Tre synvinklar på bonusbarn

Hur olika vi alla kan se på det här med bonusfamiljer.

Skärmavbild 2017-04-24 kl. 21.50.59

Det är flera som vid olika tillfällen tagit upp det här med tvekan vid bonusföräldraskap. Jag har också berört det ett par gånger förut men tycker det är så intressant eftersom jag liksom varit på inte bara två utan tre sidor av det här.

För att svara på Lisas fråga så, vansinnigt nog kanske – jag tvekade inte alls. Kanske är jag en alldeles hopplös romantiker men jag tänkte då, och tänker fortfarande att finns där riktig kärlek så löser sig verkligen ALLT praktiskt. Fem barn och 50 mil isär skrämde mig inte. Det var lite mer praktiskt att ta tag i bara.

Därför har jag kanske haft lite orimliga krav på andra personer, nu när jag är ”hon med barn”. Jag vill verkligen inte att människor jag träffar ska se Frank som ett ”bagage”. Då får det fan vara alltså.

Jag gick ju in i en relation ganska snart efter Franks pappa och han var precis lika orädd som jag hade varit – i början. Det kändes som han hade samma inställning som jag. Att jag hade barn och att de inte pratade samma språk, det var teknikaliteter. De fick väl båda två träna tills de förstod varandra.  Jag älskade att se det där hos någon annan. Det som var största problemet i den relationen var nog snarare det som faktiskt kanske måste få ses som ”bagage”. Att med kiddot kommer ytterligare en förälder, och att många avgörande livsbeslut – som var man ska bo eller hur man ska spendera sin semester måste ta hänsyn även till ett ex.

Och så till tredje sidan av det här – där jag står nu. Singel igen och mitt i dejtapparnas swiparkultur. Jag oroar mig lite för det. När jag gjorde min bonusbarnsresa så fanns inte riktigt den mentaliteten än. Alltså, ”undrar vem som är bakom nästa swipe?”-grejen. Jag tog mig kanske mer tid till att verkligen falla så att det blev värt allt det där. Men jag upplever det inte riktigt lika lätt nu. En person träffade för ett tag sedan backade, just på grund av rädslan för bonusbarn. Och då har jag bara en unge som bor här halvtid.

Hur är det för er som har era barn på heltid och är ensamstående? Hur ser dejtandet ut för er?

  1. Jag känner så igen det där. ”Bakom nästa swipe finns någon annan, kanske lite bättre”. Upplever dejtandet helt annorlunda idag, mot för 8-10 år sen. Känns som att det är mycket svårare att träffa någon som är beredd på att lära känna en, och som är villig att ta sig an barnen också. Jag känner att man ofta faller bort pga barn, men vet inte om det bara är en känsla eller fakta…

    1. Jomen precis! Jag känner exakt samma. Också att snubbar typ på första dejten pratar om faktumet att jag har barn som något de måste ta ställning till NU. Jag menar… det får man väl ta först om man faktiskt blir kära? 😬

  2. Majda skriver:

    Jag har alltid undrat vilken relation en bonusförälder har med sina bonusbarn, en mer ”vänskaplig” eller en riktig föräldrarelation. Får bonusföräldern samma rättigheter vad gäller uppfostringen av barnen eller är dessa begränsade till barnets biologiska föräldrar? Jag skulle aldrig klara av att ha någon annans barn på heltid/deltid men inte ha någon rätt om barnets uppfostran. En till tanke, älskar man bonusbarnen villkorslöst som sina egna eller är det en annan typ av kärlek, finns det ens någon kärlek?

    http://nouw.com/miniochluna

  3. Binki skriver:

    Jag har fyra barn på heltid (pappan har flyttat utomlands) och hittade drömprinsen på Tinder i somras. Han är hos oss 6 dagar i veckan, så min säng i stordotterns rum står tom, jag och prinsen delar bäddsoffan i vardagsrummet. Nu kanske det blir gemensamt husköp till sommaren. Har har inga barn, och uppför sig inte som en ”extra-pappa” till mina, utan är bara en vettig vuxen och så himla söt och trevlig. Så ta det chill – plötsligt häder det!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..