Varför amning är laddat för mig.

Det här med amning är en laddad fråga för många, så även för mig. Vinnie helammas sen han var ett par dagar gammal. Först fick han ersättning i sonden men när jag väl fick igång mjölkproduktionen så har jag pumpat och/eller ammat honom. För mig så ligger det något värdefullt i att amma mitt barn, jag trivs med det och tycker för min egen del och Vinnies att det är viktigt. Alla har inte den ynnesten att kunna amma eller så vill man helt enkelt inte och det är ingenting jag lägger någon värdering i. För mig så har det nästan blivit en fråga om att jag absolut inte vill ge ersättning, kanske för att bevisa någonting för mig själv, att jag faktiskt KAN amma och att det fungerar. Det finns en anledning till varför det här är så otroligt laddat och viktigt för mig, för er som orkar läsa så kommer här en novell ur livet.

När Engla föddes så kom hon drygt 3 veckor innan beräknat. Hon var en lite sparv på drygt 2 kg men vi behövde inte stanna längre än 2 dygn då hon ammad bra. När Engla blev 2 månader så hände det något. Hon slutade plötsligt att ta bröstet och ratade flaskan som vi testat med tidigare och som då fungerat bra. Vår barnmorska började oroa sig för Englas dåliga viktuppgång och tillslut kände jag att jag inte klarade detta längre, trots hjälp från min familj. Hon åt ju inte! Jag åkte in till Danderyds barnakut där jag blev illa bemött av en läkare som skrev PUCKO i pannan på mig och förklarade att ”hon är ju mjölkallergisk förstår du väl”. Jag var ung när Engla föddes och just i det utsatta läget att behöva hjälp så kände jag att jag blev väldigt dåligt bemött pga min ålder, som att jag inte förstod någonting. Jag tog emot det utskrivna receptet på mjölkfri ersättning med en dålig känsla i maggropen. Det var inte det som var felet, det visste jag.

Det gick ett dygn till och Engla fick inte i sig mer än droppar av den mjölkfria ersättningen. Jag tog mod till mig igen och åkte nu in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Direkt i kassan så blev vi hänvisade till ett rum och läkare kom och såg direkt att Engla var uttorkade och snabbt behövde näring. En sond sattes och där fick den sen sitta av och till i ett år.

Efter den här dagen är allt som ett töcken så ni får ursäkta om det upplevs lite hattigt. Dagarna flöt ihop och jag vet att vi sammanlagt låg inne på AL i nästan två månader. Ibland fick vi åka hem på permission men det var någon enstaka gång och bara för en natt. I veckorna flög vi runt på provtagningar hit och tester dit. Det var inget fel på henne fick jag höra, men ändå ville det bara testa en sak till kanske att dom hade missat något. Engla ville ju trots allt fortfarande inte ta flaska i munnen och bröstet var inte att tänka på. Hon visade aldrig en tendens att suga tag eller greppa flaskan runt läpparna. Jag fortsatte länge att pumpa ut mjölk för att ge i sonden men tillslut blev det ohållbart, jag gjorde inte annat än mata och pumpa.

Under den här perioden kom min underbara syster och mamma ofta på besök. För mig blev livet på sjukhus snabbt vardag och jag kan tänka mig att det på många vis var bra att jag var så ung som jag var då jag inte hade samma konsekvens tänk som jag har idag. Jag oroade mig aldrig speciellt mycket för att det var något fel på Engla även om det givetvis var en otroligt påfrestande situation vi levde i. Det absolut värsta var ändå att som ung mamma bli misstrodd på det vis jag blev. Först var det den läkaren som dumförklarade mig på Danderyd men sen kom ändå det värsta.

En äldre sjuksköterska kom in till mig och Engla precis vid läggdags. Jag hade gjort oss i ordning och redo för att sova när hon kom in och satte sig på sängkanten där Engla låg i sin rullvagn bredvid. ”Varför gjorde du inte abort?” Frågan kom plötsligt och var väldigt ifrågasättande. Va? Vad säger hon? Jag samlade mig alldeles för sent och den äldre sjuksköterskan suckade djupt och ställde sig och gick därifrån. Jag har aldrig blivit så överrumplad i mitt liv och ångrar djupt att jag inte sa någonting. Hur är det fysiskt möjligt att ställa en sådan fråga när du har din 3 månaders bebis bredvid dig, livslevande, jollrandes och underbar? Tack och lov så har jag inte blivit ifrågasatt mer på det viset och mitt skin på näsan är betydligt mycket hårdare idag.

