Svartsjukeakuten

Är ni svartsjuka i era relationer? Jag är inte det och det är nog mest för att jag verkligen inte har skäl att vara det.

  1. Precis så. Och jag tycker att det är onödigt att ge någon anledning att bli svartsjuk ogrundat eller inte.

  2. Men är inte svartsjuka lite som en fobi? Man vet att man inte behöver vara svartsjuk. All logik talar emot det. Ändå finns den där känslan där. Man försöker tala sig själv till rätta, ändå vill magen inte riktigt lyssna. Jag tror att om man har en benägenhet för svartsjuka, så behöver man träna bort den. Påminna sig själv om att man är älskad och att ens kärlek inte har någon anledning att flörta eller vara med andra. Tror också att det hänger starkt ihop med självkänsla. Om man inte känner att man duger, precis så som man är, varför ska då någon annan tycka det? Varför kan inte ens partner då hitta någon annan? Som är sådär snygg och roligt, som man själv inte är.
    Tror inte att det är så där enkelt alla gånger. Jag har inget skäl att vara svartsjuk, så är jag inte det.
    Tyvärr.
    Kram!

  3. Jag var extremt svartsjuk förr, tills jag för några år sen träffade en kille som plockade ner mig på jorden. Delvis upplyste han mig om att hade han velat vara med någon annan så hade vi inte varit tillsammans. Dessutom märkte han att jag blev svartsjuk när han hängde med en av sina tjejkompisar, då sa han vänligt men bestämt att om han tvingades välja mellan oss, så ville han att jag skulle veta att de varit vänner sen de var ett par år.

    Det kanske låter hårt men han visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få mig att jobba bort min svartsjuka. Han var en fantastisk kille o vi hade ett par superkul år tillsammans. Numer är jag inte alls svartsjuk, lite tackvare honom men också för att jag är mer trygg i mig själv.

  4. INTE ALLS. Däremot är min sambo extremt svartsjuk och har ett stort kontrollbehov som äter sönder vårt förhållande.. Han jobbar på att bli bättre men jag har mer eller mindre gett upp.

  5. Jag kan bli smyg-svartsjuk när jag blir utestängd ur min killes sammanhang. Typ när han kommer hem från jobbet och inte vill prata om det. Då kan jag känna mig rädd för att han glider bort. Men det är bara en känsla, som hitintills varken påverkat mig eller vår relation. Min kille är inte alls svartsjuk och jag tror att det påverkar mig väldigt mycket. Det är inte ett ”normalt” beteende i vår relation och jag tycker att det är väldigt skönt. Jag glömmer aldrig killen jag var tillsammans som förbjöd mig att ha på mig en kjol för att han tyckte den var för kort. Skammen blev inte direkt mindre av att jag sekunden innan var jättestolt eftersom jag sytt den själv. Och ja, relationen avslutades efter att hans notoriska otrohet uppdagades. En fundering: har man lättare att bli svartsjuk om man själv vet att man är benägen att vara otrogen och liksom inte förväntar sig ett schyst beteende tillbaka?

    1. Det tor jag du har helt rätt i. Är rätt svartsjuk på tjejen som killen jag gillar gillar. Hade jag varit mer säker i mig själv, hade jag vetat att det finns någon annan där ute för mig och inte avundats.

  6. Jag kan vara lite svartsjuk i min relation till min pojkvän. Då jag anser att han är så otroligt underbar, och kan vara så otroligt söt, charmig och trevlig och det är många som tycker det med. Så ibland blir jag svartsjuk och det handlar helt om mig, min osäker!. Min osäkerhet på mig själv som person och hur jag ser på mig själv. Har egentligen inget med min pojkvän att göra, men önskade ibland att han kunde berätta mer för mig att han gillar mig( har blivit bättre nu). Sedan älskar jag att han är som han är, där han är söt och charmig, trevlig, det är väldigt bra egenskaper som jag vill inte ändra på. Utan det handlar mer om att jag ska jobba med mig själv och min osäkerhet och min självkänsla. Vill inte min svartsjuka ska påverka vår relation

  7. men hur kan man ibland inte vara svartsjuk (eller rädd) när typ 50% är otrogna nu för tiden? seriöst så har jag 8 par runt om mig nu där männen varit otrogna! då tänker jag mest, varför skulle inte det kunna hända mig? jo, klart det kan. precis som att en bilolycka ”aldrig händer mig” så gör det ju likväl det ändå för folk…

    1. Ja, fast tänk om du och din partner lever ett helt liv tillsammans och på din dödsbädd så vet du först då om hen var otrogen eller inte. Hade det inte varit surt om du ett helt liv oroat dig för något som inte hände om hen hade varit dig trogen? Så mycket slösad energi som du kunde ha ägnat åt att vara lycklig och en skoj partner att vara tillsammans med?

