! Det visade sig att hon hade bokat bord på Smak, och jag åt mat som var så god att känslorna blev väldigt…stora. Helt otroligt!

Vi fortsatte kvällen med några glas bubbel på stan och när vi skulle åka hemåt så sade Anna att vi skulle gå åt helt fel håll. Hon hade bokat en hotellnatt. Det är sådan typ av unn och lyx jag pratat om ibland men aldrig gjort. Att bo på ett fint hotell i sin egen stad. Så jäkla drömmigt! Där väntade en flaska bubbel och massor av god frukt när vi kom hem. Jag kunde inte ha firat in 30-någonting på ett bättre sätt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Väck ALDRIG den räv som sover

Optikern bjöd på humorshow idag. Typ.

Det är så typiskt när jag ska ta tag i något som legat och gnagt i flera år så blir det massa problem. ”Väck inte den räv som sover” sägs det ju. Well, jag hällde precis en ishink över räven.

Jag fick glasögon när jag var 5 år gammal. Till råga på allt fick jag ha en piratlapp under för att jag skelade. Piratlappen var effektiv och i skolåldern någon gång ansåg jag själv att jag såg tillräckligt bra och skelade tillräckligt lite för att sluta med glasögon.

Sedan dess har jag gått och tänkt ”jag ska ta tag i det där med synen någon gång… snart”. Jag gjorde ett försök typ 2009 men det blev inget vettigt av det. Och sedan dess har jag upplevt det som synen radikalt försämrats. Jag ser inte bra på håll och jag får ofta ont i huvudet. Said and done, 8 år senare fick jag tummen ur och bokade en tid till optikern.

Han tog tid på sig och gjorde en grundlig undersökning. Sedan tittade han på mig och sade:

”Vi kan säga såhär. Du har typ INGET synfel. Det är så litet så det vore fel av mig att sälja på dig glasögon.”

Lite skamset började jag fnissa. ”Hehehe, inte? Jag som tyckte… men okej! Sedärja. Bra. Ehe.”

Optikern fortsatte: ”MEN. Jag har sällan sett en så grav skelning. Du skelar så mycket så jag förstår att du ser dåligt. Din hjärna har troligtvis löst det genom att aktivera ett öga i taget. Den har blivit då duktig på det så du märker inte att det sker men HELA TIDEN försöker dina ögon fokusera om och rätt och musklerna som styr in ögonen blir tröttare med åldern. Du måste till en skelningsspecialist.”

Alltså. Jag vet ju att ena ögat kan sticka iväg om jag är väldigt trött eller har tagit ett glas vin mer än jag hade behövt. Men ca ”det värsta optikern har sett” hade jag ingen aning om. 😂 Coolt ändå att kroppen justerar sig själv på det där viset. Min hobbyanalys är ju att piratlappen jag fick som barn lärde hjärnan att justera ögonen på just det där sättet. Ögonen styrs om och rätt hela tiden. Men klart att jag blir trött o ögonen och får huvudvärk. Haha.

För att sparka lite på mig när jag redan låg lade optikern även till ”ja du är ju lite äldre också, så vi får ta med din ålderssynthet i den här processen”.

EXAKT det en vill höra samma vecka som 30-årsdagen infaller. 💁

Vid gott mod.
/Hannah Skelerud

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Tårtinspo inför Frallans fyraårsdag

Franks fyraårsdag närmar sig med stormsteg. Och stormsteg tar även min prestationsångest. 😉

Är det någon som kommer ihåg tårtan jag gjorde till Frank förra året? Då var han HELT uppe i Bockarna Bruse och därför så fick det bli en Bockarna Bruse-tårta.

Den gjorde succé. Hehe. Framför allt hos Frank (som fortfarande pratar om den) men även hos kalasgästerna. Och med succé kommer ansvar, det vet vi alla.

I år känner jag alltså en viss press att leverera på tårtfronten. Temat är ganska givet, eftersom Frank numer identifierar både sig själv och alla sina familjemedlemmar som Angry Birds. 😉

Det bästa med det är att det är ett tema som är mer förekommande än Bockarna Bruse på tårtor på Pinterest. Det sämsta är att prestationsångesten med alla dessa bilder ökar. Var beredda på en ”expectation vs reality”-tårtbild på bloggen i slutet av november. Hehehehe.

Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

Bild från Pinterest

LOADING..

Cava på tapp i Warszawa

I helgen har jag firat att jag är nästan 30, med en bff och Warszawa. 👇

I helgen firade jag och min kompis Sara att jag fyller 30 nästa vecka med Warszawa! Tack vare läsaren Maja fick vi dessutom nys på LIVETS UPPFINNING. Dvs, cava på tapp.

Vi fick fylla på ett ”cavakort” med pengar och sedan kunde vi gå och fylla på glasen på tapp. Genialt.

Det ÄR alltså sant! 😍#cavapåtapp

A post shared by Hannah Almerud (@hannahalmerud) on

Hela helgen har faktiskt varit helt jävla underbar. Att vädret var bistert var nästan bara klädsamt i Warszawa tycker jag. Vilket lifehack ändå; att lura hösten genom att åka till platser som bara förstärks av lite regn och blåst.

Det var min första gång i staden, men troligtvis inte den sista. Vi hann verkligen inte klart. Det bästa med att resa med Sara är att vi har exakt samma resemindset. Vi bestämmer ingenting innan utan åker och känner in vad vi vill göra på plats.

Det blev mycket varm choklad, öl, neonskyltar, piroger och framför allt cava då. Vad mer kan man begära av en födelsedagshelg?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

8 saker jag tänker om att uppfostra en son

Sedan jag fick reda på att jag hade en pojke i min mage har jag tänkt på hur det kommer (och hur jag vill att det ska) påverka min uppfostran av honom.

Nu den senaste veckan har tankarna kring detta brunnit ännu mer i mitt huvud. Vad kan vi pojkföräldrar göra för att ta oss så långt från ”boys will be boys”-mentaliteten som vi bara kan?

