Förhandling om en 4:a

Gustav och jag gillar familjelivet mer än vad vi räknat med. Fyra år fick vi själva och de senaste sex åren har vi haft barn. Idag hade jag en längtan efter alla tre på samma gång. Behövde krama Evelyn länge, samma med Pascal och Matheo. Men på samma gång är lite klurigt med tre. Hur skulle då fyra stycken vara? Jag frågade Gustav lite försiktigt igår.

Jag: Baby…

Gustav: Mmm.

Jag: Vad sägs om att göra en utvärdering av livet i Älvsjö med tre barn om ett år? Se hur det går och se om vi är öppna för ett fjärde barn.

Gustav nickar: Det låter som en plan. Jag har också tänkt att jag kan ta ut föräldraledighet vid ett fjärde barn. Vara hemma ett år eller mer. Vi har ju en del att ta ut.

Jag: Det låter som en plan.

Han är ju mer positiv än jag anat. Men jag tänker ju en hel del på hur det blir. Hela vägen. Då kanske man är 38 eller 39 när barn fyra kommer. Så när barnet tar studenten skulle jag vara 57. Det är väl helt ok. Och jag skulle om jag har tur få uppleva barnbarn. Men kanske inte jättepigg. 69 skulle jag vara om barnet fick barn vid 30, 79 vid 40. Hoppas att jag fortfarande kan göra chins då och kan vara barnvakt. Herregud, Gustav skulle vara 84 om 4:an beslutar sig för att få barn efter 40.

Så går hela tankeslingan hos mig förutom att kunna krama alla precis så mycket som de vill och behöver. Många tankar innan Knodden..

Maggan…

Och Benny kom.

Hur resonerar ni när och om ni barnpratar?

  1. V skriver:

    Jag är själv ensambarn och mina föräldrar var 20 och 21 år när de fick mig. Jag har själv aldrig velat ha syskon och alltid sagt att jag bara vill ha ett barn. När jag träffade min man så var jag 20 år och han 23 år. Han har en bror som är 7 år äldre, ingen vidare bra kontakt då de var så olika när de var små och nu umgås de bara vid släktkalas. Vi var tillsammans i 6 år innan vi bestämde oss för att börja försöka. Då hade jag studerat färdigt, fått mig ett jobb, vi hade gift oss, köpt ett hus och en kombibil. Vi började försöka och det gick nästan direkt. Efter stor längtan fick vi en son när jag var 27 år och han 30 år. Efter chocken från BB tiden med 18 timmars kämpande, akut kejsarsnitt, smärtan av detta, av allt runtomkring barnet, han sov inte mycket, det berodde på hans kolik som han hade i 4.5 månad, smärtan av amning, förlossningsdepression, och sömnbristen gjorde att vi bråkade en del. Jag orkade inte, jag var helt utmattad och började söka all hjälp jag kunde få. Det tog 7 månader innan jag kände riktig kärlek till min son och vårt äktenskap höll på att kollapsa. Vi har haft en tuff period från start till han blev 1.5 år. Min man ville från början ha 2 barn, och jag blev väl övertalad till slut. Dock efter allt som var så blev det tvärtom, nu vill varken jag eller min man ha några fler barn. Vi är supernöjd med bra en son, han blir 4 år i år. Vi kom fram till att vårt äktenskap kanske inte skulle klara fler barn så vi vill inte chansa. Hellre lyckliga med 1 barn än eventuellt inte tillsammans med fler.

  2. Moa skriver:

    Jag har alltid vart inställd på två eller tre barn. Tre bara för att få uppleva bebistiden tre gånger, för det är ju så otroligt mysigt. Så kände jag efter dottern (nu 2 år). Men vår son (nr2) bestämde sig för att i raketfart (mindre än 1 timme från att vattnet gick och värkarna startade) ploppa ut hemma i vårt badrum för 6 veckor sen. Det var absolut inte läskigt och allt gick superbra, om än väldigt snabbt, men när de då säger att blir det en till så blir det igångsättning 2 veckor innan för inte samma sak ska riskera att hända igen. Då kände vi båda att våra två knoddar får räcka bra. En till raketförlossning vill vi inte ha och när jag nu landat så inser jag att jag inte orkar gå igenom en graviditet en gång till heller, speciellt inte då båda två har legat väldigt långt ut i magen och jag har haft GIGANTISKA kulor och inte alls trivts med själva graviditeten i slutet. Så nu njuter jag ännu mer av ”lillebror” som än så länge är namnlös och redan visat att han är minst lika envis som syrran 😅 Och helt ärligt så blir det skönt att bara gå igenom trotsen med två barn. Vår dotter är nog den roligaste personen jag vet, men när utbrotten kommer vill jag bara gräva ner huvudet i sanden 🤷🏼‍♀️😂

  3. Vi har 2 pojkar 3 och 4. Hade nog kunnat tänka mig en till. Svårt. Är dock väldigt nöjd nu när grabbarna är självständiga och vi kan göra mycket mer.

  4. Isabel skriver:

    Jag har fått tre barn på tre år. Jag var 23, 24 och 26 år när de kom. Nu är jag 27 år och både jag och min man är överens om en till, om 1-2 år. Älskar glädjen i att ha en stor familj. Vi har sagt att vi inte vill ha fler barn efter att jag fyllt 30 (min man kommer då vara 33). Där går vår gräns.

    Min mamma var 40 år när jag föddes och min pappa var 43. Och nej, om jag inte hade varit tvungen hade jag inte valt att få barn så sent. Jag blev retad för mina gamla föräldrar många gånger. De sa själva att orken inte var densamma som när de var 20-30 år och helt ärligt tyckte jag alltid att de var gammalmodiga och vi har aldrig haft en nära relation.

    Med ålder kommer ju också tyvärr krämpor och vissa typer av sjukdomar. Alla drabbas ju såklart inte men risken ökar med åldern. Min pappa hade otur att drabbas av en dödlig sjukdom (åldersrelaterad) så trots att jag fick barn ungt hann han knappt träffa mina barn.

    Man vet ju aldrig vad som händer i livet och jag tycker ändå någonstans att man ska leva sitt liv så som man själv vill. Vill ni ha fler barn spelar det väl inte så stor roll vad andra tycker. Ni ska bara leva ert liv så som NI vill. Man kan inte förutse allt. Era barn kanske blir retade för att ni är äldre, eller så blir de inte det. Våra barn kanske blir retade för att de inte rest utomlands så mycket, eller så blir de inte det.

    Om ni vill ha fler barn hoppas jag ni får det. Barn är trots allt alltid en fantastisk gåva om de är önskade.

    Själv njuter jag av vetskapen om att mina barn antagligen flyttat hemifrån när jag är 50 år. Ska bli otroligt härligt och lyxigt för mig och maken att ha vuxna barn trots att vi är ”unga”. Njuter av tanken att jag antagligen får uppleva alla mina barnbarn och se dem växa upp, finnas där för dem och fortfarande ha mycket energi ☺️

  5. Helene skriver:

    Äsch 80 är det nya 60. Vi blir ju äldre och äldre och även 80-åringar idag är ju pigga och fräscha och aktiva.
    Varför fixera sig vid ålder? är man yngre när man får barnbarn (som jag vid 45) är ju nackdelen att jag fortfarande yrkesarbetar och har svårt att vara barnvakt och hjälpa till med skjutsningar till aktiviteter. Hade varit en fördel att ha slutat yrkeslivet.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..