När han träffade en ny

Om den fulaste känslan jag någonsin haft i kroppen.

Pratade med en kompis ikväll som separerade något år efter mig. När han berättade om rädslan han har inför att hans ex ska bli tillsammans med någon ny så blev jag påmind om känslan jag själv hade, för inte alls så längesedan egentligen. Det där avgrundsmörka hugget när jag insåg att mitt barns pappa hade blivit seriös med någon annan. Att Frank skulle få en ”bonusmamma”.

Jag tror faktiskt den känslan kvalar in på någon av de översta platserna på den hedersfyllda listan ”fulaste viderkänslorna i livet”. Det är så sjukt, hur orimligt man (jag, åtminstone) reagerar när det handlar om så bäcksvarta känslor. Det går nästan inte att beskriva hur djupt jag föll. Jag var ärligt talat inte beredd på det. Jag trodde att jag hade ställt in mig mentalt på att den dagen skulle komma, jag hade till och med redan insett att det skulle bli just de två.

Och det har nog inte ens att göra med om det blev just de två eller om det skulle varit någon annan, för det handlade inte ens om honom längre. Det som fyllde mig var någon mer djurisk instinkt av revir. Som att jag ville skydda mitt barn, mot någon som verkligen inte var ett hot rent rationellt. Tvärtom.

Jag själv var dessutom redan i en ny relation. Det enda rimliga hade ju verkligen varit att bara se det som ännu en bra person som kommer in i Franks liv. Men det gick bara inte.

Jag minns speciellt en händelse. Frank fick ärva kläder av en släkting till henne – den nya tjejen. När han kom hem till mig med en tröja med hennes efternamn i frös jag till is. ”Oj se där. Nu ska du bada” sa jag och tog av honom tröjan och slängde den tillsammans med blöjan i hinken när han inte såg. Så hemskt, så här i efterhand.

Om någon av er befinner er mitt i det där svarta nu så kommer här åtminstone en liten tröst. Fan, det stämmer det där med tiden. Den fick ticka på bara. Och det fortsatte skava, men lite mindre för varje dag. Tillslut kom någon typ av rationell tanke ikapp mig. Och jag fick bara förlåta mig själv för att jag känt alla de där känslorna, och försöka gå vidare.

Nu tycker jag helt ärligt att det går riktigt bra. Faktiskt, av någon konstig anledning går det till och med lättare sedan min egen ”nya relation” avslutades.

Igår var jag som sagt på Årets mama. Och vet ni vem som var hemma med Frank, så jag hade möjlighet att gå trots att hans pappa är bortrest? Den ”nya tjejen”.

 

(Läs gärna även: 5 överlevnadstips vid en separation)

  1. Lina skriver:

    Hej och Hejja. Kul å ses häromdagen. ÄLSKAR hur ärligt och roligt du skriver.

    1. Heej Lina! Åh, detsamma! Så kul att ses! 👋 Och TACK, vad glad jag blir!

  2. Fint och starkt att du delar. Tycker det känns otippat bra mellan oss nu och det är jag väldigt glad över. 🙂

  3. Åh fy nu börjar jag gråta. Detta är min största rädsla och anledningen till att jag stannat kvar så länge. Fast än jag VET att vi inte är bra för varandra så ger denna tanke mig panik och en desperat tanke om att det kanske kan bli VI igen. Men tyvärr inte när jag är den som saknar och han som vill ur..

    1. ❤️ Åh. Det får ta lite tid – men det KOMMER kännas bättre. Det är en klyscha men den är sann.

  4. Malin skriver:

    får ont i magen av bara tanken, den där svartsjuka missunnsamma känslan som får en att vela kasta knivar och man fräser blod typ. Skönt att den går över. Jag unnar knappt ungens farmor att hänga med dottern. huh kan inte ens tänka mig en ”låtsas mamma”.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..