Jag sitter verkligen inte på något facit i den här frågan, utan testar mig fram och gör fel hela tiden. Men jag har några (till synes självklara, men ändå viktiga) riktlinjer för mig själv, som jag gör mitt bästa för att följa.

Jag tror nämligen att en måste tänka ganska aktivt på en del saker för att inte själv ramla dit, även om en ser sig själv som en jämställd och medveten förälder. Så här tänker jag kring min uppfostran av Frallan:

1. En varierad garderob

Jag har försökt hålla Franks garderob så fri från typiska ”pojk- eller flickkläder” som möjligt. Jag köper kläder i alla färger som vi båda tycker är fina, men helst med motiv som frukter, djur och grafiska mönster. I den mån det ibland kommer in ett klassiskt ”grabbigt” plagg så ser jag till att lika många mer klassiskt ”gulliga” plagg flyttar in. I tvåårsåldern hade Frank en tyllfas då han gärna gick i tyll. I treårsåldern har han varit mer peppad på dinousariemotiv. Jag har försökt att hålla mig neutral till båda. Dessutom ärver Frank det mesta av sina kläder från sina äldre kusiner. Två pojkar och två flickor.

2. Kasta inte ut några leksaker – men rör om bland dem

Frank går på en förskola med normkritisk inriktning. Inte på det viset att man tagit bort dockorna eller bilarna från leken. Men det finns heller ingen ”dockvrå” eller ”bilhörna”. Att bara mixa upp leksakerna tror jag stimulerar till en roligare lek – som dessutom inte bäddar för någon uppdelning av könen i lekarna. Vi gör på samma sätt hemma. Alla leksaker är mixade på ett sätt så det blir naturligt för hans angry birds att bjuda på kakor och plåstra om sig med doktorsväskan.

3. Prata om alla typer av känslor

Att alla känslor får finnas och att de inte behöver gömmas bort. Det ska kännas lika självklart att få gråta som att skratta. Jag ser heller ingen poäng med att gömma mina egna känslor för mycket heller. Jag berättar för Frank när jag är ledsen (barn märker ju sånt direkt ändå) – men lämnar det inte där utan en uppföljning på när jag mår bättre. Är det dessutom så att jag är ledsen för att vi har bråkat om något så lämnar jag det aldrig utan att vi rett ut det ordentligt.

4. ”Stopp min kropp!”

Sååå jävla viktigt, för alla barn – oavsett kön. Vi pratar mycket om gränssättning gällande kroppen hemma. Att kramar är något man inte behöver dela ut till någon, om man inte vill. Att man kan vinka hej och hejdå istället för att krama. Och att ett nej alltid är ett nej. Även när vi busar är jag supernoga med att om Frank säger ”nej” (trots skratt samtidigt) så slutar vi direkt.

Vi pratar också mycket om den egna kroppen och att alla bestämmer över sig själva. Och att om någon gör något som man inte vill, eller inte slutar när man säger nej så ska en alltid berätta det för en vuxen en litar på. Mycket mer om det här går att läsa om på Rädda barnens hemsida. Förhoppningsvis ger det Frank en sund relation till sin egen gränssättning, vilket i förlängningen kanske leder till att han har samma respekt för andras gränser.

5.Byt könen i böcker med en förlegad kvinnosyn

Det är för ofta för att vara 2017 som jag fortfarande ser otroligt ”klassiska könsroller” i böckerna jag och Frank läser. Senast ikväll läste jag i en ny Pixi-bok om Pingu som skulle hoppa studsmatta. Mamman som var hemma tjatade på honom att han inte fick hoppa och busa, men när mamman och lillasyster gick och handlade var pappan hemma och tillsammans byggde de en studsmatta istället. Sedan kom mamman hem och såg till att de minsann hade hjälm på sig så de inte skadade sig. Mamman gnäller och pappan är handlingskraftig, busig och lösningsorienterad. I det exemplet bytte jag mamman och pappan rakt av. Han kommer se så många fler exempel åt andra hållet ändå.

Det sjukaste exemplet är nog ändå i min gamla Barnkammarbok från -87 (där har vi nog förklaringen, men har ingen aning om ifall den uppdaterats eller ej i modern utgåva). Där finns en ramsa som går: ”Klappa klappa händer, tills pappa kommer hem. Han har hundra kronor, men mamma bara fem. Klappa klappa händer tills pappa kommer hem”.
Alltså. Ja, den läser vi inte alls helt enkelt.

Redan en manspreader 😂

6. Hylla omtänksamma egenskaper

Vi har massor av snälla människor omkring oss! Och det är den typen av saker jag väljer att lyfta upp som hjälteegenskaper hemma. Den snälla grannen som höll dörren imorse, den omtänksamma kompisen som tröstade Frank med en liten teckning när han var arg på mig för att vi skulle gå hem i helgen, förskolepersonalen som hjälper oss med massor varenda dag.

Och framförallt, han själv – som är så oerhört vänlig och godhjärtad. Det pratar vi massor om , och det tror jag både stärker honom och just de egenskaperna hos honom.

7. Läs om grymma kvinns

Alltså, jag bläddrade i en bok hos en kompis för ett tag sedan som jag bara MÅSTE läsa för Frank när han blivit lite äldre. Än så länge har han inte riktigt tålamod. Men ”Godnattsagor för rebelltjejer” blir dagens tips.

8. DIY 💪

För alla singelmorsor som läser den här bloggen så vill jag ändå påstå att jag tror vi ligger långt före många andra i just den här frågan. För vi som bor själva måste ju av naturliga skäl göra det mesta själva – och fastnar därmed inte i några könsroller.

Jag är sannerligen inte världens händigaste person, men jag gör så gott jag kan och jag anstränger mig för att Frank ska få se sin morsa lösa alla möjliga typer av uppgifter i hemmet. Allt från att skruva upp köksfronter till att baka bullar, så att säga. Och i den mån det inte är ”farliga” grejer jag gör så försöker jag uppmuntra Frallan att vara med.

