”Älskar att vara älskad, men jag älskar dig inte.”

Kärlek är en stor sak och det är lätt att bli förblindad av den, gå vilse i den och bli irrationell för så är ju känslornas natur. Det är svårt att greppa något som bara har uppstått – en känsla. Sen kan man välja att gå på den eller inte. 

Kärlek är en stor sak och det är lätt att bli förblindad av den, gå vilse i den och bli irrationell för så är ju känslornas natur. Det är svårt att greppa något som bara har uppstått – en känsla. Sen kan man välja att gå på den eller inte. 

En gång i tiden var jag en kärleksvampyr – drack mig mätt på känslan av att vara älskad utan att älska föremålet för kärlekskällan tillbaka. Låter det konstigt? Jag tror dock att det finns många som hänger med personer som älskar dem utan att någonsin reflektera på om känslan är ömsesidig. Jag skrev om det här i en av mina dagböcker för längesen:

 

Det finns en alldeles särskild planet där kärleksvampyrerna bor. Det finns ingen kärlek på den planeten. Av olika skäl har dessa vampyrer varit oälskade och därför inte riktigt lärt sig vad kärlek är, hur man ger det eller ens tar emot det. Misshandlade av livets missöden sattes de tillslut på denna sunda planet där det plötsligt fanns kärlek att hitta. Vampyrerna? Utsvultna på kärlek och redo att göra det mesta för att få det. Alla behöver kärlek, även dessa vampyrer.

Hur hittar de sina byten? Det är rätt enkelt. De  söker dem som växt upp i sunda och kärleksfulla relationer. De som av naturliga skäl både kan ta emot och ge kärlek. Vi kallar dom för De Sunda. 

En blick från De Sunda, och kärleksvampyren stirrar förtrollat med sina ledsna men samtidigt lyckligt tårfyllda ögon. – Det här är något alldeles nytt, säger Kärleksvampyren för sig själv. Och en helig röst säger ”Det är kärlek du är älskad”. Wow! Kärleksvampyren kravlar sig längs asfalten lite skyggt med ändå fokuserat mot den sunde som tar emot hen med öppna armar. Vampyren klättrar upp på ryggen och omfamnar den sunde bakifrån som kramar tillbaka. Vampyrens ögon fylls av hjärtan och nu tar hon ett stadigt bett i den sundes nacke och dricker stora klunkar av kärlek.

Den Sunde: Jag älskar dig.

Vampyren svarar reflexmässigt tillbaka ”och jag dig” mellan klunkarna som hen ivrigt häver i sig. Tiden går och Den Sunde börjar bli blek. Men vampyren sitter troget kvar på ryggen, tillbaka till den kärlekslösa planeten kan hen inte gå.

Den Sunde lite hest: Jag älskar dig.

Vampyren svarar lika reflexmässigt tillbaka att hen älskar tillbaka. Men orden känns inte lika naturliga. Vampyren har fått färg, vikt och kan nu stå själv och sippa kärlek lite då och då. Blickar bort mot andra destinationer nyfiket men klappar Den Sunde tappert på nacken, mest för att få lite mer kärlek. Den Sunde söker sig efter rörelsen likt en hund som inte blivit klappat på år och dar. Tiden går.

Den Sunde hest och hoppfullt: Jag älskar dig…

Kärleksvampyren tittar snopet på hen och svarar: Jag är mätt. Tack för den här tiden.”

Och så går hen stadiga steg från den nu bleka utmärglade sunde. Nästan lite förvirrat. Vampyren stannar upp och frågar sig själv:

– Jag kunde ju inte leva utan hen? Hur kan jag bara röra mig ifrån hen?

En helig röst svarar: Du älskade inte hen, du älskade kärleken du fick. Ta vara på den och gå i frid.”

Och kärleksvampyren gick i frid tills hen blev hungrig igen. 

  1. Wow vilken malande och traffsaker text! Jag hoppas innerligt att din nasta bok blir en karleksroman!!! KRAM!

  2. Vilken fantastisk målande beskrivning du ger av något som jag tror många känner igen sig i på ett eller annat sätt! Jag blir nyfiken på vad du tror om ålder och detta beteende? Personligen tror jag många är kärleksvampyrer som unga i sina första förhållanden, också till viss del då man lär sig hur man ”är” i ett förhållande. Sen finns det säkert flera äldre också

  3. Fantastiskt målande berättat! En fin men sorglig text. Längtar efter att få läsa en roman av dig en vacker dag.

  4. Så bra skrivet! Och så sant. Känner mig delvis lite träffad, inte hur jag är nu. Men hur jag varit. Kärleksbekräftande.

