En introvert person

Gustav är ambivert, det betyder att han både är introvert och extrovert. Jag gillar det eftertänksamma samtidigt som jag tycker hans extroverta sida är himla sexig. Jag gillar att se honom i ett samtalsflow med andra. När han och Crille garvar loss, älskart’.

Hans introverta sida är bra för det mesta, men inte när han har en dålig dag. Det är fullkomligt omöjligt att läsa introverta och när de inte heller säger vad som är fel så mår man ju dåligt. I alla fall jag. Jag föreställer mig alla möjliga hemska scenarier. ”Ska han lämna mig, har han träffat nån annan, är jag en dålig fru.” Alla möjliga tankar går bananas.

Jag skulle nog aldrig palla med att vara tillsammans med en person som är helt introvert. Inte för att det är något fel på introverta utan för att jag blir alldeles nipprig av tystnad och inte kunna läsa av personen. De flesta av mina vänner äe extroverta på ett skönt sätt – de har självdistans, har förmågan att vara tysta och behöver inte vara i centrum. Jag tycker det är skönt att kunna läsa av mina nära och kära. Introverta har jag svårt att läsa av och när Gustav ger utlopp för sin introverta sida så har jag ingen aning om vad han tänker. Inte ens efter tio år. Men i helgen fick jag svar.

Jag är trött

Tänk att det kan vara så enkelt. Trötthet, inte katastrof, bakom ett tillfälligt stoneface.

Vad funkar ni bäst med och varför?

  1. Malin skriver:

    Tack för det här inlägget! Jag känner så igen mig i att leva med någon som är introvärt, åtminstone delvis. Är fullständigt omöjligt att förstå vad som är fel när något kan vara så enkelt som att han är trött. Och ja, jag tänker alltid alla värsta scenarion. Nu ska jag tänka på det här inlägget nästa gång det händer och påminna mig själv om att man inte alltid säger allt rakt ut.

  2. N skriver:

    Jag brukar säga att jag är introvert ”på insidan”. Jag har inga extroverta drag men jag är kvinna. Och har aspbergers. Men min poäng, jag är kvinna, så jag har LÄRT mig att vara extrovert, jag har gått från en flicka som aldrig skapade ögonkontakt till festens mittpunkt på drygt 20 år. Men jag är introvert, och det tär. För som introvert, och aspie, så syns det inte på utsidan om man ger sig fan i att dölja det. Så sorgligt att det är så. Att kvinnor som mig känner att de måste, inte aktivt, men omedvetet. Det blir en ond spiral. När man känner att ”det behöver inte vara såhär, jag kan vara mig själv” så hänger omgivningen inte liksom med.. ”men va? du är ju jättesocial, DU kan inte tycka X eller Y är jobbigt, det är ju oroligt??” Och det är bara lättare att spela med. Nu tappade jag poängen. Jag ville bara säga det här: min partner blir också som din man (han är introvert) och går in i sig själv och ingenting går att läsa ur hans ansiktsuttryck eller beteende. Då kommer katastroftankarna. Jag ville bara säga som en introvert person till en extrovert (förlåt, jag bara antar att du är extrovert) att jag förstår dig. Icke-verbal kommunikation är jobbigt för alla, det känns lite dubbelmoral av mig att skriva så som introvert men, i egenskap av autist, DET SUGER. Men det hjälper sällan att ”ställa en introvert mot väggen och fråga vad som försegår i hens huvud” för… det är väldigt sällan man får ett svar, eller jag har sällan det när någon frågar mig.
    Nu blev det långt. Jag ville bara säga att jag förstår din känsla.

  3. Sofia skriver:

    Egentligen en fundering till Gustav.
    Hur funkar det för honom som ambivert att driva egna bolag? Jag har en liknande personlighet som honom, och står just nu i startgroparna att starta eget som konsult inom verksamhetsutveckling. Blir ibland FÖR eftertänksam och känner att man borde vara extrovert och risktagare för att vara egen?
    Jag är superduktig inom mitt område och kan vara social och nätverkande om jag vill. Men sen behöver jag återhämta mig på mitt sätt, i stillhet själv. Hur får Gustav ihop det?

  4. Mia skriver:

    En sak till. Min sambo blev typ 80% introvert när han gjorde ett test nyligen. Han är dock otrolig bra socialt. Har inga problem att vara i centrum i grupp. Det finns väldigt många olika introverta/ambiverta men man samlar sin energi på samma sätt.

    Att du oroar dig för de saker du gör har inget med introvert/extrovert att göra. Det är något du skyller på för att rättfärdiga det.

    Du måste jobba på din självkänsla. Jag skulle tycka det var otroligt jobbigt ifall min sambo tänkte såna saker bara för att jag inte orkar prata. Han behöver också dock ta ansvar i det dvs bli bättre på sin kommunikation. Reagerade ganska starkt förut när du sa att han inte ville prata på så lång tid när du var gravid om.det. Han verkar ha problem med att prata om vad han känner och du blir lidande. Igen, inget med introvert/extrovert att göra.

    // Hälsningar en annan ambivert som aldrig kör the Silent treatment.

  5. Mia skriver:

    En liten sak till

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..