Vart går gränsen?

Jag tänker en hel del på de signaler vi skickar till våra barn. Våra ord som ger deras världsbild. Men sen när våra ord kanske krockar med världen de möter, eller barnen de möter vars föräldrar säger andra saker. Jag försöker hela tiden att tänka igenom mina svar på frågor Matheo har. Svaren påverkar ju enormt mycket då han är i åldern då han betraktar mig och Gustav som allvetandes och sanningsbärare. Maj gadd...

Jag minns att Matheo hade en kompis på förskolan som hade klänning på sig fram tills han var kanske tre år. Jag tyckte det var så bra att Matheo fick se det men jag visste själv inte om jag vågade låta honom ha klänning. I småbarnsavdelningen är det en sak men hur blir det när de blir större? Att låta barnet välja i denna värld är det att utsätta dem för risk eller är det att låta dem vara sig själva. Eller är det kanske både och? Jag vet inte och jag får ont i magen av att skriva det här.

I somras målade jag Matheo och hans killkompisars naglar för att de ville. Men jag hade också en baktanke. Att det är  lättare för dem att komma till förskolan om alla tre har målade naglar. Tillsammans är de starka.

Jag tänker att ska man bryta normer så kanske man ska försöka göra det tillsammans med andra föräldrar. Jag tänker så att ett barn inte riskeras att bli mobbat.

För att få pojkar att dansa så kanske man ska teama upp med några föräldrar som har pojkar som vill dansa. Då är det kanske tre pojkar som innerst inne vill dansa och blir starkare i sina glädjeval om andra pojkar är där? Jag tänker högt här bara, men tror att det kan vara ett system som inte riskerar barnens välmående i längden. Super coolt om barnet fixar att vara minoritet men om man skulle ana tveksamheter så kanske man kan teama med andra päron? Gustav gör ett bra jobb och står alltid med på dansen och bekräftar Matheos blickar när han väl söker oss. Just Gustav är viktigt som man. Jag tror att pappor skulle göra mycket om de uppmuntrade sina söner att ta dansklasser eller vad de nu vill. Ett ok från pappa gör nog mycket.

Jag kan tycka att föräldrar som låter sina barn gå första skoldagen precis som de vill både är modiga men samtidigt så blir jag rädd. Om Matheo skulle vilja gå i klänning första skoldagen skulle jag förmodligen säga nej. Och det är för att jag själv blivit mobbad och är livrädd för att mina barn någon gång ska bli det. Samtidigt är jag rädd för att min rädsla och eventuella klänningförbud skulle döda en del av hans personlighet och för alltid gömma den. Vad är rätt? Hur gör man? Vad tycker ni?

Nu är inte Matheo klänningintresserad men jag tänker att det kan finnas andra saker han vill.

Finns det några danssugna fem tills sexåriga pojkar där ute som kanske vill utgöra 50% av en dansgrupp i Stockholm? I alla städer? Borde vi inte teama upp så vi bryter dessa fåniga könsnormer? Kanske engagerade pappor som kan ta sönerna till dansen? Och kanske alla flickor kan komma i valfri dansklädsel – inte tyllkjolar. Fast man får om man vill, men finns säkert andra saker barn vill ha på sig? Nån kanske vill vara hulken eller kanske bara vilken klädsel som helst? Jag tror det skulle göra susen. Nej, jag vet det!