  5. Oj vad den var bra! Har du skrivit den själv? Jag inser att jag absolut varit en kärleksvampyr. Är inte stolt över det, men så är det. Kommer spara denna berättelse.

  6. Kärleksvampyrer kan även tituleras ”personer som ej är förälskade i sin partner.”. Jag har varit ”tillsammans” med killar jag var attraherad av men inte mer än så och jag kunde aldrig svara tillbaka på deras bönande, längtande ”jag älskar dig”. En kille sade efter nån månad ”varför säger du aldrig hej älskling när jag ringer?”

    Man förälskar sig inte i alla som visar en intresse, men ibland är det svårt att säga nej och istället tänka kanske under de veckor eller månader man får tillsammans, kanske växer kärleken fram? Kanske inte. Och om det inte gör det så lämnar man. Kärleksvampyrer är att försköna det tycker jag när det egentligen bara handlar om icke ömsesidigt intresse. 🙂

    1. Enklare (och definitivt mer schysst mot den andra parten) är att INTE bli ihop med någon man inte är kär i? Finns inga ursäkter att leka med andras känslor och låta dem tro att man känner något för dem.

  7. Den här texten kom precis när jag känner att jag kanske är den där vampyren. Men även den sunda? Jag hoppas du kan hjälpa mig, ge mitt ett tips, ett råd eller en tankeställare.

    Jag har varit tsm med en kille sen jag var 22. Är nu 25. Han ett år äldre. Vi har haft det RIKTIGT tufft. Förhållandet inleddes med allvarlig sjukdom, depression och otrohetsskandaler. Vi har varit störtförälskade från start. Jag älskar honom, oerhört mycket. Jag har inte mått bra, och mådde inte bra när vi började ses. Nu mår jag betydligt bättre, men han har tagit stryk under åren, och mår nu ganska dåligt. För honom har det varit tufft att jag mått dåligt, och han har lagt ner oerhört mycket energi på mig och vår relation. Detta har jag också gjort, gått i terapi osv, under nästan hela förhållandet.

    Jag börjar känna att jag får panik. Jag måste ha en förändring. Både i livet generellt, men eventuellt även med honom. Jag vill verkligen inte byta ut honom mot någon annan, utan det som lockar är att vara helt själv. Pröva min vingar typ. Jag är orolig för att jag kanske inte är redo att inleda ”det sista förhållandet” i livet, eller att vi inte är en tillräckligt bra match för att det ska fungera. Samtidigt gör det ont i mig när jag tänker på att leva livet utan honom. Inte på grund av rädsla för det otrygga, utan för att han är min absolut bästa vän, vi vet allt om varandra och vi älskar varandra. Han skulle bli en underbar make och en fantastisk pappa till ”våra” barn. Jag är rädd att om jag lämnar begå jag det största misstaget i livet, jag har aldrig känt så här och är rädd att jag aldrig kommer få uppleva det igen. Jag är så kär och älskar honom så starkt. Däremot är jag också rädd för att om jag inte lämnar kommer jag ångra mig, eller så tar det ändå stopp om 2-3 år när vi kämpat på.

    Tidigare har jag varit vampyren. Nog även i det här förhållandet, i alla fall delvis. Nu är jag lite vampyr fortfarande, men jag mår bra. Även den sunda delen av mig älskar honom, och tänker att det vore fruktansvärt att förlora honom. Vad fan gör man?

    Det här blev väldigt långt, och du är ingen terapeut. Däremot är både du och många av dina läsare så kloka! Tack på förhand!

    1. Det du beskriver låter exakt som mitt förhållande för 2 år sedan. Minus otrohetsskandaler och sjukdomarna. Men jag förstår precis vad du menar. Känns ibland som man är kvar i förhållandet just för att man känner sig trygg i förhållandet, vi älskar ju varandra, har det bra, kan se honom som pappa till mina barn osv. Varför riskera det? För tänk om jag aldrig skulle hitta någon annan jag känner så med?