De sa att Engla hade cmv virus. Om det var en grund till hennes matvägran eller ett bifynd kunde de aldrig säga men vi fick åka hem, det fanns inget fysiskt fel på Engla. Sonden satt där den satt och den var nu en del av vår vardag. Den hade enbart fått vara ute under kortare perioder då vi skulle testa hennes egen förmåga att äta men det misslyckades alltid och läkarna blev oroliga att hon skulle svälta sig själv.

Vi fick en remiss till en grupp som jobbade enbart med barn som matvägrade. Det arbetade utifrån en psykologisk tes som innebar att barnen själva bestämde sig för att inte äta. Det kan ha varit något det upplevt som fått dem att instinktivt bestämma sig för det eller så fick barnet en fix idé. De satt med mig och mamma och hade långa samtal där vi skulle upprepa olika mantran som skulle ge oss positiva tankar och en positiv energi kring maten och Engla. Det var inget för mig och det hjälpte oss ingenting heller. Engla fortsatte vägra och tog flaskan slappt i munnen, råkade det rinna ut välling i hennes mun så lät hon den rinna ur mungipan. Det var så frustrerande, jag var helt uppgiven. Även om min fantastiska familj hjälpte till så mycket det bara gick så var det tungt för mig då Engla vägrade att någon annan hade henne och försökte mata. 

Engla tog efter mycket om och men flaskan i munnen och om jag distraherade henne på högnivå så kunde hon råka suga i sig några milliter. Jösses vad jag har räknat milliliter i mina dagar! Det kändes alltid som en seger när jag lurat i henne välling med diverse knep som jag efterhand hittade på. Allt från reklam på tv till någon som stod och dansade bredvid kunde ibland hjälpa. Det var som en sten lättade från mitt bröst när jag läste av flaskan och kunde konstatera att hon fått i sig tillräckligt för den här gången. Då kräktes hon, kaskad på kaskad tills sonden ibland stod upp ur munnen.

Jag ska inte ljuga, jag har slängt flaskor åt pipsvängen, välling har sprutat och tårar runnit. Jag har aldrig gjort Engla illa, men jag har öppnat dörren och bara skrikigt och gråtit otaliga gånger. Vid ett tillfälle slängde jag flaskan i väggen så hårt att den sprack och det var välling överallt och jag satte mig mitt i smeten med händerna för ansiktet, skakandes av gråt. Det här rör upp så mycket känslor för mig, jag sitter med tårar i ögonen bara av att skriva detta och tänka tillbaka på den här tiden som jag nästan börjat förtränga.

Jag mådde otroligt dåligt psykisgt nu och kände mig otroligt instabil, det var som att gå på nålar omkring mig. Förhållande och resterande familj hade jag lagt att vänta, det fanns inte rum för det i min kropp. Jag kunde inte koncentrera mig på mer än Engla och att få i henne mat. Varje dag var jag som en öppet sår. Jag kunde gråta och bli hysterisk över det mest bisarra sakerna.

Under dessa nio månader åkt vi fortfarande som jojjos in och ut från sjukhuset. Min barnmorska ville vid ett tillfälle skicka en ambulans till bvc då Engla förlorat så mycket i vikt så det ansågs farligt. Jag avböjde och tog bussen till AL och där blev vi som så många gånger kvar. Sonden åkte även den ut och in eftersom Engla inte kunde behålla det hon åt så fick jag order om att trycka in mat i slowmotion i hennes lilla mage. 100ml fick ta upp till 2 timmar. Ni förstår kanske att jag inte gjorde annat.

Det var först när Engla blev ett år och skulle börja på förskolan som allt fick en vändning. Jag hade hittat ett kryphål, hon tog flaskan i sömnen, hurra! Det innebar att jag satte klockan och gick upp minst 3 gånger varje natt för att lura i henne det nödvändiga dropparna. Jag kände en liten seger inom mig. Jag hade kommit runt hennes fix idé och fick i henne mat.