Nu är ju Frank bara knappt 4 år, så jag gissar att jag kommer komma tillbaka till den här listan igen och fylla på allteftersom nya utmaningar i vardagen uppstår. Fortsättning följer, helt enkelt.

  1. Så fin lista! Jag fick själv en son för 3 månader sedan (har en dotter sen innan) och har funderat så mkt på vad jag måste göra för att uppfostra honom till en vettig man. Speciellt med tanke på att vi bor i Irland där det är ännu mer könsuppdelat och old school än i Sverige.. jag har tom svårt att hitta andra bebiskläder än mörkblått med bilar eller rosa med fjärilar.. tack för en bra start iaf! 🙂

  2. Åh vad bra punkter! Jag läste ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2” nu i somras och det är lite liknande, men du kanske har läst den också. Kan rekommendera den annars till alla som har att göra med barn!

  3. Vad intressant med leksakerna. Är det några leksaker som är extra bra i det här avseendet. De enda dockor mina pojkar har är lego och djur, eftersom den äldre har varit helt ointresserad av dockor, och jag själv aldrig hade det intresset. Jag lekte heller aldrig med dockserviser.

    1. Nää jag tror inte det är några som är extra bra. Pedagogiken går mer ut på att skapa en mix rent fördelningsmässigt. Att undvika hörnor för bara bilar och andra för bara dockor. Frank bygger ofta fåglar i duplo som han sedan har kalas för med sina leksakskakor, på bilmattan. 😄👌 Han har några dockor men de leker han ganska sällan med.

  4. Ää lite nyfiken på hur du tänker med just den boken om rebelltjejer. Förmedlar den inte också en lite skev bild om att man är rebelleisk tjej bara för att man väljer ett ”mansyrke” (har inte läst boken, reflekterar bara över titeln, därav frågan)? Vad hände med att lära våra barn att man kan bli vad man vill bara man jobbar för det?

    1. Nääe boken handlar inte om tjejer som valt mansyrken utan om tjejer som förändrat världen på olika sätt. Alla de där kvinnsen som kanske inte fått den plats de förtjänat i historieböckerna – men också om andra kända och okända inspirerande tjejer. Dessutom fint illustrerad! 🙂 Kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=jt_QrASqYLo

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Värdet av en god relation med exet (och hans nya)

Att något som kändes så omöjligt svårt – kan vara så lätt.

En sak som är fantastisk med att tiden går är ju ändå att… den läker alla sår. Haha. Förlåt, men det stämmer ju faktiskt. Senaste dagarna har jag av olika anledningar hamnat i samtal där jag behövt beskriva ungefär var jag befann mig mentalt för två år sedan – hösten efter skilsmässan.

Jag hade verkligen inte kunnat föreställa mig då hur jag skulle se på allt nu, bara ett par år senare. När molnen spricker upp och en bara kan få sänka ned axlarna igen och börja andas.

Jag har inte förlåtit allt kring skilsmässan. Det hände endel saker där som jag helt enkelt aldrig kommer varken kunna acceptera eller förlåta. Men jag har kunnat försona mig med det. Det är en annan sak. Jag har tagit mig ut på andra sidan och känner mig inte ens arg längre.

Jag får ofta kommentarer kring hur smärtfritt samarbetet mellan mig och Franks pappa är. Så har det verkligen inte alltid varit. Och ska jag vara helt ärlig är det väldigt mycket tack vare hans nuvarande tjej. Och det, det trodde jag ju aldrig för två år sedan att jag skulle säga.

Igår var hon barnvakt till Frank några timmar medan jag och Anna gick på FAB-day som mama och några fler av Bonnier-magasinen anordnade. Och hur enkelt allt kring det går just nu… det är fan otroligt.

För mig som inte heller har mina föräldrar i samma stad så är det helt ovärderligt att ha en hanterbar (och hyfsat enkel) relation med exet och hans nya. Och jag tror faktiskt det är ömsesidigt.

Lättnaden!

Fotoautomaten på fab-day fångade visst något sliskigt sött på bild. 😉

  1. Exets nya tjej här ☺️

    Men åh så glad jag blir! Absolut ömsesidigt. Tycker det är så kul att vi kan prata direkt och att inte allt behöver gå via exet. 👌

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Dina bästa Warszawa-tips?

Weekend i Warszawa comin' up snart! Och jag vill inte missa några guldkorn.

Inför min 30-årsdag åker jag och min kompis Sara till Warszawa! Förra året, när hon fyllde 30, tog vi en helg i Prag. Så jävla drömmigt. Jag trodde ju jag skulle hälla i mig mängder av öl och äta friterad mat – istället visade sig stan bjuda på helt otroliga vinbarer!

Men nu har jag ju chansen att fråga er först! Vad har Warszawa för gömda skatter? Jag letar efter de bästa barerna, godaste vegomaten och roligaste museerna osv!

Hit me! Snälla. 😘

Jag och Sara i Prag förra hösten. 🙌

 

  1. Vad kul med Warszawa! Jag gillar verkligen den stan, men tycker att den är lite svår att komma in i. Så rekommenderar verkligen att ni gör lite research innan. Här är några tips på ställen vi besökte senast:

    Rekommenderar verkligen Koszyki som är som en modern saluhall med massa restauranger, caféer och butiker under samma tak. Baren i mitten är bara så snygg, googla Bar Centralny Koszyki för bilder och kolla in http://www.koszyki.com

    Ett annat kul ställe är The Alchemist Gastropub. Helt ok mat, men framför allt går man dit för att de har en ”beer wall” där man själv tappar upp sin öl. En tapp är med prosecco! Ganska litet så nog bra att boka bord http://www.thealchemist.pl/

    Vi besökte tre museum under vår senaste trip, rekommenderar alla tre.
    Warsaw Rising Museum – om upproret under WWII och om Warsawa under kriget i allmänhet http://www.1944.pl/en
    Polin – museet över de polska judarnas historia. Så vacker byggnad och väldigt interaktivt och intressant http://www.polin.pl
    Neonmuseet – litet museum med insamlade neonskyltar från stan. Annorlunda och kul http://www.neonmuzeum.org
    I närheten av neonmuseet finns en schysst restaurang som är bra för ett lunchstopp.

