”Pussa henne gärna, om hon vill”

Jag träffade en sån gullig människa idag som har läst Medan han lever. Hon var så glad över boken men så kluven över hur man ska förhålla sig till familj och släktingar som vill pussa och krama barnen trots att barnen inte alltid vill alla gånger.
Det är så svårt med tanke på min kultur. Mina svärföräldrar och föräldrar säger att jag överdriver. ”Jag är hans mormor, jag SKA få pussa” ”Är jag en främling till er eller, ska jag inte få pussa eller?!” Sånna saker säger dom och jag vill inte förolämpa dom samtidigt som jag inte vill kränka mitt barns integritet. 

Det här är en vanlig fråga jag får och jag förstår problematiken. Men med tanken på den höga statistiken av sexuellt utnyttjade barn så är det inte bara bra att lära barn integritet utan också respektera barnens integritet när de ändå visar att de inte vill. Därför har jag en mening ni kan säga till familj och anhöriga. Var nogranna med att betona det kursiverade i meningen:

Pussa gärna henne/honom, om hon/han vill.

  1. Anonym skriver:

    Har själv inte välsignats med egna barn, men när jag träffar andras barn har det alltid varit en självklarhet att inte tvinga till mig kramar och ingen ska tvångssitta i mitt knä. Tycker dessutom att man ser ganska tydligt på barnen om de inte vill kramas, av blyghet eller någon annan anledning. Varför inte bara respektera det? Häpnar lite, trodde inte att det var ett sådant stort problem, trodde vuxna ”per automatik” förstod bättre. Förstår att det måste uppstå många knepiga situationer. Man får banne mig bli tillräckligt trygg i sig själv, alt. skaffa kunskap, som vuxen för att inte bli så stött eller ta det personligt i en sådan situation. Mitt värde hänger inte i någon sorts ”bekräftelse” om ett barn vill kramas eller ej. Oftast kommer de små liven och vill vara nära ändå, när det har gått lite tid. 🙂

    Min egna gräns går vid pussar (p g a immunbristsjukdom (känslig för ”smittor”) ) och det är inte alltid enkelt att behöva säga nej när ett litet troll vill pussas, men jag måste. Det har hänt att föräldrarna har blivit stötta över att jag sagt nej till deras barn och tjatat på att jag ska låta barnet pussa. Respekt för andras kroppar åt gäller åt båda hållen!

  2. Sanna skriver:

    Usch, vad tråkigt allt har blivit. Vi måste vara så vaksamma mot allt. När jag går ute ensam även mitt på blanka dagen avskyr jag att ha en främmande man bakom mig. Jag stannar och låter de passera mig så jag har ryggen fri. Mina barns morföräldrar (särskilt morfar och farfar) måste jag hålla koll på så de inte säger något olämpligt eller kränkande i barnens närhet, alltså jag måste uppfostra de äldre och stämningen blir som klibbig massa. Jag tjuvtittar och lyssnar när någon av de är ensam med. Jag tittar på mina barns kroppar efter en dag på förskolan. Rädslan att någon gör de illa när jag inte är där är allt för stark. Jag får aldrig slappna av. Det är bara min man jag litar på till 110%. Jag vet inte. Jag har aldrig varit en nervös person förr. Men den där jävla oron har gripit tag i mig ordentligt.

  3. Sofia skriver:

    ”Man kramas bara om båda vill” brukar jag säga högt när det blir såna situationer, t.ex vid avsked från släktmiddag eller liknande. Inte så dramatiskt, men så att det hörs. Som en påminnelse till barnet, att det är helt ok att inte ha lust att kramas. Och så pass högt att även den som ev. propsar på kram ska höra. Det blir lite knepig stämning ibland, men mer för den vuxne och det får hen ta tänker jag. Det viktiga för mig är att mina barn alltid bär med sig att deras integritet är värd att respekteras och att de lär sig respektera andras integritet. Och att mamma o pappa ALLTID backar dem.

  4. Diana skriver:

    Åh vad jag känner igen den där känslan, de där meningarna. I vår kultur så har man nog inte sån koll på det där med integritet. Man säger/nästan tvingar barnen att gå fram och hälsa/pussa/krama morfar, farfar,morbror etc. för att det är släktingar. Jag är född här så jag har det lite mer i mig att respektera mina barns integritet och känslor, vilja. Men det är så mycket tuffare med släktingar som inte har samma koll.

    Jag är dock glad att jag stod på mig, att jag utan ord, tog upp barnen när de kände sig osäkra och rädda, vilket gav de trygghet och visade/markerade för de andra att ”nej de vill helt enkelt inte..” Idag väljer de faktiskt själva att gå fram och hälsa, nu känner de släkten lite mer och det är mer på deras villkor (barnens alltså). Så stolt över de. 😀

    Tack för dina kloka ord Elaine. <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..