Jag fortsatte att ge Engla vällingen var tredje timme, dygnet runt även om intaget till störst del nu skedde nattetid. Jag fortsatte även med att försöka få i henne mat, gröt, och diverse puréer. Jag hade försökt med mat i flera månader men inte ens det var hon intresserad av utan pruttade ut det med munnen. Jag började känna mig lite bättre till mods eftersom hon ändå åt nattetid och inte hann göra av med den energin eller kräkas upp vällingen då.

Engla började på förskolan när hon var ett året. Där började hon se andra barn äta och började i en väldigt långsam takt få i sig små bitar av bröd och kex. Fröknarna var dock oroliga och efter några månader fick jag byta förskola eftersom en av fröknarna vägrade förstå det viktiga med att få i Engla mat, att kämpa lite extra för det. Hon sa ”äh det där är fjanterier”. Det kändes inte alls bra att lämna Engla hos henne så när jag fick erbjudande om att byta förskola så tog jag det.

Här vände det helt och fröknarna var otroligt noga med Engla och förstod vår problematik. De ville inte behandla henne annorlunda emot det andra barnen men dom la extra krut på att få henne att se en glädje med maten. Ni kan förstå vilken frihet och lättnad det var för mig att gå till skolan på morgonen och komma och hämta Engla på eftermiddagen och hon hade ätit! Kanske att vi hade hamnat i onda spiraler som var svåra att lirka sig ur? Kanske var det något obehag som Engla förknippade maten med? Jag vet inte och jag kommer aldrig förstå eller få svar på det mängder av frågor som bubblat i mig under åren som gått.

Att sitta och tänka på den här tiden tolv år senare gör mig fortfarande både ledsen och frustrerad. När Engla frågar mig om hur hon var som bebis så kan jag inte minnas. Hela hennes första år har som en svart skugga över sig och jag kan bara lirka fram fragment av hennes framsteg och den glädjen som såklart också fanns stundvis.

Två barn senare och det här sitter fortfarande i. Jag vill amma, jag kan amma, mitt barn VILL amma. Jag kommer amma så länge Vinnie vill och det känns bra för oss båda. Med mitt bagage så vill jag inte störa det här fina och värdefulla utan bara njuta!

  1. Shit,tårarna rinner ner för min kind. Minns den tiden så väl, även om man stod breve så förstod man aldrig hur jobbigt det var för dig. För du va grym på att inte visa utåt hur jävla jobbigt det var, men man visste men inte ens nu förstår man hur stark du är. Nu har jag inte samma problematik men min yngsta slutade äta runt 1år och äter idag ingen mat som snart 5åring. Det är också en fix ide’ hon har och jag kan som mamma förstå din frustration. ❤️

    1. Ja ursch de var verkligen ingen härlig tid alls. Så jobbigt för dig med din yngsta.. tänk vad de små kan sätta grill i huvudet på oss ❤ hoppas ni mår bra!

  2. Vad stark du är som orkar berätta! Massa kramar! Tror det behövs att många delar med sig av sina jobbiga (och bra förstås) erfarenheter av att bli förälder, så man förstår att man inte är ensam om man själv har det jobbigt. När jag var gravid med första läste jag så många förlossningsberättelse jag bara kunde tex, för jag ville veta vad som kan hända. Om ingen hade delat med sig av jobbiga bitar hade nog mina förväntningar varit alldeles för höga. 😛

  3. Här är en till som igenkännande sitter med tårarna rinnande… vi har gått igenom precis samma, ärligt talat, helvete med vår nu snart femåriga dotter. Känner så väl igen det du skriver om att inte minnas bebistiden… allt var ett enda förtvivlat kaos som handlade om sjukhusbesök, vägningar, millilitrar, ständiga matningsförsök, kräkningar, skrik och missnöjd, ledsen hungrig bebis och en allt mer utmattad mamma ( och ja, pappa också)… det tog ända tills hon var fyra år och helt hade avstannat i sin redan alldeles för dåliga tillväxt då jag av en händelse såg ett reportage på nyheterna om en ny diagnos – ARFID. Jag har aldrig gråtit så mycket som när jag började läsa på och när allt beskrev precis min flicka… jag gick till barnmottagningen och vägrade gå förren vi fick hjälp… nu går vi hos ett ät-team med läkare, sjuksköterska, dietist, logoped och psykolog… dottern har fått knapp på magen där hon får sin huvudsakliga del av näringen och äter lite, lite själv. Vi har en lång väg till normalt ätande, kanske kommer vi aldrig dit men vi fungerar… vi har fått ett nytt liv!
    Tänker att det kanske finns fler förtvivlade föräldrar som i förtvivlan googlar och kanske hittar hit… det hade jag behövt…
    Tack för att du så fint delade med dig om Engla ❤️