  2. Var 2015 och hälsade på släkten så kan tipsa om några sevärdheter. Kulturpalatset har olika butiker och en fantastisk utsikt högst upp, sedan finns det museum där och restauranger. Om du googlar på vegomat i Warszawa så fanns det tydligen en bra hemsida på nätet. Wilanow är en slottspark, oerhört stor så ha bekväma skor och dryck med. Finns restauranger i parken. Gallerian Tarasy zlote måste ses där finns allt från olika matställen till försäljning av bärnsten,mode ja stor utbud helt enkelt. Trevlig resa!

  3. Podwale 25
    Supergod polsk öl och mat på schysst ölhak i närheten av gamla stan och slottet.
    Hoppas ni bor på Polonia Palace, frukostbuffén där var den bästa jag någonsin smakat.
    Missa inte Podwale
    http://podwale25.pl

    1. Taaaack för bra tips! Vi bor på ett annat ställe dock. Hoppas de har bra frukost med. Typ viktigaste med hotellet ju.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Me too.

Jag gissar att de flesta vid det här laget har sett hashtaggen #MeToo. Om du har missat så kika på Twitter, Facebook och Instagram. För det här är viktigt.

Jag har hört så många otäcka historier från kvinnor i min omgivning. Om män som tagit sig friheter. I en kommentar, i en blick, i ett nyp, i en våldtäkt. Så många är vi. Kvinnor som råkat illa ut på grund av männen omkring oss. Pojkvännen, kollegan, kompisen eller chefen.

Ändå. ÄNDÅ när jag berättar för män i min omgivning, om bara en bråkdel av de gånger jag blivit utsatt som ung tjej – i livet i allmänhet men i yrkeslivet i synnerhet – så får jag den här kommentaren:

”Jag kan knappt tro det.”

Till exempel när jag har berättat om fd chefen som sa att jag inte fick lämna in kvitton på utlägg om jag inte gav dem till honom på alla fyra med kvittot i munnen.

”Jag kan knappt tro det.”

Eller när jag berättade om mannen som berättade att de hade en ny tjänst ute, och frågade om jag ville följa med till kontoret (kvällstid) och prata om det.

”Jag kan knappt tro det.”

Eller om snubben som skulle skoja till det och gav mig låten ”Jag har världens största kuk” som avskedspresent efter min praktikplats.

”Jag kan knappt tro det.”

Det är ju för att de inte får höra det där som alla vi kvinnor vet. Att vi nästan alla blivit utsatta, på ett eller annat sätt. För att vi blivit uppfostrade att se till att stämningen är god, och gör vårt bästa för att inte sänka aw:n eller lunchsamtalen med den brutala sanningen. Men det måste upp till ytan. Det är först när alla män förstår. På riktigt förstår, att det här händer varenda kvinna som går genom livet som vi ens kan börja närma oss en förändring.

Därför blir jag rörd av att de systerskapet i den här hashtaggen. Över hur vi höjer rösterna tillsammans.

#metoo

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Stora influencerpriset

Igår var det gala!

Jag var där för att heja på bästa Knivlisa som var nominerad till ”årets veteran”. Såå kul att hänga med henne och massa andra bra kvinns.

I taxin hem åkte vi med en snubbe som hette Gorm. Det påminde mig om den långa, hårda kampen jag hade med Franks pappa om att Frank skulle få heta Frank och inte Gorm (förlåt taxi-Gorm). Tänk om Frank hade hetat Gorm istället. Jag kunde inte föreställa mig det då, och jag kan verkligen inte föreställa mig det nu, när jag känner honom som Frallan. Speciellt hårt lät det ju eftersom vi redan var överens om att han skulle heta Bure i andranamn. Gorm Bure Almerud. Omg.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

”Så… vad kan ni äta?!”

Middag för tre, comin up! Eller vänta... nä, det gör det inte.

Jag har varit inne på det massor av gånger i bloggen. Hur trist jag tycker det är att laga mat till mig själv. Även när det kommer till mig och Frank, eftersom Frank helst av allt bara vill ha spaghetti och köttbullar (alternativt fiskbullar utan något till…).

Nu ses jag och Anna flera gånger i veckan och lagar just middagar till varandra, med varandra och till oss och Frank. Hon älskar att prata om och äta god mat lika mycket som jag själv.

Det finns bara ett problem. Vi kan typ inte äta NÅGONTING (ok förlåt, jag menar – vi står för några utmaningar men allt går att lösa! 😉).

  • Jag är en laktosintolerant vegetarian, som inte heller tål nötter eller kärnfrukter.
  • Anna är glutenintolerant.
  • Frank vill bara äta saker som slutar på ”bullar”.

Jag kommer utsökt att tänka på min kompis som ute beställde en ”pyttipanna utan pyttipanna” för att få ett stekt ägg med en persiljakvist serverad. Det är vårt liv nu, typ.

  1. Men så onödigt besvärligt! 😂
    Men sån tur är att mot laktosen finns det ju tabletter man kan ta i ”nödfall” med tanke på att laktosintolerant inte är farligt utan en över känslighet! 🙂

    Men så är det så att jag har fått ett barn som vi utreder för just laktos och det finna ju fruktansvärt många bra laktosfria alternativ!! Yeah!
    Lite ny inspo kommer här!

    Halloumi och gulbetsbiffar, serveras med potatisgratäng och god sallad!

    Stuvade makaroner med blancherade sockerärtor och rödbets och potatisbullar.

    Halloumi ceasar sallad med egen ceasar dressing.

    Finns ju superbra laktosfri halloumi.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Hej från kräkbubblan

Mmmmmmmm....mysigt.