  1. M skriver:

    Hej, jag tycker att de som har skrivit kritiskt i kommentarer om dagens sk ”genusmetoder” har väldigt bra åsikter. Tycker faktiskt att det verkar saknas balans och sunt förnuft inom detta område. Pojkar och flickor är av naturen biologiskt genetiskt olika vi är så skapta, det är så det ska vara. Läste en artikel skriven av en psykolog som faktiskt varnade dagens föräldrar för detta m genus när det blir överdrivet och felriktat och faktiskt kränker barnets rätt till sin identitet. Jag tycker det är skrämmande och onaturligt med t.ex. en diskussion om att pojkar ska ha klänning. Frågan är varför, det blir ett ganska barnsligt resonemang med de föräldrar som säger, ”ja men han ville ha klänning i dag och då fick han ha det på sig” till ett barn som är ca. 3- 5 år. Ett litet barn kan inte bedöma konsekvenser el. förstå innebörden helt i att göra ett val. Det blir lite som att säga ”ja men hon ville ha på sig sommarkläder idag linne och shorts, (ingen jacka, mössa el. skor) så då fick hon ha det”, fast det är vinter kallt och snöar ute. Det är ju där i olika sammanhang föräldrar vuxna kommer in som en hjälp att vägleda våra barn. Det borde väl vara självklart och naturligtvis viktigt. Tycker också när vissa kan säga, ja men låt barnen få göra som de vill, (beror naturligtvis på situation o sammanhang) men med ett sånt resonemang tycker jag inte att man tar sin föräldraroll på allvar. När man ser på det logiskt kan man ju också fråga varför vissa föräldrar nästan uppmuntrar sina pojkar att ha kjol på sig. Det är inte barnet som bestämmer det själv för även det valet är ju en styrning el. påverkan från föräldern (el. ev. tendenser i samhället). Varför kan man inte se det som en frågeställning fr. barnet som det ofta faktiskt är istället, är det här bra el. dåligt, ok el. inte ok. (Frågan är ju om de föräldrar som låter sina små killar få ha klänning på sig under sin uppväxt, tycker de då att det är lika charmigt roligt när deras barn sen är en vuxen karl som går omkring i kvinnokläder ex. klänning). Det var en intressant artikel jag läste om detta ämne m genus där bl.a en psykolog sa att det är eg. precis tvärtom vi pojkar och flickor är olika och ska därför naturligtvis behandlas utifrån det individuellt för att barnet ska må så bra som möjligt och detta påverkar märks även i skolarbete, man ser ju också där att vi har olika förutsättningar. Men sen är det ju en annan sak diskussion om ett barn vill ha en hobby t.ex. fotboll, dans osv. man ska ju självklart ta hänsyn till barnets talang och vilja.

  2. Emma skriver:

    om jag skulle få en son (har en dotter just nu) och om han skulle vilja ha t ex klänning så skulle han självklart få det. Men frågan är om jag skulle sätta på honom sin storasysters urvuxna klänningar om han var bebis? Där är jag lite osäker.. Hur tänker ni andra?

  3. Min son är 23 nu, och han var alltid ensam kille på dansen, teatern och i kören. Och han höll på med alla tre – och handboll i en avskyvärd grabbig miljö – tills han var sisådär 12-13 (kören i skolan, till 15). Men han har alltid gillat att hänga med tjejer, så även om han nog emellanåt tyckte att det var trist att vara ensam grabb så klarade han det för att det var så roligt.

  4. Linn skriver:

    Först; vi föräldrar får inte låta vår osäkerhet gå ut över de val våra barn tar (det ÄR svårt när man gått igenom hela grundskolan och varit utsatt för eller bevittnat mobbning etc). Sen; världen och situationen som Matheo växer upp i är så olik din, det är inte bara enskilda personer som utvecklas utan en hel värld.
    Jag har en tolvårig son och blir emellanåt helt paff över alla klokheter som kommer ur honom. Det kan gälla allt från feminism, jämlikhet, HBTQ-frågor – allt! Visst, han är uppvuxen i en liberal storstadsmiljö med rätt medvetna föräldrar, men det får mig att tappa hakan hur klok och smart han är!
    Matheo växer upp i ett sammanhang där det inte är konstigt att morbror Stefan blir kär i killar, att mamma har afro ibland, att mormors hudfärg är mörkare än hans, där mammas (förmodligen) tjänar mer än pappa och lillasyster har en funktionsvariation. Jag tror helt enkelt att det är svårt att han ska få värderingar som skiljer enormt mycket från de du önskar att han får med sig. Ni behöver nog inte förändra så mycket och ha inte dåligt samvete. The kids are all right – helt enkelt. (Sen att man vill gömma sig under en sten när man läser vissa kommentarer om att ”låta flickor vara flickor och pojkar pojkar”, de kommer nog alltid finnas).

  5. Emelie skriver:

    Dina reflektioner är så kloka. Tror vi är många som tänker i dessa banor. Bryta mot traditionella könsroller görs inte enkel. Ju fler av oss som blir medvetna desto fler av oss ha också möjlighet att inte begränsa våra barn efter vad som finns mellan deras ben.

Lämna ett svar till M Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..