    1. Tack
      Att detta ledde in mig på selektivt ätandes hemsida. Jag har sedan sonen var 1 år ( snart 3 år idag) försökt hitta en förklaring till varför han inte äter. Han har verkligen varit ”kräsen” och jag har suttit timtal och sökt en lösning. Alltid med känslan att jag gör något fel då jag vet att det inte är hans fel. Nu känns det som vi är på rätt spår. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är ❤

  4. Förstår att det måste varit oerhört tufft och fy vilket bemötande du fått från många inom vården. Va är det för människor som säger så ?!?!. Har inte haft det lika kämpigt som du med maten, men har en väldigt kräsen 3-åring som varit det sedan start. Liten i maten och äter stundtals inget alls. Nu har jag vant mig men första tiden var jättejobbig och amningen blev ett väldigt laddat ämne. Ville inte heller ge ersättning och det blev mer en princip än något annat. Nu i efterhand ångrar jag mig, önskar att jag delammat för mitt måendes skull. Kände mig så låst. Väntar tvillingar som kommer inom 2 v och hoppas inte jag kommer vara lika hård mot mig själv och våga ge flaska från start. ❤️❤️

  5. Underbart fint av dig att dela med dig. Det är sannerligen inte alltid lätt att bli mamma. Tack. Känner igen mig i dina känslor. Kärleken till ditt lilla barn och hur utlämnad man är som mamma till ett barn där något inte fungerar lyser genom texten. Det är hemskt vad folk kan säga tillen när man är som såsrbarast i livet. Man glömmer det aldrig.

  6. Tack för att du delar med dig!! Blev så rörd! Kan inte sätta mig in i vad du har gått igenom men alla kämpar vi/eller har kämpat med olika saker när det gäller våra barn. O jag tror de är så viktigt att vi vågar dela med oss av de! Så HEJA dig!! Du är så stark och modig! Dina barn har en fantastisk mamma 🙂

  7. Tack för att du delar med dig… <3 Och sköterskan som frågade – vad?! Nu är det jag som vill kasta en flaska hårt in i väggen…

  8. Men herregud så tufft du hade det. Att du orkade!!! Blir så ledsen att höra att du gått igenom allt det där. Oerhört starkt av dig att dela med dig av detta.
    Stor kram till dig ❤️

  9. Tack för ditt inlägg! Jag förstår helt och fullt dina tankar kring ammning. Med mitt andra barn blev jag svårt sjuk och fick varken amma eller hålla i henne på flera månader. Mitt tredje barn ammar jag, och har inga planer att sluta, jag vill inte trots att hon är snart1 år. Så länge det känns bra för oss båda. Stor kram❤️

  10. Mina ögon tåras av ditt inlägg. Du skriver så bra Emily och jag minns detta och vilken kamp det var för er❤️ Kramar

  11. Vilket fruktansvärt bemötande av läkaren och sköterskan, och vilket fyjäkla tufft år du hade! Jag förstår din tacksamhet över amningen nu!

    Mitt barn är också svår med maten, har varit det sedan hon föddes. Hon var en och en halv månad när hon lades in på sjukhuset för att hon hade förlorat så mycket i vikt, och efter en vecka med provtagning visade det sig att hon hade reflux. Hon fick medicin som gjorde att det inte var så smärtsamt att äta, men hon har aldrig tyckt om att äta.

    Nu är hon snart fyra och väger knappt mer än en vanlig ettåring. Vi fortsätter att gå på kontroller där henens huvud, armar och underhudsfett mäts och hon vägs, för att se så hon fortfarande växer, men nu är den stora oron över, jag ser att hon växer och mår bra. Hon gillar inte mat, men accepterar vissa maträtter.

    Starkt av dig att skriva ner din berättesle.

  12. Vilket starkt och gripande i lägg 💗 Jag sitter här med tårar i ögonen och känner samtidigt tacksamhet för att jag och mina två killar haft det så ”lätt” (hittills, peppar peppar!) med både amning och mat – verkligen inget man ska ta för givet!