Sjukstugan bara fortsätter. Jag hade inte hunnit repa mig från dödsmördarförkylningen förrän de ringde från förskolan och berättade att Frank hade kräkts. Tyckte så synd om honom i måndagskväll när det var som värst. Frank själv totalförnekade att han var magsjuk. Mellan kräkningarna satt han och sjöng och när jag försökte mig på något ”stackars dig” eller så, så möttes jag mest av en märklig blick och ”ehh… jag mår bra?”.

Haha. MEN nu har jag alltså vabbat karantänbarn i två dygn medan jag väntar på att det ska slå till på mig. 😉

Det är något speciellt ändå med att vabba i karantän. Jag menar… Frank är ju tillbaka energimässigt för längesedan. Så idag har vi lekt ”cirkus blå fågeln” till klockan nästan slog 21. Helt överspeedad sprang han omkring och försökte jonglera medan han hoppade på en sittpuff.

Förväntningar på ”vobb” är fortfarande livets största dubbelhån.

#inspo #homestyling #familyliving #mys #cirkusblåfågeln

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Det tydligaste hösttecknet

Dags igen...

Förra helgen var vi ute och plockade ekollon bland gulnade blad (väldigt instavänligt, men jag var så inne i letandet att jag glömde ta bilder). Det kan man tycka är bland de säkraste hösttecknen som finns? Men icke.

Det är nämligen att jag ligger i min andra förkylning REDAN INNAN DET BLIVIT OKTOBER. Den här var dessutom riktigt illa, med feber och huvudvärken från helvetet.

Jag fastnade i en diskussion med en kompis om det där med sjukdom härom dagen. Han är av ”folk har sådan bacillskräck i onödan”-karaktär. ”Get your shit together och gå till jobbet”-typen. Vi känner alla ett par sådana.

Jag vet precis varför han säger så. För att han aldrig blir sjuk. Då är det lätt att häva ur sig ”lite skit rensar magen” och gå vidare i livet. Men HAHA. För oss som inte har ett pansar så innebär lite skit i magen… soffläge i flera dagar. 😁

Well. Jag sträckkollar på en serie som var en av favoriterna för tio år sedan. Sådant man kan unna sig från sjukstugan.

Hur många kommer ihåg henne? 😍👇

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bloggen framåt

Framtidsplaner.

Åh. Jag funderar och vrider och vänder, kring det här med bloggen. Nu har jag en dryg månad kvar tills jag ska flytta ut.

Jag tänker att OM jag ska blogga vidare så måste jag peppa igång mig själv och er med en riktig nystart. Det måste ju kännas kul!

Nu har jag bloggat i 11 månader. Vi har pratat skilsmässa, singelliv, varannan vecka, ”livspusslande”, längtan, kiddomys, dejting, ex, bonusfamiljer, nykärhet och relationer. Vad vill ni ha mer av? Debatt? Vardagsliv? Igenkänning?

Vad skulle vara nästa steg för er? Är det viktigt för er att jag satsar mer på Instagram också? Följer ni isf hellre BARA där? Eller vill ni läsa just i bloggform? Vilka bloggplattformar hänger ni på?

Help me out! 😘 Massa beslut måste tas inom en snar framtid. Och jag vill så gärna ha med mig er, på vad det än blir.

Och glöm inte att följa mig på Bloglovin’, så vi hittar varandra även senare!

(Sedan nya designen på mama – visst blev det fint?  🙂 – måste jag granska kommentarerna manuellt några dagar innan spamfiltret kommer igång. Så det kan ta en stund innan kommentaren dyker upp! Jag ska snabba mig.)

  1. Det flesta bloggare säger vad kan jag göra föra att du skall bli mer intressant! Tänk såhär istället: vad gör dig unik o skriv om det, skulle tippa på att du redan har en bra blandning. Dock måste jag säga att din närvaro kan bli bättre.

    1. Du har helt rätt angående min närvaro Loppan. Speciellt på senaste tiden. Medan jag funderar på hur jag ska göra har jag hamnat i lite av en bloggsvacka. Det är just för att återfinna peppen som jag frågar. Tack för input! 🙂

  2. Vardag! Smått och stort, jobbigt och härligt. Sånt som du skriver om och kanske snäppet mer personligt, om jag får välja… gillar när ”politiska grejer” kommer in i förbifarten mer än debattartiklar (typ veggie-grejen). Och tycker bloggar är så mycket mysigare än insta. Hoppas hoppas att jag får fortsätta följa dig och ditt liv!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

5 tråkiga saker vi föräldrar pratar om

Jag satt nyss i lunchrummet och pratade med en kollega som snart kommer att bli pappa.

Jag: Det är ju en del som liksom tappar begreppet om vad som är intressant för omvärlden sådär första månaderna. Lovar att jag ska hjälpa dig ifall du fullkomligt tappar fotfästet.

Han: Vad får man inte prata om då?

Jag: Alltså barnets bajs är ju sen gammalt att man kanske inte ska prata om med folk som inte är i samma fas i föräldraskapet som en själv. Men vad folk tänker mindre på är VAGNEN. Jag har haft så jävla många ointressanta samtal om vagnar. Det är liksom SUPERINTRESSANT precis när man ska skaffa, men bara för de som är i samma fas. Obs obs obs.

Han: Jag förstår. Vad köpte du för vagn?

Jag: Åh, jag köpte en Brio! Sjukt smidig faktiskt. Jag tror den hette Smile. Jag har den inte längre förstås. Den tiden är ju förbi såatte… men vad har ni köpt för vagn? ÅH NEJ. Nu hamnade vi här!!!

Han: Jag var ju ironisk liksom. Det var uppenbarligen inte du.

🤦‍♀️

Uppenbarligen kan jag inte följa mina egna regler. Men jag tänkte ändå bjussa på mina 5 värsta samtalsämnen som vi föräldrar liksom fastnar i i någon typ av evighetsloop. Alltså, inte bara nyblivna föräldrar. Det här gäller all of us.

1. Barnvagnar

Ja. Det har vi redan avhandlat. Uppenbarligen gäller det inte om JAG får chansen att prata vagnar. Men om någon annan gör det med mig: 😴😴😴

2. Barnens mardrömmar

Att analysera drömmar är väl allmänt känt att man inte gör med någon annan än möjligtvis sin partner? Men det verkar ha gått många föräldrar förbi att detta gäller även BARNENS drömmar.