      Du kan inte göra så mycket åt saken i vilket fall- Antingen kommer hen att vara trogen eller inte, inget du kan stoppa. Du kan bara lite på hen och hoppas på det bästa utan att för den skull blunda för några tecken som indikerar på att hen är otrogen.

      Med allt detta sagt så tror jag att om man är helt 100% utan svartsjuka så är man kanske inte så bryd över om an förlorar sin relation eller inte såvida man lever under förväntningen att det ska vara i tvåsamhetens former. Lite lite svartsjuka är nog hälsosamt.

  8. Instämmer med tidigare kommentarer. Förenklat att säga att bara för man inte har till synes anledning att vara svartsjuk så finns den inte.

    Svartsjuka är oftast tecken på dålig självkänsla. Som i mitt fall där jag hela tiden tänker att snart så upptäcker mannen i mitt liv att jag är en bluff och han gör sig av med mig för en bättre kvinna.

    Två saker.
    Vet kvinnor som blivit bedragna men som inte gett upp sin kille. Sagt att ”det du gjort är inte för att du inte älskar mig utan för att din låga självkänsla och du har ett enormt bekräftelsebehov” De har inte gett upp då de känt att han vill verkligen vara med henne. Coolt tycker jag.
    Och för det andra, mamma brukar säga att man ska göra sig till den oemotståndliga. Ska partnern på fest, gratulera och önska han en trevlig kväll. För då är det dig han vill komma hem till. Vem vill åka hem till en surkatta?

    Jag är oftast surkattan. Måste ta mig i kragen alltså.

  9. Jag kan bli jättesvartsjuk på mina kompisar när de umgås med andra vänner som de klickar väldigt bra med. Jag tänker att de ska lämna mig eller att vi egentligen inte har en sån djup relation som jag tror. Det beror nog på att mina vänner utgör en familj då det har varit så mkt kaos i min egna även om det är mkt bättre nu när jag har flyttat. Förutom min sambo är det mina vänner som känner mig bäst och stöttat mig genom en massa grejer i livet.
    Jag tror även att svartsjukan har påverkats av att jag har flyttat till annan stad och fått bygga upp en helt ny bekantskapskrets. Idag känner jag mig mer lugn då jag har en skara vänner här som betyder jättemkt men i början var jag svartsjuk på dem och rädd för att de skulle gå ifrån mig och jag skulle bli lämnad ensam i den nya staden.

    1. Jag håller helt med dig Anna! Jag känner precis som dig. Jag kan ibland bli så himla rädd över att bli lämnad av mina vänner och kan känna svartsjuka när de hittar på saker med andra. Ibland får jag ge mig själv en käftsmäll för vad är det att vara orolig över egentligen? Det är mest osäkerheten på mig själv, att jag inte tror att jag är rolig nog att hänga med typ. Och det har nog också med att göra att man inte har en riktigt hel familj, som för dig. Mina vänner har ju liksom blivit min familj, jag litar 100% mer på att dom finns där för mig än min egna familj.

    2. Jag känner också igen mig i det där. Kan blir mycket mer svartsjuk på vänner än partner.

    3. Jag håller med.
      Kan också bli väldigt svartsjuk på vänner.
      Speciellt en person som jag sett som en nära vän som helt försvann när hon fick en pojkvän. Har nu väldigt svårt att umgås med henne utan att känna svartsjuka.

      För mig handlar det mycket om att jag känner mig sviken och hade förväntat mig mer av min kompis.

  10. Jag har varit i förhållanden där mannen varit väldigt svartsjuk, extremt jobbigt. Sen har jag varit det själv också, men då handlade det om min egen osäkerhet. Jag förstår varför nu, efter att jag läst boken ”Den mörka hemligheten”, ”jag” är med i den nämligen 😉

  11. Jag har alltid sett mig själv som en oerhört icke-svartsjuk människa. Jag har inte haft några problem att prata med mina tidigare killar om deras ex och så vidare – jag har stundtals tyckt det var kul att veta mer om deras förflutna. Det här var tills jag träffade min Mr Right… HERREGUH vad hände då?? Jag k l a r a r i n t e ens av tanken på att han har haft andra tjejer än mig! Det här är en väldigt ny känsla för mig och jag blev förvånad själv. Jag och min sambo har pratat om det här och det visar sig att han känner likadant! Trots ovan och ibland jobbig känsla så för mig är det ändå lite positivt – ingen av oss kontrollerar den andre på något vis (mail och sånt är såklart privat!) ocg det utgör inte ett problem i vårt förhållande utan för mig har det blivit (ytterligare) en bekräftelse på att det verkligen är rätt mellan oss. Det som skulle oroa mig är om jag (eller han) inte längre reagerar på det här sättet, då kanske vi inte längre bryr oss om varandra lika mycket?

