Tjejmiddag nummer 2 av 4

Vi har följt varandra i en massa år och de var dessa som tog sig ann förortstjejen från Bredäng som flydde mobbing i Bredängsskolan till en medelklasskola i Älvsjö där man inte skröt om den röda Date parfymen utan det var mer Sunflower (som jag tror Jessica hade) eller Issy Miaki (som Linda Gyllhem hade). Men aldrig såg den ned på mig och aldrig var det snobbigt, bara som ett gäng systrar som höll ihop.

Av olika anledningar gled jag iväg under gymnasiet, men det var aldrig på dåliga grunder. Vi har alltid haft koll på varandra och varit flitiga med varandra under sociala medier. Jag har tatat på Emma (längst till höger) att börja blogga. Hennes rastlösa själ i kombination av sinne för inredning skulle ge massor av härligt att följa. Hon har totalrenoverat två hus. Gud vad jag önskar att jag hade den fallenheten, att se potential i allt.

Det var då mysigt att se alla. De där karaktärsdragen från högstadiet fanns kvar hos oss alla. Inte i lika stor utsträckning vi har alla barn och är 20 år äldre mot när vi rännde runt i Älvsjö ihop, sov över hos varandra och diskuterade killarna. 

Det var inte som en sån där jobbig klassåterträff med högstadieklassen alls. Inga frågor om vad gör du nuförtiden eller statusjämförelser. Bara avslappnat och varm stämning.

Hänger ni med ert gamla tjejgäng eller är ni som jag som haft flera gäng genom åren?

  1. Mia skriver:

    Vilken blond, homogen grupp! Jag tycker det är naturligt att vänskaper byts ut och att chansen är störst att hitta likasinnande när man hittat sig själv(för mig var det mellan 28-30 år). Jag har som du varit i flera gäng genom åren, några få som jag hänger med än, men inte något gäng från förr. Trivs väldigt bra med det 🙂 men gör mig inte mindre tacksam för de vänskaper som varit och där man gått åt olika håll.

  2. S. skriver:

    Älskar att Emma fick sitta på en tripp-trapp! Hade samma situation här hemma igår, det är fint på något sätt när vännerna blir fler än antalet vuxen-stolar 😉

  3. Bloggade precis om när mina bästa vänner var här i Helsingfors och hälsade på för att fira min födelsedag. Vi hittade varande på universitetet som vi gick ut för 4 år sedan och idag bor vi alla i olika ständer och länder, men jag hoppas verkligen (och tror också) att vi kommer hänga ihop forever. Det är alltid väldigt avslappnat och aldrig någon jämförelse/avundsjuka eller drama emellan oss – ett par nycklar för att få det att fungera så bra helt klart 🙂

  4. Maria skriver:

    Mina äldsta tjejkompisar är från högskoletiden, de är guld värda. Vi blev vänner i början av vuxenlivet, alla nya i stan där vi pluggade. Grundskolegänget upplöstes när vi började på gymnasiet, lite konstigt faktiskt med tanke på att tre av oss sex gick i samma klass första året men vi hade nog vuxit ifrån varandra. Har ytterst sporadisk kontakt med dem. Gymnasietjejerna (7st) höll jag ihop med många år efter studenten, men nu nästan 20 år senare har vi bara sporadisk kontakt (flyttar, familj, jobb, nya vänner kom emellan). Har de senaste åren insett hur otroligt svårt det är att hålla kontakten när man inte längre ses i skolan/på jobbet/i grannskapet och att det tyvärr är en del av livet att tappa kontakten med trevliga vänner. Jag bor dessutom varken där jag växte upp eller där jag pluggade så avståndet till gamla vänner är ofta för stort.

    1. Jag och mina barndomsvänner har en gemensam chatt där alla skriver så vi kan följa varandras liv även om vi bara ses några gånger per år.

      1. Maria skriver:

        Låter smart Erika82. Jag håller kontakten med väninnorna från högskolan genom gemensamma mailtrådar och sociala medier. Grundskolevännerna hade jag redan tappat bort innan vi fick e-post, så gammal är jag.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..