3. Hur dåligt vi har sovit inatt

Den här faller jag själv i typ tre gånger i veckan. På riktigt alltså. Det kommer som en autosägning så fort det blir tyst lite för länge. ”Jäklar. Jag har sovit SÅ dåligt inatt. Frank gjorde det här och det här”. Ja, tröttheten är ett konstant tillstånd för en småbarnsförälder. Vi behöver inte påtala det – hela tiden.

4. Livspusslet

Det här gäller nog kanske mer folk med äldre barn än jag, så jag har inte ramlat i den fällan än. Men hur det skjutsas barn mellan olika aktiviteter är verkligen så snark för… ja precis alla som inte satt i bilen.

5. Kroppsvätskor

Alltså, vi föräldrar och vår fascination av avkommans kroppsvätskor. Vi. Måste. Sluta. Jag menar inte bara bajset nu. Hela januari till mars drar vi igång och diskuterar detaljer i barnens förkylningar som ingen vill veta. Ingen.

Så, vad får man prata om egentligen?! Well. Jag älskar ju att prata förlossningar. Det hör nog hemma på andras äckellista. Men inte på mig. Jag har till och med kommit på mig själv med att dra min förlossningsberättelse på mingel med okända människor, både en och miljoner gånger. 😉 Så jag ger mig själv en brasklapp där.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Bebisnostalgi

Om bebistiden.

Det är verkligen en babyboom i min bekantskapskrets! Senaste månaden tycker jag det är nya gulliga bebisar i flödet var och varannan dag. Ljuvligt. Dessutom är många av dem förstagångsföräldrar.

(Men vad var det som hände för 9 månader sedan egentligen? Jag trodde det var mitten på mars som var tiden för babybooms?!)

Jag har ju nästintill förträngt de där första famlande dygnen i föräldraskapet. När allt är sådär nytt, skört, jätteläskigt och totalt omvälvande.

Herregud, så liten han var. Frank. Jag tordes knappt röra mig när han låg i famnen första dygnen. Jag får svindel när jag tänker tillbaka på det. Och livmodern hickar till, helt klart.

Jag minns chocken, med alla helt nya känslor samtidigt den första tiden. Kärleken som inte fick plats i kroppen. Oron som inte fick plats i hjärtat. Och den fortsatta konstanta chocken över att det förblir så. Resten av livet.

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.55.05

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.54.21

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.56.10

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.55.20

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.57.01

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.56.39

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.56.23

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.55.36

Skärmavbild 2017-09-22 kl. 12.54.53

LOADING..

Inkonsekvent vego

Om folk som bara måste korrigera ens livsval.

Jag har varit vegetarian nu i… 12 år. Åtminstone anser jag det själv. Jag äter ingenting som haft ögon, det är min enkla regel. Inte rom heller förresten. Fast det inte haft ögon. Så min ”enkla regel” är bara halvenkel.

Men mejeri och ägg är kvar. Jag kan helt enkelt inte ge upp osten.

So far, so good. Men jag blundar stenhårt för ännu en grej. Jag äter nämligen gelatin. 

Jag och en kollega skämtade om det idag. Han läste högt om hur yoghurt innehåller gelatin och jag ba ”AHHHH LA LA LA LA hör inte!”, typ. Och yoghurten är ju inte det värsta. Jag orkar helt enkelt inte gå igenom innehållsförteckningen på allt godis jag köper. Det får passera.

Men det är ändå oerhört många under mina 12 år som vego som ändå känt att de måste påpeka det. När jag sitter där och mumsar på en pannacotta så skaver det tydligen i dem. De MÅSTE säga ”du vet att det är ko du sitter och äter nu va? Typ, i alla fall.”

Ja, jag vet det. Jag äter ko i min pannacotta och ibland har jag en väska i skinn (även det påtalas flitigt). Men 99% av allt jag stoppar i munnen är ju INTE något läskigt avkok av en ko och 99% av det jag har på mig är inte någon annans hud. Är inte det bra? Det är ju en sann miljökämpe ni har att göra med här! Haha. Hur ofta får jag höra det? Aldrig.

Och nej, jag gör inte mina livsstilsval för att få beröm heller. Men jag tycker ändå att det där gnället är så oerhört tröttsamt.

Det var allt om det. Nu ska jag äta en påse gelatinproppade godisar – det är så bra stuns i dem! 😉😘

mvh, en sann inkonsekvent vegetarian

LOADING..

En annan typ av 30-årskris

Om jante.

Åh. Jag fyller 30 snart. Alltså, riktigt snart. Jag är ambivalent kring födelsedagar – så det här har gett mig lite tryck över bröstet. Förtydligande; det är inte siffran 30 jag är rädd för. Tvärtom. Men själva födelsedagandet.

Såhär; å ena sidan så ÄLSKAR jag födelsedagar. Jag gillar att bli ompysslad och uppvaktad. Vem gör inte?! Och självklart vill jag på något vis fira.

Å andra sidan – så kan jag inte riktigt hantera att styra upp stora födelsedagsfester osv. Sist jag hade födelsedagsfest var när jag fyllde 25, och det var sannerligen lika mycket ångest som kul. Kanske slog det rent av över på ångestkontot.

Jag vet inte vad det är jag tycker är så läskigt. Jag är inte rädd för att stå i centrum annars. I min yrkesroll är det inga problem alls. Bland nära vänner, inga problem heller. Och ja. Att jag har en blogg säger väl sitt det med. Men det är något väldigt djupt rotat jantemässigt i mig kring födelsedagsfiranden tror jag.

”Inte ska väl jag?” Typ.

