Vi äger vår historia 2.0

Är det kanske så att jag börjar bli KLAR?

Jag skrev för ett tag sedan om hur jag skulle börja att försöka ”äga min historia” om skilsmässan. Jag har försökt anamma det tankesättet mer och mer. Och det har varit så jäkla befriande.

Sedan dess, när jag hamnat i sammanhang där någon undrat vad som hände egentligen så har jag helt enkelt slutat att skydda ”den officiella historien” så.

Istället säger jag ”det finns ju alltid två sidor, men min är så här”. För det kan ingen ta ifrån mig. Jag känner att jag lättat lite (nej, väldigt mycket) av det.

Jag behöver inte ta allt ansvar. Jag kan istället bara återge min bild – och stå för den.

Det betyder inte att det finns en aktiv konflikt för det. Verkligen inte. Men det betyder nog att konflikten i mig själv håller på att lägga sig.

Jag har försökt se den där processen som att jag höll i det där klassiska myntet, som man hört om så många gånger. På ena sidan fanns sorgen. Jag började där. Jag sörjde. När jag var klar med det, så vände jag på myntet. På andra sidan fanns vreden. Och HUJ, så arg jag blev. Sedan blev jag faktiskt klar med det med.

Nu står jag bara och håller i myntet, känner mig hyfsat neutral – och kan för första gången säga ”ur mitt perspektiv är läget så här”.

  1. Erika skriver:

    Tack för att du än en gång satt ord på det jag och säkert flera med mig gått/går igenom 👌 💕

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..