Resande fot

Jag har kommit på att mina resdagar inte ska vara dagar då jag längtar ihjäl mig efter barnen. Jag ska ta tillvara på tiden och ha lite me-time. Lite som att sitta på toaletten, fast mycket längre och utan skiten. Hur lyxigt är inte det?

Att tappa bort sig själv och sin partner under småbarnsåren är jättevanligt. Tydligen så är bara 12% av alla äktenskap genuint lyckliga tillsammans med den andra. Jag tror inte att det är ett lotteri, jag tror att det är ett jobb att få vara så lycklig. Vi ser till att dejta varandra och dessutom hitta på saker på egen hand.

Hur har ni småbarnspäron det? Håller ni ihop? Tillhör ni de 12%? Och ni som har ridit ut småbarnsåren, hur var det att landa? Är ni lyckliga? Eller ni som har utflugna barn? Var det så att ni stod där tillsammans med partnern när barnen dragit, tittade på hen och tänkte ”Men vem fan är du?”. Haha.

  1. Jag skriver:

    Vi har varit tillsammans åtta härliga år och har två barn. Vi har haft våra sämre dagar, men tar man sig igenom dem, och förlåter varann så stärks relationen. Man ska inte bry sig om små pikar/ och lite stök. Är man irriterad så är det bättre att gå undan ett tag och andas djupt än att dra en irriterad lång klagovisa med diverse elakheter. Man gör ofta val i livet, jag väljer min man om och om igen.

  2. Louise skriver:

    Ja, vill påstå det. Vi har varit ihop i 23 år (gifta i snart 4) två barn 13 och 10. Vi har krisat, ett antal gånger. Men på ngt sätt så har kärleken alltid segrat. Mycket humor. Tid för oss själva, tid tillsammans, möjlighet att utvecklas och snackat när vi känner att saker inte stämmer.

  3. Annica skriver:

    Elva år tillsammans och två barn, fyra och 1.5år. Jag skulle vilja påstå att vi är ännu lyckligare nu än innan vi fick barn! Vi har vuxit och mognat som människor och vet dessutom att vi jobbar bra tillsammans, även när vi är som tröttast och mest slitna. Vi skrattar åt puckade saker i vardagen. Vi har väl insett att det är jävligt meningslöst att bråka över småsaker (även fast vi givetvis fortfarande blir irriterade över småsaker!) och att vi är väldigt lyckligt lottade i livet. Vi ser till att uppskatta det för verkligheten är ju att man aldrig vet när det vänder.

    Klart man alltid känner att man skulle vilja ha liiite mer tid för varandra och liiite mer tid för sig själv, men vadfaan..vii hade faktiskt turen att få två barn! Jag är helt klart för att man ska få tid för varandra och själva även om man har barn, men det är ju bara att inse att skaffar man barn så kommer det ju in en tårtbit till i livspusslet. Då måste de andra delarna få lite mindre tid, det är ju helt naturligt 🙂

    Hoppas vi aldrig står där och undrar vem fan den andra är!

  4. Pia skriver:

    23 år som gifta, inga gemensamma barn men har ljuvlig styvson

    1. Pia skriver:

      Texten bara försvann.

  5. Ellan skriver:

    Min sambo tröttnade på föräldraskapet och ville att vi skulle flytta ut, så han fick göra vad han ville med sitt liv. Jag var gravid i 7e månaden med en ettåring. Tuffaste tiden i livet och trodde aldrig det skulle hända mig. Nu har jag ensamma småbarnsår framför mig, men det ska jag klara.

    1. Ja det ska du och din sambo förlorar stort. Bryr man sig bara om sig själv så blir man det – själv. Kram till dig lillen/an❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..