För ett år sen från förlossningen.

1507833922828
1507833638749
För ett år sen.

”Jag känner mig i ärlighetensnamn helt slut. Jag har pendlat så mycket mellan olika känslolägen och värkar de senaste dagarna så allt känns som ett töcken av mediciner, värkar, funderingar, avbruten sömn och tårar.

Baby V är nu 33+3 dagar och befinner sig fortfarande där han ska, i magen. Vi är dock i de läget att man har avstannat all värkhämmande medicin och vill han komma så får han komma, vilket verkar vara hans plan.

Värkarna kommer nu tätare och och om inget magiskt händer så kommer vi nog få en liten premis inom de närmsta dygnen. Jag pendlar verkligen mellan oro och förväntan i de här läget, de gör både jag och Christian. Neonatalavdelningen har varit och lugnat oss och förklarat läget för en bebis som föds i vecka 34. För dem är en 2kg bebis ingen liten skrutt och en bebis som gått så här långt behöver ingen form av intensivvård som vi förstått. Det handlar bland annat om att hålla den lilla sparven varm, mätt och hålla sockerhalter i chack. Trots detta kan jag haka upp mig på triviala saker som att jag troligast inte får upp honom på bröstet direkt när han kommer ut eller de faktum att han troligast kommer behöva börja med sond istället för amning. Då kommer tårarna och det blir hela min värld, säkert konstigt och fel i mångas ögon men så är det. Jag tänker att en vecka eller två inskrivna på neo är en evighet, även om jag försöker vara positiv.

Tänk, snart kanske vår lille kille kommer, det är bra häftigt ändå, 6 veckor för tidigt eller 2 övertiden, skitsamma. Nu ska jag flåsa vidare! Heja på oss!”

Imorgon fyller du 1 år mitt hjärta!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..