      Det enda jag kan säga är, prova dina vingar. Det gjorde jag och det är mitt bästa beslut någonsin. Det rent ut sagt suger i början, man vill bara gå tillbaka till sin trygga zon, men när man väl kommit över det så är det så himla värt det. Har man den tanken planerad i hjärnan, då är det någonting som inte riktigt stämmer i förhållandet och man kommer alltid gå runt ”undrande”.

      Se dig inte som boven, du har känslor och känslor kan man inte kontrollera.

      Hoppas allt löser sig! Kram

    2. Jag känner EXAKT sådär, som du beskriver det. Även om omständigheterna ser annorlunda ut.

      Jag och min pojkvän träffades när vi var 15. Till synes hade vi det fantastiskt. Jag älskade honom så mycket att det gjorde ont i hela kroppen.

      Efter 1,5 år kom det dock fram att han, när han sovit över hos mig, smugit upp och tagit pengar ur min pappas plånbok, under tiden alla vi andra sov.Han kom, undet tiden upp i snuskiga summor och det var många lögner från hans sida under den efterföljande tiden.

      Allt blev väldigt jobbigt & vi gjorde slut. Jag försökte allt men kom aldrig över honom. Efter ett tag började vi träffas lite smått, hade ursäkter till varndra som ”kan vi ses? Hittade en av dina gama tröjor här, tänkte ge tillbaka den.” Vi sågs ibland, ibland kysstes vi osv. Vi slutade aldrig älska varandra riktigt, helt enkelt. Efter 6-7 månader och tillbakabetalade pengar var vi så gott som tillsammans igen och vi bearbetade allt så nu är det i princip förlåtet och glömt.

      Jag älskar honom fortfarande, hur mycket som helst, men samtidigt känner jag mig på något vis låst med honom. För att säga att vi har det perfekt vore en lögn. Ingen av oss påstå att vårt förhållande ens nu är felfritt. Det är många gräl, han litar inte på mig (?) och jag känner mig instängd.

      Jag känner, precis som dig, att jag kanske inte är redo att inleda ”det sista förhållandet” i livet och jag är orolig att hela baletten kring att han tog pengar förstörde mer än vad jag vill inse. Att jag är förblindad av kärleken jag känner för honom. Jag vet att jag skulle klara mig fint utan honom, men å andra sidan är han världens finaste kille och jag älskar honom så mycket så mycket. Det kryper i min kropp efter att upptäcka värden på mitt egna vis, men samtidigt älskar jag att ha honom vid min sida.

      Om nu ens det klokaste skulle vara att göra slut, hur förklarar man ens något sånt här då? Förklarar till honom, alltså ”Jag älskar dig men det här går inte”?

      Jag vet inte, blir galen på detta. Eller är det kanske bara en fas? Jag är ung, och detta är därför en naturlig känsla som går över snart så att jag och min pojkvän kan leva lyckliga i alla våra dagar?

      Kanske att denna text blev jätterörig, men om någon tapper själ förstod sig på den och har orken att bidra med en tanke kring detta skulle jag verkligen uppskatta det.

      Tack på förhand.
      Kram, M

    3. Hej! Jag är utbildad coach/terapeut inom KBT. Det viktiga här som du kan tänka på är att sätta dig själv först.
      Fråga dig själv vad för typ av relation du faktiskt vill ha och vad tycker du själv att du är värd? Börja sedan stå upp för det som är sant för dig så att du lever i enlighet med dina egna värderingar, annars skapar det stress och ångest.
      Problemet för många är att de inte inser att man behöver hitta en balans och trygghet i sig själv först innan man kan ta in någon annan om det ska bli en gynsam relation. Därför kan det vara helt rätt som du säger att prova dina egna vingar och bara fokusera på dig själv ett tag. Du kan aldrig förändra din partner men du kan förändra dig själv. Antingen gör du det här arbetet med honom om du tycker att det är värt det eller så gör du det själv och litar på att om det är meningen så kommer ni att hitta tillbaka till varandra i framtiden.
      Lyssna på din magkänsla och följ den så kommer du hitta svaret hos dig själv. Lycka till!

      Jag har en facebook sida där du hittar min mail om du har fler frågor.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..