Förjävligt sorglig dag

IMG_4438.JPG

Varför ska lycka och sorg ligga så nära varandra? Varför ska den som är skälet till ens smilgropar kunna vara skälet till ens hjärtskärande gråt. Varför ska andras lyckliga graviditeter sammanfalla med en annans förtvivlade sorg över att aldrig lyckas bli gravid.

Dessa två åren då jag har velat bli gravid så har jag inte varit ensam i min sorg. Så många jag känner som kämpat och kämpar fortfarande . Bara i min krets är det två som fått fyra missfall var på ett år och äntligen är gravida, men också väldigt ängsliga. En blev änglamamma och tvingades föda sitt barn sent i graviditeten bara för att gå hem tomhänt. Den sorgen är så svår att greppa, men att bara vara i närheten av den och få en droppe av den är helt jävla olidlig. Och några andra kämpar med IVF utan resultat.

Själv så är jag gravid. Det har inte varit nån dans på rosor att komma hit och visst är jag glad. Men jag förstår mina vänner på ett sätt som bara en kämpande kan förstå. När min vän ringde mig och grät häromdagen så visste jag hur hopplöst hon tycker att allt känns. Varför kan hon inte bara få bli gravid och mamma?

Och att vara änglamamma. Fött ett barn och gå därifrån utan hen du burit på och längtat efter en lång tid. Inte höra skriket utan tystnaden efter förlossningen.

Just nu saknas ord. Så jag ber väldigt mycket för mina vänner. Jag finns där och lyssnar, men orden varken hjälper eller gör skillnad. Så de får mina öron, kramar och böner. Det är alltid nåt.

  1. Mamma skriver:

    Jag förstår sorgen, smärtan och känslan av otillräcklighet när livet inte blir som man tänkt sig, när man inte får sin familj utan istället blir slagen i ansiktet om och om igen. Jag förstår sorgen, men kan inte helt sätta mig in i hur oändligt stor den är, såklart, för jag är inte där själv. Och jag förstår att det jag vill säga nu kanske blir som ett nytt slag i ansiktet på vissa, men jag vill ändå säga det.

    Det är häftigt att vara gravid, det är det, jobbigt, härligt, svårt och underbart på samma gång. Men gravid är man i nio månader, sitt barn har man hela livet, jag formar det och det formar mig. Man växer ihop, man blir lika varandra, pratar likadant, rör sig liknande. Mina värderingar smittar av sig på mitt barn.
    Och det är oavsett om jag burit barnet i magen eller inte. Vad jag menar är, att det finns barn i världen som inte har föräldrar, som inte vill något hellre än att bli älskade, kramade, pussade, få höra att de duger, är underbara, kloka och duktiga. De vill inget hellre än att få en bok läst, få krypa ner i en säng med en puss i pannan av sin mamma eller pappa, oavsett om de låg i sin mammas mage eller inte.
    Adoption är en långdragen, dyr och jobbig process, men när den är över har man ett barn. En helt fantastiskt barn som kommer att bli en del av en själv.

    Jag har både biologiska och adopterade syskon och i mitt hjärta finns det ingen skillnad på dem, bara för att jag och mitt ena syskon råkar dela gener. Min adopterade bror är otroligt lik min farfar i sinneslaget och till viss del utseendet, han pratar precis som min mamma och har har samma, fina värderingar som man som min pappa.

    All styrka till er där ute som vill ge av er kärlek till ett barn, jag hoppas att ni får göra det. Och i framtiden hoppas jag också att alla barn har föräldrar och att alla som vill bli föräldrar får (minst) ett barn!

  2. Ja, vi ska genomgå en Ivf nu och vi har försökt till och från i 8 år. Alltså det är tungt. Jag hoppas vi får en liten. Hoppas är ordet.

  3. Linnéa skriver:

    Även här en änglamamma. 6 veckor sedan vi fick reda på att lillebror inte levde längre i v.27. Det värsta jag gått igenom.
    Vi väntar nu på vad provsvaren ska säga, känns som det är först då vi kan gå vidare på ett lättare sätt än nu.
    Vi har även världens finaste tvååring sedan innan som min kärlek har växt sig större (ännu större) till efter detta. Han har vart vårt absolut största stöd.
    Tack Elaine för att du tog upp detta, skönt att även få läsa andras kommentarer som förklarar att man inte är ensam..

  4. Hanna E skriver:

    Det är tufft att längta efter barn och fundera på om det är mensvärk eller bebisvärk varje gång det är dags för mens.
    För oss tog det två år att bli gravida efter ett MA och jag var dessutom lite extra stressad eftersom jag tyckte att 40 års åldern närmade sig med stormsteg (jag hann fylla 38 år innan mitt första barn föddes).
    Jag lider med alla som tvingas gå igenom det vi gick igenom. Det sliter på relationen och min man var tveksam till att försöka få ett andra barn. Men vi hittade ett sätt att förhålla oss till det utan att bli fullständigt fixerade (det var väl mest jag som var det första omgången) och välsignades med ytterligare ett underverk.

    Men alla ni som försöker bli gravida, jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att ni lyckas och det snart.
    Ni som fått missfall eller är änglamammor och änglapappor, jag sörjer med er. Jag är själv änglafaster och kan till viss del förstå vad ni går igenom även om allas förluster och sorg ser olika ut.

  5. Tack snälla fina Elaine som vågar nämna något så viktigt. Det är precis så tomt som du beskriver när något så efterlängtat inte överlever.
    Jag är en stolt änglamamma till min lilla dotter och den sorgen och saknaden som jag upplever varje dag är något jag inte önskar min värsta fiende.

    Jag håller verkligen tummarna för att allt går väl för dig med din graviditet. Grattis till bebisen i magen.<3

Lämna ett svar till Linnéa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..