Så tragiskt

Igår kväll när vi nåddes av nyheten att Avici var död så gjorde vi säkert som många andra – tittade på dokumentären om honom. Det var så hemskt att se vilken ohälsa hans jobb orsakade honom. Att han bara körde på för att han skulle vara tacksam men också hur hans omgivning inte hejdade utan snarare verkade köra guilttrips på honom. Jag kan tänka mig att det är vanligt för artister att känna det där ansvaret.

Men att han får ett utbrott mot sina medarbetare när han verkligen inte vill jobba ”Jag kommer att dö, förstår ni det”.

Ett fint ögonblick i dokumentären är när han är lycklig och inser att han är introvert. Bitarna faller på plats över varför han inte gillar att stå i centrum, göra gester till ett folkhav medan eldar, fyrverkerier och laserstrålar följer hans kroppsspråk. Jag kan inte tänka mig nåt mer obehagligt för en person som verkligen inte vill stå i centrum – en introvert. Gud!

Han skulle ju få sitta i sin studio och bara få vara kreativ tillsammans med ett fåtal.

Panikångesten han kände när han fick upp pulsen och därför inte vågade träna. Alla vi som lidit av panikångest måste ju känna igen det där. Usch.

Jag tycker det är så tragiskt att han gick bort. Det verkar som att drömmen slukade honom och han blev slav under den.

Ni kan se dokumentären på svtplay. En sak jag har lärt mig av den är att verkligen vara lyhörd för när personer runtomkring mig säger nej, att de varken vill, orkar eller är nära sin gräns. Att pusha gränsen med frågor eller förhandla sig till något som är en bit bort från nej, är inte ok. Aldrig ställa frågor som stressar folk desto mer eller ger dem dåligt samvete för en tydligt dragen gräns.

Jag hoppas att arbetsplatser med chefer som räknar pengar istället för välmående tänker till. Jag hoppas att ni som är stressade och mår dåligt på era jobb säger till. Och lyssnar inte chefen. Gå. Du kanske förlorar pengar, men det är inte lika tragiskt som att förlora sig själv.

Ta hand om varandra❤️.

  1. wigwag skriver:

    Ni fattar ju ingenting Fia och Sanna! Så jävla tragiskt!

  2. Fia skriver:

    Jag tycker också det är vidrigt att spekulera i hans död. Han har precis lämnat och folk drar upp det ena och det andra. Ingen vet vad han avled av eller hur han hade set sista tiden. Han kanske hade det hur bra som helst och att det va ren slump att det blev som det blev.

    Gillar heller inte hur ”alla” ska predika om hur dåligt han mådde. Ja, han hade det tufft på jobbet men han tog tar i det. Vad han dock älskade var att göra musik! Folk som jobbade runt omkring honom sa att han va en otrolig talang. Att han va en på miljarden. Kan ni inte skriva om det ist?

  3. Sanna skriver:

    SLUTA GENAST ATT SPEKULERA I HANS DÖD.
    Elaine och ni andra har INGEN aning om varför han dog.

    Vidrigt

  4. Sakta i backarna nu. Såg också dokumentären. Tim B hade tagit tag i problemen, slutat uppträda och turnera, jobbade i studio med dem han gillade. Enligt de vänner som var med i Oman mådde han bättre än på flera år och var glad över de förändringar han gjort. Sitter du Elaine på inside information så kanske du inte ska moralisera och predika just här. Och kanske inte just nu.

    1. F skriver:

      Man går inte från att vara utmattad och nedbruten till att må bra på lite drygt ett år, man kan må bättre, men tillfrisknandet tar många år för de allra flesta.

  5. Det är fruktansvärt, känner mig så extremt illa berörd och tycker att det är en talande illustration utav dagens Sverige och det arbetarsamhälle många indoktrinerats och indoktrineras till att eftersträva idag – plikten och jobbet framför allt. Att välja annorlunda och prioritera tidens timmar och lägga på annat blir också ofta skuld- och skambelagt med repliken att man inte ”hjälper till” i dagens samhälle. Värdet finns i vad vi presterar, ingenting relaterat hur vi som existerande människor bara kan få tillåtas finnas utan att det ska finnas kommersiella syften relaterat detta. Det är en dyr prislapp vi föds med redan som bebisar. 28 år ung och bortgången och så talar de om att vi ska gå i pension när vi är 70?! Det är ett sånt hån så det finns inte. Alla talar om längre livslängder men det är ingen som ser sambanden mellan livsstil bundet till årtionden. De som lever länge och är gamla idag levde på en helt annan tid än dem av oss som lever idag. Att bli utbränd åtminstone 2-3 ggr under ett arbetsliv idag är ju mer norm än undantag. Läser 2 kurser relaterat miljöstyrning och strategiskt ledarskap för hållbarhet. Återkommande inom ämnena är INTE bara de ekologiska frågorna utan det sätt vi underminerar varje människas chans till ett liv i balans vilket baseras på helt andra behov än de flitiga arbetande människornas fixering kring jobb. Förutom basbehoven handlar det om närhet till våra egna, tusentals timvis av dem. Men det är svårt att genomföra i ett samhälle som förespråkar uppdelning från nåt års ålder upp till ålderdomen och där man får nöja sig med en tredjedels vaken tid spenderad med sin familj över en vecka. Destruktivt levnadssätt är bara förnamnet och jag får såå ont i magen. Vad värre är att det kommer se hemskare ut om 20 år, människor kommer må sämre och leva kortare och jag avskyr verkligen att se sambanden och vara förvissad om att det inte är en trend någon vill bryta. Plikten framför allt.

    1. Randa skriver:

      Sååå bra skrivet!!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..