Bra prat imorse

Det här med att säga rätt saker till folk som varit med om tragiska händelser. Det är inte lätt. Jag tycker vi fick med bra samtal om bland annat den diabetes som drabbade Peter Jidhe och de sexuella övergrepp jag blev utsatt för som liten. Vi var rörande överens om att de som inte säger ett knyst sårar. Bättre en mening än ingen alls.

Har ni varit med om något tragiskt där folk i er omgivning har sagt bra eller dåliga saker? Berätta gärna. Det är alltid spännande och höra och såklart ledsamt emellanåt.

Här ser ni hela klippet.

 

 

 

  1. helen skriver:

    Jag haller med, men jag reagerade lite anda 🙂 Jag tanker pa att ibland att man kanske måste visa lite förstående till att den andra personen man berättar for blir lite blaze, kanske for att hen helt enkelt gar igenom något den också, som gor att hen i fråga helt enkelt inte orkar ta emot det du berättat eller helt enkelt blockar ut det. Det handlar ibland inte bara om personen som berättar utan även om personen som tar emot det man har sagt. Hen kanske har ett trauma som den bar pa själv och blir liksom stum och lite nollställd?? Forstar du vad jag forsoker saga?

  2. Erica skriver:

    När vår son föddes med Prader Willis syndrom så var det inte många som visste vad de skulle säga… Det blev en krock då en bebis vanligtvis är någonting man gratulerar och plötsligt ville folk beklaga. Vi var ju själva ledsna över att han hade det här syndromet men samtidigt var vi jätteglada att han äntligen var hos oss <3 Det var helt enkelt svårt för folk att veta hur de skulle bemöta oss…

    En pappa på min dotters förskola sa någonting bra: -" Hej! Jag hörde om hans ovanliga sjukdom men fan shit! Grattis ändå!!" Och så gav han mig världens kram med ett stort leende (väldigt stor skillnad mot att få en kram av någon som lägger huvudet på sned…)

  3. Anna skriver:

    Jag har precis som du varit utsatt för övergrepp, både fysiske, psykiska och sexuella, men dock av min styvfar. När jag tog tag i det och kontaktade en kurator för att få prata om allt som hänt och bearbeta det bestämde jag mig också för att berätta för min familj och vänner. Kuratorn och jag pratade mycket om hur de jag berättade för skulle kunna reagera. Det gav mig en slags trygghet att vi hade pratat om det. En sak som hon sa var att jag skulle vara förberedd på allt; tystnad, förnekelse, förtvivlan ja allt, men hon sa också att de som jag berättade för också bar på sin ryggsäck – de hade kanske också hade blivit utsatta – vilket kunde leda till att de i mina ögon betedde sig konstigt. Jag tycker att man inte alltid ska döma den personen direkt – vi vet aldrig vad det vi berättar väcker för känslor och mer eller mindre medvetna minnen. Kram

  4. Ylva skriver:

    En av mina tvillingflickor dog 12 dagar gammal. Kondoleanser strömmade in via mejl, Facebook och blombud. Några vänner kom förbi, och familjen såklart. Men omgivningen, de där bekanta och allt löst folk, låtsades som ingenting. Träffade en gammal lärare som jag älskat under skoltiden som, när hon hörde att min döda dotter hade varit svårt sjuk, så ”men då var det skönt att hon fick dö, visst?”. Jag visste inte vad jag skulle säga. Samma sak hände bara några dagar senare med en fd. kollega.
    Och sen fortsatte det. Folk kunde inte hejda sig! ”Var glad över att du har en kvar, tänk om båda dött?” och så vidare.
    Vidrigt.

  5. När min pappa dog,släktingar ringde och sa till mig hur jag skulle vara tacksam för han inte ledd,han var ju så sjuk ,vilken lycka familjen slapp.i åratal som denna person. Fy fan .helt plötsligt alla vill prata med mig och säga detta,annars ingen ringde.de tävlande typ. Kultur grej .Sverige folk undvik ,för såg så ledsen vilket jag aldrig visade förut, till och med min man efter tre månader sa de räcker sluta deppa var tacksam.jag sa till.honom när din mamma får huvudvärk du får panik o ledsen i veckor kan du sluta med detta.han blev tyst.När hon dör vill jag du tänker på sluta deppa efter tre månader.han blev tyst hur kan jag säga detta?folk berätta de om hur deras pappa dog mm.
    Bäst a de folk gav mig kram och sa jag finns här och att jag skulle tillåta sorgas.
    Mina barn gav mig kramar varje dag och sa jag fick kalla de pappa för min dog.ena byggde pappa med en planka för min pappa var smal och kudde ska vara mamma. Lill killen 3 år påminnde vara glad visade så glad mamma ,inte ledsen ont i magen.hehe
    Han gjorde så mycket bus den tiden för hålla mig borta från sorg hörnen.jag planera de sorgen,grät och ältade med en syster när barnen var på dagis.
    Allt de masken kämpande gjorde efter ett år min kropp kollapsade,nu tar jag framåt med sunt värderingar och rätt förväntningar.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..