27 barn av 30 är två steg från en pedofil

 

 
Jag förstår inte. När man som politiker vet att tre barn i varje klass blir sexuellt utnyttjade, varför gör man inget? Nu. Sover de gott? Jag vet statistiken och har sömnsvårigheter. Att det i detta nu finns.. Att sätta en siffra blir för litet för verkligheten men för stort för människors stackars små ögon. Men de stackars små barnen då? Vad väntar vi på?

Tre barn i varje klass står i direkt närhet av en pedofil. Men lyssna här: resterande 27 barn är två steg från en pedofil. Det blir värre. DITT barn är två steg från en pedofil. Det där obekväma samtalet du tvekat att ta med förskolan/skolan/idrottsföreningen/släktingarna, det blev inte så obekvämt heller. För att barnen är två steg från en pedofil, DET är obekvämt.

Jag var ett av de tre barnen i min klass. Min kompis Helena var ett av de 27 barnen i min klass, hon som var två steg från en pedofil – min pappa. Hon kom hem till honom och han la händerna på henne. Varför? För att hennes föräldrar aldrig förde det där ”obekväma” samtalet. Begå inte samma misstag.
Prata inte bara med alla sammanhang där dina barn ingår – tjata också, för barnens skull. Vänta inte. Varför? För pedofiler väntar inte. De agerar bäst före ditt barn har fyllt 15 år. Ja, det är obehagligt men det är också sanningen och jag kommer påminna om den om och om igen till tre barn i varje klass blir till noll. För barnens skull.
Jag tänkte vänta med att publicera den här texten tills imorgon. Men jag väntar inte, för pedofiler väntar inte. Jag kan heller inte sova förrän jag gjort något för barnen. Jag önskar att alla makthavare kände samma sak för då skulle skyddsmuren runt alla barndomar resas snabbt. Hjälp mig att skynda på processen, ta det obekväma samtalen imorgon.

/Elaine Eksvärd, barnrättskämpe

  1. Alma skriver:

    Hej
    Jag har en flicka och hennes pappa är pedofil jag måste lämna henne till honom på umgänge varje vecka. Jag bor i Göteborg, polisen dömer sällan pedofiler och vi får ingen hjälp av socialen! Utredning på utredning görs och ingenting händer, socialen trakasserar mammor som försöker skydda barnen. Jag klarar snart inte av detta längre men håller jag in umgänget så får han vårdnaden 100% Göteborgs Tingsrätt gav honom gemensam vårdnad, jag hade ensam från början, vi levde inte ihop och jag förstod att han förgrep sig på henne……
    Hjälp oss som har barn med pedofiler!
    Jag vill starta nån insamling så att man kan sätta privatdetektiver på dem, i Sverige får man ingen hjälp om pedofilen är pappan och det är han oftast!!!

  2. Min far blev utsatt vid 2 olika tillfallen av två olika män. En gång då han gick på bio satte sig en man brevid han och började ta på min far som var 8år. Han blev så rädd och chockad att han satt kvar och detta ger en skam till varför han inte avbröt.
    En annan gång av grannen då de plocka frukt. Han skäms för sina dubbla känslor. Han tyckte om grannen och det killades lite skönt då han blev utsatt.
    Det är fruktansvärt att se min fars förtvivlan och osäkerhet kring sina egna känslor för det inträffade.

  3. T skriver:

    Min far förgrep sig även på mig, har så få minnen från att jag var barn och av de få är det mest de jobbiga jag kommer ihåg. Att växa upp och tro att det är normalt är sjukt, det måste komma på tal, visa barn gränser, lära barn att de visst har rätt till sina känslor och att det talas om det. Jag visste att jag inte tyckte om det han gjorde, men han var ju min farsa och det jag kände måste ju ha varit onormalt? Att som vuxen nu veta att en växt upp med en pedofil ger en stor förståelse och en stor portion förlåtelse för min egna person och mina tillkortakommanden, för det sätter verkligen spår det gör det, många år av terapi, ilskan ägde mig under flera år.

    Tack Elaine för att du delar med dig, det är så viktigt med tanke på hur vanligt detta ändå är, känner fler som blivit utsatta, min egen mor för att nämna nån. Kram!

  4. Maria skriver:

    Det är så viktigt att föräldrarna pratar med barnen väldigt ofta under olika åldrar i deras liv, om olika scenarion (el heter det scenarier?).
    Jag är uppväxt i en by där det inte låg så många hus på den kilometerlånga vägen. Skolbussen körde inte hela vägen hem, utan stannade 700 meter bort, och så fick jag gå hem själv därifrån. Mina föräldrar hade sagt att jag inte fick åka med främmande personer i bil. En dag när jag var på väg hem kom det en bil körandes bakom mig. Den stannade till bredvid mig. Det var bara en ensam man i bilen och han frågade mig om jag ville ha skjuts hem. Jag kände mig obekväm, men svarade att jag får inte åka med främmande för mina föräldrar. Flera dagar senare frågade mina föräldrar mig så varför jag hade sagt nej till att åka med honom. De var arga på mig och tyckte det var pinsamt. För det var en man som bodde längre upp på gatan. Jag visste inte hur han såg ut, kände bara till honom av namn, så jag visste inte att det var han när han frågade mig. (Jag var bara 7 år). Hur som helst…detta var enda gången mina föräldrar pratade med mig om sådana saker. Det där med att sitta i knä hade jag önskat att de också hade pratat med mig om, för fy vad obekvämt det kändes när en del bara tog fatt i en och satte en i knäet, som om man skulle gilla det automatiskt bara för att man var barn. Om jag tvekade kunde mina föräldrar till och med säga till mig att gå och sätta mig i personens knä. Det var nog mest för att DE skulle slippa känna sig obekväma. Det hade jag aldrig sjäv kunnat säga till ett barn. Liksaså var jag även uppfostrad med att man inte får svara emot vuxna och autoriteter. (Alltså vuxna som var ”respektabla” i samhället, el hur man ska säga). Det resulterade så i att jag inte kunde säga ifrån, jag vågade inte för det satt så djupt i mig, då en läkare jag hade i tonåren begick sexuella övergrepp mot mig upprepade gånger. Föräldrar måste lära sina barn att det är ok att säga ifrån och säga nej till ALLA vuxna, oavsett vilken relation man har till dem. Hade jag själv haft barn, och kanske särskilt en dotter, så hade jag nog sett till att hon lärde sig självförsvar, ev genom kampsport. Och jag hade nog också spelat rollspel med henne där hon lärde sig säga nej osv. Det är sådant jag själv hade önskat att jag kunde och hade fått öva på. Särskilt det sistnämnda.

  5. Malin skriver:

    Du Elaine… Har du funderat på att snacka ihop dig med Elizabeth Massi Fritz? Vet inte om ni känner varandra – men ni borde! Ta en lunch tillsammans! Stor kram

Lämna ett svar till Alma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..