Uppdatering från förlossningen.

Jag känner mig i ärlighetensnamn helt slut. Jag har pendlat så mycket mellan olika känslolägen och värkar de senaste dagarna så allt känns som ett töcken av mediciner, värkar, funderingar, avbruten sömn och tårar.

Baby V är nu 33+3 dagar och befinner sig fortfarande där han ska, i magen. Vi är dock i de läget att man har avstannat all värkhämmande medicin och vill han komma så får han komma, vilket verkar vara hans plan.

Värkarna kommer nu tätare och och om inget magiskt händer så kommer vi nog få en liten premis inom de närmsta dygnen. Jag pendlar verkligen mellan oro och förväntan i de här läget, de gör både jag och Christian. Neonatalavdelningen har varit och lugnat oss och förklarat läget för en bebis som föds i vecka 34. För dem är en 2kg bebis ingen liten skrutt och en bebis som gått så här långt behöver ingen form av intensivvård som vi förstått. Det handlar bland annat om att hålla den lilla sparven varm, mätt och hålla sockerhalter i chack. Trots detta kan jag haka upp mig på triviala saker som att jag troligast inte får upp honom på bröstet direkt när han kommer ut eller de faktum att han troligast kommer behöva börja med sond istället för amning. Då kommer tårarna och det blir hela min värld, säkert konstigt och fel i mångas ögon men så är det. Jag tänker att en vecka eller två inskrivna på neo är en evighet, även om jag försöker vara positiv.

Tänk, snart kanske vår lille kille kommer, det är bra häftigt ändå, 6 veckor för tidigt eller 2 övertiden, skitsamma. Nu ska jag flåsa vidare! Heja på oss!

  1. Camilla skriver:

    Min dotter föddes i vecka 39+6 men vägde bara 2495gram men va 49 lång och hon va tunn som en liten mask 😊

  2. Lisa skriver:

    Hoppas att allt går bra! Kram!

  3. KarinM skriver:

    Lycka till med allt, de är så omhändertagande och snälla på Neo. Två av mina tre har sondmatats och nu i efterhand är det en väldigt kort period. Omtumlande såklart när man är där.

  4. Malin skriver:

    Hej👋🏻! Kände bara att jag ville skriva till dig och säga att jag förstår precis vad du menar, ang få upp på bröstet och amning och annat sånt man liksom föreställt sig. Jag födde min andra son för ett år sen. Han behagade komma en vecka sent så han var inte prematur men det blev en väldigt jobbig förlossning med svåra komplikationer så jag fick inte heller upp honom på bröstet, och han behövde sondmatas de första fem dagarna. Jag kände mig såå besviken på att det inte blev som jag tänkt mig! Min första son fick inte heller komma upp på bröstet för han hade lite svårt med andningen så jag såg ju andra förlossningen som min stora revansch. Men så blev det ju inte. Men det jag ville komma till är att det blev bra ändå! Jag kände mig som en ko med pumparna var tredje timme😂, men det blev en grej av det också för den mjölken fick Alve i sonden. Och råmjölken är ju lika viktig där som om han hade ammat, och efter en dryg vecka tog han bröstet. Hade jag varit i din sits så hade jag (vilket du säkert redan gör) försökt att ändra målbilden, flytta fokus lite, jag hade önskat att jag fått möjlighet att förbereda mig lite för vad som komma skulle. Så heja dig, det blir bra även om det inte blir som man tänkt sig, även om jag ska ha en till revansch har jag tänkt mig😝💙!

    1. Malin skriver:

      Och ps, personalen på neo var helt fantastiska, de fick en att känna sig trygg mitt i all oro!

  5. Tina skriver:

    Det kommer bli bra ska du se! Har fått alla barn för tidigt och legat på neo, 32+0 som tidigast. Amningen har funkat fint med alla tre när de blivit tillräckligt stora för att orka suga. Du kommer kunna lägga barnet vid bröstet samtidigt som ni sondmatar, då lär de sig förknippa det med hunger. Vi fick alltid berättat för oss att Sverige har den bästa prematura vården, nåt som kan vara gott att höra! Lycka till med allt det nya!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..