Min väg till välmående och andra vägar

Tanke: Du har tidigare skrivit att du hade en period i livet för några år sedan när du inte umgicks alls mycket med någon. Har så svårt att se dig sådan då du verkar vara en mycket social person. Anledningen till att jag skriver är att jag själv är i en sådan situation nu. För ett år sedan blev jag så otroligt sårad av en man. Jag var ordentligt nere i sex månader och började bli mig själv igen under hösten. Nu tror alla att jag har gått vidare, ”du är stark, du fixar detta”. Och det intalade jag mig själv. Nu försöker jag fokusera på min hälsa då jag vill gå ner i vikt och samtidigt min karriär då den är viktig för mig. Jag vill ha JAG-tid under 2013. Samtidigt så låter jag mannen som krossade mitt hjärta att uppta min hjärna. Och jag känner mig stundtals jävligt ensam, samtidigt som jag ofta inte vill umgås med någon. Nu kanske det blev ett förvirrat inlägg, men jag tror budskapet gick fram… – K

Hej K. Jag tror att du gör klokt i att ha Jag-tid under 2013. Men det behöver nödvändigtvis inte betyda att du är ensam, snarare att du gör saker du mår bra av. Inkluderar det personer, so be it. För egen del så hade jag ett starkt behov att lära mig trivas i mitt eget sällskap. Jag kom till en punkt då jag inte umgås med folk för att jag ville umgås med dem. Jag umgicks för att slippa vara själv. Det är helt fel skäl om du frågar mig. Jag minns nån gång 2002 då jag ringde upp Gaby och sa, ingenting. Hon blev lite irriterad (fullt förståeligt) och så frågade hon: Ella, varför ringer du? Du säger ingenting.” – Näe… svarade jag lite disträ och jag minns att jag stod i mitt kök på Bokvägen 5 och stirrade in i en vägg medan en potatis och purjulöksoppa (det var det enda jag åt då i matväg, resten var skit) puttrade på spisen. Jag hade dåligt sinne och hälsa och orkade inte tänka själv, så jag tog tag i saker och ting. Jag var överviktig så jag gick med i Viktväktarna, systemet tänkte åt mig – jag följde det bara – så skönt! Jag började träna och gick mekaniskt till gymmet tre gånger i veckan. På några veckor gick det från att bli mekaniskt till en glädje för min kropp började må bra. Jag isolerade mig från vänner, för jag behövde bli vän med mig själv först. Det tog två år. Två år av ensamhet kanske några skulle kalla det, men jag kallar det två år med mig själv. Det var min väg, det är inte alla andras väg. Du behöver hitta din väg K. Låt intellektet ta kommandot när hjärtats självbevarelsedrift sviktar. Skriv ner vad som får dig att må bra och låt inget som har med den där mannen att göra, få vara med på listan. Vilken kompis gillar du mest? Vilken familjemedlem får dig att må bra. Vilken träningsform tycker du är rolig? Ska du göra saker så ska du inte göra det för att du måste, utan för att det gör dig glad. Skit i dieter, tråkig träning och måste-träffa-vänner. Ät saker som gör dig stark/glad, träna sånt som ger dig glädje och träffa personer du vill. Och allra viktigast – bli bästa vän med dig själv. Gör du snälla saker i vardagen så är du på god väg. Kram på dig!

Vad säger ni andra? Några råd till K? Vilka vägar tog ni till välmåendet? Det finns ju så många.

  1. Vänner är ett fantastiskt stöd, alla kategorier. Men jag tycker personligen att det är bra att prata med någon terapeut av något slag eller en psykolog, den personen jobbar med att lösa ditt problem just där du befinner dig och ser till ditt perspektiv. En klok vän ger säkert fina råd och är ett skitbra stöd men har man blivit ordentligt sårad så är det kanske svårt som vän att inte ”ta parti” och då kanske bli för mycket personlig i sina resonemang. Då är det skönt (tycker iaf jag) att prata med någon som kan sin sak och enbart fokuserar på det närliggande problemet utan att blanda in sina egna åsikter alltför mycket och inte heller tar någons parti. Helt enkelt någon som hjälper än ur en situation och förklarar varför vi tänker som vi gör. Det blir som en ”lektion”. Väldigt nyttigt.

    Ska tilläggas att man såklart ska anförtro sina vänner och familj men det kan vara skönt med någon som ser objektivt på ett problem.

    Lycka till! <3

  2. En sak som hjälpte mig var att flytta, avståndet är nog oviktigt. Jag valde att flytta till Götet och spenderade nästan ett år helt själv (förutom jobbet på dagarna).
    Sen skapade jag en vänkrets där och blev bättre och bättre :).

    Testa att byta stadsdel eller stad, det behöver inte vara för alltid.
    Du kan säkert hyra ut i andrahand om du vill behålla lägenheten.

    Lycka till!

  3. Maja skriver:

    Helt rätt! Man ska lyssna på sig själv och göra det man mår bra av. För mig hjälpte träning på samma sätt som för dig, man MÅR bättre av att röra på sig och sen kommer allt det andra (som vikt etc) på köpet. Träna för att må bra inifrån i första hand! Lycka till K och alla ni andra.

  4. Precis som du skriver Elaine så funkade det du gjorde för dig, och därför är det viktigt att man har tålamod med sig själv och försöka hitta rätt sätt som passar bäst för en själv, oavsett om det är affirmationer, samtalsterapi, självhjälpsböcker! Det man dock ska komma ihåg och ge akt på är just när man kommer på sig själv med att låta bli att göra något alls av rädsla för hur läskigt det är att förändras! Det är superläskigt, men väl värt det!

  5. K skriver:

    Tack för att du tog med detta Elaine-ett viktigt ämne och tack för kommentarer! Ibland blir jag rädd för mig själv-när ska detta gå över??!! Men ljuspunkterna blir fler och jag minns knappt hans ansikte framför mig när jag blundar. Men det är ju som kloka Elaine har skrivit innan; ”om någon man älskar dör, då är det inte samma sak som att bli lämnad-för då väljer ju den personen att LEVA vidare utan mig. Och den känslan och insikten suger. Jag vill bli kär igen och jag är 27 år-I will find love. But first I am gonna find myself.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..