Min pappa dödade en del av mig och samhället hjälpte till

Man ser mig i tv, ser mig på gymmet, ser mina framgångar. "Vad bra det har gått för dig trots allt". Absolut. Men ändå sitter jag otröstlig i djupt mörker, trots allt.

När jag mår som jag mår så väcks ilskan till min pappa-,  och den stora besvikelsen på samhället till liv. Hade jag inte blivit sexuellt utnyttjad som barn så hade jag inte mått så här idag. Då hade jag inte tvingats sitta hålögt vid mitt köksbord medan min lilla familj går ut i solen. Jag hade kunna njuta med min familj för jag hade inte haft dessa tunga perioder av depression. Jag är inte ensam av att drabbas av detta. Man ser mig i tv, ser mig på gymmet, ser mina framgångar. ”Vad bra det har gått för dig trots allt”.

Absolut. Men ändå sitter jag otröstlig i djupt mörker, trots allt.

Jag läser om alla barn som pedofiler utnyttjar sexuellt. Pedofiler som frias för att de ”trodde” att en tolvåring varit 15 år. Pedofiler som döms till rättspsykiatrisk vård för att de trodde att femåringen tyckte om att bli våldtagen. Pedofiler som döms till fängelse och placeras på avdelningar med andra pedofiler i ”Högst sex år”. Det är lika effektivt som att döma alkoholister till fängelse på Systembolaget med andra alkisar. I sina pedofilnästen kan de fritt supa sig fulla på de andra pedofilernas brott och mastrubera sig tillfredsställda på nyvunna berättelser om sexuellt utnyttjade barn från deras cellkompisar. När de väl frias är de hungrigare än någonsin. Samhället håller sina skyddande vingar runt dessa pedofiler när de kommer ut. De får chans att börja om med ny identitet, på ny ort och kan sedermera utföra nya brott.

Kära samhälle. När ni friar pedofilerna så håller ni barnens armar och ben och låter pedofilerna våldta deras små kroppar. Kroppar som vill leka kurragömma, leka burken, fånga pokémons. Inte bli nedkladdade av vuxna händer med fingeravtryck som de får bära i skam resten av sina liv.

ella-nakenfis

Det var inte så det var tänkt, men det är så det blir tack vare dig Herr Samhälle, tack vare dig Fröken Byråkrati. När ni betvivlade min mammas oro och föste hennes dotter till pappan varannan helg. Då satte ni på tv:n, gav pappa porrfilmen och lät hans dotter titta. Ni drog av mig trosorna och gav pappa fritt spelrum för att bryta de lagar som ska fungera som murar runt våra barn. Murar lika solida som luft. Samhället är den med trollstaven som säger Hokuspokus. Pedofilerna går magiskt igenom murarna och tar oss barn, våra framtidsutsikter, våra liv. Runt oss står anhöriga och blundar. 

Denna soliga söndag är en dag som min pappa har tagit från mitt liv. Och samhället hjälpte till. Ni håller mina armar, mina ben. Ni dödar barn, tre barn i varje klass. Och jag hatar er för det.

  1. Emma skriver:

    Fina du. Efter att ha provat olika sorters terapi, medicin mm i många år och känt att jag var deprimerad men ändå inte så var det tillslut sorgebearbetning som visade sig vara ”rätt”. Obearbetad sorg förstör verkligen och jag har hört många som blivit hjälpta av detta. Titta in på sorg.se och se om det kan vara något för dig. Kram ?

  2. Anonym skriver:

    Sitter här och tårarna faller …alla hemska minnen som jag hade trängt undan, ploppar upp . Hur kunde de? Hur kunde vuxna inte märka ngt? Min mormor såg/bevittnade en gång, men hon sade ingenting? Konfronterade inte ! Heder! konsekevenser? Vad hade hon kunnat att göra?

    Vi var på familje utflykt, sov på golvet och jag sov hos mormor. Kvinnorna sov i en rad, och han (kusinen) sov längst ner. mitt i natten kände jag att hans händer tog tag i mina små fötter och försökte att dra mig till sin madrass, mormor vaknad och höll fast i mig och försökte att dra upp mig. En kamp mellan mormor och äckliga kusinen. Var nog 4,5 år gammal. Vill tillbaka dit och då och sparka sönder, sparka ihjäl skiten ur honom. Trampa sönder hans äckliga händer och ta en kvin och skär ur hans äckiga ögon och skicka dem till hans familj och barnbarn nu.

    De tog min själ….finner aldirg ro ..; Mitt i de bästa ögonblickerna i mitt liv, dyker plötsligt de hemska minnena upp och man känner sig än en gån så värdeös, skamsen och vill bara försvinna.
    Man kan inte gå vidare, det går ju inte. Gå vidare från vad? från sitt minne? från sig själv?
    Lätt att säga att man får gå vidare, vi som är utsatta för detta, vet att de minnena kan dyka upp, när som helst, de minnena kan ta över ens liv närsomhelst, visst kan man putta bort dem en stund…men sedan så kommer de tillbaka, de finns ju där, för gott.

    Vill gå tillbaka till den tiden, hitta mig själv där jag ”låg och sov” och blev utsatt på nätterna….medans han satt och läste i en bok och nattade mig. Vill tillbaka dig, väcka lilla flickan, tar henen i handen och säga till henne: Kom så gå vi härifrån. Din mamma är dum som inte fattar ngt.
    Tänk om man kunde trolla …
    Det hände aldrig….utan mardrömar, brukar jag tänka för att må lite bättre.

  3. erica skriver:

    så mycket kärlek till dig!

  4. Anna skriver:

    Ingen tröst men jag hoppas att du vissa dagar kan se vilket fantastiskt arbete du gör och att din insats kan förändra för flertalet barn. Tack för att du finns ?????

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..