Men nu måste jag börja tänka på det på riktigt. Om jag ska fira alls. Hur? Vad har ni för bra födelsedagstips för firarfobiker, som en annan?

giphy (14)

Jag varje gång någon frågar ”hur jag tänkt att fira”. 👆

  1. Fyller också 30 snart. Har också panik. Älskar dock att fixa fest, men känner på mig att just 30årsdagen kan bli en gråtfest. Så jag har två regler:

    1. Det måste vara få personer, så att jag kan behålla kontakten med alla under kvällen. Kommer bli gråtig och känna mig ensam om det är för många och fokus liksom faller bort från mig.
    2. Vill att folk skall gå därifrån och typ känna att det var en så jävla sjuk fest?????

    Nu lutar det åt sprit hemma hos mig på tidig morgon, sen Uber som hämtar upp oss och tar oss till någon konstig destination med övernattning och fest. Men fler detaljer än så har jag ej.

  2. Grattis i förskott!! Fyller också 30, om exakt en vecka. Jag älskar partyn och speciellt födelsedagspartyn, för andra! Känner mig så himla obekväm när jag är i fokus, vem bryr sig egentligen om att jag fyller år? Dagen jag fyller kommer väl familj och släkt över och förväntar sig tårta, och det kan jag väl fixa, men dagen efter åker jag och min man bort. Han har bokat resa till hemlig destination! 🤣 Kaaanske kollar jag om några av mina närmaste vänner vill följa med ut på ett glas vin helgen efter. Kanske.

  3. Jag vaknade upp på min 30-årsdag (i oktober 2006) på ett sunkigt hotell i NYC. Min bästa vän kom in med frukost och solrosor som hon satte i en papperskorg i brist på vas. Hon sjöng också. Sedan gick vi på Pastise i Meetp district på kvällen med två kompisar till och jag raggade upp servitören. Så jävla bra firande. 😂 Så mitt tips är alltså att resa bort till något riktigt awsome ställe. Unna loss liksom!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Första dejten

Hannah Klanterud i sitt esse.

Anna skrev ju en så jäkla fin prolog som ledde fram till vår första dejt.

När jag tindrade ville jag ta en öl så tidigt som möjligt, för att liksom känna ”irl” om personen var något för mig eller inte. Men det gick inte Anna med på. Hon ville skriva länge innan vi sågs. SÅ ovant för mig, men det var ju bara att finna sig i det.

Våra meddelanden blev längre och längre och chattarna slutade liksom aldrig. Vi skrev som långa uppsatser till varandra och det pågick konstant i säkert tre veckor. Jag var livrädd. Aldrig hade jag byggt upp en person på det där viset i mitt huvud. När vi chattade var hon så vältajmad, smart och asrolig. Dessutom helt otroligt snygg. ”Det ÄR för bra för att vara sant” försökte jag säga till mig själv, för att liksom ta ned förväntningarna till rimliga nivåer.

Men det gick inte. När det var dags för dagen vi skulle ses var jag mer nervös än… ja kanske någonsin i dejtsammanhang?

Jag tror Anna var det också. Hon hade verkligen satsat. Hon föreslog att vi skulle ses vid Skinnarviksberget (SÅ mysigt ställe för en första dejt sommartid, om en bor i Sthlm!). Sedan fixade hon picknick, med bubbel och jordgubbar.

Jag visste inget. Jag satt på jobbet och kikade ut på molnen som började dra in. Så jag messade Anna och föreslog att vi skulle ta en öl på söder istället för att ge oss ut på ett berg.

Kanske världens tråkigaste förslag av mig? Skäms fortfarande. Men ja, hon anpassade sig till det och lämnade sin fina picknick hemma.

Jag såg henne redan i rulltrappan. Mitt i nervösdimman tog jag därför ytterligare ett tveksamt beslut. Att ge mig tillkänna medan vi åkte upp. Så jag började gå mot henne och sedan gav vi varandra världens mest awkward första kram – på olika trappsteg och mitt i rullet upp. Varför väntade jag inte bara? Hon mobbar mig fortfarande för hur jag liksom joggande klättrade mig upp mot henne i den där trappan. 😂

Nåväl. Vi kom till stället jag hade föreslagit öl på. Där var resten av Stockholm med. Så unik var den planen. Så jag tog tillbaka allt och föreslog Skinnarviksberget iallafall.

Än en gång så sade Anna ingenting om mitt krångel. Vi köpte en flaska bubbel. När jag föreslog att vi skulle gå all in och köpa jordgubbar också så kunde hon inte hålla sig längre.

I ett skratt berättade hon hur hon tidigare samma dag hade köpt allt det här en gång. Och hur det hade fått bli kvar hemma eftersom jag hellre ”ville ta en öl”.

Skammen.

Men också en bra isbrytare. Det blev verkligen världens bästa första dejt efter det. Molnen var borta. Anna var precis lika fantastisk som jag hade trott. Still is.

  1. Jag har läst bloggar slaviskt (följer cirka 200+) varje dag sedan 2007. Bloggare har träffat partners och gjort slut till höger och vänster under åren, men aldrig har jag blivit så glad för någons skull som för din när du hittade en partner. Det säger verkligen en hel del om hur sympatisk du verkar vara, och vad som skiner igenom sättet du skriver på. Grattis verkligen!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Mer väntat än att en tvååring älskar Babblarna…

...är att jag skulle bli sjuk den här helgen.

Härom kvällen vid läggningen sade jag och Frank godnatt och det verkade som att han liksom tog sats för att ge mig en ordentlig godnattpuss. Istället var det en nys. Rakt upp i min näsa.

Nu ligger jag däckad. Hur är det ens möjligt att han kan vara SÅ pigg om han har samma skit som jag? 😬

Hela dagen har han och hans syrra sprungit runt som galna i lägenheten och lekt kurragömma. Så jävla tacksam ändå att hon var här och kunde leka med honom. Ikväll kommer inget emellan mig och mina dillchips. Så jag får helt enkelt skriva något mer likt ”vettigt innehåll” en annan dag. HEJ!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

När leken blir för våldsam

Om att vägra "boys will be boys"-mentaliteten.

