På SVT om livet ”varannan vecka”

I samband med förra veckans SVT Opinion om att leva med barn varannan vecka så bad de mig skriva om min syn på hur livet förändrats efter skilsmässan. Nu ligger texten ute, så jag kan publicera den även här.

Den största sorg jag upplevt någonsin var när jag insåg att jag blev tvungen att separera från mitt barn på halvtid.

Att jag på sikt skulle resa mig upp från skilsmässan tvivlade jag aldrig på, men hjärtat knöt sig ändå dubbelt den där dagen då vi bestämde oss för att gå åt varsitt håll. Skulle det bara få gå till så? En kråka på ett papper, och sedan skulle halva min sons uppväxt ske bortom min absoluta närhet? Nej, aldrig.

Det är snart två år sedan nu, och jag har övat och övat på att gilla läget. För det där med att ”hålla ihop för barnens skull” tror jag verkligen inte på. Jag har sett människor på nära håll kämpa så länge för relationen att det inte längre finns kraft kvar att göra avslutet värdigt för alla inblandade. Så hur gör man då – istället?

Det finns nog inget så omdebatterat ord under småbarnsåren som ”egentid”. När jag levde i en stor bonusfamilj kunde jag drömma om den där skimrande tiden för mig själv på ett sätt som nästan inte kändes hälsosamt. Med partner, bebis och bonusbarn kunde jag knappast räkna med att ens få sitta på toaletten utan en liten hejarklack närvarande. För att samla kraft försökte jag hitta mikropauser hela tiden. Såklart. Det är ren överlevnadsstrategi jag snackar om här.

Med skilsmässan kom massor av den där efterlängtade egentiden. Då ville jag inte ha den längre. Jag blev vansinnigt skraj för varenda minut det var tyst. Och när mitt barn kunde berätta om ett museibesök som var det coolaste han sett – och jag inte hade varit där, så greps jag av fullständig panik. Tills det plötsligt hände något.

När jag lärt mig tämja den älskade hatade egentiden har den gett mig en helt ny kraft i mitt föräldraskap. Ur sorgen att jag inte får vara där varje dag, så levlade också engagemanget upp de dagar jag faktiskt får det.

Nu har jag några dagar i stöten att göra vad jag vill med (typ). Jag hinner gå på den där aw:n, konserten eller middagen. Jag hinner också göra precis ingenting en stund då och då. Få småbarnsföräldrar förunnat. Och för mig har det faktiskt lett till något bra. Det är som att jag hinner ladda upp ett helt nytt batteri av tålamod medan jag pysslar med mitt. Samtidigt föds massor av förbättringsvilja och drivkraft ur all min längtan efter min son.

Med det menar jag inte att varje minut vi sedan har ihop behöver vara speciell på något vis. Den enda skillnaden ligger egentligen i min egen närvaro. Jag har insett att jag minskat mina mikropauser i både antal och längd. Jag har ju redan fått leka av mig, och under den tiden har min son fått hänga med sin pappa – som också har haft tid att leka av sig på sin kant.

Jag tror helt ärligt att vi båda är bättre föräldrar isär än ihop.

Knuten i hjärtat finns kvar. Varje gång min son vinkar hejdå från sin pappas cykel dras den åt igen. Men den har åtminstone fått bo in sig lite. Den ligger där som en påminnelse om att fortsätta göra mitt allra bästa. För både mig, mitt barn och vår vansinnigt dyrbara tid tillsammans.

Skärmavbild 2017-04-11 kl. 18.32.10

Här kan ni läsa texten hos SVT Opinion också om ni känner för att läsa en gång till. 😉

  1. Sophia skriver:

    Tack Hanna.
    Vad bra du skriver. Jag känner igen allt i det du beskriver. Klumpen, vinkningen, hatet över att vara ensam mot sin vilja, sorgen att missa halva tiden av min 2,5 årings uppväxt. Man kommer aldrig vänja sig, men man kan acceptera det och omfamna situationen och göra det bästa av det.
    Att stanna i en relation för barnens skull har jag själv varit med om och jag lovar att det är inte det bästa.. för någon i familjen.

    Glad att jag hittat din blogg! 🙂

    1. Jag som ska tacka, Sophia! 💜 Vad roligt att du hittat hit! Vad vill du läsa mer om?

  2. Hanna skriver:

    Så underbart att läsa EXAKT det jag själv tänker precis just nu!
    Jag separerade från mina barns (3 & 5 år) pappa för ca ett år sen och hjärtat gick sönder varje gång de skulle sova borta, även fast det bara var nån enstaka natt. Sakta sakta sakta gick det bättre, och nu kan jag uppskatta tiden jag får för mig själv, mest för att jag laddar batterierna till när vi ses igen, då jag kan ge dem 110%. Paradoxalt nog har jag aldrig känt mig så närvarande som förälder som nu!
    Tack för en bra blogg med hög igenkänningsfaktor! Glad påsk 🙂

    1. Åh tack Hanna! Vad roligt att du gillade texten och bloggen. Och framför allt, vad skönt att du verkar ha landat i ditt nya liv. Visst är det en lättnad? Glad påsk! 🐣

  3. Erika skriver:

    Underbar text <3 Det är så skönt att läsa dina ord som stärker och påminner om att gå framåt och se det fina <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..