Om ensamstående morsor.
Jag älskar mammapepp! Roliga, träffsäkra skildringar av mammalivet i allmänhet – och kanske singelmammalivet i synnerhet. Jag är ständigt på jakt efter sådant. Därför ramlade jag över en blogg av en australiensisk singelmorsa häromdagen. Endel riktigt bra inlägg om förväntningarna på vad en singelmamma ska klara av, om ekonomi och om relationer. MEN jag kollade även hennes insta och hittade ett citat jag reagerade över. Menar inte detta som ett påhopp mot just henne, utan fenomenet i allmänhet. Såklart finns här också delvis kulturella skillnader i samhällena vi lever i. Men jag stöter på liknande åsikter här med, titt som tätt.
”Any woman can be a mother – but it takes a special one to be a dad too”
Stopp ett tag. Varför skulle vi försöka det? Jag blir helt oförstående. Om barnet inte har sin pappa närvarande i livet – ska mamman då lajva pappa? Vad innebär det isf att vara ”pappa”? Kan vi inte bara isf ge alla ensamstående morsor det jag tror en behöver höra på riktigt? Typ; vad otroligt grym du är som helt själv tar allt ansvar för kidsen! Du. Bara du. Varje dag stoppar du en miljard minikonflikter. Varje dag lämnar du, hämtar du, handlar du, lagar du mat, leker du, läser du saga, nattar du. Du tar hela nätterna, varje natt. Du är uppe och gör frukosten också. Superhjälte.
Jag är så jävla tacksam över att inte stå själv med föräldraskapet. Jag kan inte ens föreställa mig hur livet måste vara (förutom allt det där fina med kidsen såklart) som HELT ensamstående förälder. Men vad jag tror mig veta, är att jag åtminstone hade velat ha credden för allt jag gjorde – själv. Inte inbäddat i något kring att jag skulle täcka upp någon ”papparoll” också.
LOADING..