Ni vet den här ständiga diskussionen om skärmtid? Är vi klara med den? Givetvis inte. 😉 Men ska inte stanna kvar vid det så länge, lovar. Vi har ganska mycket tid vid skärm hemma faktiskt. På helgerna löser jag det genom att se till att vi inte är hemma särskilt länge. Vi går ut och aktiverar oss. Och vi leker tillsammans hemma. Men den tiden där emellan, då jag behöver fixa käk eller städa eller vad man nu gör – då är jag helt fine med att Frank sitter med iPaden. Däremot vill jag gärna variera vad har gör vid den. Youtube till exempel har han ingen tillgång till, utan det kollar vi på tillsammans under väldigt begränsade tider. Däremot blir det endel Tocaboca-spel och allra mest blir det Angry Birds just nu. Både spelet, serien på Netflix och filmen.

Frank älskar Angry birds, det är som hans nya Bockarna Bruse. Jag tycker det är kul. För när han kollar på Angry Birds så leker han samtidigt som han t. ex kollar på tv. Han slungar iväg sig själv och springer som en raket mellan rummen i lägenheten. Alla i familjen har också blivit en egen bird. Jag tillexempel är den vita fågeln. Så bra, det är den jag gillar bäst. 😄

giphy

Det finns alltså många uppsidor med detta. Jag slipper ältet om Bockarna Bruse, som ändå pågick i över 1,5 år. Frank leker även när han har ”skärmtid”. Han blir glad av dem. Han imiterar karaktärer, osv. MEN. Han har även börjat med ett språkbruk som jag verkligen inte gillar. Det pratas om att ”döda gröna grisarna” och sådant. Frank som annars mest leker omhändertagande lekar, som serverar gäster med leksakskakor och han en väldigt snäll framtoning blir som förbytt i vissa av de här lekarna.

Jag försöker ändra hans ordval. Det här ”dödandet” vet jag inte var det kommer ifrån. Jag tror inte ens att han vet vad ”död” innebär än.

Jag vill liksom inte neka honom att se på (eller leka) Angry Birds, men jag accepterar verkligen inte de där ordvalen. Jag har inte lyckats nå fram genom att bara rätta honom till andra ord. Till exempel att grisarna och fåglarna leker och att de välter – inte dör.

Även om jag förstår att de här aggressiva lekarna dyker upp förr eller senare i många barns liv så vägrar jag ha en ”boys will be boys”-inställning till det här. Jag är helt övertygad om att man kan leka angry birds och ändå vara snäll och ha ett trevligt språkbruk.

Hur hade du gjort?

  1. Mina kids älskade (älskar) dinotrux och där använder ju dinosarna sina kranar å shit till o smälla in i varandra med å jag märkte efter ett tag att barnen blev mer benägna att lösa saker fysiskt men jag då helt enkelt: ”näpp. Inget mer. Dom slåss och om ni härmar dom så får ni inte titta mer.” Lite gnäll visst, men nu väljer dom (med viss längtan i blicken när dinojävlarna susar förbi på meny-skärmen) andra serier. Har även förbjudit Tarzan, king Kong (också våld) och barbie (efter att äldsta dottern börjat racka ner på andras kläder om dom inte var klänningar å rosa med glitter). Och barnen har slutat slåss å börjat prata konflikt igen och alla färger får va fina. Win!

  2. Vi har slutat med de serier som femåringen påverkats av. Ninjago, dinotrux och några till som gör att han vill bearbeta och testa våld. Det går inte att prata bort det, ser han på det är det som om han måste få ur sig det. Bra serier är Daniel Tiger, dinosaurietåget, gaspard och Lisa, Stella och Sam, katten i hatten, och alla teckenspråk barnprogram på SVT med Elias och Alice m fler. Han älskar dem! Daniel Tiger är skön för ger mig pedagogiska tricks, särskilt städ och toasången är en hit hemma.

  3. Svårt det där och jag har tyvärr inga bra tips att ge. Har en treåring och tycker inte att man hos oss leker med pistoler och sånt heller, döda överlag känns inte som något man leker.
    Jag försöker också byta ut orden, tex ”vattenpistol” blir ”vattenspruta” osv. Ordet döda har vi tack och lov inte stött på allt för ofta!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Planeringskaoset

När två yrväder ska synka kalendrar.

Det är för mig ett under att inga större missöden i planeringen dykt upp mellan mig och Franks pappa under de två år vi har haft Frank pendlande mellan oss. Båda två är erkända planeringsmässiga fuckups. Ändå (peppar peppar) har det inte hänt något riktigt katastrofartat ännu.

Vi delar en kalender med alla tider med Frallan. Eftersom vi inte har varannan vecka utan ett ganska komplicerat schema som ser olika ut alla fyra veckor i månaden så är det helt klart nödvändigt. Båda har dessutom jobb som ibland kräver saker utanför arbetstid och ibland annat som gör att det här ursprungsschemat rörs om endel.

Exempelvis ägde det här samtalet rum härom dagen:

Jag: Påminner om att du lovat att ta Frank på torsdagkväll!

Franks pappa: Kvack?! (Ja, han säger ”kvack” på riktigt. 😂) Står det i kalendern?

Jag: Eh… oj, nä. Men vi pratade om det? Hehe.

Franks pappa: Japp. Jag minns nu. Vi löser det. Vad som däremot STÅR i kalendern är att det är något kalas här i helgen, men jag vet inte vad det är?

Jag: Nej. Det är inställt. Inget kalas. Och jag har ju Frank hela helgen!

Franks pappa: Okej! Ja, dåså.

Jag: När vi ändå pratar om kalas. Det står i kalendern att jag ska på en fest 14 oktober. ”Hannah fest, J har Frank” står det här. Har du lagt in det? Har vi pratat om det? Jag har inget minne av någon fest då.

Franks pappa: Haha, nej. Jag har ingen aning. Det ligger ju långt in i framtiden. Då har jag ingen aning.

Jag: Vem har fest då? Hm. Hur kan jag INTE ha skrivit in det? 😂

Franks pappa: Wow. Du kommer ha en kul kväll.

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..