Ett perfekt rosa skåp!

IMG_20190307_084343_168
LRM_EXPORT_20190318_071743
LRM_EXPORT_20190318_071618
LRM_EXPORT_20190318_071825
För några veckor sen målade jag om Vinnies mörkbruna skåp. Jag hade en liten omröstning angående det i vintras (för ja, nu är det vår) på min Instagram och det visade sig att det flesta av er INTE tyckte att jag skulle göra det. Well, jag kunde uppenbarligen inte hålla mig. När det väl börjar klia i målar-fingrarna så har jag väldigt svårt att hålla mig!

Men hallå, hur fint blev det? Helt perfekt rosa nyans! Just rosa är en väldigt svår färg tycker jag då en stark rosa kan ta upp ett helt rum medans en mild rosa, lite smutsigt beige/rosa blir något helt annat. Sen att hitta den på pricken rätta smutsiga rosa är inte heller en enkel match. Allt beror såklart på vilket resultat man vill uppnå men hos oss passar det sistnämnda bäst. Och ja, jag har hittat den perfekta! Nodsjö har en smutsrosa som heter Nordisk ljusrosa så är magisk. Ja ni ser ju själva! Den tar inte över för mycket och är perfekt harmonisk.

Jag tycker om när färgerna hemma gifter sig med varandra och det känns som en röd tråd genom rummen. Samtidigt så gillar jag möbler som poppar till och ger karaktär. Jag tycker att harmonin i Vinnies rum är superfin nu!

  1. Vi ska snart flytta till ett nybyggt hus med bara vita väggar. Kan inte du göra ett inlägg med hur man kan tänka med barnrum? Typ enkla saker som gör stor skillnad och tips på fina inredningsdetaljer.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Livstecken från livspusslet!

LRM_EXPORT_20190314_153800
LRM_EXPORT_20190314_154218
LRM_EXPORT_20190314_154307
LRM_EXPORT_20190314_154343
Den här veckan har känts evighetslång samtidigt som den gått supersnabbt. Jag har hunnit fylla år, ha en stor plåtning och filmning hemma, spelat in ljud till en reklamsnutt och ja, varit föräldraledig. Ni vet pusslet som ibland känns omöjligt har jag fått smaka på MED barn. Christian har varit tvungen att resa bort två nätter med jobbet så det har varit lite extra mycket. Nu andas jag ut och ser fram emot en mysig helg! Ikväll kommer två av mina bästa vänner hit på middag och mängder av bubbel! Jag älskar att vi har så stort att vi lätt kan ha vänner som sover kvar, det förlänger verkligen umgänget och ingen har bråttom hem.

För er som frågat så är amningen nu helt slut. Jag ska skriva ett inlägg om det med lite tips som jag upplevt har hjälp oss! Det känns fortfarande blandat sorgligt och skönt. Igår kväll när nattningen tog över 1h och jag var sååå trött så tänkte jag att jag kanske ändå skulle amma men icke. Jag sprang upp och hämtade en vattenflaska som Vinnie glatt sörplade i sig och somnade. Tänk vad man tror att man är oumbärlig också vips, har man brutit mönster och äntrat en ny fas i livet. Häftigt ändå vad man med enbart viljekraft kan förändra.

Och VET NI! Sist men inte minst för detta inlägget – Vinnie tar små steg!! Han ställer sig och kan ta 3-5 steg tills han tröttnar, sätter sig ner och kryper. Det går ju mycket fortfara såklart, haha. Någon annan som har erfarenhet av barn som börjat gå sent? Vinnie är nu 1år oc snart 5 månader och jag skulle absolut inte säga att han GÅR ännu, enbart steg!

    1. Haha ja jag har hört det också! När Vinnie väl känner att han har balansen så kommer han säkert springa istället för att gå!

  1. Har två barn som gick sent, 19 månader och hela 22 månader. Då både jag och min egen mamma gick väldigt sent var jag inte det minsta orolig vilket jag också förklarade för BVC när de började prata om det då äldsta flickan var 20 månader. Självklart ska man dock säga till såklart, om man är orolig, menar bara att det finns många förutfattade meningar om att man ”måste” gå vid en viss ålder….

    1. Ja men precis! Känns som normen är att man SKA gå runt 1 år. Min dotter gick också ganska sent men inte riktigt lika som Vinnie. Ibland är det skönt att höra att man inte är ensam! Tack för din kommentar!

  2. Japp, vår son som är extremprematur född i v.29+5 gick när han var 16 månader (okorrigerat). Efter de första stegen så utvecklades gången i en väldig fart och det var egentligen ganska skönt då han var ”stabil” med en gång och jag slapp vara så rädd att han skulle ramla och slå sig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..

Har vi lyckats sluta amma?

20190213125531_IMG_7535
20190213125300_IMG_7521
20190213130022_IMG_7551
20190213125155_IMG_7515
Den officiella bebistiden är nu slut. Jag sörjer. Varför är det så att sekunden du är ur en period eller fas så glömmer du alla baksidor. Hur jobbigt det faktiskt var, alla tårar som sprutat, alla vakna nätter och jojandet till sovrummet kvällarna igenom? Jag har förträngt allt det jobbiga och saknar myset. Jag saknar att krypa upp bredvid Vinnie vid läggning, amma, mysa och sjunga. Lugnet och känslan av att vara behövd bortom allt rimligt tvivel. Så otroligt egoistiskt men ändå så mänskligt. Vi människor tycker om att bli sedda, vara behövda. Jag har varit Vinnies livlina i 1 år och 4 månader men nu kan egentligen vem som helst ta över min roll och den sanningen skaver och svider faktiskt.

Samtidigt som dessa känslor river i mig så känner jag en lättnad. Vinnie somnar på knappt fem minuter varje kväll när Christian lägger honom. Han sover hela nätterna med ett par uppvak men utan något hysteriskt gråt. Jag får sova. Jag får ha kvällarna. Jag är fri.

Jag sover tätt ihop med Blake om nätterna i hans 105cm säng. Jag hör Vinnie gny till ibland men vet att C klarar det. Igen, han behöver inte mig för att sova. Han behöver inte min närhet för att känna ultimat trygghet. Jag måste verkligen släppa de tankebanorna och fokusera på det goda i detta som trots allt är överhängande.

I helgen ska jag åka till Gotland med mina systrar min mamma och hennes man. UTAN barn! Det ska bli ljuvligt skönt att bara känna att dagarna är mina, upp till mig att bestämma ödet kring. Det är befriande tanke och jag tänker att den här helgen ska vara slutet på dessa tankar. Jag ska inte sörja utan glädjas. Det är målet!

 

  1. Jag känner igen mig så mycket i det där att ”vem som helst nu kan ta min roll”. Leo valde att sluta amma själv. Och jag var också redo. Men det skavde verkligen, som du skriver, i att någon annan helt plötsligt kunde göra allt det där jag tidigare varit tvungen till. Samtidigt som det såklart var otroligt befriande att äntligen kunna lämna över. Så blandade känslor. Men INGEN, kan någonsin ta våran roll som mamma. Och den kommer vi alltid ha. Vare sig det är vi som ger barnen mat eller någon annan. Kram & tack för varje inlägg du publicerar här inne <3

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..