    1. Väldigt intressant tanke! 🙂 Har reflekterat över samma sak – är svartsjuka ett tecken, och krav, på att man älskar varandra tillräckligt mycket? Kanske lite lagom svartsjuka kan belysa den andres känslor för en och smickrande? Eller är svartsjuka något som bara är energislukande, begränsande och endast tärande i en relation?

  12. Jag har alltid tänkt att jag haft svartsjukeproblem för att jag var osäker på mig själv, för gud vad man blir itutad det. Nu inser jag att det absolut hade med killen att göra – de var opålitliga och min intuition talade om det för mig. Det är så många män som är opålitliga att det kan hända att man drar dem över en kam, vilket kanske drabbar de relationer man har med pålitliga män. Men jag tror det här med att det skulle vara för att man är osäker på sig själv är mer ovanligt än vanligt. Först och främst tror jag man reagerar på situationer man befinner sig i.

  13. Inte ett dugg. Det finns ingen jag litar på mer än min sambo. Skulle han ge mig anledning att bli svartsjuk skulle jag bli mer förvånad än arg. Han är inte ett dugg svartsjuk heller, och jag njuter av det ”förtroendet” på något sätt, och gör mitt bästa för att förvalta det.

  14. Inte alls svartsjuk faktiskt. Nästan så att min sambo önskar att jag kunde vara lite mer svartsjuk ibland. Däremot är vi väldigt öppna. Pratar om allt och kan varandras koder till telefonerna, men däremot skulle jag aldrig kunna tänka mig att gå in och snoka! Privat är privat även om man är väldigt öppna. Jag har också talat om för honom att om jag skulle komma på honom med att vara otrogen så skär jag pungkulorna av honom!

  15. Jag var det när jag var yngre, sen växte jag upp och insåg att mannen jag var med faktiskt älskar mig, när man har barn och går igenom en hel del situationer som faktiskt kan kännas som jobbiga nog att kunna gå isär för men ändå stannar kvar, så inser man att man inte längre har något att vara svartsjuk för. Hade han velat så hade han lämnat mig eller vart med någon annan. Det är tufft för vissa män under småbarnstiden men min valde att stanna, min valde att älska mig, min valda att vara med mig, min har alltid sett på mig på ett sätt med en blick som säger ALLT. Jag är hans! Så nej, är inte svartsjuk längre. Blir stolt när någon annan tycker min man är snygg, en hunk och sånt.

  16. Jag kan bli lite små svartsjuk mest för att det är kul;) Det roar upp en lite trist vardag ibland, det är faktiskt lite smickrande i liten mängd. Det är trevligt att bland annat på det viset ”bekräfta” partnern. Det har iaf funkat hittills, många år på nackenhar vi, haha! Men det är förmodligen olika för alla. Sen som andra skrivit, absolut, det har förmodligen med osäkerhet att göra. Men alltså vem är helt hundraprocentigt säker på sig sig själv? Långt ifrån alla tror jag. Det behöver inte automatiskt betyda att man är en person som känner något ”fult” som beror på att denne är otrygg i sig själv. Vi är ju alla bara människor, alltså är det normalt att känna alla typer av känslor:)

  17. Vad spännande, jag har varit riktigt svartsjuk precis ikväll. Grabben min pratade med en tjejkompis i telefon när jag kom hem, och eftersom jag inte vill visa min ”svaghet” och erkänna att jag är svartsjuk så vet jag fortfarande inte vem han pratade med, för jag har inte sagt nåt. Och tankespöken är ju ofta värre än verkligheten. Så himla icke-konstruktivt! Ibland blir jag så less på mig själv…

    1. Prata med honom! Man måste prata med varandra om man vill att förhållandet ska hålla länge, även om jobbiga saker. <3

      1. Det är så himla läskigt bara, för innerst inne litar jag inte på honom. Vet inte om det beror på honom eller mig, men nåt tok är det ju. Och det enda vettiga är ju att prata om det. Får ta modet till mig och göra det bara. Tack <3

  18. Jag försöker att inte vara svartsjuk men ibland smyger det sig på. Jag är inte orolig för att min kille ska vara otrogen men mer för att han ska i hemlighet tycka att andra tjejer är roligare och snyggare än mig typ.

  19. Jag var tillsammans med en tjej för ett par år sedan som var extremt svartsjuk. Det åt sönder vårt förhållande, till slut orkade jag inte längre och lämnade henne.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..