  13. Vilken kämpe du är!!! Jag blir så arg när jag läser om hur du blivit behandlad i sjukvården! Under alla mina år i sjukvården är det en sak jag burit med mig – lyssna alltid på föräldrarna! Spelar ingen roll hur gamla föräldrarna är men de har alltid rätt! Känner de att någonting är fel så är det det. Behöver inte alltid vara det de först tror men det är alltid någonting. Du har en underbart fin dotter så var stolt!

  14. Ostbågar vet jag var ett säkert kort när Engla passerad ett år för att få igång smaken och lusten till att äta. 😍Sen Emily fanns en nanni också. ❤️

  15. Så otroligt starkt skrivet, tack för att du delar med dig! Min sons matvägran uppgår inte till en promille av det som ni gått igenom, ändå relaterar jag till varje ord. Detta ständiga ifrågasättande av föräldraskapet som följer på ett matvägrande barn. Tack igen!

    1. Ja det är hemskt! Tack för att du läst ❤ all form av matvägran är hemsk för omgivningen. De är en sådan grundläggande sak som man tar för givet ska fungera.

  16. Vilket oerhört starkt inlägg. Vilken fantastisk insats du gjort. Ssk som sa det där med aborten borde utvisas från omvårdnad av andra människor och vända papper i en mörk källare resten av sitt yrkesliv.
    Jag fick en dotter i v.34 någon månad innan du fick Vinnie, och jag tyckte det vad tufft med sonden som hon hade första veckorna. Var som att hon blev MIN först när den drog och jag kunde helamma henne själv. Kände mkt för dig sen när du fick V för jag kände ingen mig så, och jag känner sån enorm respekt för hur du klarade det med dessa erfarenheter i bagaget. Vilken skräck att ens behöva se en sond igen. Bra gjort! All kärlek.

    1. Tack snälla du! Förstår precis vad du menar med att hon inte kändes som din. Känner igen den känslan ❤ tack för dina ord!

  17. Åh! Jag var 16 när jag fick min första son. Då fanns inga sociala medier eller annat för unga föräldrar att mötas och jag kände mig så ensam och väldigt ifrågasatt. När jag flyttade till Stockholm då min son var två månader tittade sköterskan på BVC på mig länge och så sa hon ” vet du, det här har du gjort bra” och så pekade hon på min son. Jag kommer än idag- 22 år senare- ihåg den kommentaren och hur den värmde💙

  18. Jag hade inte i närheten av samma trauma som ni men minns heller inget från min stora sons första tid i livet(å då har jag ändå världens minne annars). Mina krav på mej själv bidrog till förlossningdepp som hängde kvar å satte spår i mååånga år framöver. Fint att du delar! 😍

  19. Brukar inte läsa hela inlägg men fastnade verkligen i detta. Har en 7 månaders här hemma och maten har aldrig varit ett problem. Kan nog inte föreställa mig hur fruktansvärt detta måste varit för dig. Tack för en tankeställare. Ska vara mer tacksam för att amning och mat fungerar för min pojke. Det är ju verkligen ingenting att ta för givet <3 Vilken otroligt stark mamma du varit! Massa kramar

  20. Så starkt inlägg och så fint att du delar med mig om något som jag tycker vi borde prata mera om och dela tankar och känslor med varandra ( om man vill). Det kan vara så hårt från båda håll ~ så många som kämpar och vill amma, men inte riktigt kan kanske och får de där nedlåtande blickarna FRÅN ANDRA, men också de~ som jag, som kan amma men inte vill helt eller kanske inte alls, och får de där dömande blickarna AV ANDRA. Jag har inga problem att amma, hur mkt mat som helst. Med min första son var det dock psykisk jobbigt för mig då jag bara grät och mådde dåligt då jag bara kunde tänka på alla de barn som far illa, och närheten med min son förstärkte bara min ledsamhet då jag insåg hur beroende smp barn är av deras föräldrar… och det finns så många som far illa. Men jag kände mig på ändock tvungen att amma~ just för att jag kunde . Med min andra son ( en månad gammal i dagarna) kan jag helt klart njuta av babytiden~ så tacksam för det!!, men att amma mellan 1h-1.5h varje gång sliter och stressar mig då jag knappt hinner med att vara med storebror . Men även här, känner på något vis att jag måste eftersom jag kan, jag har mat ovh det går som på räls… om jag slutar~ hur bra mamma är jag då?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..